Solen stod högt på himlen och fåglar sjöng högt med sina klingande stämmor, våren var här och Loiana kunde inte varit lyckligare. Valparna hade fötts för ett tag sedan, och låg nu intill henne. Kenai hade, tillslut, anslutit sig till dem, och nu när hon visste varför kände hon sig hemsk som skällt på honom. Hon kände sig hemsk ledsen för att ha fräst åt flockens medlemmar med, nu när saker och ting lugnat ner sig insåg hon hur enormt barnsligt hon betett sig. Men just precis nu så var hon glad, men spänd. Nervositeten kliade under skinnet på henne, tillsammans med upprymdheten. Det var spännande. Just denna dag skulle det hända något stort. Mjukt bökade hon omkring land valparna för att väcka dem. "Dags att vakna mina älskade" mumlade hon mjukt. Hon puffade en extra gång på Ciye, som om för att försäkra sig att han var på riktigt. Sedan reste hon försiktigt på sig, så gott det gick, och började krypa ut. Valparna hade ännu inte varit längre upp än till området Precis utanför lyan, max två meter, och idag skulle de få följa med ut för att leka. Väl ute såg hon tillbaka ner i lyan. "Kom då" uppmanade hon med mjuk röst.

[Vet inte hur det blir med resten av flocken om hur lång tid det gått Osv men det är så att valparna blir startade i 6 m-år  så får vi lösa't på bästa sätt 8'D
Var inte rädda Loianas små töntar kom ut och leek <3]

Nadie drömde. I drömmarna existerade bara färger - tarka och klara färger som rosa, blå och grön i from av blommor och djur. Det var vackert.
Nöjt fortsatte hon drömma, men avbröts av att någon bökade runt. För att få vara ifred rullade hon sömnigt runt och slog ut med tassen - vilket inte var så snällt eftersom det låg en broder där, som med stor sannolikhet fick hennes tass mitt i ansiktet. Hon gäspade brett, omedveten om att hon kanske just väckt en bror lite ovänligt, och övervägde att åter somna, men så kom hon på att mamma väckt dem. Tänk om de skulle göra något skojsigt idag! Som att... leka kull! Ja! Det var säkert därför mamma väckt dem! Hon var leksugen! Hon slog upp ögonen och kravlade sig upp på fötter. Svansen viftade som en galning och hon for ut ur lyan, snabbare än någon av syskonen kunde, och började springa runt sin mamma. Hon hade massor med energi! Tungan hängde ut och hon såg glatt upp på Loiana.
"Vad ska vi göra mamma?", frågade hon bara för att försäkra sig om att de verkligen skulle leka eller göra något annat roligt. En liten del av henne funderade på hur hon kunde vara så energisk och vaken bara några sekunder efter att hon vaknat, men hon sköt snabbt undan det. Hon var som hon var.
Nadie stack in huvudet igen i lyan.
"Segpruttar!", hojtade hon glatt.

[Aw, lite stressat inlägg här, men här har ni i alla fall en väldigt glad Nadie <3]

Värmen som alstrades i lyan från familjen låg so en behaglig hinna över honom, liksom sömnen. Den vaggade honom tyst i sin famn och han klagade inte. De drömmar som han jagade om natten innehöll färger, former och ansikten, mamma, pappa och syskonen. I någon enstaka dröm hade det dock dykt upp ansikten och röster han inte känt igen. Men så fort han vaknade var de redan bortglömda. En fuktig nos bökade omkring bland dem och han gnydde smått. Varför skulle de upp nu för? Dock grusades hans planer på att somna om då en liten tass landade i hans ansikte. Då hon slog upp ögonen fick han syn på sin syster, vars tass han fortfarande hade i ansiktet, och han knorrade lätt. "Nadieeee" klagade han och kom litet dåsigt upp på fötter för att jaga henne ut.

