[Detta är ett möte mellan Xhie och Locura, inga svar!]

Att det var natt var inget som berörde Xhie. Hon hade vaknat för ett tag sedan, utan att kunna somna om. Och vad gjorde man ifall man var en nyfiken liten valp som inte kunde somna om? Jo, man utforskade!
Att månen kastade sitt bleka sken över den öde slätten var ingenting som oroade den lilla valpen. Nej, hon var lika glad och naiv som alltid. Och även om det kanske inte var den mest gästvänliga omgivningen kunde hon inte låta bli att tycka att det var vackert. Allting från naturen var vackert i hennes ögon, hon uppskattade det mesta som hon såg eller upplevde. Hon var en perfekt kopia av den bilden som många hade av valpar - Bekymmerslös och utan en aning om hur ond världen egentligen kunde vara. Men mycket snart skulle det bli ändring på det.

Någonstans vaknade en svart varelse till liv. Ögonlocken slogs upp och avslöjade ett par ilsken röda ögonglober som verkade lysa i mörkret. Öppningarna i nosen vidgades en aning då den kyliga nattluften drogs ner i lungorna samtidigt som dofterna sorterades och avslöjade vad som fanns att vänta denna natt. Och detta fick ett ondskefullt leende att sprida sig på de smala läpparna.
Med smidiga rörelser ålade sig den slanka vargkroppen ut ur hålan där dagen hade tillbringats. Hon var en nattvarelse, dagens ljus var ingenting som hon kunde tåla. Bokstavligt talat. Och när benen sträcktes ut och hon ställde sig upp kunde man se vilken skönhet hon bar på. Och om man kunde se bortom den såg man även monstret hon var.
Det tog endast ett par sekunder för den svarta varghonan att lokalisera den vita valpens position och ögonblicket senare begav hon sig åt det hållet.

De två möttes mitt på den öde slätten. Xhie nyfiken vandrandes utan några onda aningar och Locura med blodtörst i blicken. Och när den svarta väl dök upp mitt framför den vita kunde valpen inte låta bli att rycka till.
- Godkväll, du lille...
Rösten som gled ur den svartas mun var silkeslen, nästan förförande. Och trots att valpen hade blivit rädd kunde hon inte låta bli att känna sig lite lugnare då hon hörde den andre tala. Hon blev, som så många andra, lurad av den gudomliga rösten.
"Hej! Vad du skrämde mig... Jag heter Xhie, vem är du?" Svansen viftade lite tafatt bakom den lilla honan som i ett försök att vara glad över sällskapet. Men dessa rörelser dog ut så fort hon tog en ordentlig titt på den svartas ansikte. De röda ögonen lös i en illvarslande nyans och leendet som krökte de smala läpparna var allt annat än varmt och välkomnande. Hur vacker den svarta än var kunde valpen inte låta bli att känna kalla kårar efter ryggraden.
- Locura är mitt namn.
Den svarta flinade. Hon hade inga planer på att leka denna natt. Hon ville ha valpen, ville suga livet ur denne. Att vagga in denne i en falsk dröm om att hon var god fanns inte i tankarna nu. Det enda hon kunde tänka på var blodet som pulserade under den andres skinn. Och medan hon talade blev ögonen saktare mörkare.
- I vanliga fall brukar detta inte gå så fort, men jag har ingen lust att leka ikväll. Det finns vissa nätter då jag bara vill... äta. Så ursäkta ifall du missar hälften av det roliga, men det är alltid finalen som är det mest uppseendeväckande. Så jag tänker inte låta dig vänta.
Xhie hann inte reagera innan smärtan skar genom hennes kropp. Den svarta hade tagit ett stadig grepp om hennes rygg och hon kunde hur blodet sakta sögs ur henne. Ett panikslaget skri lämnade hennes strupe och innan hon ens hade hunnit reagera på vad hon själv gjorde fann hon sig springandes åt samma håll som hon kommit från. Bakom sig kunde hon höra ett ilsket morrande och sekunden senare högg den svarta åter mot henne, denna gång från sidan. Tänderna rispade hennes skinn, rev upp sår som gjorde att ännu mer blod fläckade hennes vita päls röd. Och det var med ett vettskrämt skrik som hon ännu en gång teleporterade sig. Längre bort, bort från den svarta, och fortsatte springa.
Locura började känna frustrationen. Vad var det för kraft som tillät den vita att försvinna och sedan dyka upp på ett helt annat ställe? Hon förstod inte. Men hon ville ha dennes blod och susade återigen ikapp den lilla. Högg mot denne. Och återigen hände samma sak. Den vita undkom hennes käftar och ännu ett ilsket morrande lämnade Locura. Att man aldrig kunde få äta ifred!
Xhie var panikslagen, ville endast en sak och det var att komma bort från detta monster. Hon ville inte vara på denna plats, ville inte bli biten och dödad. Ville bort. Och plötsligt slutade den svarta att följa henne. Men att titta bakåt vågade hon inte, hon fortsatte bara springa. Hon skulle bort, så långt bort hon kunde komma. Och först där skulle hon vila.
Kvar bakom henne stod Locura och stirrade. De mörka ögonen blev sakta åter ljusare samtidigt som blodet droppade från hennes mun. Den lilla fick springa, åtminstone denna gång. Hon hade inte tid att jaga något som inte gick att fånga. Som sagt, hon hade tänkt äta fort för att natten hade andra viktigare saker att erbjuda. Detta fick vara. Men nästan gång skulle det bli annorlunda, det var hon säker på. Nästan gång skulle hon ha en plan.

[AVSLUTAT!]