[Reserverad för fina Reli <3]

Det var i skymningen som han sökte sig till stranden, lyssnade till vågornas svall och havsfåglarnas skrin. Varför visste han inte, men det gav honom tid att vara ensam med Henne. Hans älskade, hans liv. Det gav honom tid att tänka, tid att lyssna på Henne, tid att förstå sin mening på denna jord och lyssna till de planer hon hade för honom. Och han tvungen att lyssna, han var tvungen att förstå, för att kunna följa Hennes vilja.
Hon hade nu fullt ut blivit en del av honom, och han visste att det inte fanns någon återvändo. De skulle vara förenade till hans död, men det gjorde honom inget. Trots allt var Ristaka det bästa som hade hänt honom.
Och när Kaiito nu satt där och såg ut över havet medan världen sakta men säkert blev allt mörkare kände han sig tillfreds med sig själv. Han hade en plats i världen, hans liv hade en mening och han var äntligen hemma, på riktigt. Det var en känsla som han inte hade känt på väldigt länge, inte ens med Echo.
Demonen väste ilsket då hans tankar nådde den bruna honan han hade kunnat offra allt för, den hona som han hade fått valpar med, tre små liv som borde ha vuxit en del nu. Och trots att en svag undran fanns inom honom kunde han inte tänka på dem. Han sköt undan tankarna, lugnade Ristaka så gott han kunde.
- Du vet att jag älskar dig, ingen annan.
Det var sant, han var galen i demonen som levde inom honom. Det fanns ingen annan som kunde ta hennes plats, aldrig någonsin.

[Yey! Äntligen ett roll med Reli's general!]

Solen var nästan till hälften sjunken i havet, himlen har fått en vacker rosa nyans som alltid gav en värmande känsla oavsett hur kallt och stormigt det var. Relianne flög på låg höjd ovanför stranden och hennes blick låg fokuserat på den bruna siluetten som satt på en klippa med blicken riktad mot solnedgången. Hon landade en bit ifrån honom, hennes vingslag var starka och så klart skulle hennes general lägga märke till det men av artigheten så var det bättre om hon gick fram till honom, den stackars vinglösa varg som han var ville hon inte reta honom med sin infödda förmåga att kunna flyga.

Hon gick fram till honom med graciösa men något specifika steg, vingarna låg tätt tryckta mot kroppen och gjorde henne något stelare än vinglösa varelser men fortfarande graciös och smäcker. Hon satte sig på klippan bredvi Kaiito med blicken fokuserad mot solnedgången men örat riktad mot hannen, när han kände sig redo skulle han tala till henne, hon tänkte inte stressa honom

Hennes närvaro hade inte kunnat komma mer passande då den illasinnade varelsen inom honom hade smidit onda planer redan från start. Och nu verkade det vara dags att sätta dem i verket, för hur Hon än gjorde återvände hans tankar alltid till den bruna på Numoorislätten. Det var inte rättvist, Ristaka krävde att Kaiito skulle vara hennes, bara hennes.
Ett leende trädde fram på hans läppar.
- Reli, precis den jag ville träffa.
Han vände huvudet mot henne och de pupillösa ögonen granskade den vita honan bakifrån luggen som ständigt hängde över ögonparet. Han var fascinerad av henne, fascinerad av hennes krafter och förmågor. Att förstärka och försvaga andras krafter. Det kunde behövas för detta.
- Vet du var Numoorislätten ligger?
Han framförde det som han älskade önskade. Det skulle vara stor tillgång att behålla Reli vid sin sida, men samtidigt kunde hon färdas fort tack vare vingarna plus att hon bar på dessa enastående förmågor. Hon skulle vara perfekt för det som väntade.

När Kaiito började tala vände hon genast sina svarta ögon mot honom. Hon mötte hans leende med ett eget och en artig nickning.

- Reli, precis den jag ville träffa.

"Det glädjer mig att vara användbar för er, min general. Vad är era order?"

