En sekund av ouppmärksamhet var allt som krävdes. Allt som gjorde att Shiva fick övertaget, och det smärtade honom att det kom ifrån hans sida. Han hade låtit den turkosa blicken lämna den tvefärgade hanen för att snabbt se på sin far, av en anledning han nu glömt, och självklart hade avskummet tagit den chansen. Kampen hade varit kort då Sirocco inte hunnit reagera. Men han försökte nypa fast hanen, kanske kunde han göra som systern, men han var alltid utom räckhåll.
Så snart låg han där på marken under främlingen. Hans turkosa blick lämnade snabbt hanen är han insåg att det var lönlöst att kämpa emot, det hade slutat med att han geom att göra motståd själv skulle skada sig, då hanen hade ett bra grepp, istället fann blicken fadern igen och han försökte utläsa tankarna hos honom. Var han besviken? Kände han samma besvikna känsla sm ruvade i Sirocco själv?
Han ville ropa, skrika åt fadern att inte göra det, Shiva var frösvagad och skulle inte vinna något på att ta Siroccos liv förutom att han själv skulle gå en säker död till mötes direkt efter. Men han sade inte ett ord. Det kulle förvärra för det redan beskymrade fadern, men mot sin egna moral så önskade han att Fadern skulle lura den tvefärgade på något sätt. Säga att han botade honom men egentligen använde ett gift, men till hans motvilliga förtret så kunde han skymta det som mycket riktigt var motgiftet innan fadern löt sina käftar kring benet som låg framför blickn på Sirocco.
Vilket även gav honom friget såfort Fadern släppte benet. Han rullade skamset upp på mage och såg efter Vargen då han med sina hånande ord avlägsnade sig.
"Förlåt mig Fader" Mumlade han och såg försiktigt upp mot honom under ögonfransarna, osäker.

Han hade lagt märke till sonens blick som praktiskt taget hade skrikit åt honom att inte göra det han ändå gjort, och han anade att han väldigt väl hade velat säga orden också. På det sättet var de allt för lika, alldeles för osjälviska, satte andra flock och familjemedlemmar före dem själva oftast. En del av honom önskade på sätt och vis att han skulle ha förgiftat hanen istället för botat honom, men samtidigt så var han nöjd över att han inte brutit mot sin egna moral. Han hatade verkligen lögner, och nu kunde åtminstone inte TBB:aren få känna tillfredsställelsen av att ha fått honom att gå emot den principen. En djup suck lämnade honom då han såg efter hanen som försvann i fjärran. Visst tog det emot, ordentligt, att ha behövt göra det han gjort, men då han såg på sin relativt oskadda son så kände han ändå att det varit värt det hela. Sirocco talade, bad om ursäkt för att ha försatt honom i den situationen. Han klandrade honom inte, han var fortfarande ung och relativt oerfaren när det kom till sådant. Han var ingen krigare, inte härdad av åratal av strider och förluster på slagfält. Inte som han själv, och det var han glad över. Han tog sig några steg närmare och buffade uppmanande till honom med nosen. ''Kom igen, låt oss ta oss hem''. Han avvaktade en kort stund för att se om han skulle följa med innan han sedan styrde sina steg tillbaka mot slätten.

| Jag avslutar nog det här rollet här, känner inte att det finns så mycket mer att skriva, och det är så pass gammalt. Vill som bli av med det xD Har du invändningar och vill svara en gång till så go ahead, men jag kommer inte svara mer här |