[Reserverad för Sirocco och Sleazoid.]

Han hade givit sig av än en gång. Rastlösheten hade hållit på att äta honom inifrån, samt att han inte längre klarade av att kuva sig under de hårda blickarna från ledarinnan. Thzuki höll stenkoll på honom, och med all rätt. Vem kunde egentligen döma henne, då hon mycket väl visste vad Shiva tyckte om ordningen som fanns i Kaiwood?
Ingen.
Vid första tillfälle som gavs hade Shiva tänkt störta henne och ta över platsen som ledare över packet av mördare som höll till i Kaiwoods mörker. Och han skulle leda dem till en seger som skulle gå till historien. Och varje sekund skulle vara till hans njutning.
Och det var ännu en av de många anledningarna till varför han hade lämnat Kaiwood. Han skulle knipa ledarplatsen, men han kunde inte göra det i detta försvagade tillstånd. Så motvilligt hade han fått erkänna att han behövde hjälp. Och sedan hade han kommit att tänka på ryktet han hade hört, eller snarare legenden.

I sin barndoms dagar hade han hört talas mycket om Qu, en flock som hade sitt hem på Numoorislätten och som många gånger hade varit i strid med hans älskade TBB. Hans familj hade tagit många liv från de på slätten, men de på slätten hade även tagit många liv från TBB. Historien mellan de två flockarna verkade sträcka sig långt bak i tiden, och med säkerhet skulle de två flockarnas handlingar fortsätta att slingra sig runt varandra genom tidens gång.
Och självklart hade han hört historier om alla TBB:s mäktiga fiender. Vargar som Mivria, Damon och Sleazoid. Och det var det sistnämnda namnet som han nu letade efter.
För Sleazoid var en mästare inom gifter, åtminstone som det sades. Det var en varg som kunde mer än något annan Shiva hade hört talas om när det kom till äckliga bett. Och passande nog, även om Nisha vägrade erkänna det hela, så var denne legendar även far åt Wami, den som förgiftat honom från första början.

Så det var mot denne han var på väg. Mot sitt förnuft letade Shiva efter en varg som borde vara hans fiende i hopp om att få hjälp. Tanken var patetiskt roande. Nå, han hade åtminstone vett nog att hålla sig i utkanten av Qus revir till en början istället för att knalla rätt in bland det äckliga packet.

Han var på väg tillbaka ifrån sin vandring till silverpile, han hade träffat en gammal vän, kanske hans enda vän. Han log vid minnet. Ja han hade saknat henne, men nu var deras löfte infriat, och mer tänkte han inte begära. Stenarna som tornade upp sig runtomkring honom var det inte så svårt att orientera sig emellan, det var känt territorium och han skulle snart befinna sig på reviret igen. Den svart-vita fällen stod i skarp kontrast mot landskapet, men det var inget som bekom honom, han hade vant sig vid det nu, inte ens den rosa tufsen vid hans skuldror hämmade honom längre, inte vid de jakter han ännu klarat.

Obesvärat tog de vita tassarna honom framåt, hemåt. Ett leende lekte på läpparna och han hummade lågt och glatt. Sakta blev hans tempo lugnare och han gick snart lugnt mellan grenarna, snart skulle han vara inne på deras revir, den del som sträckte sig in i Ken-yak, snart skulle han få se ansiktena ur sin familj igen. Leendet breddades åter på och han hummade vidare. Det hade redan varit en bra dag, han hade tränat sig mer på sin kraft(små djur som ekorrar och gnagare hade fått lida och kanske en och ann hare), fler gifter hade uppenbarat sig och han var glad över det, dock visste han inte riktigt hur han skulle få fram de gift han ville använda. Men det gjorde honom inget, det hade gått framåt sen den dagen han upptäckt att han kunde häva sitt gift som paralyserade. Kanske kunde det även häva andra gift? Han visste inte, kanske skulle han ta det med fadern när han väl kom hem? Han nickade för sig själv, ja det dög nog.

Han passerade revirets gräns och det dröjde inte länge innan en främlings doft kittlade hans sinne. Visst så långt ut på reviret var inte farligt att ha främlingar på men hans misstänksamhet från barndomen låg kvar i hans sinne. Han var tvungen att undersöka den. Obesvärat längde han åter på stegen och vek av ifrån sin ursprungliga kurs. Främlingens doft blev starkare ju mer han närmade sig och snart kunde en tvåfärgad varg, vars teckning var något han aldrig bevittnat förut. "Främling" hälsade han sakligt, monotont. Den turkosa blicken svepte snabbt över den andra, en kraftfull hanne, vad han kunde bedöma.

[Derpar in här litet segt]

[Yeeey, svar <3]

Då Shiva snappade upp den svaga doften av en främmande varg kunde han inte hindra ett svagt leende. Han hade mött ett par stycken sedan han gett sig av på denna vandring, men turen hade inte varit på hans sida. Nu hoppades han att han äntligen skulle stöta på någon ur Qu.
Återigen roandes han av hur ironisk hela situationen egentligen var.  Han, en son av TBB, vände sig till Qu för hjälp. Var det inte något som endast kunde skämtas om? Egentligen borde han skämmas, men han gjorde det inte. För han hade inget annat val än just detta.