Relianne var ivrig över att få sin första uppdrag. Hon har nu en längre tid känt sig rastlös över sin påtvingade sysselöshet. Hennes personlighet gick ut på att hon alltid behövde nya känslor, nya upplevelser och problem för att vara lycklig. Lugn och tyst liv passade inte henne.

- Vet du var Numoorislätten ligger?

"Naturligtvis."

Svarade hon kort och med spetsade öronen lyssnade hon på vad Kaiito skulle säga.

Han mindes den öppna slätten där den bruna honan höll till, men det var inte för henne han mindes den. Det var där striden hade ägt rum, kriget som hade ärrat hans kropp. Fortfarande bar han tydliga spår från skadorna han hade fått där. Och han mindes den svarta hanen som också höll till där. Han mindes platsen med förakt.
- En plats som även tillhör Qu, en flock som vi helst inte ska beblanda oss med i nuläget. Det finns en plan även för dem, men den är planerad i framtiden. Det är något annat som behöver utföras först.
Hans blick vändes åter mot havet och det var med ett kyligt leende han betraktade vågorna som slog mot den klippiga strande.
- Echo.
Han uttalade namnet han inte hade sagt på flera månader, och för första gången var det utan minsta värme i rösten som han sade det. Bara en kylig ton, som om hon ingenting betydde för honom. Som om hon var alldeles meningslös, patetiskt och meningslös. Han föraktade henne för den hon var och för allt hon hade. För allt de hade delat. För det han hade känt för henne. Och för det som grodde på slätten, för det hon hade gett honom, för det de hade skapat tillsammans.
- Det är namnet på en brun varghona som håller till där. Jag vill att du ska röja henne ur vägen, hon betyder inget annat än problem för oss alla.
Det var osäket ifall det var han eller Ristaka som talade. Men att han inte var den som hade planerat detta från första början var enkelt att lista ut. Å andra sidan hade han inget planerat om det inte vore för Demonen.
Åh, så han älskade Henne.

Relianne lyssnade uppmärksamt på hannens ord. Som en infödd Numoriansk fakarg så kände hon till om de största flockarna i Numoori. Qu var en av de många hon hade hört men det var inget som förut berörde henne. Nu var det en helt annan sak.

- En plats som även tillhör Qu, en flock som vi helst inte ska beblanda oss med i nuläget. Det finns en plan även för dem, men den är planerad i framtiden. Det är något annat som behöver utföras först. Echo. Det är namnet på en brun varghona som håller till där. Jag vill att du ska röja henne ur vägen, hon betyder inget annat än problem för oss alla.

Relianne hade inga som helst problem med att döda, hon har dödat förut men bara om de korsade hennes egna väg, nu har hon fått order om att döda och det spelade ingen roll vem det var. Hon kände inget medlidande för tiken och ingen ånger på vad som skulle hända henne.

"Javisst. Ni vill att jag ska döda henne, jag kommer göra det. Vill ni att jag ska ge mig av nu direkt?"

- Så fort som möjligt.
Han talade utan att se på henne, blick höll fäst på den solnedgång som kunde beskrivas som vacker. Havets vågor som skummande slog mot stranden, vattnet vid horisonten som färgades i tusen nyanser mellan gult och rött. Och den lilla strimman som man fortfarande kunde se av det enorma, brinnande klotet som vanligtvis lös upp deras tillvaro under dagarna.

Snart skulle hon vara borta, och det skulle inte finnas något som band honom till hans förflutna längre. Hon var det enda ankaret han bar med sig, resten hade Ristaka raderat för länge sedan.

- Du kan flyga, dina vingar kommer göra färden snabbare än det skulle ta för oss andra som är tvugna att vandra. Beblanda dig inte med vargar som inte kan hjälpa dig på något vis, det finns ingen anledning att slösa tid på meningslösa bekantskaper. Gör det snabbt, tala inte mycket med henne, hon kommer bara att förvänga ditt sinne.
Nej, tala inte med henne. Han ville inte att de andra, hans flock, skulle få reda på vad han hade bakom sig. Det förflutna skulle man inte gräva i.
- Jag hoppas att allt går bra, jag önskar ha dig vid min sida i framtiden.
Huvudet vändes mot henne och hans klart blåa ögon såg in i hennes svarta. Det var sanningen. Han ville ha henne vid sin sida, han visste vad hon kunde och vilken stor tillgång det fanns i henne. Hon var verkligen en av sitt slag.

