Den vite Naktakivargen hoppade smidigt mellan grenarna, lät sig med spänstiga hopp ta sig framåt. Den vita och gula kroppen var gjord för trädklättring, smidig och smal.
Den första frosten hade precis lagt sig över skogen, gjorde trädgrenarna han klättrade på hala. Inte för att det gjorde honom något, hans klor höll honom lätt kvar på grenarna. Luften var aningen kylig, men över plustecknet. Zarec såg sig aningen oroligt när han gick, minnena av hans senaste vistelse i skogen var fortfarande färska. Den sylvassa kargen med charmkrafterna hade sitt revir här. En rysning fick de tunna, täta håren att resa sig. Han ville inte stöta på henne igen.
Mellanrummet mellan träden var större än han var van vid, men han hade inte missat någon gren än så länge.

Tankarna på den rosa dolde sig i hans medvetande men han försökte ignorera dem. Tänka på nuet. Men han ville göra något, inte bara fortsätta vandra. Han ville ha lite kul igen.
Ett leende spreds över hans ansikte, de gula kattögonen glimmade till. Kanske han kunde hitta någon att leka med denna dag? Han var på det humöret, att få njuta lite av sina krafters makt.
De gula öronen spetsades framåt, han saktade in och tog det lite långsammare genom skogen. Det brukade vara en väldigt populär plats, det gällde bara att den man stötte på där inte var från en flock med sitt revir där.

[Paxx till Azul & Black :) Och creds till ewy för hjälp med rubriken xD]

(med "förstorade kattklor" menar jag att de ser ut som en katts, men är större för att han är så stor xD Savvy? Och btw, han är lika långt upp som zarecccc)

Svansen svängde och höll balansen när han klättrade.
Karghanen hoppade vant från träd till träd, medan han tänkte på helt andra saker.
De förstorade kattklorna klöste i barken när han tog ett språng.
Han stannade upp på en gren och vände den gröna blicken uppåt stammen.
Snart klättrade han upp på den och fann sig sedan stå på en grov gren, några nivåer längre upp.

Han gick en bit ut på grenen, sedan satte han sig ner.
Det hela örat vändes mot minsta ljud.
han fuktade den ärrade nosen med tungan och spanade ut över skogen.
Reviret.
Svansen kråmade sig bakom honom, slingrade sig som en orm.
Som en katts.

Snart tyckte han sig uppfatta doften av varg.
Han fick en rynka mellan ögonen och vände hastigt blicken, och det hela örat, mot det hållet.
Främlingen närmade sig.
Black höjde huvudet, men raggen väntade han med.
Svansen piskade grenen bakom honom, som om den ville varna främlingen för den muskulöse krigaren i trädet.

Hennes steg långa och smidiga förde den långbenta varginnan sig frammåt. Hennes steg var mycket tysta då hon förde sig frammåt, träden hade tappat sin stora höstglans då de alla löven fallit till mark och snart skulle vinterns täcke komma och svepa in dem i sin famn för att sen föra dem bort innan sommarn kom och nytt liv kom för plats.
Hon hade en lång silkeslen gräddvit man och pannlugg, ögonen var döljda, tur det för de ville inte många möta. De kunde föra med sig rädsla och hat men endå var hon stolt över sin kraft. Börjat acceptera den, vara dne hon var. Hennes ögon som var så ljusblå som tårar fans väl dolda. Fast självaste ögonen skulle varit väldigt vackra att skåda om de inte burit på sina krafter. Hon hade vren i blodet och det förklarade hennes långa och smidiga kropp som förde henne frammåt över frosten.

Hon var trött på att vandra ensam, var det värkligen skämmare dömnda att vandra ensamma? Eller var de också vargar och inte bara vapen som skulle användas och ta vara på? Mor hade berättat alla möjliga berättelser om dem. Hon ville gärna hitta en flock att vandra med, känna sig trygg i ha som familj och slippa vara ensam var och varannan dag. Tyvärr så var hon för social. En tyst suck lämnade henne och så såg hon en liten dam framför henne och hon gick lugnt frammåt och stannade vid den och sänkte halsen och den skära tungan drack av det kristallklara och kalla vattnet som släckte hennes törst.

