Namn, smeknamn ~ Midnight, Mid
Ålder ~ 22 mår
Ras ~ Infero | Skuggvarg
Flock och rang ~ Occultos, lönnmördare och delad ledare
Fysisk hälsa ~ God, men kan närsomhelst svikta. 
Psykisk hälsa ~ Fungerande.
Status ~ Aktiv
Talade språk ~ Nordspråk, Nimorian, Skuggornas tal (Latin) 
Nuvarande plats ~ Norra Kawazatriskogen.

Personlighet ~ derp

Träffa honom så får du seee. *har inte alls jättesvårt med att sätta personlighet i ord*

Utseende ~ Scarred for life, yet up standing

Se Profil. Smidigt byggd med en svart fäll. Eldfärgad man längs nacken och en lugg i samma nyans. Ett klassiskt ensamt ärr över det högra ögat från Xerxes vindpiskor, och ytterligare ett par över frambenen av samma orsak. De tidigare röda ögonen är nattsvarta och pupillerna som egentligen är där går inte att se.
Du finner sällan denna hane rakryggad. Allt för ofta smyger han eller har huvudet sänkt, och att ta sig fram dold, hukad är något av en vana.

Krafter och svagheter ~ Let's play hide and seek. But sorry, you won't part. You're just the prey - I'm the hiding seeker.

Bortsett ifrån den upptränade snabb-och smidigheten så har Mid två krafter. Den första, primära, skugga - och den sekundära, eld. Skuggan är något Mid har brukat hela sin ungdom och liv, och är i väl kontroll hos honom. En del av honom. Elden är bara en övning vid sidan av, trots att han vid detta lag är ganska skicklig på den också.

Mid ogillar, trots sin eldkraft, solljus. Det är hans största svaghet. Vattnet är också något han gärna undviker för främst tidigare trauman i hans liv.

R E L A T I O N E R ~

Familj.
Vatra - Mor, Hatad - Varför? Ditt minne är inte på långa vägar hedrat. 
Far - Starkt ogillad - Jag såg din skugga en gång. Inte precis till hjälp.
Shady - Nära vän - Vi ska stå sida vid sida. Lär mig.
Fire games - Nära vän - Jag vet inte vad jag ska tro.
Halvsyskon - Ingen relation - ... 


Vänner och nära.
Arcelia - Fd förälskelse † - Du är än ihågkommen, kära vän<3
Virel - Vän - Du kommer hitta vad du söker, det kan jag lova dig.


Occultos.
Blair - Gillar - Jag är stolt över dina framsteg. Fortsätt så, och du kommer att finna makten jag erbjöd.  
Taher - Blandade tankar, Beta - Det finns ingen tillbakaväg
Rialea - Spion - Låt oss hjälpa dig att uppfylla din önskan.
Etzlenil - Ännu ranglös - ~~
BloodQueen - Vän, Spion/jägare - Tack för tidigare, men.. Vi har förväntningar. Än har du inte nått upp till dem.
Ophelia - Valp - Shady finner dig användbar, och så gör jag. Lyd oss bara.
Valerie - Helare/Spion (NPC) - Du verkar pålitlig. Jag hoppas det fortsätter så. 


Fiender.
Xerxes - Hatad - Du är skyldig mig ett öga.


Främlingar, bekanta.
Sira - Främling - Glömd.
Lainadan - Främling - Ovanlig. 
Taouro - Bekant - Vänlig, antar jag.
Zey-So - Bekant - Du hade passat bra.. Så synd.
Lokie - Bekant - Lev väl.
Arroya - Bekant - Förlåt för att jag inte kunde ge dig sällskap.
Sirocco - Bekant - Haha, åh. Jag skäms.
Ayira - Bekant - Hm.
Sleazoid - Främling - ~
Kenai - Bekant - Trevlig.
Aceline - Bekant - Ta det allvarliga på allvar!
Mirrow - Främling - Ointressant.
Doris  - Främling - Du var.. Udda.
Mugen - Bekant - Varför inte gå med egna steg istället för att lita blint på annat?
Fallulah - Bekant - Jag vill träffa dig igen, du lilla rosa tik. Men djungeln är nog inte riktigt ditt klimat.
Sheali - Bekant, Fd fånge - Allt hade bara varit lättare om du stannade, du hade blivit en utmärkt spion. Jag lovar dig~
Artemis - Främling - Du visades vara tråkig. Bara du inte trampar på reviret.


