Den ljusgråa vargen travar graciöst runt mellan träden. Tassarna landar mjukt och tyst på marken medans hans manke sjunker smått. Han håller sitt huvud lågt ovanför marken medans hans nos uppfattar olika dofter. Men det är en doft han fokusera extra mycket på.

Framför Xerxes står rådjuret och letar bland löven, efter föda kanske. Hon står där ensam medans solen lyser på hennes bruna päls. Öronen rör sig och letar efter tecken, tecken på faror. Hovarna går försiktigt och långsamt runt bland löven, hon är försiktig att inte missa något. Xerxes smyger sig långsamt närmare rådjuret. Han har svansen höjd, försiktig med att inte stöta i något som ska få rådjuret att fly. De blåa trampdynorna för honom ännu närmare honan. Så nära, men ändå så långt bort. Men sen händer något som inte får hända: en trampdyna lägger sig på en pinne och Xerxes lägger all sin tyngd på den, utan att märka, förrens ett knack ekar runt i skogen. Rådjuret vänder sig hastigt om och Xerxes hoppar fram framför busken, men det är försent. Rådjuret for iväg med full galopp, en galopp som Xerxes inte hinner ikapp. Han stannar en stund och stirrar åt det håll den stuckit åt. 'tålamod Xerxes, tålamod' tänker han, försöker lugna ner sin frustration. Hans muskler lugnar ner sig innan han sedan sänker sitt huvud och letar efter rådjurets doft.

Han skakar av sig tanken han precis haft. Det var just det som hade hänt för några minuter sen. Ett dyrt misstag som Xerxes är mindre stolt över.

Han kommer upp på en stor sten och tittar runt. Allt är så fridfullt. Hans svans slår lite ibland men för det mesta står han bara där och tittar utför skogen. Rådjuret måste va någonstans här i närheten, och rådjuret vet att han finns.


(jag vet att jag skrev i nutid men det ska förhoppningsvisi nte hända igen ;A; <3)

[Det gör inget! :3 Du kan skriva i nutid om du vill, men jag ska skriva i Dåtid för att jag tycker det är lättare ^^]

Solens strålar bröt igenom löven, lýste ner på den svarta hanen och han klev genast undan, kisade upp. Ljuset var fint.. men att så plötsligt få det på sig, efter timmar i skuggan, gjorde att det sveddde mer än det skulle ha gjort normalt. Ett leende ville bryta sig igenom den neutrala masken han hade klätt sig i, men han höll kvar den med lätthet. Efter år av ensamhet hade han vant sig vid det.
Utan att se sig för fortsatte han sin gång, lika tyst som tidigare med huvudet sänkt. Han kunde Lövskogens terräng, behövde inte titta överallt.
Det fanns egentligen ingenting att frukta, men det hade blivit en ovana för honom att röra sig framåt osedd, ohörd. Doften kunde han i och för sig inte göra något åt, men om han gick i motvind för bytet, vargen - ja vem det nu var - så var han nästintill osynlig. Skuggan väntade lydigt då han behövde dens hjälp.
För ovanlighetens skull så hade han - ändå - dragit tillbaka mörkret. Han var tillräckligt omärkbar som han var, så varför använda in den? Så farligt var det inte, i alla fall inte just nu.
Han stannade plötsligt upp, sneglade åt sidan. På den svarta gestalten av honom som avbildade sig på de närmaste träden. Till skillnad från honom så hade den huvudet höjt, var vaksam, och såg sig om då och då. Sedan så slappnade den av, och Midnight kunde svära på att det var ett flin på dess ansikte. "Hey, du där, låt oss pröva en sak"
Även om det bara ekade i hans sinne så fick det en rysning att gå längs hans ryggrad. Den hade talat i skuggornas språk - hur länge sedan var det han hade hört det?
Midnight nickade, tvekade. Även om han kunde höra dem och förstå deras språk flytande så hade han aldrig lärt sig att uttala någon fras, mening. Och han visste inte heller om de förstod Numoorian eller Nordspråk.
Skuggan tittade på honom, granskade honom från topp till tass då han stod kvar i samma position som tidigare. "Bra, kom närmre"
Orden var befallande, men eftersom att det in-direkt var han själv som pratade - eller, han inbillade sig själv det iallafall - lydde han.