Så när han närmade sig den andre kände han hur spänningen steg. Hans rörelser blev aningen långsammare, innan han slutligen stannade. Granskade den andre med sin mörka blick. Ingen han kände igen, ingen energi han kunde minnas att han hade sett. En främling, en total främling.
"Du tillhör Qu?"
Han tvekade inte att fråga, för han behövde få snabba svar. Tiden var alldeles för värdefull för att slösas bort på meningslösa möten, han hade haft alldeles för gott om sådana hittills i livet. Just nu behövde han få de svar han sökte och den hjälp han så desperat krävde. Han kunde inte längre befinna sig i detta försvagade tillstånd. Det måste bli ändring på det hela.

Den tvådelade hanen svarade ytterst besynnerligt. Varför sökte han medlemmar av Qu? Misstänksamheten han ägt sedan barndomen drogs över honom som en hinna och han granskade den andre noga. "Hur så?" De turkosa blicken brändes fast vid hanens ansikte "Vad har du för ärende med Qu?" Hans uttalande kanske fick hanen att inse att han var en av Qu, eller bara en som inte ville ha med Qu att göra, och det var menat att vara så. Speciellt nu när han var något innanför deras gräns. Han synade åter den andre. Hans doft var ingen Sirocco själv mindes, och ingen av dofterna som låg i den heller. En flock. Då var frågan om det var en av de vänliga flockarna eller en av dem som räknades till deras fiender. Han visste inte. Kanske skulle han kollat med Damon, eller betan, Hans fader Sleazoid. Eller så borde han bara släppa paranoian. Men det bet tag om honom nästan varje gång en främling dök upp. När han varit liten hade det varit rädsla, nu var det bara misstänksamhet, en förbättring, visst, men det störde ändå ibland. 
[Kort men kom inte på något ^^']

Ett svagt fnysande läte lämnade Shiva där han stod och synade den andre hanen. Denne verkade inte vara typen som kastade ur sig vilken information som helst då fort tillfälle att tala gavs. Bra för denne, men till Shivas besvikelse.
"Det var inget svar på min fråga," kontrade han med ett svagt leende på läpparna, men ändå med en allvarlig underton i den djupa rösten.
Ifall den andre tillhörde Qu eller inte var omöjligt att säga ännu. Denne verkade dock reserverad och kanske även svaren tydde på ett försvar av flocken, men allting var så vagt och utan energikrafter som fungerade som de skulle känna sig Shiva väldigt osäker när det kom till att läsa av andra varelser. Och gissa vägrade han göra.
"Min anledningar är helt och hållet mina egna," fortsatte han sedan med ett relativt stelt uttryck i ansiktet trots att det svaga leendet fortfarande spelade på läpparna. "Men ifall du så enträget undrar så söker jag en av deras medlemmar. Sleazoid var hans namn, om jag inte missminner mig."
Men än så tänkte han inte avslöja. Han hade redan sagt för mycket ifall det skulle visa sig att den andre inte ens tillhörde Qu, som han hoppades på.

Det ryckte lätt i hans mungipor då hanen konstaterade att han aldrig svarat på frågan. Självklart visste han att frågan aldrig besvarats, det var han själv som talat. "Och det var heller inget svar på min" Svarade han lätt. Väntade sedan på ett svar på det han själv frågat, och det var inte länge.  Sirocco skulle just sära käftarna för att tala tillbaka då hanen fortsatte med att nämna faderns namn. Misstänksamheten som först varit sval, vakande, grep tag i honom som ett skruvstäd. Blicken hårdnade och ögonbrynen höjdes. Sleazoid, hur visste han faderns namn? Och vad ville han? Var han en vän av fadern? Det tvivlade han på. Zoid brukade tala om de han hade som vänner, då han oftast varit som Rocco själv. Men kanske hade han fel? Tänk om Fadern hade än mer vänner som Rocco inte visste om? Det borde inte vara så konstigt som Han själv kände att det var, han hade ju Cerridwen.
"Vad för ärende har du hos Honom då? Vem vet jag kanske kan hjälpa dig?" Hellre han en fadern, och var det någon som bara ville ha hjälp så kunde han kanske hjälpa ändå, beroende på vad det gällde. Om inte annat var det bara att ta honom till flocken.

Den andre var verkligen inte feg när det kom till att tala. Och inte heller saknade den andre en gnista uppkäftighet. Shiva hörde det i rösten, även om han misstänksamheten var det starkaste han uppfattade hos den andre. Det fick honom att skratta till, dra på läpparna en aning. Den andre verkade trots allt ha lite självkänsla. Dock var han inte säker på om han skulle uppskatta det, åtminstone inte ännu.
"Jag söker honom tack vare han kunskaper inte ämnet gifter." Vad spelade det för roll? Han kunde lika gärna skrika ut åt hela världen varför han letade Sleazoid. Egentligen. Wami var väl inte direkt tyst om att hon hade förgiftat honom. "Ifall du kunde vara till hjälp vore jag ytterst tacksam."
En snabb tanke om att presentera sig gled genom hans huvud, bara för att vinna den andres tillit en aning. Verka artig. Men nej, att nämna sitt namn vore kanske inte ett smart val. Åtminstone inte ännu. Shiva var rätt säker på att han som son av TBB var mer eller mindre omtalad i dessa trakter.