Varje gång han klev utanför lyans skyddande mörker blev han förundrad. Världen utanför var så stor! som om den växte varje dag. "Mamma!" pep han glatt och rusade klumpigt emot henne, för att kunna lägga upp framtassarna på hennes framben och sträcka sig efter hennes ansikte. Kanske skulle de ut på något främmande äventyr idag!

Valpen drömde inte, och hade han gjort det var det ingenting han kunde minnas. För honom var sömnen bara ett tidlöst mellanrum, skiftningen mellan kväll och morgon. Omöjligen kunde det hända något speciellt då. Man bara låg och.. Dreglade. Så onödigt.

Natanh vaknade av sin moders ljuva stämma och med plötslig energi tittade han upp. Öronen klippte på huvudet och han satte sig blinkande. Nadie var redan på väg ut. Han hade inga intentioner att följa efter henne - det skulle sluta med att han förlorade den osagda utmaningen, något han starkt inte ville - men med lätta steg reste han sig ändå. Lyssnade till sin broders klagomål innan även han försvann ur synhåll. 
Den gula blicken gled över de kvarvarande, förbi Ciye - Natanh var tvungen att få en fjäder av honom någon gång. Ciye-fjädrar. Så häftigt! - till Niya. Han gav henne ett leende, för att sedan med viss möda ta sig till ljuset.. Som åter förbluffade honom, likt varje dag tidigare. Det var så mycket mer än bara jord. 

Valpen såg sig om, upp på Loiana, men travade sedan längre bortåt - någon meter bara - med en beundrande uppsyn. Wow. 

"Nepo! Nadie! Stå inte bara däär!"

[haha, åh. Så skumt<3 XD]

Det hade bara gått några timmar sedan gryning, men ändå stod solen högt på skyn. Ett tydligare vårtecken fick man leta länge efter. Kenai hade vaknat tidigt och smugit sig ut ur lyan, omedveten om Loiana själv var vaken eller inte. Det var påfrestande med 6 ungar kring benen dagar i ända, och lite ensamtid tog ingen skada av. Men så fort han lämnat dem kände han en längtan att gå tillbaka, men han visste att han behövde vara själv ibland, och han missade inget när valparna ändå sov - även om deras tunga andningar var som ljuv musik för hans öron.

Med långa, travande steg färdades han tillbaka i riktning emot lyan. Han var säker på att valparna var vaken nu, och att de skulle få utforska lite mer än de få metrarna utanför lyan. Det var också en anledning till att han tagit en vandring under morgonen - för att se till så att inget hotfullt befann sig kring trakterna. Men så som alltid, var skogen bara fylld med glädjesånger från fåglarna och löven som rasslade med havsvindarna. 

Kenai kunde höra valparna längre fram, och med ens började hans hjärta slå lite fortare. Inget kunde få hans hjärta att värma så mycket som de små, livliga krabaterna.
Utanför lyans beskyddande mörker ljöd fågelsång. Trots att ögonen var slutna och Niyaha befann sig i stadiet emellan sömn och vakenhet, så lyssnade hon till den. Niyaha låg längs sin mamma, och trillade snabbt över kanten till vakenhet då hon började röra på sig. Av någon anledning så kunde hon inte sova länge, och hade varit halvt vaken när hennes far hade lämnat, men hon hade gjort sitt bästa för att somna om och hade till synes lyckats.

Den fuktiga nosen emot hennes päls fick henne att le gladlynt, och hon började sträcka på sig lite. Hennes syskon var snabbt ute ur lyan, och slutligen var det bara hon, Navez och Ciye kvar. Hon sträckte på sig och särade stort på käftarna och utstötte ett gnälligt ljud då hon gäspade. I lyans gångs tak hängde några avslitna rötter, och solen hade börjat leta sig in i mynningen. Hennes mörkblåa ögonen tittade lite kort och uppmuntrande på Ciye och Navez innan hon lämnade lyan.

