Den snövita tiken ligger under några träd i en dunge i skogen. Hon klipper lite med öronen och lyssnar på skogens ljud. Hon ler lite trött för sig själv. Där hon ligger under träden, kunde hon se fåglar och smådjur springa fram och tillbaka. Men just nu var hon inte pigg på att jaga, hon hade mycket att fundera på och tankarna bara virvlade runt i hennes huvud. Hon sveper lite med svansen och lägger huvudet mellan frambenen.

Hon hade vandrat omkring bland flockens revir, just för att samla tankarna och för att vara för sig själv. Men hon kände att det var nog bäst att hålla distans, att visa hennes lojalitet och att hon inte gjorde samma misstag om igen. Hon skulle göra allt för Cierzo. Det här var hennes nya första riktiga hem sedan hon lämnade sitt gamla.

Hon suckar lite för sig själv och klipper lite med öronen. Hon fuktar nosen med sin skära tunga och känner hur törsten börjar ge sig till känna. Hon reser sig upp och går fram till en liten bäck som finns i närheten av dungen. Men hon är fortfarande på sin vakt. Man visste inte ju inte vilka som kunde smyga sig på en.

Men hon ruskade smått på huvudet, hon undrande vad ledaren skulle tycka, och de andra i flocken. nej det fick hon inte gå och tänka på nu, allt kommer lösa sig i sinom tid, men hon kände även en lättnad över att hon berättade för Tocho.

Hon känner en sval vind riva tag i trädens löv och hon suckar nöjt. Men vinden bar även spår av varg i luften, troligen någon som är i närheten.

(paxat till Violet)

Den svarta lilla tiken vandrar som vanligt genom skogen. Hon trivs bäst här och vill inte gå någon annanstans. Öronen står spetsade på hennes huvud och klipper till då och då när något ljud slår mot trumhinnorna. Den violetta blicken söker sig mellan träden. Men hon letar inte efter något. Hon är bara ute och sträcker på benen som vanligt. Violet har aldrig varit någon som kan sitta stilla särskilt länge. Och att vandra omkring i friska luften skingrar tankarna. Hon andas in den friska höstluften och andas sedan lugnt ut igen.
Doften av varg har slagit emot henne. Öronen klipper åter till på huvudet och hon stannar upp för en stund. Ser sig omkring och sätter sedan den lilla kroppen i rörelse igen. Nu i riktning mot doften. Hon vet att det har tillkommit en del nykomlingar till flocken. Och Violet måste se till att hon har full koll på alla medlemmar. Det är viktigt för henne. Dels på grund av den rang hon blivit tilldelad.
Snart får hon syn på en vit tik en bit bort. Violet går närmare och stannar sedan. Studerar främlingen och sätter sig lugnt ner och sveper den långa yviga svansen om tassarna.
"Vem är du då?" Frågar hon. Hennes stämma är alltid kylig och likgiltig. Misstänksam. Men rösten äger även en mild och behaglig klang. En röst som mer skulle passa på en långbent skönhet än på en liten svart tuss som Violet. Den violetta blicken hålls fäst på främlingen. Vinden sveper omkring henne. Sveper därmed även runt den kraft hon besitter. Hon har fått bättre kontroll på kraften. Men ännu har hon bara lyckats förstärka den. Så just nu får den härja som den vill.

hon ligger kvar och bara låter tankarna få härja fritt, hon klippte lite med öronen och lyssnade på alla ljud omkring sig igen ljuden från fåglarna, däggdjuren ja till och med vindens tjut bland trädens grenar fick det att slå ro i hennes oroliga sinne. men lukten av vargens doft följde med vinden igen. Hon reser sig upp och ser sig omkring efter vargen. hon ruskar smått på huvudet så hennes långa lugg dansar.

Snart får hon syn på en svart varg närma sig och hon följer vargen med blicken, hon visste inte vem den här vargen var men hon gissade att den tillhörde flocken eftersom den var inom reviret, men man vet ju aldrig.

Hon kände en stark och konstig dragningskraft till den här vargen, hon visste inte vad det var för kraft som fick henne att dras till vargen men hon ser in i vargens violetta ögon.

- Jag är Isidar Mithrim, kallas för Mitri kort och gott. jag är medlem i cierzo. Ho betraktar tiken framför sig och ler vänligt nästan kärvänligt. - Vem är du själv?

Främlingen presenterar sig med ett komplicerat namn. Öronen klipper till på Violet's huvud. Ett sådant namn skulle hon inte ens orka komma ihåg. Men främlingen kommer med ett smeknamn som alternativ. Ja, det är väl bra då. Violet sitter där hon sitter och studerar denne Mitri.
"Mitt namn är Violet". Presenterar hon sig sedan. Kort och gott i all sin enkelhet. Så det är denne vännen som den där Rai talat om som fått honom att gå med i flocken.
"Så du är ny". Det var ingen fråga. Endast ett konstaterande.
"Hur trivs du än så länge och vad tycker du om ledaren?". Violet anser det viktigt att samla på sig så mycket information som möjligt. Speciellt om flockmedlemmarna. Hon vill göra sig värdefull i sin rang. Så att samla mycket information är viktigt för att hon ska kunna fylla sin roll.

