I den tidiga vårmorgonen började jordens alla varelser att sakta vakna till liv igen. Solens strålar började söka sig över himlen och en svag vind som viskade om den ankommande sommaren svepte fram mellan Kaiwoods träd och ökade en aning i styrka då den nådde en öppning mellan de uråldriga stammarna. Ett skri från en fågel hördes på avstånd, men där fanns ingen som svarade på det, ingen som ropade tillbaka.

Gläntan var tom.

Så när som på en kraftigt byggd varghane som stod och såg upp mot de stenblock som hans mormoder hade stått på så många gånger. De stenblock som han så många gånger samlats runt för att lyssna, lära och tjäna. De hade varit tomma länge nu. Ingen hade stått på dem, ingen hade talat till honom och fått honom att vilja lyssna. För hon var borta, den svarta varginnan som hade sin rättmätiga plats på dessa klippor. Hon var borta, och aldrig skulle hon återvända. En del hade stått där uppe, trott att de hade hennes plats. Men det hade de aldrig haft, inte i Shivas ögon. Ingen kunde någonsin höra mer hemma på dessa klippblock än Blossom som han vigt hela sitt liv åt. Och nu var hon borta...
Minnet av både henne och modern smärtade honom ännu. För att vara en varg som totalt saknade empati för de flesta andra varelser så var det en hemsk upplevelse att sakna någon, en upplevelse som Shiva ännu inte hade lärt sig att hantera. Så precis som vanligt sköt han undan sina känslor, begravde dem under hat och ilska, och lät ett flin beträda läpparna. Det var inte värt att tänka på det.

Stilla tog han ett steg närmare klippblocken, inväntade rätt tillfälle. Det hade varit en sömnlös natt, då han många gånger vänt sig av och an, funderat över de alternativ han hade haft. Och slutligen hade han bestämt sig. När morgonen grydde skulle denna era få ett slut, på ett eller annat sätt. Han tänkte inte leva för någon han inte respekterade, någon som inte förtjänade det. Det skulle få ett slut, om det så betydde att han själv skulle stryka med. Men ifall det var tänkt så, fick det också bli så. Som Shiva såg det hade han inget kvar att leva för ifall flocken vände sig emot honom.
Men hur skulle de kunna det? Hans självförtroende och styrka hade växt med ledarinnans frånvaro, och då han inte stött på Thzuki på länge anade han en svaghet hos henne. Hon var svag, det hade hon alltid varit. Och hans konspirationstankar hade fått kraften att växa, utvecklas och slutligen få honom att stå där han nu stod.

"Detta är för er."

Den dova stämman var inte mer än en viskning, och då orden hade lämnat hans mun tog Shiva de språng som krävdes för att klättra upp på stenblocken.
Han mindes hur mormodern ofta hade stått på det mellersta av dem. Han mindes hur ståtlig hon hade varit där hon stod, hur vacker hon hade varit med all den styrka och makt hon besatt. Och det han gjorde nu, det var för henne, för Blossom. Och för modern, Ijin. Det enda han önskade var att göra dem stolta, det hade det alltid varit. Och nu kunde de vara stolta över honom.

Tassarna placerades på det hårda underlaget. Och där stod han på ledarens plats för första gången i sitt liv medan en känsla av obeskrivlig makt spred sig inom hans kropp. Det oroväckande flinet blev bredare till den vita tandraden syntes, och det var med ett tillbakahållet skratt som han såg ut över platsen. Aldrig hade han sett Kaiwood på detta sätt.
Och nosen höjdes mot skyn, ett långt och utdraget ylande ekade genom Kaiwood. Det var ingen kallelse, det var inget rop på hjälp. Det var ett förkunnande. Han ville att de skulle veta, de skulle alla veta det, och de skulle alla darra under honom. De skulle alla böja sig för honom och de skulle alla acceptera honom som de härskare han var. Motstridigheter skulle komma, missnöje skulle komma, men det var oväsentligt nu. Just nu skulle de alla bara veta om det.

Nu var det han som var kung.

[Ehm, ja. Shiva takes ledarposition, med godkännande från crew. Ni får skriva svar om ni vill, men tänkte inte ha något utdraget rollspel, så jag skriver inget mer inlägg än detta. Just sayin' ^^ Flockmöte ska vi ha senare alla <3]

I skuggan och i mörkret slumrade monstret. I dvala bland trädens rötter fanns hennes medvetande. Det låg i väntan, i vila, inför den stund det skulle behövas. 
Och behövas skulles det, oavsett svagheten som fanns i glappen och i stunderna av glömska. 
Nisha visste inte vad som hände i de tillfällen som mörker erövrade hennes sinne. Hon bara försvann, i omgångar. 
Det skrämde henne, men i de stunder av total kontroll hade hon aldrig varit starkare.

När Shivas yl nådde hennes medvetande log spöket. Hade hon haft läppar hade de lett i det forna flinet, och hade hon haft ögon hade de gnistrat av den känsla som fyllde henne.
Det hon hade organiserat, det hon långsamt arbetade för hade kommit i rullning.
Samlingsgläntan rös till av den plötsliga kylan, ett envist bestående tecken av hennes närvaro. Dock visade hon sig inte, för detta var inte hennes ögonblick eller stund att ta i besittning. 
Det var Shivas.
Deras nya ledare. 

[The nisha does approve >8D ]