Utanför grottan stannade han upp och såg sig omkring. Vart var pappa? Innan hon hunnit tänka på det något mer, kom Kenai fram bakom några buskar.
"Pappaaaaa!" ylade hon glatt och rusade fram. Svansen viftade ivrigt. Lekfullt bet hon honom i pälsen från hans bringa, och Kenai skrattade mjukt som svar innan han slickade henne på huvudet - trots att det inte var speciellt kraftigt så var det nog för att tappa balansen och sätta sig på rumpan.
"Vart har duuu varit?" frågade hon snabbt, svansen dunkade hårt i marken.
"Jag tittade runt lite." svarade han lugnt, innan han slog sig ner och föll slutligen ner på rygg skrattandes. Niyaha började klättra på honom, bet honom i pälsen och morrade lekfullt.
"Jag slår vad om att du är starkast i världen!" sade hon, innan hon tittade bort emot sin mor. "Och du är vackrast i världen, mamma!"

Vad han drömde om var säkerligen tvetydigt för de som endast tittade på honom medan han låg och sprattlade runt, från utsidan såg det säkerligen ut som om han hade en lätt mardröm när benen sprattlade, men hans lätt smackande mun talade om att han drömde om något helt annat. Han visste själv inte att han drömde, men mat fanns det överallt. Allt som kunde tänkas smaka gott fyllde hans drömsinnen. När något doftade gott i drömmen så vikande hans nos sig lite för att försöka känna doften. Han öppnade dock ögonen lite när han väcktes av att någon talade. Han gäspade stort och fuktade nosen lite med tungan innan han bestämde sig för att försöka somna om igen, denna gång liggandes på rygg med tassarna spretande överallt. Han hade redan glömt av vad han drömde om, men han visste att han ville drömma igen. Hans nyfunna sömn varade dock inte länge innan han kände en puff på sig och vaknade med ett lätt pipande ljud och gav ifrån sig ännu en gäspning, men mer som en liten protest gäspning för att riktigt visa att han ville fortsätta sova. Han smackade lite lätt med munnen och vände sig sedan lite mödosamt om på mage och ställde sig upp på alla fyra. Han satt en stund innan han började röra på sig och följa sina syskon ut i ljuset. Han stannade i grottans öppning när ljuset träffade honom och skar lite lätt i hans ögon. Han gav ifrån sig ett lätt frågande ljud innan han med trevande steg klev ut öppningen. Han tittade lite lätt förundrat runt om sig som om han inte trodde sina ögon.
Han sprang fort fram till Loiana, som för honom var hans mamma och den enda mamman han kände. Hans ostadiga tassar förde honom lite obalanserat fram och han hann snubbla ett par gånger innan han kom fram till mamman.
"Maammaa.. Miin bak kliar. Men jag kan inte nåå!" Han såg lite sur och nedstämd ut när han talade och försökte sedan nå till de små fjunen på baken, de var redo att plockas. Inte för att han visste det, han visste bara att de kliade och han ville ha av de små fjunen.