Hon blev en aning nervös eftersom den underliga dragningskraften till tiken. Hon visste inte vad hon skulle göra, om hon skulle bara ignorera den eller försöka ta reda på vad det är för något? Hon klipper lite med öronen när den svarta tiken presenterar sig som Violet. Men hon har samma vänliga leende på läpparna som förut, hon ryser till i kroppen och ruskar smått på huvudet så den långa luggen dansar.
- Väll mött Violet säger hon. Hon sveper med svansen och följer henne med blicken. - Ja jag är relativt ny i flocken, jag trivs väldigt bra här än så länge.
Hon funderade över Violets nästa fråga, om ledaren. - Jag tycker bra om ledaren, han är precis som en ledare skall vara.
- Hur trivs du själv och vad tycker du själv om ledaren? Hon vill alltid lära känna nya vänner, flockmedlemmar osv. Det var bra att bolla tillbaka frågor som de andra ställde också.

Hon nickar lätt. Violet är inte den som ler hela tiden. Någon liten smilfink är hon inte. Det är än så länge bara Tocho som har sett ett genuint leende i hennes ansikte. Inför andra är Violet mest kyligt likgiltig. Men inte lika hård mot de i flocken. Även om hon inte direkt är varm och trevlig inför dem heller. Hon lyssnar när Mitri talar. Violet vet redan att Mitri är en av de nya i flocken. Violet försöker hålla koll på alla medlemmar i flocken.
"Tocho är den enda ledare jag vill följa". Blir hennes svar när Mitri bollar tillbaka frågan om hur Violet själv trivs i flocken och vad hon tycker om ledaren. Violet's ord är sanna. Tocho är den ende som inte har dömt henne och anklagat henne. Han accepterade henne. Och det är Violet tacksam för. Hon tänker följa honom genom allt som händer.
"Min rang inom flocken är rådgivare". Säger hon sedan och sveper mjukt till med svansen. Hon är fortfarande inte säker på om hon verkligen platsar där. Men hon klagar inte utan försöker göra det bästa av det. Vara en viktig tillgång för flocken och Tocho. Hon sätter sig ner. Framtassarna placeras tätt tillsammans och sedan placeras svansen över dem. Hon ser på Mitri. Den mening Violet just yttrat har ingenting med skryt att göra. Hon skryter inte över att hon har en hög rang. Hon tänker bara att det kan vara bra att veta för medlemmarna i flocken. Men hon har redan fått en relativt negativ respons från Kaiito. Hon vill inte att alla i flocken ska hata henne.
"Jag ger mina råd till de som vill ta emot den". Säger hon något mer försynt än tidigare och öronen spretar ut åt sidorna en stund innan de spetsas framåt igen. Ven violetta blicken i det lilla svarta ansiktet fixerar Mitri. Violet är van vid att alla är större än henne själv. Hon har aldrig mött någon annan mindre än henne själv. Om man bortser från valpar då.

Hon lyssnar på vad rådgivaren sa, och hon ler lite försiktigt, hon är alltid blyg med nya vargar, men den dragningskraften Violet hade på henne fick det att verka lite lättare att prata. - jag har träffat Tocho och dig och så Raitaro. Hon var inte den som försökte slingra sig undan, han är alltid ärlig och hon visste att hon hade gjort fel, men hon gjorde inte samma fel två gånger. Hon viftar lite med svansen. - har det kommit någon till dig om att få råd? Hon klippte lite med öronen och lyssnade på ljuden omkring dem. - Vad är det för krafter du har rådgivare?
Hennes egna krafter var synskhet en kraft hon inte kunde styra själv, synerna kom och gick som dem ville, vilket kunde vara jobbigt ibland. Den andra har hon kontroll över nämligen helande.
- Rangen som jag har inom flocken är helare, säger hon med en mild röst.

Öronen spretar åter ut åt sidorna för en stund innan de envist spetsas framåt igen. Om någon har kommit till henne för att få hennes råd?
"Tocho gav mig rangen för att han uppskattar mina råd. Ingen annan har kommit till mig ännu". Svarar hon.
"Jag tänker inte tvinga på någon mina råd". Säger hon lite lätt och ser på Mitri. Vid nästa fråga åker öronen bak mot hennes nacke. Vad hon ahr för krafter? Det är en fråga hon inte är glad över. Speciell eftersom hon besitter en kraft som många anser som något fult och anklagar henne för att leka med deras känslor. Något hon inte kan rå för. Men på senaste tiden har hon faktiskt fått ett grepp om kraften. Inget starkt grepp. Den kan fortfarande glida iväg från henne. Men det är ändå en bedrift. Än så länge har hon dock bara lyckats förstärka kraften. Målet är att kunna stänga av den helt. Om så bara en stund.
Ena örat reser sig framåt på Violet's huvud.
"Diamant". Svarar hon sedan.
"Min ena kraft är diamant". Hon vill helst inte tala om sin andra kraft. Hon överväger för sig själv om det är till det bättre eller sämre om hon skulle berätta. Med Tocho's oväntat positiva respons har hennes självförtroende ökat något. Men Tocho är bara en varg bland alla dem som tagit det hela negativt.