I några sekunder var det svart. Sedan så såg han allt igen, från ett annat perspektiv. Världens färger var alla mattare, hade en grå nyans. Det konstigaste var att han inte kände sina ben. Han kunde gå, men han behövde inte anstränga sig alls.
Han blinkade, såg ner. Ingenting. Han var skuggan.
Leendet som tidigare inte bröt igenom gjorde det nu i form av ett förnöjt flin, och han for iväg. Snabbheten i den här formen var förvånansvärd. Det gick ifrån att bara gå normalt till att springa likt en blixt.
Om och om igen såg han bak, letade efter sin fysiska kropp. Tanken att den säkert var absorberad slog honom lite senare.

Att springa i skuggan hade inga nackdelar - kändes det som. Sedan så kom det ett sådant där ställe där solen bröt igenom igen och han var nära på att hosta blod, kvida sig i smärta om han inte hade varit som han var. En extrem huvudvärk sköt också upp i hans huvud. Smärtan varade inte länge, utan bara den stunden strålarna hade träffat honom.
Utmattningen som sedan kom var för stor för den svarte, men det fick honom - dumdristigt nog - inte att återgå till sin normala form som varg. Hans blick gled runt, fastnade på en stor sten. En bra viloplats till senare. Eller.. det var den första tanken. Sedan så tittade han upp och fick se det större djur som låg ovanpå. Upptaget alltså.
Med en fnysning stod han kvar, funderade på om han skulle gå vidare eller bara vänta på att den blev ledig. Om han bara stod skulle det inte påfresta hans sinne. Trodde han.

[Tja.. även om inlägget är konstigt så fick jag lite inspiration trots allt :'D Det Midnights skugga (För den lever >:'3) säger är menat att vara på ett annat språk, men det blir bara krångligt att översätta. Sedan, det där med att han "var" i skuggan: Han har ingen riktig form, och syns då istället som en vargskepnad emot träd/marken där han står :3]

(haha okey! :D säg till om du hatar typsnittet c: )

[Jag har inget problem med det c:]

Utan något annat att göra började han granska djuret, en varg tydligen, närmare. Hitta detaljer.
Vem han nu var så var det lätt att se raganablodet som rann i hans ådror. Stora, ståtliga horn pröd hans huvud och han var större än en normal varg. Som om man inte har träffat på större förut
Midnight hade många gånger mött andra med övertag i storlek, och det kunde vara en av anledningarna han hade börjat att bli tystare nu för tiden, inriktat sig på sin smidighet istället för sin styrka.

Den behornade ställde sig upp, tittade rakt på skuggan som skulle föreställa han själv för att sedan hoppa ner från stenen och gå fram till honom. Antingen så hade den telepatiska krafter, eller så var den här formen inte helt osynlig.
Istället för att vänta på någoting, eller bara attackera - det var säkert meningslöst ändå, men vissa var korkade - gick denne rakt på sak. Frågade vem Midnight var. På både Numoorian och Nordspråk.
"Nothing dangerous, just a simple shadow" Den svarta svarade på samma språk som första frågan löd. Hade en känsla av att den gråvita var bekvämare med det, även om hans Nordspråk hade varit nästintill perfekt.  
Ett ofrivilligt hånflin spreds på hans läppar. Hans inre började få panik. Han behövde komma tillbaka, lasta över all utmattning på sin kropp. Som det var nu började mörkret påverka honom istället. Det här kändes inte som honom. Men det kanske det var? En annan sida dold. En sida han hade skjutit bort då han insåg hur dåligt allt med strider var.
Han återfick med nöd och näppe kontrollen och han ruskade kraftigt på huvudet, flinet försvann.
"I'm sorry" Han bet sig i läppen, men det skulle säkert inte synans för den andra. "I'm not used to this.. yet" Tidigare hade han varit rak i ryggen, men nu var hela hans hållning slapp.
Skuggorna skrattade åt honom. De kanske var lydiga, men själviska var dem också. De vill se strid.

