Det mjuka gröna ung gräset kändes alldeles underbart under honans tassar där hon strövade fram. Denna plats var helt ny för henne lukten av aska hängde svagt i luften och här o där kunde hon se förkolnade trädstammar. Som sakta men säkert började att bli omsvepta och gömda av den ny gröna grönskan som hade börjat få liv efter den eld som en gång hade härjat här. En stor galt gick o bökade i den mjuka jorden helt omedveten om att varginnan hade sett den och sakta men säkert hade börjat smyga sig mot den.
Hon höll sig så nära marken hon kunde musklerna var spända bereda på att hoppa in i action. Ett slugt leende va närvarande på honans läppar hon hade inte tänkt äta galten men det var roligt att bara jaga runt bytes djur. Galten ruskade på sig och körde trynet upp i luften och vädrade den visste att något smög på honom men springa tänkte han inge göra.
Utan han vände sig tvärt om och skrapade högra fram klöven i marken medans han släppte loss ett högt skri som skar i varginnans känsliga öron. Skriet fick henne att backa några steg men hon skakade snabbt av sig osäkerheten som nästan hade fått grep om henne. Varginnan slutade att gömma sig och stirrade galten rakt i ögonen hon började att skälla högt och göra hot fulla högg i luften mot den.
'' Kom igen om du törs! '' morrade hon åt vildsvinet inte en sekund senare hade galten börjat rusa mot henne. Varginnan undvek galten med lätthet och bet tag i galtens svans och drog till dess skri fick henne att le brett hon spottade ut de äckliga håren galten hade tydligen fått nog nu och satta av i snabbare fart för att komma undan men honan var den hack i häl och nafsade efter dess bakben. Efter att ha jagat galten ett bra tag orkade hon inte mer utan avbröt sin lek jakt och sjunk ner på den mjuka marken flämtande och mycket nöjd.

Hanen låg i det gröna gräset, vilandes och dagdrömmandes.
Han kände solen och vinden som strök hans päls lätt.
Harmoni hade fångats, en harmoni han inte känt på länge.
Ett oljud väckte hanen med detsamma. Det verkade som att någon hade kul med en ilsken men ändå rädd galt.
Han öppnade ögonen och grymtade.
"Vad i hela..." Fick det högra huvudet fram innan en stor gäsp lämnade honom.
"Ska vi utforska?" frågade det vänstra huvudet piggt, han hade varit vaken ett tag.
Dem andra svarade inte, utan grymtade ännu en gång.
Han rullande över på sin ena sidan, sedan ställde han sig upp och sträckte på sig. Så tidigt, så oerhört tidigt. Men ändå stod solen högt. Hans natt hade varit lång och utmattande.
Men då, då kände Lucius en välbekant doft. "Xhiro!" utbrast dem alla på samma gång. Hanen började genast att trava iväg för att se vad hon höll på med. Hennes doft kände han väl igen, hon doftade något annorlunda från de vargar han tidigare mött. Så fräscht och gott. Lucius stannade vid en stor sten och hans ögon fångade den färgglada tiken som höll på att leka med svinet.
Detta var intressant.

Xhiro var över nöjd av hennes lek jakt med grisen hon hade sträckte ut sig likt ett kattdjur på gräset för att sedan rullade över på sidan. Hon njöt av solens värmande strålar och den svaga brisen som drog förbi denna dag var helt perfekt. Men vinden vände och förde en mycket väl bekant doft med sig ''Lucius?'' sa hon och reste sig upp och tittade sig omkring.
Den långa svansen började att vifta i glädje när hon fick syn på den trehövdade hanen ''Lucius!'' tjöt hon o sprang i full fart mot honom. När hon nästan var framme vid honom råkade hon snubbla på en gammal gren och slog en kullebyta och landad på rygg framför Lucius ''hej Lucius! roligt att se dej igen!'' sa hon och log brett åt honom.

Hanen hoppade till av lycka, han vela nästan ge henne en kyss för att det var så länge sedan nu. Honan var påväg mot honom, hon ramlade och landade framför honom på rygg. "Detsamma! Hur är det?" Frågade han henne och alla de tre huvudena kollade på henne med ett leende.

Xhiro skrattade och rullade över för att sedan ställa sig upp '' Bara bra Lucius ''sa hon glatt och gned sin kropp mot den stora hanens bröst. '' Jag har saknat dej '' Under hela den långa kalla vintern hade hade hennes tankar vandrat iväg tillbaka till den dag hon möte den ståtliga hannen och hur ledsen hon hade blivit när de var tvungna att ta farväl av varandra. Men nu hade gudarna eller var det kanske ödet? fört dom tillsammans igen. '' Hur har du självt haft det? ''

Lucius strök sig tillbaks mot honan "Vi har saknat dig med" svaradr han och log. Lucius satte sig ned, kollade på honan och tänkte, ja, hur hade han haft det? Han kunde inte berätta om Flero Durano, inte än. Dock var det flera fullmånar sedan han blivit fri. "Det har varierat" svarade han kort men lugnt. Det stora ärret över hans bröstkorg hade läkt och han var nästan helt återställd, dock var han ganska svag fortfarande och orkade inte jaga större djur än max ett rådjur.