Okategoriserade.
Trigaso - Demon - Den som äter mig inifrån.
Devils - ~ - ~ 


Mål.
Chessy - Offer † - Haha.. I en alternativ framtid hade vi varit på samma plats nu.
Keifer - Offer, halvbror † - Allt var bara ditt egna fel.
Paletearz - Offer † - Sov sött.


Uppdateras då och då :3 

Då det här kommer bli för störande att bläddra igenom varje gång jag ändrar Mid's press, så får det ett eget inlägg xD

Historia ~ lalala 

Midnight minns inte mycket av sin yngre barndom, och om det är för att han omedvetet förträngde det eller om han valde att glömma är oviktigt. Det tydligaste han kommer ihåg är känslan av ensamhet, av kyla, och sedan värmen då han och hans syskon hittade till varandra igen. Det där ensamma, föraktfulla ansiktet med blodröda ögon fyllda av hat. Modern som övergav dem, modern vars namn vid varje benämning bringade en tystnad, en känsla av hopplöshet och ilska. Vatra. I en värld av lycka och rättvisa hade hon älskat de tre valparna med sina hela hjärtan, uppfostrat dem med tålamod och kärlek. Men en värld av lycka och rättvisa är bara en illusion. Ett falskt skal av ett korrupt och förstört universum där starkaste individ överlever. Skickligast, smartast, brutalast. Under en sådan tid, i en sådan plats växte Mid upp tillsammans med sin bror och syster. Utan föräldrar mötte de världens hinder och överlevde. Om det var tur eller egenskap går att ifrågasätta, men ingen av dem gav någonsin vika under pressen de hamnade i. De stred under år, de lärde sig att jaga och att kontrollera sina krafter. Midnight var alltid begåvad i skuggans energier, de ville lyda honom, men trots det var det alltid hans syster som pratade deras språk bäst. Till skillnad ifrån Midnight som nästan fruktade den obehagliga stämman välkomnade hon den med något vad som enligt honom liknade beundran. Det skrämde honom något, men medans Shadys tankar övergick - eller bara märktes tydligare? - till mörkrets tunga förblev han fortfarande bättre än resterande i syskonskaran. I vilket fall tills de bådas eldkrafter bröt ut, vildsinta lågor som inom kort löd deras order. Mid stod utanför det. Han hade likväl dem känt på sig flammorna, men av ren feghet lät han dem vara - växa sig större och vildare inom honom, utan grundlig kontroll. Han visste inte hur man använde dem. Ville han ha dem i sin kropp? Tankarna fick honom att tveka, och varje gång han beslutade något sköt han åter upp det. Vad var meningen med att ogilla sina egna potentiella redskap? Det.. Var bara han som var konstig. Troligen. Förhoppningsvis.
 Problemen började synas utåt. Elden tändes ofrivilligt i hans närvaro och hindrade honom, och alltid gav han upp på det igen. 
 En tanke kom till de tre valparnas sinnen. Varför inte separeras för en stund, och sedan återvända när de var vuxna och starka! Då de hade bemästrat sina krafter igen. Mid tog det positivt. Då kanske han kunde sluta bringa trubbel för dem andra, igenom att helt tränga undan sitt inferoblod. Att helt förlita sig på skuggan i sina fotspår. Han svarade förslaget med ett leende och en upprymd min, med en förväntansfull hållning. De skulle få se. En dag skulle de få se! 
 Dem separerades. Fire-Games gick åt ett håll, Shady åt ett annat, och valpen med eldmanen åt sitt eget. Stegen snabbades hela tiden på.

 Känslorna av osäkerhet kom inte förens dagen därefter.. Men då var ingen kvar. Det gick inte att ändra beslutet. Deras varma kroppar intill honom, deras skratt och fåniga idéer. Redan efter den första tiden började han att sakna det. Han var ensam igen. Ensam och kall, med de viskande rösterna som sitt enda sällskap under de regniga dagarna. De stora lövkronorna som tittade ned på honom i något som liknade medlidande. Men varför skulle de göra så? Varför tycka synd om honom? Det här var ett av hans beslut! I hopplöshet anföll han träden för att sedan bryta ihop, dygn efter dygn bygga upp ett hat emot både växtlighet och varelser. Men då träffade han henne. En graciös tik i hans ålder, dansandes under trädens böljande grenar i en gång så oerhört naturlig att han inte kunde hjälpa att känna avundsjuka. Han konfronterade denne. Hennes fäll var mörkt färgad likt hans egen, de spetsiga öronen klädda av tofsar. Hennes kropp var rörlig och de ljusa ögonen drömlika. Midnight i sin barnslighet fann inget vackert med henne alls, trots att andra jämnåriga skulle ha beundrat hur hon steg fram. 
 Efter att ha samtalat med henne förkunnades hans fördomar. Hon var kaxig, oförskämd, och talade till honom som om han var sämre. Kanske för den uppenbart irriterade min han vid första åsynen gav henne? Hon var endast en bortskämd prinsessa, som inte förstod sig på de oskrivna reglerna. Oftast var det dem mest försvarslösa vargar som skällde högst. 