[Konstigt.. Dx Btw, kan inte Xerxes ge honom något ärr i ansiktet eller någonting? Han behöver se coolare ut X3 *Plågar inte alls sina karaktärer*]

"Con..trol?" Han hade tänkt på det men aldrig riktigt övat. Det var inte ofta det hände, så varför?.. Han tog ett djupt andetag, och skuggan bildade på ett ögonblick en äkta varg igen. Och om Mid inte hade stått framför en annan varelse hade han säkert staplat ett par steg och fallit till sömns direkt.
Hanen beordrade den svarte att ge honom sitt namn. "Midnight, Mid" Han misslyckades ganska enormt med ett leende. "And what's yours?
Mid sneglade bakåt, åt det hållet hanen tittade. Han verkade ha funnit intresse i hans.. öron? "I.. don't remember" Han mindes inte att han hade varit med i en strid. Förmodligen var han född med dem, men det kunde alltid ha hänt något när han var för liten för att minnas. Han hade inte precis fått någon riktig uppfostran.
"If it was a fight it sure was long ago. I have no memory of getting them."
Den större gick närmre, skakade på huvudet så att hornen gungade, slog i vinden. Tanken av dem hornen i sidan på honom var ingen bra syn; det skulle vara bäst att stanna på den goda sidan.
Maybe I can give you another one? Ett flin prydde den vitas ansikte då han tittade ner på honom. Ett flin och dem orden.. Han hejdade sig själv ifrån att dra bak öronen och stod kvar i samma position. Besvarade inte meningen.
Hanen fortsatte. ..Halvt blind? (OMG JA<3 8D Dåligt bara att Midnight inte vill..) Nej tack.
Sedan kom stunden han hade väntat på - främlingen, för han var inget mer än en främling, vände på sig och gick ifrån en bit. Äntligen stod han inte pressad emot honom!
På nära - och då menade han nära - håll så såg inte den behornade ståtlig ut. Bara otäck. Men det kanske var han själv som såg det han tänkte och tyckte?
"Well, I prefer the shadows, and in this forest there are lots of 'em. Maybe not as much as the dead forest, but I'm okay with this." Lövskogen var en av hans favoritplatser, hans hem. Här hade han levt i flera år innan han valde att börja vandra.

Hans egen röst hade också blivit hes, mest för att han hade svårt - svårt, men lyckades - att hålla osäkerheten gömd. Han kände sig lite som en valp, och han gillade det inte.

(:'D lol fattade inte att skuggan var onsynlig xD durp c: och jag vill ge honom ett ärr lawl xD men jag vet inte hur för det låter olikt Xerxes att bara få ett ryck bara sådär xD)

[Skuggan är inte osynlig, det var bara Midnight som trodde det - förlåt om jag förklarade otydligt tidigare x3]

"Nah, I don't know. I just came up with it right now. Mid sounds cool so.. Why not?" Han hade varken kallat sig själv eller blivit kallad Mid tidigare, men som han hade sagt: Varför inte?
Hanen vände sig om, nickade mot hans öron. Och orden han sa ville åter framkalla en rysning över hans rygg. Döda dem. Långsamt. Det räckte med att bara avsluta deras liv, isåfall - ..ellerhur?
En av de eldfärgade hårslingorna föll ner framför hans vänstra öga, och han skakade den på plats igen utan att tänka på det.
Xerxes. "Xerxes sounds fine to me" Han såg sig långsamt om. Var det bara denna hane och honom här? Eller var det fler?
Blicken återvände till den vita. "No." Döda skogen var skrämmande, men om han hade fötts där hade han troligen haft en motsatt åsikt. "But I visited it one time, and it lives up to it's name. ..Dead."
Åter igen lastades utmattningen på honom, och utan att tänka delade han det med mörkret bakom honom. Skuggan kom okontrollerbar.

