[Paxat roll till Mithrile!
Tid- typ efter solnedgång]

Ljudet av ett par tassar som med en mjuk duns landade i gräset bröt den långvariga tystnaden som rådde över den grönskande skogen.
Tassarna tillhörde en brunklädd tik med prydande röda tecken över kroppen.
Hon hade tillbringat de senaste minuterna åt att försöka lära sig att klättra i träd men efter några misslyckade försök hade hon givit upp och återgick nu till att vandra över marken istället.
Solen hade gått ner, lämnat himlavalvet sprudlande i varma mjuka färger där den nyss varit.
Det var vackert, det oklara skenet togs emot av de höga björkkronorna som höjde sig mot himlen, det i en evig kamp om att vara längst.
Men den bruna vargen som hade chansen att beskåda denna tidpunkt som utspelade sig på klara sommarkvällar, tog inte den chansen.
Hon brydde sig inte om solnedgångar, speglingar och naturens andra vackerheter.
De kom året runt, det var alltid nått att beskåda. Skulle hon lägga ögonen på allt som fanns, skulle hon inte ha tid över till annat.
Dessutom utspelade sig exakt samma sak vareviga år.
De kristallblå ögonen vandrade över landskapet, på jakt efter nått att syna.
Hon hade nyss, på samma gång hennes tassar nådde marken, hört ljudet av nått obekant.
"Eiiuiii, Eiiuiii"
samma ljud utspelades igen, tikens huvud vändes direkt i snabb reflex mot ljudet som nu var starkare. Det kom från en av de höga björkarnas kronor.
Däruppe syntes en liten fågel som bredde ut ett par färggranna vingar.
"Eiiuiii, Eiiuiii"
Irriterat slog tiken till med svansen och började gå nerfrån kullen hon befunnit sig på.

Demethra's öron klippte till vidvarje hoande ljud en uggla gav ifrån sig, det ljudet hade en speciell effekt på henne. Hon ville alltid ta sig tid att vandra mot ljudet, sen sätta sig ner vid trädet och beskåda varelsen med de stora ögonen, den lilla hårda näbben och de massvisa fjädrarna.
Djuret imponerade henne, de var vackra, bar på stolthet och hade ett specifikt ljud.
Dessutom var de nattdjur.
Det var inte många nätter som Deme tillbringade i sömn.
Hon brukade mera föredra att vandra runt i skogar under nätter. Just den sutnd när nattens mörkaer får ta plats och omsluta världen var bäst.
Men nu på sommaren var den tiden rejält förkortad, på vinterna var den istället desto längre.
Efter att ha stannat och uppskattande lyssnat till en ugglas hoande, fortsatte tiken gå igen. Svansen svängde lugnt i takt med hennes gång bakom henne och ögonen gick igenom området runtomkring henne.
Vakande, som om hon väntade att få se något hela tiden.
Sinnena var spetsade, nosen drog med jämna mellanrum in de mångsidiga nattdofterna, öronen viickade på huvudet för att ta in ljud från alla håll...

Vindens drag fick gräset att böja sig, det slog mot hennes tassar och tiken svepte med svansen bakom sig medans hon gick.
Snart hade även de eldiga färgerna över himlen fått ge vika åt den penseln som ständigt målade på himlavalvet- mörkare och mörkare blå nyanser.
Ett svagt leende syntes över Deme's ansikte, äntligen skulle mörkret ta över.
En låg björkgren svepte längs hennes rygg och lät några löv lossna från sina grenar och ligga där.
Tiken stannade upp och ruskade på sig, ett gulnat löv singlade ner framför henne.
Sensommaren hade fört med sig lite kyligare vindar, men den hade ändå sparat på solens varma strålar.
Björkarnas klargröna löv började även de ge vika för den kommande hösten.
De klarblå ögonen kastade en blick mot det gula lövet som landat bredvid henne innan hon oberört gick vidare.
Årstiderna flöt förbi, nyss hade hon varit mitt i en snöstorm, som om det varit igår kom hon ihåg hur musöronen slått utpå björkarna. Och nu,
nu hade det första gulnade lövet fallit.
Det gick som en karusell insåg hon nu, man kunde välja figur att sitta på, vissa var olidligt obekväma och fula, medans andra som en gungstol med vackra färger, men utseendet ändrade det inte.
Figurerna åkte ändå runt och runt i all evighet.
Ibland stegnågon av, hade blivit för trött och gammal. Och ibland steg nya på, unga och friska.
Ännu en svepande vind drog mellan träden coch grenarna svajjade vagt.
Vinden förde med sig den sena kvällens alla dofter och ljud.
Tiken drog in en anda, när hon på samma gång fick in doften av varg.
Ett flin växte sig på hennes läppar, det verkade som om vinden förde med sig hela Numoori's befolkning mot henne just nu.
Hon hade träffat många vargar på kort stund,
under det senaste månvarvet hade mycket hänt.
Många vargar flutit förbi.
Tiken klippte med öronen och fortsatte gå, hon fokuserade sig på doften för att stänga ut det andra.
Framför henne bredde sig en liten glänta ut, omringad av höga trädstammar låg den där med högt gräs och fåtala blommor här som var.
Utan att reagera paserade den bruna tiken och kom in i skogen på andra sidan.
Lukten hade nu blivit mycket starkare och än detalj hade blivit tillagt.
Det var en hane hon väntade att möta.
Efter att ha passerat en liknande mur av låga björkar med massvis av grönaskande kvistar som skymde sikten, såg hon en grå gestalt
några hundra meter fram.
Deme stannade upp och försökte urskilja färger men avståndet var för långt.
Med mjuka steg tog hon sig närmare och stannade ett fåtala meter bort.
Hennes huvud var höjt och öronen spetsade. Ögonbrynen avr smått rynkade medans hon granskade hanen uppifrån och ner.
Åsynen av den turkosa luggen fick henne att tänka på sin ledares beskrivning.
Färgen på dess päls var mörkgrå, och ögonen mörkblå.
Elden bubblade inom henne, redo att spränga ut i vilken sekund som helst, men honv isade inget. Hennes blick vilade bara med tom glans mot hanen.
Det hon behövde nu var bara ett ord,
ett litet ord som skulle förklara ställningen.
-Vad är ditt namn främling?