Ju längre tid det tog för hanen att svara, även om den kanske inte var så lång som det kändes, så växte känslan av misstänksamhet i bröstet. Man kunde aldrig vara nog försiktig. Men då hanen svarade så slappnade han av en aning, dock var det knappt märkbart. "Då kan du nog kalla detta din tur dag" Svarade han och lät blicken, tillsynes nonchalant, glida bort mot slätten ha var på väg till. Dock fanns det en tanke bakom handlingen, han ville se om någon medlem var i närheten, eller om hanen här bara var en distraktion för att låta andra smyga in på reviret. Blicken gled tillbaka. Han vägde sina möjligheter, skulle han ta risken och avslöja vem han var? Att han mycket vl kände till Sleazoid, hans fader? "Jag är hans Son" lade han till efter den långa pausen. Hans paralyserande gift hade runnit till munnen, det var det giftet han var st bekväm med, det han tränat med sedan valpben. Det var en säkerhets åtgärd, ifall hanen bara ville komma åt hans far, skada honom. "Så säg mig, Vad, mer Exakt, vill du honom?" Den turkosa blicken fästes i hanens ansikte. Höll koll på minsta lilla förändring.

Nyfiken, det verkade de andre vara. Och även om Shiva alltid kunde känna en viss beundran för de som vågade ställa sina frågor, så var detta inte tillfälle för lekar. Nej, han hade inte tid med detta. Han behövde finna giftvargen från sagorna.
Så med ett svagt leende på läpparna fnös han lätt, innan han åter tog till orda.
"Utan att vara otrevlig, vilket jag verkligen inte ämnar att vara, så måste jag neka dig ett svar på din undran." Han valde orden väl, för han hade lärt sig. Även om han kanske inte alltid brydde sig om det, så hade modern varit noga med att han och hans syskon skulle kunna föra sig väl då det förväntades av dem. "Säkerligen kan du förstå att anledningen till att jag söker honom, endast rör mig själv och denne."
Han drog ett djupt andetag, granskade den andre, önskade att han hade kunnat slippa dessa flimrande, förvirrande energibilder som han såg för sitt inre. Han fick veta så lite.
"Och jag tvivlar inte på att du kan visa mig vägen till den jag söker, son av Sleazoid."
Det var en intressant utveckling på det hela. Den första från Qu han kom att stöta på var en ung hane som var son till giftvargen. Därmed även ett syskon till Wami. Också en giftvarg? Han fick vara försiktig, för ifall han inte spelade sina kort rätt så skulle han få fullt upp att klara sig undan deras giftiga bett.

Hanen byggde enbart på han irritation, och misstänksamhet, med sin brist på riktiga svar. Han tröttnade väldigt snart, men hans anlete var fortfarande nonchalant och uttråkat, och likt hans utstrålning lät hans ton då han åter talade, även om en något irriterad men väl dold, ton smög sig in.
"Utan önskan att vara otrevlig måste du förstå mitt intresse i vad ni önskar att göra på Vårt revir och Min far"
Det var nästan så att han lät överlägsen, men det var något han försökte undvika. Han ville inte ha ett bråk men om hanen ville något gott eller simpelt, eller var något fadern känt sen tidigare, hade han gett svar på tal och inte gå omvägar och undvika. Nej han kunde inte föra något gott med sig.
"Och av vad du nyss sagt så inser jag din önskan att finna honom, något som ibland kan vara ganska svårt, om man inte känner honom och hans doft" Det kanske inte var det snällaste han höll på med. Utpressning, något han aldrig ens försökt förut och inte heller hade han önskat att göra det, men i situationen kunde han inte vidta nog med försiktighetsåtgärder. Som det var just nu var Hans far allt han ansåg sig ha kvar av sin familj. Visst brodern fanns hemma, men som det var kunde han lika gärna vari borta. Det var som om de förlorat all kontakt.

