Bergen. Blåsten. De förrädiska stupen. Man måste vara noga med var man sätter tassarna här. Man kan inte bara irra runt på måfå. Fram till nu har den unga tiken tagit sig fram någorlunda lätt och smidigt. För Månen har väglett henne. Hela natten har hon vandrat. Dagtimmarna har hon spenderat sovande i någon grotta eller hålighet som Månen har lett henne till. Och just nu är hon på väg till ett litet skrymsle mellan stenarna som kanske inte riktigt kan kallas en grotta men heller inte liten nog för att kallas en hålighet. Men där kommer hon vara skyddad tills natten åter nalkas. På lätta tassar vandrar hon framåt. Målmedvetet så länge Månens trygga röst hörs i hennes inre. Den silverskimrande tomma blicken hålls sänkt. Hon ser inte vart hon går. Mörkret är en kompakt värld för henne. Men sakta som ljuset tar över så börjar skuggor framträda. De små tassarna har grov trampdyna efter vad hon genomlevt. Känt var hon satt tassarna har hon inte gjort på evigheter. Men Månen vägleder henne så hon kommer aldrig vilse.

Tyst tar hon sig fram. Närmare sitt mål denna gryning. Månens röst blir svagare och svagare ju mer dagen gryr. Men nu är det inte långt kvar. När hon funnit vad hon söker pustar hon ut. Nu kan hon lugnt vila ännu en dag. Det är inte många timmar. Natten är snart tillbaka. Men hon känner sig aldrig riktigt säker på dagen. Då hon har ett sådant handikapp. Hon snubblar till över en sten som ligger i vägen och det klickar till när stenen rullar iväg. Hoppas det där inte kommer locka till sig någon fara. Den unga vargen har ingen direkt försvar om dagen. Hon är en sårbar liten varelse som helst gömmer sig för världen. Tyst kryper hon ner i hålan. Slås av en hemsk tanke att om någon kommer så har hon satt sig själv i en fälla. Öronen stryks bakåt. Försök att inte tänka så. Försök sova. För om någon fara skulle komma och ta henne skulle hon inte märka något. Sömnen skulle då bara vara i en evighet.

[PAX TILL TARANIS]