- Så fort som möjligt. Du kan flyga, dina vingar kommer göra färden snabbare än det skulle ta för oss andra som är tvugna att vandra. Beblanda dig inte med vargar som inte kan hjälpa dig på något vis, det finns ingen anledning att slösa tid på meningslösa bekantskaper. Gör det snabbt, tala inte mycket med henne, hon kommer bara att förvänga ditt sinne.

Relianne såg hela tiden på Kaiito, hans ord var onödiga, hon hade inga tankar på att ha långa känslomässiga samtal med sitt mål. Hon skulle göra sitt jobb snabbt, effektivt och om möjligt smärtfritt. Relianne var ingen sadist, eller rättare sagt hon försökte undvika onödig smärta hos offret.

- Jag hoppas att allt går bra, jag önskar ha dig vid min sida i framtiden.

Hon mötte hans blåa blick med sin egna mörka och djupa som avgrunden. Eller nej, avgrunden har ett botten. Reliannes ögon var bottenlösa, oändliga som galaxen.

"Allt kommer gå bra. Ni kan räkna med mig, sir."

Relianne reste sig upp och såg mot Kaiito, hon blundade för att röra vid hans krafter. Inom hennes stängda blick syntes genast Kaiitos krafter, en ständigt färgskiftande spiral av små sylvassa ispartiklar. Den rörde sig hela tiden utan att stanna för ens en sekund och sjöng. Ljudet var tyst, nästan ohörbart, men det var en sång. Doften påminde om färsk snö och smakade salt. Allt detta kände Relianne när hon rörde vid andras krafter. Hon kände igen de lättare än ansikten.

Hon öppnade ögonen och gav hannen en lätt nickning innan hon sträckte ut vingarna och med en språng från klipporna flög upp i luften. Vingarna tog henne allt högre upp, hon gjorde en uppstigande cirkel i luften, passade på att se ner emot Kaiito innan hon rätade ut sig och flög mot Numoorislätten, dit hon skulle finna den bruna tiken Echo. Finna och likvidera.

Han lyssnade till henne ord och ett leende klöv ansiktet. Javisst, han kunde lita på henne, det visste han. Han var den som gav hennes liv en mening, han var den som hon önskade följa. Det var alldeles säkert, och för det uppskattade han henne. För det och för hennes unika gåvor som kallades krafter.
Han önskade att det skulle gå snabbt, hennes uppdrag. Han behövde henne vid sin sida för att kunna bygga upp sitt rike. Han behövde hennes styrkor och förmågor, men också hennes lojalitet och tillit. Hon verkade vara en klippa, en som trofast skulle stå vid hans sida vad som än hände. Och det var sådana vargar han behövde. Det var sådana vargar som skulle hjälpa honom att nå toppen. Sådana vargar och Hon såklart.
Ristaka.

Vingslagen nådde hans öron, men han såg inte åt hennes håll. Blicken hölls stadigt vid horisonten alltmedan vågorna fortsatte att slå mot den klippiga stranden. Solen klättrade sakta längre och längre ner på himlen.
Någonstans inom honom skrek en röst av rädsla och sorg, den gamla vargen han en gång hade varit, rädd för vad som skulle hända Echo som han en gång hade älskat så högt. Men han var för avtrubbad för att höra rösten, demonen hade honom i sitt våld.
Ändå nådde en tanke valparna de hade tillsammans. Borde han kanske ha bett Reli att låta dem vara, bara för säkerhets skull?
Världen skulle ändå inte sakna dem.
Han log. Ristaka hade rätt. Det fanns ingen framtid för de små i hans planer, så om även de strök med skulle det inte spela någon roll.

[Avslutat då ^^]