 Denna prinsessa kom att bli Midnights bästa vän på länge. Bakom personligheten hon klädde sig i var hon retsam på ett vänligt sätt, brydde sig om andra och hade ett underbart skratt. Även om hon kanske aldrig själv skulle ha erkänt det var hon en snäll själ, en sådan som värderades högt av alla i sin omgivning. En sådan man bara igenom att befinna sig i sällskapet av kände sig trygg. Nattvargskorsningen blev Mids räddning ifrån att falla in i galenskap, och tillsammans gjorde de allt. Lekar, hyss och jakt. I vilket fall tills dagen de valde att korsa floden.
 Det stora vattendraget störtade fram i fruktansvärd fart, skar igenom området och gav liv till grönska runtom. Mid hade fått syn på en rad stenar, sådana som stack upp ur strömmen och bildade en oregelbunden men lätt väg. Då han visade sin vän var hon positiv och gav förslag på att de skulle ta sig över. Mid, utan tvekan, höll med, och utan att tänka på riskerna började dem med sitt dödliga äventyr. Han hoppade ut på den första stenen och kände hur tassen gled till, samtidigt som prinsessan släppte ut ett djupt andetag då det visade sig att han var säker. Floden brusade, vild som alltid, vid hans sidor och han vände sig om och skrattade åt henne. Varför så rädd? Han fortsatte till nästa sten och hon kom efter. Samma process upprepades flera gånger, tills det att de var på mitten - ingen tillbakaväg. Vännen stammade frågande hans namn. Hon påstod att det var osäkert, men Mid skakade bara av sig det och fortsatte. För att halka till igen. Denna gång kom turen inte med honom, och med ryggen först föll han baklänges ned bland vågorna. Han hörde sitt namn skrikas, och sedan var han över ytan igen, på nästa, bredare plattform. Han flämtade och hostade vatten, vände sig om och skulle andfått tacka henne - men hon var inte där. Den vänliga själen stod inte skickligt på sin plats bakom honom. Rädslan åt upp honom inifrån, han vände sig under mindre än ett ögonblick och tjöt hennes namn likt hon hade ropat hans. Där hon flöt iväg i fruktansvärd hastighet kunde han inte göra något. Ingenting alls. Medans hon kämpade med att hålla sig över ytan kunde han bara stå och titta, även om det lättade leendet han skymtade på hennes läppar gav honom hopp. Hon skulle överleva. Hon skulle komma tillbaka som alltid annars! Hon skul- 
 Något brast inom honom. Knycklades ihop och revs sönder. Det mörka huvudet hon bar slog under farten i en sten och han såg då hon medvetslös förlorade emot kraften. Hur röda strimmor seglade upp mot ytan då hon var borta. Han skrek. Med hela sina lungor skrek han, fick fåglar att lyfta ifrån sina grenar och djur att stanna upp då det förfärade ljudet förvandlades till ett yl. Ett yl av smärta, ett yl av sorg. Han hade dödat henne. Om han inte hade trillat i hade hon inte behövt rädda honom, hon hade överlevt och stått sida vid sida med honom nu. DET VAR HANS FEL. 
I sista, förtvivlade hopp tog han sig över till andra sidan, med kinder randiga av tårar. Han föll ihop intill forsen, motstod impulsen att slänga sig i efter henne, och intalade sig att det inte var värt att slösa bort det liv hon gett honom åter. Det liv som han hade tagit ifrån henne. Åter höjde han nosen mot himlen och lät sin röst höras igen. Den plågade melodin av en varelse som förlorat en av sina närmaste fränder.

År försvann då tiden gick och Midnight låste in sin sorg, sin skyldighet och sina skador i en hård glob i sitt innersta inre. En glob som förhoppningsvis aldrig skulle öppnas av någon. Fortsättning följer då jag inte orkar skriva allt nu och gkhjlhjlkjl för långt ;n;