En instinkt att faktiskt kasta sig över den andre och tvinga fram svaret kom över Shiva. Irritationen steg inom den svartvite när den andre vägrade göra det han bad om, utan istället ägnade sig åt slingrande ordval som knappast ledde dem framåt. Men han behärskade sig, tvingade undan den impuls som kommit över honom, för blodspillan skulle inte hjälpa honom denna gång. Nej, det fanns betydligt bättre sätt, även om han var en krigare av högsta grad. Men han ville inte sätta hela Qu i rörelse, och trots att Sleazoid faktiskt inte var mer än en patetisk loppa, så hade Shiva hört talas om denne hane av en anledning. Han vore dum om han inte respekterade giftvargen.
Så istället nickade han med en förstående min i det tvådelade ansiktet samtidigt som han drog ett djupt andetag.
"Det verkar som att du inte tänker hjälpa mig ifall jag inte säger dig sanningen. Förståeligt, trots allt, när det är din far det gäller." Patetiskt och löjligt egentligen, Shiva förstod inte misstänksamheten hos den andre. Den verkade så... stor. Så djupt rotad. Underligt hur livet formade vissa. "För att tala klarspråk söker jag hans hjälp. Jag stötte för ett tag sedan på en giftvarg av det otrevligare slaget, och under striden som utbröt hann denne hugga mig. Något som resulterade i att jag förlorade minna förmågor. Mina magier." Kanske inte riktigt hela sanningen, men snyfthistorier var alltid ett säkert kort. Så för att göra det hela ännu mer trovärdigt lät Shiva huvudet hänga smått och såg på Sirocco med en sorgsen blick. "Jag söker nu en bot mot detta, och vem är mästare inom området gifter om inte Sleazoid? Hans namn är vida känt. Jag hoppas att han ska kunna hjälpa mig." Det borde han kunna. Trots allt var det ingen mindre än hans dotter som hade gett Shiva den löjliga lilla revan som tagit ifrån honom hans älskade energier och hans överlägsna snabbheten.

Han kunde känna tvetydigheten ifrån hanen väldigt vagt i sinnet något som byggde på känslan av att allt hanen sa inte var sanning. Så att han inte trodde på den historia hanen drog upp var för honom inte konstigt även om han inte tvivlade på att delar i den var sanna. Som till exempel om hanens magier, av det hannens sinne vagt sade honom, och som Sirocco omedvetet registrerade, så kände hanen agg emot honom och om det var sant så skulle han antagligen redan kastat sig över Sirocco ifall hans krafter varit intakta. Och om han inte hade sina krater för tillfället, och han var ju dessutom ensam, vad kunde det göra om han visade honom till reviret? Han började snabbt och direkt tänka på möjligheterna. Hanen kunde tala sanning -hur mycket han än tvivlade på det- och ingen fara låg i att han såg reviret, eller så var han den Sirocco trodde att han var. En varg som hade en anledning att inte tala ut hela sanningen och kunde vara en fara för flocken. Eller kanske var han bara en spion. Men trots faran i de två sista så kände sig Sirocco säker. Han kunde ta honom till reviret, var han en spion och nån av dem fick reda på det skulle han inte ta sig därifrån levande och samma sak gällde om han ville skada dem.
 "Utan vidare fördröjning låter jag dig följa med, under mina villkor" Han granskade hanens ansikte efter reaktioner på orden.
 "Jag leder vägen och Jag bestämmer när vi stannar, försöker du med något lär du inte gå alltför hel ifrån revirets marker uppfattat?"

Och så slutligen fick Shiva som han önskade och den unge hanen gick med att visa honom vägen till den han sökte. Kanske vältalighet var en förmåga som han hade underskattat en aning? Det verkade som att man kunde ta sig någonstans i livet genom att prata, vilket för Shiva inte hade varit helt klart tidigare. Men å andra sidan, det var inte alls lika kul som att se andra lida medan man själv klättrade uppåt.
Han hindrade sig själv från att skrocka vid tanken, och nickade istället åt den andre. "Jag förstår," sade han med en formell röst samtidigt som han tog ett litet steg framåt.
Sedan spred sig ännu ett svagt leende över hans läppar då han reflekterade över den andres ord. Att han inte skulle försöka med något ifall han ville gå hel från reviret... Så roande.
"Och jag som trodde att Qu tillhörde de flockar som var godsinnade. Men det är klart, alla har rätt att försvara sig själv."
Världen flimrade omkring honom, energierna var svaga och oläsliga. Men han kände hopp. För snart skulle detta vara över, det var han säker på. Snart skulle Shiva återigen vara sitt sanna jag. Och då skulle saker och ting förändras i Kaiwood.

| Ber om ursäkt om detta inlägget blir konstigt, har inte rollat Zoid på typ ett år... Skrik sa att det var okej att jag hoppade in nu i alla fall |