Hon lyssnar på det flockens rådgivare säger och funderar. Hon visste inte vad hon skulle göra, faktum var att hon är ganska rädd, rädd för att ännu en gång lämna en flock på grund av dåliga val. Hon ruskar smått på huvudet. Skulle hon fråga? eller vänta? prata med tocho igen? eller Rai? hon suckade, hon är så förvirrad just nu. - jag gjorde en dum sak, men jag har lovat att aldrig göra om samma dumma sak igen. Hon sveper lite med svansen och klipper lite med öronen. - Diamant säger du? det är en ovanlig kraft eller hur? hon själv hade inte hört talas om den kraften men det berodde på att ingen i hennes gamla flock hade haft den kraften. - Min krafter är synskhet och helande. Hon slickar sig om nosen snabbt.

Hon lyssnar på Mitri's ord. Öronen klipper mjukt till på huvudet och de violetta ögonen studerar den ljusa tiken. Violet ger ifrån sig ett ljud som skulle kunna ses som en blandning mellan en fnysning och ett fniss. Men hon ser inte så road ut så det är nog mest ett fnys.
"Alla har vi gjort dåliga val i livet. Det är upp till dig själv om det ska tunga ner dig resten av livet eller om du hellre väljer att kämpa för att bli starkare. Det är bara du själv som kan styra över ditt eget liv och dina egna val". Säger hon. Violet har själv gått igenom mycket i sitt liv. Ärren på hennes kropp vittnar om dåraktiga beslut. De som syns mest är det stora ärret över strupen och det på vänstra låret. Under den tjocka pälsen finns dock många fler ärr än man kan tänka sig.

Nog är Diamant en ovanlig kraft. Violet har i alla fall inte stött på någon annan med samma kraft. Inte ens hört talas om. Förutom hennes egen mor då som Violet faktiskt ärvt det mesta ifrån. Violet har inte släppt Mitri med blicken. Synskhet och helande? Hon har ingen aning om hur synska krafter fungerar. Hon är inte så intresserad heller. Det måste bara vara till besvär att kunna se in i framtiden. Vem vill kunna se sin egen framtid? Kan man inte se något sådant har man alltid chansen att kunna ändra resultatet.

Hon sitter och lyssnar på den svarta tiken, hennes ögon är vänliga men osäkerheten lyser igen dem. Hon visste att det var snart dags att föda och hon hoppades att någon skulle vara där som stöd, spelade ingen roll vem bara hon hade någon som kunde ge stöd och peppa henne. Hon sveper lite med med svansen och funderar. Det Violet sa stämmer faktiskt, hon gjorde ett dåligt beslut angående val av far till valparna, men hon skulle uppfostra dem alla med eller utan Rai's hjälp, Hon hade flocken som stöd och hjälp och hon ler mycket varmare nu och hennes osäkerhet i ögonen försvinner.

hon hade itne fått några syner på ett tag, vilket var skönt men hon visste att bara sådär så kunde en syn komma, syner som hon kunde känna sig besvärad utav att se. men hon hade vant sig nu även om det ibland blev för jobbigt. - tack för rådet Violet och du har rätt i allting det du sa.

Violet hade lagt märke till osäkerheten i Mitri's ögon. Som om det är något som tynger henne och som hon inte kan släppa taget om. Men Violet är inte den som snokar. Även om hon kan vara näsvis och kaxig i mångt och mycket. Och nog vill hon ha reda på så mycket som möjligt om alla i flocken. Lära sig vilka som skulle ställa upp för flocken och dess medlemmar om något skulle hända. Och vilka som skulle kunna vara till besvär i framtiden. En medlem som Violet verkligen inte kan lita på är den där Rai.

Hon lyssnar på Mitri. Nickar kort utan att verka ta till sig orden på ett översittarvis. För Violet är inte den som kastar råd och visa ord omkring sig och allra minst förväntar hon sig att andra ska lyssna på henne. Så det spelar ingen roll. Men om denne Mitri visar sig vara en tillgång för flocken så är ju det bra. För det är bara det som spelar roll för Violet när hon möter andra flockmedlemmar. För Tocho's skull.

skall vi avsluta? känner min fantasi är borta men de kan ju träffas senare eftersom det har ju hänt saker också :)

Ja, det kan vi göra. :)

[AVSLUTAT]