Det var med ett genuint och äkta leende hon såg på de små liven som tog sig ur lyan. Först ut var Nadie, den valp som varit lugnast vid födseln hade nu blivit en av de spralligaste. Loiana mötte henne genom att sänka huvudet och snabbt dra tungan över hennes rygg innan hon åter försvann mot lyan för att ropa ner mot sina syskon. Direkt efter det kom Nepotonje ut på något klumpiga ben och tog sig emot henne för att hälsa. Hon mötte även honom med en kärleksfull slick, men denna gång på hans huvud. "Godmorgon" nästan nynnade hon ut till dem. Bara något ögonblick efter Nepotonje så kom Natanh ut och klagade på syskonens seghet. Hon log roat åt dem. Hur hade det kommit sig att det som förut varit hennes liv hade förvandlats till detta? Hur hade all den där ångern, alla smärta och känslan av att vara patetisk förvandlats till denna underbara tid? Ett paradis för hennes annars söndertrasade sinne. Snart kom Niyaha och inte långt efter henne anlände Kenai från det andra hållet. Hon mötte honom genom att gå fram och pressa huvudet mot hans hals, precis innan Niyaha fick syn på honom och också hon sprang fram för att hälsa. Ett mjukt skratt lämnade henne då Niyaha snubblade. Att de alla kunde ha blivit så underbara, olika personligheter. Nej allt var nästan för perfekt. Den blå blicken gled emot Ciye då han kom emot henne. Ett leende låg kvar över läpparna. Det kändes som om hon alltid log nu för tiden. Trots allt hon hört om hur trött man skulle vara av att uppfostra valpar kände hon sig outtröttlig. Försiktigt kliade hon honom vid fjädrarna, hon hade hört att de skulle bort när det kliade, så hon antog att det var dem sonen menade. Samtidigt som hon gjorde det kom den valp i kullen som nästan alltid, i tävling med Ciye, var senast upp på morgonen. Navezgane. Än så länge hade den unga valpen tagit sitt namn, och dess betydelse, på högsta allvar. Trots att han ibland glömde att vara seriös ibland och lekte med syskonen så var alltid något reserverad och eftertänksam. Det var med kort trött steg och med sömndrucket hängnde huvud som han kikade ut ur lyan. Dock viftade svansen då han tog sig emot föräldrarna. "Godmorgon solstråle" skämtade hon leende och fick ett trött tillbaka.

Nu när alla var uppe så kunde de snart börja gå. Hon hade en uttänkt glänta lite längre bort där blommor borde börjat slå ut. En perfekt plats för Valprna att undersöka. "Kenai hur såg det ut?" Hon såg emot sin älskade "inget eller ingen i närheten?" Den blå blicken sökte efter hans och åter igen spred sig ett leende på de mörka läpparna.

Nadie såg sig om med ögon som lyste och en svans som viftade så kraftigt att den kunde slå omkull vem som helst. När skulle mamma säga vad de skulle göra? Varför sa hon inget? Nadie böjde på frambenen och sträckte på sig, otåligt. Kunde inte alla sluta vara så himla sega? 

Tikvalpen ryckte till när hon hörde hennes bror uttala hennes namn. Hon sträckte genast på sig igen och såg efter Natanh. Inte bara stå där? Nu skulle hon allt visa honom! Hon tog så långa steg hennes lilla valpkropp tillät för att komma fram till honom så snabbt som möjligt.
"Du är!", ropade hon och slog till honom lätt på skuldran. I sin iver att komma därifrån snubblade hon på sina egna tassar, och var nära att falla pladask på magen, men lyckades trycka ut en tass som stödde upp henne. Så fort hon var säker på att hon inte skulle trilla pilade hon iväg så snabbt hon kunde. Han skulle aldrig få tag i henne! Nadie vände sig om och tittade bort mot sina bröder, för att se om de kom efter henne.

[ Jag antar att det är okej att vi PP:ar Navez lite. :p ]

Efter en kort stund hade Kenai vänt sig om, och fått Niya att tumla runt och slutligen lätt falla av. Ett fnittrande skratt bubblade ur henne, innan hennes pappa slickade henne kärleksfullt på huvudet. 

Öronen ställde sig upprätt på huvudet när hon hörde hennes systers röst. Nyfiket vände hon den mörkblåa blicken ditåt. Nadie sprang lekfullt bort ifrån Natanh, och genast blev hon lockad till att dra sig emot leken. Niyaha hade tidigt lärt sig att det inte var någon idé att försöka springa ikapp med hennes syster, men så länge bröderna också var med så var det roligt. 
"Natanh! Ta oss då!" skrattade hon, och sprang efter sin syster - om än hon var mycket snabbare.