Ken-Yak. Den svartvita randiga hanen hade precis beträtt stenslättens marker, dock fortfarande på flockens marker. Han hade tillbringat de senaste timmarna med att patrullera reviret, trots att solen hade stått rätt så högt på himlen. Det var en välkommen syn att den nu började ta sig neråt, att det började skymma. Skuggorna runt om honom blev allt mer livliga i sina viskningar och rörelser för varje minut som förflöt. När de återfick sin styrka. Han hade mestadels vandrat på de tre hela benen han hade, men nu när solens styrka avtog så kunde han åter igen gå på fyra, om än det fjärde bestod av hälften skuggor. Likt ofta när han vandrade runt reviret så var hans tankar nästan obefintliga, det enda som brukade fylla upp dem var omgivningen, och skuggornas stämmor. Det var en tid när han kunde njuta av tystnaden, eller ja, tystnaden från omgivningen åtminstone, för det var aldrig riktigt tyst med skuggorna. Oftast hörde han dem knappt, hade vant sig vid det. Det var endast när de ville förmedla någonting som han lade tankar på dem. Som nu. Sirocco prope est. När han hörde att sonen var nära så lade sig först ett vagt leende på läpparna, men det slätades ut efter endast några få sekunder. Cave. Akta dig, var försiktig. Det ordet bådade aldrig gott. Han ökade på takten och det dröjde inte allt för länge innan han kunde skymta två skepnader på håll. En mycket bekant en som tillhörde sonen, och en annan, en främmande besynnerligt tecknad varghane. Doften som låg runt denne fick dock ilskan att stiga inom honom, den flockdoften var för evigt inetsad i hans hjärna sedan den dagen då deras forna ledare tagit hans liv. Han hoppade över ett gäng stenar som kom i hans väg innan han sedan stannade upp ett tiotal meter ifrån de båda hanarna. ''Vad vill du, varg av TBB?''. Stämman han talade med var allt annat än vänlig och tålmodig. Han hade inte något till övers för de avskummen. ''Vad har du för ärende med min son?''. När det kom till hans valpar eller flocken så hade han verkligen lite tålamod för de som hotade dem eller liknande. Speciellt TBB:are. Ord kunde inte beskriva hur mycket han avskydde dem, men han var inte en sådan som anföll utan att ha en direkt anledning. Hade aldrig varit, och skulle nog aldrig bli heller. Han riktade blicken mot sonen, för att försäkra sig om att han inte var skadad, vilket han turligt nog inte verkade vara, sedan vändes den skogsgröna blicken tillbaka till den tvefärgade hanen i väntan på ett svar. Han skulle ljuga om han förnekade att han ville slita av strupen på hanen...

Han fortsatte framåt, med hanen i hälarna. Men vid hans ord kunde Rocco inte hindra sig ifrån att vrida bak huvudet och flina. "Vem har fått dig att tro det?" Orden var sanna. I Damons styre skulle det ske ändringar i flocken och av det Rocco hört hitintills var det regler och framtidsutsikter som passade honom. Det var inte ofta, faktiskt aldrig, Rocco betedde sig på detta viset. Hota vargar han inte ens kände, men han hade lärt sig att lite på magkänslan och just nu var han ganska säker på att denna vargen inte var goda nyheter. 
Han visste att slätten snart skulle komma och han var osäker på att ta in hanen där, men lyckligtvis kände han ett sinne närma sig, fadern. Han log och vände blicken ditåt. Det var fantastiskt hur skuggorna kunde lyda fadern så innerligt. Hur han kunde springa på benet som egentligen inte existerade. Faderns stämma nådde honom då han stannat upp. Snabbt vände han sig så att han inte hade ryggen emot den tvåfärgade hanen. Han hade alltså haft rätt, hanen var inte någon de ville ha längre in på reviret. Tur att de hittat fadern snabbt då.
[Derpsvar]

De närmade sig. Även om Shiva inte kunde se världen som han önskade, som han alltid hade sett den, så kände han det på sig. De närmade sig det han önskade.
En stilla tanke om vad mormodern skulle ha sagt ifall hon sett honom nu nådde honom. Aldrig att Blossom hade tillåtit sina ättlingar att beblanda sig med detta pack. Men tiderna var annorlunda nu, saker och ting förändrades, och trots allt var avsikterna goda. Shiva önskade på intet sätt ansluta sig till Qu, och ifall det hade gått att undvika hade han inte ens befunnit sig här. Men han behövde rädda TBB och ödet som flocken var på väg mot. Han var tvungen att göra det han var född till, och då var denna tidpunkt ett onödigt ont.

Och så plötsligt befann sig den randige framför dem. Ett svagt läte kom ur Shivas strupe i samma stund som den yngre av de båda vargarna snurrade runt. Den äldre, den som han sökte, verkade inte dum. Så roligt hur alla bitar kunde falla på plats.
"Så bra. Då kan vi hoppa över den biten," sade han med en obehagligt lugn röst. "Sannerligen är jag från TBB, Shiva var mitt namn, kanske du har hört talas om mig?" Han flinade roat emot den äldre hanen. Och något sade honom att det som skulle utspelas från och med nu kunde bli mycket intressant.
"Det förvånar mig inte att du känner igen en varg från Kaiwood, Sleazoid. Trots allt så har du ju vistats en del i andarnas skog, så du borde veta några saker om oss." Blicken sökte sig mot den yngre av dem, Sirocco, och Shiva undrade hur mycket denne egentligen visste om saken.