Han lyfte huvudet och vädrade i luften. Lövskogen var en väldigt populär plats, så att möta andra där var ingen chock. Två vargars dofter nådde hans näsa, en hanes och en hona. Vid tanken på det sistnämnda log han, han skulle få ha kul den här dagen.
Honan och hanen verkade vara åt samma håll, irriterande nog, han hoppades bara att de inte var för nära varandra. Om han började närma sig en främmande hona var chansen att den främmande hanen var dens partner, något som oftast slutade i strid. Han ogillade strider, så länge han inte vann det vill säga.

Med lätta, flygande hopp kastade han sig från gren till gren, närmare honans doft. Ljudlöst landade han på en av de frostbeklädda grenarna, såg ner på marken och såg en gyllengul varginna med blond kalufs till man. Han bredde på ett leende, landade tyst bakom henne. Han hoppades bara inte den där hanen skulle närma sig.
"Hej, främling." Han talade med en mjuk, trevlig röst, charmen gjorde så det lät nästan för perfekt, onaturligt. Han verkade så mycket bättre än han egentligen var.

.
( https://www.youtube.com/watch?v=v-n_B2LP0Lg )


Hanens doft kom närmare, och snart hörde han denne också.
Doften av hona hade legat över skogen ett tag, så han var van vid den.
Hon gick lugnt omkring där nere och verkade inte störa, så han hade valt att låta henne gå, även om hon var på reviret.
men hanen var nära.
För nära.
Smidigt hoppade han ner från grenen han suttit på, och landade på en annan längre ner.
Han fick snart syn på den vite hanen som stod på en av grenarna lite längre fram.
Han verkade ha intresserat sig för den tysta honan.

Blacks gröna ögon smalnade av när han såg på hanen.
Det var något lurt över honom.
Black hoppade igen, och när ha landade kunde han lätt gå på några hopvistade grenar för att nå fram till dem, på samma nivå som hanen.
Honan stod på marken under, och framför, dem.

Black borrade in blicken i den främmande hanen och spände musklerna.
Svansen piskade fram och tillbaka, och örat var tätt bakåtstruket mot nacken.
"Vad har du för ärende här, hane?" brummade han, med en auktoritet som hos få.
Black utsrålade styrka och lugn, som alltid, men även en smula irritation över inkräktandet.

Så stannade hon upp och satte sig ner på rumpan nära ett träd med svansen kring tassarna. En doft av varg hade nått hennes nos och hon hade bestämnt sig för att följa den härifrån med nosen.
Bra träning i ellafall. Hon ryckte fundersamnt på axlarna och log ett tyst leende, det var lurigt fundersamnt och mystsikt var nog det rätta ordet.
Och förvånadsvärt nog så kom den mot henne, och hon rynkade svagt pannan i ett fundersamnt veck men satt kvar, som sagt lite sällskap skadade aldrig. Nu var doften skarp av hane, men ingen såg hon tills ett ljud nådde hennes öron. En hälsningsfras ovanför hennes öron. Och hon höjde på huvudet och kände sig smått road. Ja allt skulle man ju få se, och idag bjöd väl landet på en varg som var i ett träd.
Hon flinade svagt. Men denne var det något lugnt med.. men endå oroande mystiskt.

"Goddag" sa hon stilla och höll ögonen på honom, fast han kanske inte såg det, men vad gjorde det? Så hördes ännu en röst, åt sidan och hon tittade fundersamnt upp igen och såg nu en annan hane i ett träd. En svart en. Han värkade inte lika förtjust i hanen.
Ja så det blevv två klättrande hanar denna dag, inte illa.

Vid hanens röst vände han sig irriterad om. Zarec ville vara ensam med honan, leka med henne i ensamhet. Han behövde inga irriterande hanar som störde.
Hanens doft liknade något han stött på innan, något som han inte riktigt kunde sätta ord på. När han kom på vad det var hajade han till, chockat. Främlingen hade sin egen doft, helt klart, och den liknade ingen han mött tidigare, men det fanns något gömt i den som liknade en varginna han en gång mött. Den andra charmvargen.
De gula kattögonen smalnade av, irriterat.
"Bara på vandring, främling. Mina steg gick åt detta håll idag, kanske de vänder i morgon. Vem vet?" Han log ett charmigt leende åt honan, han ville vara ensam med henne.