"But if I where, I probably should have been as cold as it was. And I don't think an Infero are cold." Han gav ifrån sig ett skratt, och vem som helst kunde höra att det inte var ett varmt, normalt. Denna stank av kyla.
Den svarte hade själv fått en dominant gång, och han gick runt Xerxes med ett flin på läpparna. Långt ifrån den vargen han nyss hade varit. Sedan, helt oplanerat, siktade han ett hugg emot honom - och missade med flit. Det kalla skrattet ekade mellan träden.
"Before you asked about the forest, before you told me your name, you said that you would kill them. Slo-w-ly." Mid drog på orden så som han hade gjort. "Wanna give it a try?"

På insidan ropade han förtvivlat. Ville inte detta. Men vad kunde han göra åt det? Inget. Ingenting tills han blev utvilad.

Vi ville se strid, eller hur? Nu får vi det..

[Nu! 8'D]

(yeah >:D iaf jag har dans på tors till lör ;3 men iaf hoppas att det blev lite "pp"där ;A; men det känns som om det inte går att ah en fighting scen utan lite sånt där pp ;A; säg till om det inte ska va så så låtsas vi som om det aldrig hänt ^^')

[Nejmen det går bra C: Förlåt för segt och kortare svar, btw ._.]

"Oh?" Han flinade emot honom, ställde sig i en stridsposition som till första anblick inte såg hotfull ut alls. "Like I didn't know, white one. Han behöll minen, undvek att kalla Xerxes vid namn.
Sekunden efter det försvann syret runt honom. Han hostade till, kvävt, för att sedan hålla andan. I någon eller några minuter skulle han kunna överleva, i alla fall.

Xerxes lyfte upp honom i luften, och utan att lämna kommentarer så var det första han gjorde att ta ett djupt andetag, och sedan andas hektiskt. Vad skulle man göra i greppet av en annan varg?
Den svartes tass höjdes, och han slog efter främlingens huvud. Det första som han kom att tänka på. Efter det så ryckte han sig loss ur greppet, utan att bry sig om smärtan som ilade där Xerxes hade satt sina tänder, och en dov morrning lämnade hans strupe.
Trots sina reaktioner var han ändå helt lugn, och flinet satt fortfarande fastklistrat i hans ansikte.

Han väntade på den behornades nästa drag.

[Och Midnight goes tresiffrigt, mwahaha >8'D Förlåt om jag uppfattade något fel, btw c:]

(du får själv välja om Midnight ska kunna flya från Xerxes horn eller om han ska bli knuffad igen c: ville bara att du skulle få en chans liksom ^^ hoppas det är okey med vissa saker i texten ;-; <3)

"Of course not! This is just the start. And the winner of a fight doesn't always have to be the biggest one. There's a word named skill to. But maybe you didn't know about that?"
En boll av luft uppenbarade sig emellan Xerxes horn, och strax därefter skickades den iväg i form av en "svans", eller piska(?). Mid följde den med blicken. Det var inte säkert vart den skulle landa och han var beredd att undvika den då den kom.
Men det gick för fort.
Midnight hade uppspärrade ögon då den träffade.
Och han kunde inte beskriva smärtan han kände i ord.
Den svarte ställde sig bredbent, andades häftigt med det vänstra ögat ihopknipet. De kvarvarande ögats blick var fäst i marken och han stod stilla som i chock, märkte knappt då den vita åter lyfte upp honom, slängde honom mot ett träd. Men smärtan som han kände då hans rygg träffade stammen var ingenting som kunde jämföras med det tidigare Xerxes hade orsakat honom.
Mid gled ner på marken, och han såg för en stund dimmigt. Sedan kom världen tillbaka, tillsammans som han omedvetet gav ifrån sig ett högt morrande. Ett öga för att öga.

Elden slog upp som en sköld i sista sekund, hejdade den andras horn. Inte med lätthet, men det var inte heller särskilt svårt. Mid reste sig upp, och det nöjda flinet klädde åter hans ansikte. Han själv slog upp i flammor, svarta sådana - nedsmutsade av skuggan som tillfälligt hade beslagtagit hans kropp.
Hornen som kom störtandes emot honom hoppade han undan. Större vargar kanske var starkare, men det var sällsynt att de bar smidigheten han själv ägde.
"Sorry, that one missed" skrattade han, för att sedan dansa runt den vita - både för att retas och för att det var enklare att attackera från sidan.
Sedan så hoppade han, bet tag i Xerxes rygg(?) med glödheta tänder, uppvärmda av elden i honom. Halsen fick vänta.
Det vänstra ögat var fortfarande slutet, och det var inte säkert att han någonsin skulle kunna använda det igen.