Tänderna blottades och ett vagt morrande steg ur hans strupe. Han hade inget som helst tålamod med den främmande hanen, än mindre med de omvägar hans ord tog. Han tog sig några meter närmare hanen och stannade upp i närheten av sonen. ''Kom till saken, vad vill du?''. Stämman var uppenbart irriterad, och vittnade om hans bristande tålamod. Skuggorna svepte omkring hans kropp i allt livligare rörelser, även de något uppretade och obekväma av situationen. ''Jag anar att du måste ha en anledning till att korsa våra revirsgränser. För krig verkar du inte föra med dig, inte den här gången''. Han uteslöt dock inte det alternativet helt och hållet, det hade skett förut, att en varg dragit igång ett krig. Tankarna drogs flyktigt tillbaka till förra kriget flockarna emellan. Damon hade ensam tagit sig till Kaiwood, och det hela hade eskalerat därifrån. Avlägsna tankar om Nisha och Leales kraft, smärtan, drog över honom för en kort stund innan han sköt bort dem. Det var inte relevant, han behövde fokusera på situationen framför honom, så att inte detta eskalerade det också. Han hade dock svårt att förstå varför en enslig TBB:are skulle söka sig hit, för det verkade som att hanen faktiskt bar på en anledning, riktigt vad det var kunde han inte lista ut dock. ''Du verkar redan veta vem jag är, och jag kan inte säga att jag bryr mig om vem du är utöver ett menlöst namn för mina öron. Så, har du någon poäng med det hela? Om inte så ser jag ingen anledning till att inte köra iväg dig från våra marker''. Han försökte behålla lugnet åtminstone till en viss grad, men TBB:are hade tendensen att gå honom på nerverna. Det var egentligen kanske inte så konstigt, med tanke på hans besök i Chaibos grottor, och vem som skickade honom dit.

| Jag är så seg på att rolla just nu, men men, här har ni ett svar i alla fall |

[Vet inte om vi har något ordning, men verkar passande att svara med Shiva nu så jag gör det.]

Det korta tonfallet och de kyliga orden som mötte honom var föga förvånande. Shiva hade blivit uppfostrad till att bete sig på exakt samma sätt mot utomstående vargar, och han klandrade inte heller denna QU:are med tanke på den tidigare historien emellan deras flockar. Det fanns väldigt mycket osämja där.
"Kaiwami," sade han med samma svaga flin som tidigare. "Hon är anledningen som fört mig över eran revir gräns. Måste jag gå in på detaljerna i din relation till henne eller ska vi hålla de sakerna osagda?"
Han visste inte hur mycket QU hade fått reda på angående avkommorna denna hane hade i TBB, men det kändes dumt att säga för mycket och förarga denna hane till den gräns att han inte skulle vilja hjälpa Shiva alls.
"Hon förgiftade mig. En underlig historia faktiskt, då jag endast stötte på henne i god vilja. Men antagligen uppskattar hon mig inte på samma sätt som jag uppskattar henne. I vilket fall som, jag är kraftlös och svag. Och det faller på ditt ansvar, Sleazoid. Dessutom, med tanke på ditt och Wamis band till varandra, borde du vara den som kan hjälpa mig bäst."
Säkerligen inga ord som den randige hanen väntade sig.

Sirocco trampade otåligt på stället, innan han ställde sig tadigt. Som en förberedelse på vad som kunde komma att hända.
Shiva. Ett namn han skulle minnas, inte bara för att det var oundvikligt för honom utan för att han ville. Han ville minnas det til den dagen han skulle behöva det, och man visste aldrig när den dagen skulle komma. Då han kommenterade på att fadern vandrat ofta i skogen reagerade han inte ens. Han visste mycket väl vad hans fader gjort och vad han hade i skogen. 
Så med säker blick mötte hanhanens då han sneglade på honom. Antagligen i hopp om att det skulle vara ny vetskap för Rocco, och att det skulle starta någon sorts förvirring, synd för honom att så inte var fallet.
Han stämde lätt in i faderns morrning. Uppenbarligen irriterad över att hanen inte kom till poängen. Men så kom orden. Wami? Ser man på. Han log åt tanken, vart hade all denna illvilja kommit ifrån? Han visste inte mer än att han gladdes åt den andres missöde. Men samtidigt irriterades han. Tänderna blottades och svansen burrades upp. Raggen stod på ända i nacken och över ryggen.
"Vi har enbart förtäljt sanningen till er så du för ta och göra detsamma till oss" Orden flöt ilsket ut över läpparna. Hanens sinne hade avslöjat honom. Visst det han sa om att Wami förgiftat honom var sant. Men att han mött henne med enbart välvilja. Han fnös. Nej. Han ville inte tala för in fader med orden han uttalade härnäst men det var vad han ansåg och ifll fadern misstyckte fick han väl hjälpa bäst han ville, även om ha inte trodde på det.
"Ingen sanning, ingen hjälp" Hans röst var hård, bestämd. Hanen fick välja. Antingen hela sanningen eller ingenting.

[Hoho, svarar nu bara för att det känns som att Shiva borde säga nått åt Rocco xD hahha, har fått massa inspiration för roll just nu. Och puffar lite på detta samtidigt.]

