Tveksamt ser sig den unga tiken omkring. Försjunken i tankar hade det knappt märkts av hur landskapet förändrats - från mjuk mossa till nåt hårt och svart..? Vart var hon någonstans? Det var underligt, det här stället. Men än hade Iyzebel inte bestämt sig huruvida hon gillade eller inte gillade den dramatiska miljön.
Här tycktes det inte finnas mycket till liv annat än lite växtlighet. Än hade vargens blick inte fått syn på något djur, och hennes blick var skarp. Det visste hon. Kanske var det på grund av den underliga hårda marken? Eller något annat?
Just som tanken dök upp så fångade något hennes blick. Något.. glödande?

[Kort, som utlovat c; Till Naira!]

Den bruna tiken vände på sig. För ett kort ögonblick låg hon och viftade med tassarna i vädret innan hon rullade över på andra sidan. Hon tyckte om klimatet här. Det var varmt. På sina ställen åtminstone. Sedan vulkanen fått ett utbrott hade temperaturen sjunkit. Någonting som hon personligen inte uppskattade. En nöjd suck lämnade henne, och damm yrde upp från marken. Hon njöt av ensamheten. Trots det hade hon inte glömt Salazars ord. Hon behövde verkligen tuffa till sig. Hon var bara inte redo för det ännu. Åtminstone inte själv. Nej, själv skulle hon nog inte klara det. Någonting trängde sig på hennes tankar. Ett annat sinne. Trots att hon inte umgåtts med någon på länge skulle hon för alltid känna igen känslan. Nervöst satte hon sig upp. Det var lättare att fly från sittande än liggande.

Glödande.. någonting, syntes genom sprickor i den underliga svarta jorden en bit bort. Och ju mer hon såg sig om, ju mer glödande såg hon. Det var så underligt.. Liksom självlysande. Vackert och glödande.
Som vargen beundrande såg sig omkring efter mer av det vackra fick hon syn på något annat. Någon annan? Ja, där var faktiskt en annan varg. En.. korthårig? Det var mycket länge sedan Iyze hade sett en annan som var korthårig som sig själv. Sist hade det varit någon mycket lik henne själv...
Öronen spetsades mot främlingen som reste sig till sittande ställning. Något var konstigt med den där vargen. Ansiktet... Ögonen..? Iyzebel såg endast den andra på håll, och kände med ens ett starkt behov av att ta sig närmare och undersöka.

Man kunde se hur musklerna spändes under den korta pälsen som hon exploderade ut i full galopp. Tanklöst - då den andra vargen mycket väl kunde bli skrämd.

(Oh ja, jag är ringrostig xD)

Hon fokuserade blicken på en rörlig punkt. Den främmande individen, vargen, verkade ha fått syn på henne. Naira vinklade öronen bakåt. Hon tyckte inte om det här. Visst verkade det inte finnas någonting hotfullt hos den andre, men man kunde aldrig veta. Det kanske bara var så att det inte fanns något hotfullt just för ögonblicket. De fem ögonen spärrades upp av rädsla när den annalkande vargen satte av i språng. Rakt mot henne. Ett pip lämnade hennes läppar innan hon hastigt kom på fötter. Med haltande gång sprang hon. Ett gömställe. Vad skulle hon inte ge för ett gömställe just nu.

[Inga problem c: Jag är själv ganska ringrostig på just Naira xD]

Som vargen började springa ifrån henne, lite konstigt, så gick det upp för varginnan att hon faktiskt skrämde den andre. Iyze som bara tänkt ta sig närmare, för att se den andra korthåriga bättre. Faktiskt så brukade det vara hon som var den vaksamma. Vad som fått henne att så radikalt ändra sig visste hon inte. Men av någon anledning så bubblade ångerkänslor upp inom henne.
"Vänta! Var inte rädd..!" stegens hastighet avtog något - hon ville inte skrämma den andra mer än hon redan gjort.
"Jag ville bara hälsa!" försökte hon med en vänlig, men smått tveksam röst. Detta var knappast likt henne.

[Haha vad bra xD]

Hon kunde höra den andre ropa bakom henne. Naira kastade en hastig blick över skuldran, men det räckte för att hon skulle missa en ojämnhet i marken och falla omkull. Liggandes såg hon skrämt mot den andre. Den hade saktat in. Helveteshunden fångade upp ånger och till viss del skam från den ankommande individen.
"Jag ville bara hälsa!"
Hon andades häftigt. Bara hälsa. Okej. Kunde hon lita på det eller skulle hon fortsätta fly? Nej. Salazar hade gett henne rådet att tuffa till sig. Det minsta hon kunde göra var att höra vad den andre ville. Skulle det bli farligt kunde hon alltid fly igen. Hon hade lärt känna landskapet efter den tid hon spenderat här. Det var med stor sannolikhet att främlingen inte var van vid klimatet och omgivningen. Hon reste sig upp och började långsamt gå mot den andre, ständigt på sin vakt över förändringar i sinnet eller kroppsspråket. När avståndet mellan dem inte var mer än ett fåtal meter stannade hon upp.
"Hej?" sade hon prövande.
Det var allt för länge sedan hon mött någon annan kände hon.