[Åååh fightroll<3 Typ det enda som verkligen för rollusten att återvända XD]

Han frustade frustrerat. Han tänkte inte förlora den här fighten. Han skakade på huvudet och höjde sedan huvudet.
'aaw no, it's okey.' sa han sarkastiskt.
'Little boy' avslutade han meningen med och han flinade åt Midnight's smeknamn , som Xerxes hade gett honom. Han kände hur elden kom in i hans blod. Det sved till men efter det blev det på något sätt bekvämt. Han flinade åt Midnight's försök. Visst det sved men han kände styrkan.
'Stupid pimp. Don't you know anything about Raganas?' flinade han. Han slängde sig bakåt och landade på rygg, med Midnight under sig. Han rullade över till stående igen och stod brett med benen. Hans huvud var elegant vinklat neråt, hans svans högt i luften och hans flin hade försvunnit ännu en gång. Det sved fortfarande i hans nacke och det kändes stelt, men han klarade sig. Han tog sats och sprang mot Mid igen men denna gång stannade han framför honom och slog honom på sidan av hans ansikte, där hans öga var skadat. Han backade snabbt några steg och hoppade högt upp i luften, nästan som om han svävade. Och landade med en lät duns längre bort från Mid. Sedan koncentrerade han sig och luften runt mid blev syrefattigt.

(Ledsen om det verkar som om han är "overpowered" men det står att ragana blir typ starka av eld eller typ är immuna mot det på raser iaf. Jag vet inte om jag missförstått något o.0 OH YESH FIGHT)

[Jag uppfattade det som att de varken blev starka av den eller Immuna av det, Bara att de besegrade den och lärde sig kontrollera den.. o-o Men vi kan ju säga att Xerxes är halvt immun emot det ändå, då? ;3]

"It is, Reindeer? Han besvarade de sarkastiska orden med samma skratt som förut. "Yes I do - they live in packs, eat grass, and have horns. Or wait.. that maybe was another animal" Han blottade tänderna i ett hånflin, rullade undan precis i tid då Xerxes slängde sig bakåt och hann undan helskinnad. Tills tassen kom farande över hans ansikte och klorna rispade upp, hårt, ytterligare ett par sår. (Fler ärr<3)  
Nästan som om han flög hoppade den vite bort, tog bort syret runt om honom. Men denna gång var han beredd, och han hade till en början gott om luft i lungorna. Tillräckligt för att lyckas ta sig upp på benen, springa i sicksack emot den större - med målet ett av den andras egna ögon.
En miss - Han trampade i marken, sköt upp och högg istället efter dennes öra samtidigt som klorna harmlöst drog över den vitas nos (?). Något var Mid tvungen att få utav det här. Om det så var delar av motståndarens syn, hörsel eller luktsinne kvittade.
Samtidigt, som för att göra det smått kraftfullare, lät han tänderna och klorna bli varma igen.
Såren som Xerxes fick skulle inte få hela på direkt. Nejdå, de skulle vara kvar som ett minne av honom.

På insidan hade han slutat ropa. Antingen skulle han komma ur detta som en vinnare eller som en förlorare - och han hoppades skuggorna gjorde ett bra jobb, för än var det inte hans tur att dö. Nej, han ville inte, skulle inte, dö såhär.

[Fiight! >8'D ...x3 Mid vägrar backa undan utan att få hämnd på något sätt ]

(aha men då låtsas vi som om det aldrig hände och att han tog skada c: durp c:)

(okey det kanske var ganska oklart i förra inlägget men han är ganska anfådd. Jag menar, han har inte all kraft i världen...? :3)

[Märkte just att jag tagit fel karris ._. Whatever..]