Smått irriterat piskade bakom Shiva medan han vände blicken mot ynglingen som hade lett honom till Sleazoid. Denna hane verkade ha samma bistra syn på omvärlden som sin far, vilket Shiva inte direkt kunde klandra honom för. Men att bli tilltalad med en sådan ton var inget som han uppskattade.
"Det var inte dig jag talade med," sade Shiva med en smått sammanbiten röst. Sedan vändes blicken åter mot Sleazoid.
"Jag vet historien mellan TBB och Qu, jag har fått lära mig den mycket väl. Och ifall det är sanningen ni vill ha, så nej, jag tycker inte om er det allra lilla minsta. Men de stridskänslor som uppstod mellan er och Blossom är ingenting som rör mig. Hennes syn på er är inte i närheten av min syn. Och för att vara ärlig har vi ingenting otalt med varandra. Så jag förstår inte vars problemet sitter."
Leendet var borta och det var med en allvarlig min som Shiva såg på den äldre hanen. Visst, han tyckte att Qu inte var värda ett litet öre, men det djupa hatet som mormodern hyst för dem hade han inte, inte ännu i alla fall. Och det var sanningen.

Han tog inga chanser med en TBB:are, hade för länge sedan lärt sig att de inte var att lita på oavsett vad för ord de spydde ut. Av den anledningen så hade redan giftet strömmat till i giftkörtlarna, och skuggorna var alltid lika beredda. Utifall att de skulle behövas. Då den främmande hanen nämnde hans ena dotters namn så höjdes om möjligt hans gard än mer. Han kunde dock inte hindra ett kort skratt från att undslippa honom då hanen sade att han endast stött på henne i god vilja. Skitsnack. ''Det tvivlar jag på att du gjorde. Om min dotter nu ansåg det lämpligt att förgifta dig så kan jag inte tro annat än att du provocerade fram det hela på ett eller annat sätt. Mitt ansvar? Du förväntar dig ärligt talat att jag ska hjälpa dig med att bli av med giftet? Jag skulle snarare berömma Wami än att hjälpa dig''. Det låg en kyla över hans röst då han talade. Vem som helst kunde förstå att han hatade flocken som hanen tillhörde. Inte var han lite fräck som dök upp på Qu:s revir och förväntade sig hjälp. Han må vara tillmötesgående i de flesta fallen, men inte i detta. Det verkade nästan som att hanen försökte få fram en chockartad relation hos Sirocco, men det skulle inte tjäna mycket till. Han hade för länge sedan berättat om de valparna han hade med Nisha, och omständigheterna kring det hela. Då sonen också gav hanen svar på tal så gav han honom en ganska skarp blick. ''Rocco''. Han uppmanade honom att vara tyst. De hade nog stora problem utan att han skulle förvärra det hela genom att provocera hanen än mer. Det sista han ville var att se hanen attackera honom, så han skötte hellre det hela själv. Då hanen fortsatte tala, spy ur sig löjliga ord, så tog han ytterligare ett par steg framåt. Hanen var betydligt större än honom själv, men storlek hade aldrig betytt någonting för honom, han hade sina krafter, och som hanen redan sagt så var han försvagad av giftet. ''Förstår inte vart problemet sitter? Hur ignorant är du egentligen. Du dyker upp här, säger att min dotter har förgiftat dig och förväntar dig att jag utan protester ska hjälpa dig? Skrattretande egentligen. Jag har fortfarande inte hört en enda bra anledning till varför jag borde överväga att bota förgiftningen snarare än att förgifta dig igen. Jag kan lova dig att det inte vore ett lika lindrigt gift som min dotter använt heller''. Otroligt. TBB:arna ansåg sig stå över de flesta andra i världen, men här var det han som hade makten, i just det här mötet. Han bar på hanens räddning lika väl som hans möjliga undergång. Han kunde inte förneka att en liten del av honom gillade känslan, just på grund av vem hanen var.

Då hanen svarade såg han bara trotsigt tillbaka på honom, som det var för stunden fanns det inget i hans kropp som talade för den andre. Han hade från början lurat honom och försökte använda honom för att komma åt fadern.
Vad det än var för gift hans äldre syster använt på hanen var det tydligt att det inte varit starkt nog.
Det var inte fören fader uttalade hans smeknamn så han tog ett litet steg tillbaka och nickade lätt åt honom. Detta var egentligen inte hans diskussion eller, om det kom till det, hans kamp.
Men ifall något hände tänkte han inte avlägsna sig.
Han lystrade lätt till fadern ord och stod bara redo för att något skulle hända.
[Kort då Rocco inte riktigt har något att göra atm]

Ord. Så många ord och det ledde dem ingenstans. Shiva började tröttna på det hela. Han hade varit dum att tro att han kunde lura en Qu:are till det han önskade med bara talet. Detta krävde starkare handlingar än så.