"Får man fråga en sak? Är du från Cierzo, mörke?"
Han tog ett steg närmare honan, längre bort från hanen. Var denne främling från Cierzo gällde det att hålla undan charmen för denne, i fall den mörke kände den violettögda bra skulle han troligen märka av charmen. Irriterande hane.
Charmen sändes ut mot honan, samtidigt som han försökte hålla den delen av charmen som försökte locka till kärlek borta från hanen. Det var ett jobbigt arbete att dela på charmen på det viset, men han kände nöjt hur charmen lät bli att sända vissa delar av sig till hanen.

De gröna ögonen smalnade av vid främlingens svävande svar.
Black tyckte inte om sådana.
Det var lika bra att gå rakt på sak, så var man klar sedan, tyckte han.
Öronen ströks bakåt och han såg avvaktande på hanen.
"Jag är krigare åt Tocho, Cierzos alfa. Så ja, jag är från Cierzo. Just idag råkar jag vakta reviret, så du har otur."
Han lade huvudet aningen på sned och betraktade främlingen som om han funderade, men egentligen tog han sig smidigt och ljudlöst in i dennes sinne.
Han letade snabbt och effektivt igenom tankar och minnen, och hindrade sig själv från att grimarsera när han såg hanens sanna jag.

"Zarec" sade Black, högt och tydligt och spände blicken i honom.
"Försök bara skada henne, du är inte bra på att slåss och har aldrig varit. Sedan du var valp har du fångat folk med din kraft, charmen, men aldrig älskat någon på rikti... Aha... " Black höjde på ögonbrynen och flinade svagt.
"Någon har du faktiskt älskat. Hon är också medlem av Cierzo..."
Leendet dog ut och morrningen som steg ur hans strupe mullrade långt innanför musklerna.

Han tog ett par kattlika, hastiga steg mot hanen och sänkte huvudet.
Öronen låg slickade mot den kraftiga nacken.
Krigaren var redo att försvara sitt revir och dess medlemmar.

Azul tittade från de båda hanarna som hade dykt upp, det väntades bråk.. Det kände hon. Hon hade precis varit med om en fight och ville inte det igen, inte nu. Hon orkade inte, så de ljusblå ögonen konstaterade snabbt att hanarna var för upptagna av varan innan hon backade ljudlöst in i skugoorna och den gula tiken försvan snabbt och spårlöst, mystiskt in i skogen så vände hon sig om och började gå iväg igen.
Synd att det ynka sällskapet hon skulle få var bråkstakar.
Hon skulle inte bry sig annars, men just nu, orkade hon inte.. Hon hade annat i sikte.

[Eftersom Azul ska bort så lämnar hon er så här lite skumnt så får ni rolla vidare ^^]

Han gav bara den gyllene varginnan en blick när hon gav sig av. Det skulle blivit jobbigt att locka tillbaka henne efter att hon nyss hört Cierzo-hannens ord om Zarec, och det var inte riktigt värt att först slåss mot honom och sedan leka med tiken. Det skulle ta för mycket på hans krafter att göra de båda sakerna på raken.
Han hade rest ragg, ilsket åt revir-medlemmen. Tänderna var blottade, vassa, skarpa tänder syntes i käften på honom. De gula öronen var slickade bakåt.

Tankeläsare.
Det var självklart att han var det, såsom han nyss berättat om hans liv - ett liv ingen annan än honom hitintills vetat. Som naktaki var han känslig mot telepatiska krafter, det visste han, men han hade inte mött någon som rotade i hans huvud innan.

Så, om hanen ville mucka till bråk - visst skulle han strida. Han kanske inte var den som valde strid framför ett charmigt samtal, men han drog sig inte för strid om någon ville slåss.
Han hade flytt undan strider flera gånger. Den rosaögda. Den violettögda. Men han hade också ställt upp i strider, såsom den gången han dödade den där havsvargen. Fast den gången kanske inte var något bra exempel - han hade snarare slaktat den lille snabbt.