"Well, there are stronger Reindeers and weaker. To bad that I got to meet the weaker kind" Det han sa var dumdristigt, det visste han, och det var bara för att retas. Om han skulle vara ärlig så var den här en utmaning, med sin storlek och irriterande vind.
Midnight stannade upp då Xerxes stannade upp, och släppte snabbt då han förstod vad den andra tänkte göra. Inte igen. Han tänkte inte gå på det igen. Att falla från hög höjd fler än en gång behövde man inte.
Den svarte såg uppåt, och hans pupiller krympte då han såg dykningen, påväg rakt emot marken. Han hade ingen aning om vad den vite - nu smått rödfläckiga - tänkte, och det gjorde honom inte bekvämare.
Tryggvågen som skapades slog andan ur honom, och det var med nöd och näppe han höll sig kvar på marken. Klorna borrade sig fast i jorden, så mycket så att blodet kom rinnande, och han hade slutit det högra ögat. Hårt.
Sedan så tappade han taget, flög bakåt in i ett av de kvarstående träden. Andan slogs ur honom en andra gång. Vindsvansarna som sedan kom gjorde inte det hela bättre, och han höll ögonen ihopknipta då flera av de som var påväg träffade. Han reste sig darrande på benen, andades tungt. Han var skadad, men skulle inte ge upp.
Marken försvann under honom. Nej! Inte igen!
Han gjorde ett utfall emot Xerxes, kastade den svarta elden emot honom för att få honom att släppa. Och då han väl släppte var Mid högt upp.
TÄNK!
Från hans sidor slog flammorna upp, rakt ut, hejdade honom från att falla neråt. Istället så gled han snabbt, skrapade i benen då han landade.
Andetagen var nu ännu tyngre. Han kunde inte göra det här mycket längre till.
Midnight låste sin blick på Xerxes. Han vägrade ge upp, men han var praktiskt taget slut - och det såg ut som om Xerxes var det också. Var de tvugna att fortsätta? Skuggorna hade fått sin strid - de kunde lika gärna lämna över till den riktigt Mid nu.

[Mid orkar inte mer ;w; och jag vill inte att han ska dö.. Men om han (på något konstigt sätt) har lyckats överleva så här länge kan han nog ta lite till XD Och det där om elden på sidorna.. om Lightning kan göra eldvingar kan Mid också..]

(OMG NÄMN INTE LIGHTNING JAG KOMMER BÖRJA GRÅTA ;A;)



(XERXES ÄR HELT SLUT ;A; och hans nos gör ont som satan)

[Det rollspelet < / 3 Jag skrev så dåligt då men ändå ;W;]

Ingen attack kom. Det var alltså inte bara han som var trött, Xerxes var även han utmattad - som han hade trott.
Flinet som han hade haft på sina läppar hade sedan länge försvunnit. Darrande sträckte han på sig, och all annan övrig smärta gjorde sig påmind. Om han inte hade ansträngt sig hade han säkert gett ifrån sig ett yl. Allt gjorde så.. ont.  
Hans andning hade blivit snabbare, mer normal. Och då han lite misslyckat öppnade det vänstra ögat så var det bara svart. Ingenting. ..Var han blind på det..? Han slickade sig om munnen, kände blodsmak. Men det var varken bara hans eller bara Xerxes - det var bådas. Blod från bettet och det ifrån hans öga och rivsår som hade runnit ner.
Han tog ett steg bakåt, och han var knappast säkrare än tidigare på benen. Hela han skakade.
"Indeed"flämtade han, och då hans motståndare väl var borta så lämnade han över medvetandet till den riktiga Midnight.

"Du måste göra det där oftare!" Skuggan flinade åt honom på marken, återgick till det normala som om ingenting hade hänt. Den hade inte tagit någon riktig skada alls - allting hade lämnats på Mid.
Den psykiska utmattningen kom också tillbaka, gjorde det hela svårare än det redan var. Den svarte reste på sig, fläckad av det röda, och började halta därifrån - knappt vaken.

[Midnight med :'C Som om inte Mids öga gör]

Avslutat C: och nu ska jag gå och fixa lite ärr på hans profilbild