~ Kenai ~

Hans heterokromatiska ögon följde efter Niya när hon anslöt sig till resten av hennes syskon. Men senare föll de tillbaka på hans ögonsten, Loiana, och han log varmt.
"Jag tog en lång tur omkring, området är helt fritt från faror." svarade han med det varma leendet spelandes på hans läppar. Ögonen föll automatiskt tillbaka på valparna igen. Fadersinstinkterna hade kommit så automatiskt, och han kanske var en aning överbeskyddande men han visste hur livliga de var och det var lätt hänt att de råkade göra illa sig. Fort räknade han dem. Navez hade precis kommit ut ur lyan och gjorde att de alla var samlade. En mjuk, nöjd suck lämnade honom när han betraktade dem alla.

"Ska vi gå?" frågade han Loiana. Han visste om hon kanske ville göra något annat innan.

Nepotonje  skuttade undan ifrån moderns ben så fort hon hälsat på honom och studsade efter sina syskon. Nadie tog Natanh och Niyaha rusade direkt därifrån. Nepo studsade ett par steg till emot brodern, som var kullaren, innan han gjorde en hel omvändning och rusade emot den av bröderna som inte riktigt såg ut att passa in, Men det faktumet ar inget som någonsin registrerats hos Nepo, för honom var brodern hans syskon och inget sade åt honom att ifrågasätta det. Hans tassar landade på Den något större broderns rygg och han skrattade hjärtligt. "Sping Ciye! Han kommer och ta ooooss" Med ännu ett tjutande glatt skratt studsade han vidare efter sina systrar.

Loiana

Hon nickade åt Kenai och började g emot det tilltänkta stället. Hon såg bak på de busande valparna innan hon mjukt kallade dem till sig. "om nu, hitåt ska vi" Hon log mjukt. och vände blicken mot Kenai igen. "Ser du till att de inte blir några eftersläntrare"

[Litet kort med Loiana så alla får något att svara på]

Nadies ord lät avlägsna, där den unga valpen gapande hade stannat upp och med spetsade öron blickat ut. Men sedan kom slaget, han rycktes ur sin fantasivärld och överrumplades. Stirrade efter sin glada syster då hon pilade iväg framåt. Vad? Vad nu? Förvirrat, med huvudet drastiskt på sned, betraktade han henne då hon räddade sig ifrån att snubbla, då hon inbjudande såg på honom där han satt tyst. Ville hon att han skulle komma? 
 Niyas röst ljudade en bit ifrån och han såg dit. Denna gången hörde han klart och tydligt, och direkt blev han medveten om vad som hände. Han skulle fånga dem. "Hah! Ni ska bara se!" 
 
Hukad framåt med ständigt viftande svans tittade han efter dem, för att sedan hoppa ur sin ställning och rusa iväg efter dem båda, speciellt inriktad på Nadies steg. Det något äldre kullsyskonet blev nästan aldrig taget, men han var den som skulle vinna över henne i kull på riktigt. En dag! 
 Plötsligt anslöt sig ett par andra, nya tassar framför Natanhs nedåtriktade blick. Han höjde huvudet och lokaliserade Nepo, som likt de andra kom in med ett skratt. Natanh var den enda som inte hade gjort det, men de gula ögonen lyste ändå av glädje och hans kropp brann av envishet. Han skulle ta dem!  

 Sakta trappade han in på den mörkaste systern, trots att det fortfarande var en stor sträcka emellan, för att sedan abrupt kasta sig åt sidan och springa så nära Niyaha som möjligt.

Det var skönt att få springa. Den mörka tikvalpen skrattade glatt när hon insåg att hon både hade ett försprång och dessutom tryggheten i att inte vara närmast sin bror. Hon visste inte vem som Natanh siktade in sig på, men oavsett vem det var, tänkte hon inte bli tagen.