Den svarte hade sagt att han älskade någon ur Cierzo. Han hade inte vetat om att den underbara var från den flocken, och han blev lite besviken.
Den violettögda var ur Cierzo. Hon var en ovän. Den rosa var från Cierzo. Hon hatade honom - med anledning. Och nu denne hane - från Cierzo. De skulle nog inte gå därifrån som vänner heller.
Han verkade mucka med en hel flock som det fortsatte nu, möte efter möte med Cierzomedlemar.

Han tog ett steg framåt, en morrning ljöd ur hans strupe. Kanske det var ganska dumt att vandra in på det här reviret igen, men han visste inte de exakta gränserna. Så han var i utkanten av reviret, och skulle inom bara en halv minuts sprint vara på de flocklösas mark igen.

Raggen restes. Öronen platta mot nacken.
Black tornade upp sig framför motståndaren.
Det ryckte i läpparna, och något spann igång inom honom.
Ett motorliknande ljud.
Black morrade så att det mullrade i hela buken.
Han spände musklerna så att de hundratalts ärren stramade svagt.

Han öppnade automatiskt kanalen som fick honom att se tankarna hos motståndaren.
På så vis visste han exakt vad hanen skulle ta sig till.
”Å nä… försök du bara, patetiska varg.” Morrade den gigantiska svarta katten.
Det gnistrade farligt i de gröna ögonen, innan de blev kalla.
Svansen piskade som på en irriterad katt.
Krigaren hade vaknat.

(Skitkort<3)

Morrningen blev högre. Patetisk? Vad hade han gjort nu som var patetiskt? Att bli arg när någon rotade i hans huvud? Eller vad han gjort innan? I vilket fall som helst ville han inte ha någon som grävde upp alla ens hemligheter och sa dem rakt ut.
Han visste att vargen framför honom med sin telepatikraft redan läste hans tankar. Om han kunde ta reda på hans minnen kunde han nog lätt läsa tankar.

Och just vad med mig tycker du är patetiskt, hane?"
Han brydde sig inte ens om att tala högt. Tankarna ljöd likt en morrning, men i sinnet. Tankar borde räcka för den här sinnestjuven, som öppet spionerade i hans sinne och tog vad han ville. Varför kunde aldrig telepatiker låta andras huvuden vara?

En liten sak spökade i hans sinne. Varken hans charm eller illusion skulle kunna fungera mot denne Black, telepatin skulle helt klart avslöja båda krafterna. Alltså stod han med bara en kraft kvar - den fysiska styrkan som vargarna i forntiden endast slogs med. Och telepatikern framför honom hade troligtvis två krafter att slåss med - telepatin och någonting ovisst han nog sparat till de drabbade samman.
Han kunde inte låta bli att undra om vargen framför honom alltid använde den tekniken. Det vore ju ett lätt sätt att slippa jobba, bara stänga av motståndarens krafter och sedan använda sina egna och slåss mot en nästintill försvarslös varg. Han tyckte faktiskt att om så var fallet var nog inte de denne Black besegrat inte besegrade fullt ut, utan blev för stunden bara helt handikappade i stridsteknik. Det lät inte precis som en rättvis match, snarare som lite av fusk.

[Mohahahahaa >8D Vad tycker Black om Zarecs tankar? xD Fuuuuuuuuuuuuskare<3]

[Har tillstånd att PP:a, då jag och Ewy har bestämt vad som ska hända via msn.

Zarec och Black kommer morra lite åt varandra, och sedan kommer Black attackera Zarec med sin telepatikraft. Efter en stunds rotande i inkräktarens sinne släpper Black kraften och Zarec ger med sig, besegrad. Black kommer då eskortera Zarec till revirets utkanter, men en liten bit innan reviret tog slut kommer Zarec attackera Black med sin illusion och fysiska krafter. De kommer slåss lite, både via ord och styrka, men efter en lång stunds stridande kommer Black slå ner Zarec på marken och riva upp ett sår på höger framben. Zarec kastar sig upp på alla fyra igen, lite skadad men inte tillräckligt för att få honom att inte kunna förflytta sig. Han backar några meter så att han kommer utanför reviret och sedan flinar han bara, säger nått klatchigt och springer där ifrån. Slutet gott, allting gott. Eller nått. Blahblah...

AVSLUTAT]