Xhiro gav mitten huvudet en lätt slick under hakan när han strök tillbaka. Men hon kunde känna bakom hannens tjocka vackra vita päls att något fanns där. Det kändes nästan som ett gammal sår som läkt och blivit ett ärr '' Vad för äventyr har du haft? '' tänkte hon.
Xhiro la huvudet lite på sne och granskade Lucius där han satt han verkade ha förändrats en del. Han verkade inte vara lika muskladd som när hon hade träffat honom för första gången och han såg lite mager ut om man tittade noga. Hade han kanske blivit sjuk? '' Jag kan se det Lucius du får ursäkta men du ser inte riktigt frisk ut '' sa hon mjukt men med en aning oror i rösten. Va han sjuk skulle hon ta hand om honom tills han var stark o frisk igen det lovade hon sig själv.

Lucius harklade sig "Vi är inte i så god form för tillfället. Vår resa har varit hård och väldigt utmanande. Därav vår drastiska viktnedgång och svaghet" Berättade han och fuktade sina nospartier. 
Lucius var i sämre skick än första gången dem sågs, men när Flero Durano lämnat hans kropp hade det inte bara lättat från hjärtat, utan hans styrka hadr också försämrats tack vare striden med Yargol och de månaderna han tvingats att stanna på samma plats för att kunna finna styrkan att ta sig på benen igen.
Hanen log "Men det är ingen fara" sade han sedan.

"Men det är ingen fara" sa han men Xhiro trodde inte riktigt på honom. Hon hade hört andra individer säga samma ord som honom och de hade dukat under. För sjukdom eller annat på grund av sin dåliga hälsa och ovilja att säga hur dom egentligen mådde. '' Vi får hoppas det '' sa hon tyst för sig själv Xhiro ansade Lucius nacke päls lite lätt innan hon fick en busig ide. Hon gav honom ett lekfullt nyp på halsen med tänderna och gav honom ett slugt leende. Innan hon snabbt skuttade en bit bort från honom och gick ner på armbågarna i en bugning den långa svansen viftade glatt.

Lucius slickade sig kring munnarna, han var lite sliten.
Xhiro verkade vara på bra humör iallafall. Hon skuttade kring och visade tecken på lek. Han skakade på huvudet med ett lätt skratt. "Du ser ut att må bra varginna." Sade han och reste sig upp. De tre huvudena sänktes till hennes nivå och sedan gnydde han lite busigt. Han må vara klen och i dålig form, men lek klarade han av.
Lucius skuttade fram till henne och tjuvnöp henne bakom örat.
Den väldiga kroppen gjorde nästan vibbrationer i marken då han skuttade.

Xhiro '' Det fanns rikligt med byten på nummori slätten under vintern '' sa hon och log brett. Men det var inte riktigt sant visst hade hon jagat men på grund av sin starka färg teckning såg bytes djuren henne långt innan hon kunda smyga närmare. Hon hade hatat att behöve leva av rester från byten andra flockar hade fällt likt en ynklig prärivarg. Xhiro skällde lekfullt åt Lucius när han tjuvnöp henne. Hon slog lätt till vänster huvudets nos med ena fram tassan innan hon snabbt som ett lodjur sprang under Lucius mage för att sedan snabbt hoppa upp på hans bredda rygg och dra lekfullt i höger huvudets öron.

Lucius hukade sig ned då Xhiro var på hans rygg. I ett försök att skaka av sig henne, men på ett lekfullt sätt. Han tyckte om denna hona. Hon var lekfull, positiv och hennes färger var fascinerande. Han hade trots allt inte sett en varg med så många färger.


(förlåt för segt svar.. :C)

Hon skrattade när den stora hanen försökte att skakade av henne. Hon försökte hålla sig kvar men tappade balansen och föll ner på marken med en lätt duns. Hon gnyde lekfullt åt honom där hon låg på marken. Innan hon rest sig från marken och skakat av sig den jord som fastnat i hennes päls.
Xhiro slickade sig om nosen när en tanke började forma sig i hennes hjärna. Om hon och Lucius stannade tillsammans skulle detta gynna dom dåda tänkte hon. Det skulle bli lättare att fånga byten och de skulle också kunna fälla större byten vilket skulle hjälpa Lucius med hans tillfrisknad. Plus att de skulle kunna skydda varandra mot rovdjur.
Eller ondsinta vargar samt fientliga flockar och med tiden skulle kanse något annat utvecklas mellan dom tänkte hon. De där sista fick Xhiro att rodna och vände bort blick från Lucius. Xhiro vred lite på sig innan hon harklade sig lite ''L-Lucius jag har ett förslag vi borde stanna tillsammans det skulle bara gynna oss i slut ändan'' sa hon och väntade på hans svar.