Och tillfället erbjöds, som om det vore serverat på silverfat. Då Rocco släppte Shiva med blicken för att se mot sin far såg Shiva chansen att agera. Trots att energierna inte längre var på hans sida så fanns fortfarande snabbheten där till viss grad, och med smidigare rörelser kastade han sig framåt. En duns uppstod då hans kropp kolliderade med Roccos. Förvånad över den plötsliga attacken försökte Rocco värja sig undan honom, förvirrade sparkar och bett riktades emot Shiva, men den svartvita låg steget före. Smidigt undvek han attackerna, fick den andre att tappa balansen och brottade ner denna på marken. 
Och när dammet hade lagt sig efter den korta striden stod Shiva som segrare med den andra hanen under sig. Hans framtassar pressade ned denna mot marken och det var med blottade tänder han stod över den andre, redo att hugga.
"Handlingar talar bättre än ord, inte sant?"
Hans andetag var tunga och det var med en iskall blick han såg emot Sleazoid. I de mörka ögonen fanns inte längre det retsamma glimten, endast evig ondska. 
"Ge mig vad jag önskar, eller så skickar jag din älskade son till Chaibos. Valet är ditt."

Inom loppet av några få evighetslånga sekunder så förändrades allting. Det enda han hann uppfatta var hur den tvefärgade hanen i en hastighet som inte borde vara möjlig för hans storlek slängde sig förbi honom. Det tog honom ytterligare några sekunder innan han insåg vad hanen siktat in sig på. Sirocco. Nej. Känslor av oro och hat blandades med ens med varandra då hans blick följde tumultet som utspelade sig framför honom. Skuggorna flammade till liv omkring honom, likt en frenetiskt flammande eld, redo att gå till anfall. Han lät dem dock inte göra det, inte när sonens liv hängde på en väldigt skör tråd. Hade det endast varit honom själv som möttes av hanens hot så hade han inte brytt sig i det hela, men när det kom till de vargar han älskade så vägrade han chansa med deras liv om det var möjligt att undvika det. Det var nog en av hans svagheter likväl som styrkor, att han skulle göra så gott som allt för de han höll av. Tänderna blottades i ett morrande och man kunde riktigt se ilskan i blicken som mötte hanens. ''Ni är alla avskum''. Ord kunde inte ens beskriva hur mycket han hatade TBB, efter allt som de gjort mot Qu och honom genom åren. Endast tanken på att behöva hjälpa en av dem fick hans inre att vrida sig i protest. Motvilligt skiftade han giftet han hade i munnen till den vita trögflytande sörjan som botade effekten av de allra flesta gift han någonsin stött på. ''Om du så mycket som kröker ännu ett pälsstrå på hans kropp så kan du lita på att jag förgiftar dig istället''. Det låg en kyla i rösten som man sällan hörde från honom, inte så pass påtagligt, men TBB hade tendensen att dra fram det värsta hos honom. Vem kunde egentligen klandra honom? Deras forna ledare hade mördat honom, Nisha förlett honom, samt väldigt många fler händelser som format hans uppfattning om dem. Skuggorna drog sig närmare honom, slöt upp ganska nära intill hans kropp då han närmade sig hanen. Han vore en dåre om han lämnade sig helt försvarslös så pass nära hanen som han skulle behöva stå. De skulle åtminstone förvirra honom om han ens kom på tanken att hugga efter honom. Han stannade upp då han nådde fram till dem bägge, sneglade kort ner på sonen innan han utan direkt förvarning högg tag om hanens ena framben. Han var allt annat än varsam, det var nog att han fick sitt botemedel, det minsta han kunde behålla var ett djupare sår. I och med botemedlets tjocka konsistens så tog det nästan uppåt en minut innan han ansåg att hanen fått den mängd som behövdes och han släppte taget om benet. Han tog ett par steg bakåt och spottade ut det giftblandande blodet som fyllde hans mun. ''Det tar ett tag innan det börjar göra någon ordentlig verkan...''. Stämman var stel och känslokall, ett desto mer karaktäristiskt drag för honom. Det varade dock inte länge innan han spände blicken i den yngre hanen. ''Försvinn nu från våra marker''.

Triumfen var ett faktum.
Visst hade han tvekat, visst hade han velat. Hatet i hanens blick hade fått Shiva att undra över vad som komma skulle. Och det hade krävt mycket viljestyrka från honom att inte rycka undan benet då den andre högg tag i det. Det sved från såret, ömmade, på ett märkligt vis. Något hade han fått in i sin kropp, ifall det var ett gift eller ett motgift var dock en annan fråga. 
Men ändock triumferade Shiva då han släppte sitt grepp om den yngre hanen, och drog sig undan från de båda. Något sade honom att Sleazoid inte var så dum.
"Det där var väl inte så svårt? Och se, jag höll mitt ord. Din son, helt oskadd. Jag hoppas att du även kunde hålla ditt, och ge mig mitt motgift. Vi är ju båda hedervärda vargar, inte sant?"
Nog visste den äldre hanen att Shivas undergång skulle få bestarna från Kaiwood att jaga Qu. Även om det kanske inte var en strid TBB skulle vinna, så skulle många liv skickas till Chaibos om en sådan dag kom. Och det var han ganska säker på att Sleazoid inte önskade.
"På återseende."
Och med de orden vände han dem båda ryggen för att påbörja sin vandring tillbaka mot Kaiwood.

[Shiva avlägsnar sig från platsen.]