Nadie spetsade öronen när hennes mor talade och en liten, koncentrerad rynka framträdde i hennes panna när hon styrde stegen mot mamma och samtidigt försökte hålla sig bort från Natanh. Hon hade tappat lite av sin fart, och det irriterade henne något när hon insåg att Natanh faktiskt knappat in på henne. Hon manade sig själv att springa så snabbt de knubbiga små benen klarade av, för att öka avståndet. Så fort hon kommit förbi mamma saktade hon in något, och slängde en blick över axeln.

Den bristande koncentrationen på marken framför henne fick valpen att tumla omkull, huvudstupa ner i dammet. Förvånat blinkade hon till några gånger och ruskade på huvudet för att försöka förstå var som hänt. Sedan, när hon insåg att det var för enkelt att ta henne när hon satt ner, gläfste hon till och tog sig upp på fötter.

Ciye försökte ställa sig på tre ben och klia lite i luften när modern kliade honom vid fjädrarna där han själv inte riktigt kunde nå, men då han inte kunde hålla balansen så struntade han i det efter några ytterligare försök med samma resultat. Han slog glatt med svansen medan han följde med syskonen i en kanske lite framtung spring stil. När han hörde sitt syskon tala med honom och sa åt honom att springa fortare så försökte han öka farten han också vilket snabbt slutade i att han stod på sin näsa istället för på benen på grund av hans lite framtunga springstil, benen som flög huller om buller och det faktum att han fortfarande var en valp. Han olikfärgade ögon fixerades lite lätt på en sten som vackert balanserade på hans nos. Han tittade på den i några sekunder, till synes fascinerad innan han snabbt skakade till på huvudet med en nysning. Han nös några gånger till innan han tittade runt sig. De andra hade kommit långt före honom och han vickade lite långsamt på svansen medan han försökte resa sig upp för att sedan springa efter syskonen och mamman med svansen svingande bakom sig och ropandes:
"Väänta på miig!" Hans överläppar lyckades resa sig lite i den långsam farten han lyckades få upp.

Kenai nickade lätt åt Loiana som svar. Det krävdes minst två par ögon för att lyckas hålla koll på dem alla. De var minst sagt överallt samtidigt, vilket kunde vara utmattande på sin höjd men glädjen i dem smittade av sig. Ett fånigt, belåtet flin låg ständigt på hans mörka läppar när han var i valparnas närvaro.

När Loiana började gå så stod han fortfarande kvar, och såg till att valparna följde efter. Nadie var först fram till mamman, så snabb att det förbluffade honom vissa gånger, dock lyckades hon snubbla till. Det var inte ovanligt för någon av valparna. Kenai hann inte mycket mer än vända bort blicken från den mörka dottern innan nästa föll, denna gång Ciye. Uppmuntrade skrockade han, och tog några långa kliv fram till sonen. Mjukt puffade han honom vid bakdelen, som en knuff för att få honom upp igen. När han var uppe på benen igen och på väg efter sina syskon började han också gå.

Niyaha
Den ljusa systern sprang efter sin syster. Det var lönlöst, men hon försökte. Målet var egentligen bara att hålla sig borta från Natanh men ändå kunde hon inte låta bli att försöka springa om sin syster. Det var orättvist så snabb hon var!

När modern började tala saktade hon av. De något stora ögonen reste sig på huvudet som två trattar då hon lyssnade till hennes ord. Den ljusa dottern ändrade sedan riktning efter sin moders order, och påbörjade sin marsch ditåt. Bakom henne kunde hon dock höra andra tassar. Fort sneglade hon bakåt, och kunde se sin bror, Natanh. Valptiken pep till lite, innan hon desperat började öka takten, och kom fram till sin mamma.
     "Mamma är friii!!! Här kan man inte bli tagen!" tjöt hon, och skrattade när hon lätt dunsade in i sin mammas ben.

[Nu har det gått ett år sedan detta roll startades, så väljer att avsluta det här nu. Tvekar på att något mer kommer skrivas här ändå, och inget går direkt förlorat genom att stryka det här rollspelet ändå. Så förklarar härmed det här AVSLUTAT. ♥]