(ingen fara Lucius ta den tid du behöver ;3)

(detta utspelar ju sig innan Lucius blivit av med demonen)

Lucius skrattade till och ruskade på sig.
Vänta, vad sa hon? vela hon stanna tillsammans med honom? Lucius leende försvann och han började att tänka till.
Skulle det inte innebära fara för henne? Ja, om han nu tappade förståndet och blev aggressiv?
Hanen satte sig ned, han hade inget emot att stanna med henne. Men det kändes så riskabelt.
Efter att ha tänkt en stund fuktade han sina nosar med tungorna.
"Du är medveten om att jag ibland kan tappa förståndet. Och jag vill inte utsätta dig för fara." sade han, men han var inte klar än. "Om vi ska stanna med varandra, så måste du lova mig en sak.. Att du, oavsett konsekvenserna, flyr om du skulle märka av att jag beter mig annorlunda.. aggressivt" Sade han sedan och kollade henne i ögonen.

Xhiro såg hur hela Luciuc kroppsspråk förändrades och det gjorde henne orolig hade det hon sagt upprört honom?. "Du är medveten om att jag ibland kan tappa förståndet. Och jag vill inte utsätta dig för fara." sa han.
Xhiro ryckte till lite hon hade helt glömt bort att Luciuc hade ett problem med förståndet. Men hon tänkte inte låta detta avskräcka henne utan hon satte sig jämte honom och möte hans blick. Och i en mjuk ton sa hon '' Du har mitt ord Luciuc men jag tänker söka upp dej igen när förståndet ditt är tillbaka bara så du vet '' hon log lite smått åt honom.
Nej lämna honom tänkte hon inte göra även om hon lekte med döden genom att vara med denna hane. om oturen var framme och han slet henne sönder och samman tänkte hon inte hata honom eller förbanna honom.
Utan hon skulle se det från den positiva sidan istället hon skulle ju äntligen få se sin flock igen efter att dom hade gått under efter den stora stormen som hade förstört hennes hem.

Lucius suckade men log. "Du är alldeles för snäll" sade han och skakade lite på huvudena. Men det högra huvudet gosade lite med henne när hon satte sig jämte honom. "Bara av att kolla på dig gö mig glad. Du är få färggrann och vacker, så ful av liv" Hanens alla tre huvuden log och han tänkte tillbaks på sina utbrott.
Det var verkligen ingenting han vela utsätta henne för.
Om han skulle bli helt galen, skulle han kunna hejda sig och springa iväg? ta ut ilskan, den galna sidan på något annat?
Det var verkligen omöjligt att veta.
Men en sak visste han, det var at han inte vela göra någon skada på denna hona. Men han visste ju också att hans vilja inte hade någon betydelse när Durano tog tag i tyglarna!
Lucius fuktade sina nospartier. "Om vi nu ska resa tillsammans, vart vill du vandra? Jag stannar aldrig på samma plats längre än nödvändigt. Det finns fortfarande delar av Numoori som jag inte utforskat ännu. Och ändå är jag så gammal!" skrattade han och log busigt emot henne.

Xhiro gosade tillbaka och gav höger huvudet en liten slick på den snö vita kinden. "Bara av att kolla på dig gör mig glad. Du är så färggrann och vacker, så full av liv'' hennes ansikte blev helt rött av rodnad. Ingen hade någonsin sagt så till henne förut. Hon visste inte vad hon skulle säga eller göra.
Det var som hennes hjärna hade stängt av sig helt plötsligt det fanns inget i den inga tanker eller känslor bara tomt. Hade han verkligen yttrat dessa ord? eller var det bara något hon hade hört i sitt egna huvud?. Hon blinkade några gånger innan hon tittade Lucius i ögonen och ett brett leende formade sig på hennes läppar.
Hon gosade in sig mer i hans snö vita päls medans hennes långa svans la sig bakom Lucius och höll honom nära. '' Du gör mej och så glad när jag är nära dej känner jag mej trygg o säker från allt ont '' hon slickade sig om nosen. Xhiro skrattade med honom '' gammal är du inte snarare mogen skulle jag säga '' hon var lite osäker på vart de skulle vandra hon var ju rätt ny i detta land så hon hade ingen aning vad som fanns där ute. '' Du får bestämma vart vi vandrar jag är ny i detta land så jag har ingen aning vart saker o ting ligger ''. Hon och gav honom ett mjukt lekfullt nyp på höger huvudets hals. 

(jag är as dålig på romantik XD)