| Oj, ursäkta |

Deme kisade på ögonen, hon förstod mycket väl att hanen inte ville avslöja sitt namn.
Hennes ansiktsuttryck hårdnade en aning,
hon behövde ett ord.
En förklarning.
Hon fnös smått, irritationen växte.
Hur skulle hon göra detta?
Tankarna virrade runt, men egentligen hade det ingen skillnad vem hanen var?
En mindre varg på Numoori kunde ändå inte skada, de var ändå rätt många.
Hon hade inte heller mött så många vargar med sån turkos lugg som denne.
Och denne var exakt lik beskrivningarna.
Deme la på en oberödd min, låtsades se lite sårad ut när han inte ville avslöja sitt namn.
Hon var bra på sånt här, skådespel.
Hon ville hånflina, bara för att det skulle varit så passande för hennes känslor. Men hon höll tillbaka det bra, och lät därmed inget rubba hennes nedstämda skådespele-min.
Hon såg snett ner mot marken bredvid dem.
i hennes huvud koncentrerade hon sig djupt, men hennes blick såg bara funderande och tankefull ut, helt oskyldigt.
Hon hade bara antänt ett föremål utan att vidröra det en gång innan.
På träningen med Thzuki, Deme tänkte tillbaka på hur hon gjort då.
Hon samlade ihp läran hon fått då.
Nu skulle de bevisas.
Sen gick allt i endast nån sekund. När det väl kommit igång.
En bild i Demes huvud tog fart, en där syre, som en grå massa samlades över marken hon såg mot, sen hur det gröna gräset antändes i stora lågor.
Som om bensin legat utsprtt över marken antändes platsen. Den spred sig lika snabbt på en sekund i en väldig flamma i en ring runt varghanen.
Eldmuren växte i snabb fart, snart var den över en meter tjock och ungefär 1,80 meter hög.
Deme's oskyldiga min byttes snabbt ut mot ett rått hånflin.
Men den andre kunde inte se henne, eldmuren stod dem emellan.

.

Deme såg hanens konturer bakom eldens flammor och log smått, smärtvågen som kom mot henne borde inte förvånat henne men det gjorde det.
Hon drog efter anda och säntke huvudet.
Sen slöt hon ögonen, lyfte huvudet och snärte till med svansen.
Jasså, han ville bråka.
Tiken vände sig om mot hanens hånande ord bakom henne, hon borde förstått de.
När hon väl var vänd mot hanen hon antog var Mithrile antändes hennes tassar, som små eldklot.
Hennes nos dök ner och nuddade vid elden.
På samma gång som nosen nådde elden, var det som om hela hon var täckt med bensin, för efter en hundradels sekund hade elden antänt nosen och flammat upp som en våg över hela hennes kropp.
Flammorna slickade girit hennes päls och hennes ögon lyste blodröda bland eldhavet.
Eldcirkeln Mithrile tagit sig ut ur slocknade direkt efter att Deme insett att han inte längr var där.
Det var onödigt att haska energi.
Tiken besvarade hanens ord med ett hånleende.
-Snacka på bara yngling...
sa hon med falskt mjuk röst.
Tiken steg närmare honom men gick i sidled, så att hon gick runt honom.
Hon gick med välbalanserade steg, och med ögonen stirrandes på Mithrile. Som för att iakta sitt byte för attack.
...om du nu tror det hjälper...
fortsatte hon sen och avslutade orderna med en sån röst att man hörde att hon tänkte säga mera.
Men när hon kommer till den punkt bakom honom, den punkt då inget djur kan vända på huvudet åt nått håll så att den ser den andre. Den så kallade "döda vinkeln".
Då skjöt hon ifrån med bakbenen, som ett smidigt kattdjur efter ett byte.
Det skedde snabbt, mycket snabbt och klorna spändes bland tassarna som brann i lågor.
Tiken flög genom luften med bra fart mot hanen. Med målet att landa på dess rygg.
Han var ungefär i hennes höjd [?] och hennes tyngd skulle tynga ner honom så pass att hans reaktion med kraft skulle bli aningen slöare. Den lilla sekund somd etta gav henne skulle få henne att hinnna köra ner sin atänder.
Redan nu blottade hon de gul-rött glödande tänderna.

Detta roll är AVSLUTAt

| Mötet mellan dessa två vargar har aldrig inträffat, det är liksom bakåtspolat och RADERAT! |