Lövskogen låg under ett glittrande täcke med nysnö som fallit under natten och temperaturen låg på några minusgrader. Solen stod högt på himlen och trotts kylan var det en underbart vacker vinterdag. Här och var tjattrade några talgoxar och blåmesar och en udda domherre kunde skymtas bland trädens kala grenar. En fridfull lugn dag i skogen.

Helt plötsligt bröts lugnet av ett litet gläfsande och tjattrande från en ekorre. Den bruna lilla valpen skuttade i snön runt ett träd och gläfste på en ekorre som tjattrade uppe i trädet åt valpen. De udda ögonen gnistrade av iver men hon kunde inget göra åt 'bytet' bland trädets grenar. efter en stund ledsnad dock vapen och hon såg sig om och klippte med öronen. Hennes lilla blå lugg stack ut mot hennes annars bruna och vita päls och de udda ögonen och den tvåfärgade nosen gav henne ett mycket unikt utseende.

Snart skuttade den lilla valen vidare och hon märkte inte ur hon lämnade reviret och var på väg mot den förbjudna skogen (Kaiwood). Hon märkte inte förändringen i lövskogen som sakta övergick i Kaiwoods väldigt annorlunda karaktär. Ung som hon var så var hennes uppmärksamhet inte på omgivningen direkt utan på något spännande att hitta på.

(Dålig start men är som sagt dålig på det :-P)

Det var som om världen sprungit ifrån henne och hon inte förrän nu insett att den var borta. Att hon kunnat vara så ouppmärksam. Den högresta, ljusa tiken hade stått stilla en längre stund. Andats. Kroppen sved ännu av de brännskador hon vållats för endast ett fåtal dygn sedan. Kroppen hade börjat läka, men var fullt ifrån frisk. Det skulle dröja innan benens och bukens päls återfått den ljusa nyans som resten av fällen bar. Vingarna låg slutna mot hennes sidor, fyllda med varmluft i ett försök att stänga ute kylan.

I Kaiwoods utkant, där skogens höga, uråldriga stammar beblandades med lövskogens yngre träd prydde snön marken med en vit, glimmande slöja. Solen kastade sitt kyliga sken från en nästan helt klar sky och vinden smekte trädens kala grenar. Det var en vacker dag i mångt och mycket. En vacker, om än kall vinterdag. Ett litet leende hotade att leta sig in i Dimitrijs mungipor. Det var länge sedan hon log.

De breda tassarna lämnade tydliga spår i snön när hon med långsam takt haltade vidare bland skogens stammar. I utkanten av två skogar. Mitt i mellan. Den långa svansen svepte bakom de tunna, seniga benen för vart steg hon tog, och öronen vinklades av och ann i jakt på ljud. Fågelsång och hennes knarrande steg. Novis, hon borde inte göra så mycket väsen av sig. Men det gick inte att undvika, inte i nuläget. Och hon avskydde det. Avskydde att inte kunna göra bättre ifrån sig. Om hon planerade att möta De över vilka tiden inte hade någon makt så hade hon själv ingen tid att ödsla här. Inte egentligen. Men att kasta sig in i en strid, sårad och oförberedd, skulle vara likvärdigt med att vandra ut för klippkanten och hoppas att stenarna på bottnen skulle vara mjuka. Inte ens en novis, inte ens en valp, skulle tro något sådant.

Tyst stannade hon upp när en närvaro lockade hennes sinne. Den grå blicken sökte kort genom området och hon rätade på sig så gott hon förmådde. Brännskadorna sved och en grimas spred sig i det långsmala ansiktet. En suck, av lättnad, lämnade ofrivilligt hennes strupe när sinnets ägares doft avslöjade denna som en ung individ. En mycket ung sådan. Det lilla, omärkliga leendet återvände när hon i tystnad såg efter den lilla.

[Jag ursäktar om det blir virrigt... jag försöker ännu få grepp om Dimitrijs tankegångar~ ]