Himlen var mörk av tunga regnmoln, en rätt hård vind fick trädens gröna grenar att knastra och vrida sig oroväckande. Doften av regn hängde tung över skogen denna eftermiddag men detta var inget som den vita hanen märkte. Den unga vita hanen låg på ett nedfallet träd och kände vinden riva i hans smutiga vita päls. De tofsprydda öronen ligger mot nacken och de isande blå ögonen är matta av sorgen. Hans framben är rivna efter den hetsiga språngmarsen igenom tistelsnåret. Blodet fläckade trädstammaen han låg på. Även på nosen hade han rivsår.

Hans far hade kommit till lyrona, den svarta pälsen befläckad av blod och jord. Hana hade först inte sagt något utan bara fallit ihop och gråtit tills han utmattad somnat. Då han väl ahde vaknat upp hade han yrat och svamlat, ropat efter Violet, frågat sina valpar var deras mor avr sedan hade han stelnat till och åter igen hade han rasat ihop och gråtit tills inga tårar fanns kvar. Han hade sedan bett de yngre döttrarna att låta honom och Gavin tala ifred. Därefter hade han berättat vad han funnit och sedan gått ifrån lyan för att sörja. Lämnat Gavin ensam med sin egen sorg. Nu låg han här och tankarna rasade i hans tankar. Vem hade velat skada hans älskade fina mor?

(Till Aziza)

Den ljust creamvita tiken går med snabba steg över den mörka skogsstigen, Hennes bruna lugg fladdrar i den kraftiga vinden som får träden och dess grenar att knaka oroligt. Hon ruskar sig smått på huvudet och fortsätter att småspringa. Hennes gyllenbruna ögon ser sig omkring efter något skydd för den kraftiga vinden och regnet skulle när som helst falla ner över skogen.

Hon klipper lite med öronen och hon sveper lite med svansen och en doft fångas upp i hennes doft, en mycket välbekant doft. "Gavin" tänker hon tyst för sig själv. Hennes ögon får ett sorgset och nervöst uttryck, hon hade fått en syn om vad som har skett, med hans mor och det var ingen vacker syn.

Hon klipper med öronen men kanske Gavin ville ha någon att prata med, eller bara ha någon hos sig? Hon styr stegen ditåt och får snart syn på hans vita gestalt på en trädstam, hon kunde känna lukten av blod från honom också och hon ser att han blödde på sina ben och nos när hon kom närmare honom. Hon går tyst nämare honom. - Gavin... jag är så ledsen...

Gavin kunde ana att någon närmade sig. Jorden talade inte om för honom längre om omgivningen men han hade börjat bli van det nu. Lyssnade emr till sina öron, sin nos och sin syn. Han lät blicken falla på den ljusa tiken med den bruna luggen. Vad visste hon? Far hade inte berättat för någon ännu...

"Vad vet du Aziza..." Han frågade inte... Orkade inte fråga... Det avr mer ett påstående att hon itne visste något.

Hon möter hans blick och klipper lite med öronen. Det var ingen hemlighet att hon hade fått sin mors synska krafter, en förbannelse kraft som hennes mor brukade kalla den. Hon tar stats med bakbenen och hoppar upp till honom, det gjorde ont i henne att se honom sådär knäckt, men hon hade reagerat samma sak om det hade varit hennes mor som hade dött, hon hade blivit ledsen när hennes bror och syster dog. hon lägger en tass på hans rygg som tröst och stöd. - Din mor är borta... hon ville itne såra honom ännu mer, hon antog att Tocho hade berättat allt.

Han såg på henne med sorgsna blå ögon. Vet om hennes krafter och vänder bort huvudet. "Jag vet.. Far berättade..." Han svepte till med svansen. "Men hur ska du kunna förstå.." Han var elak mot henne de hörde han men orkade inte bry sig. Var bara ledsen och tom just nu.

hans ord träffade henne som knivar inombords, men hon fick inte visa att det sårade henne. Hon stryker med tassen över hans rygg och tar ett andetag. - Jag vet itne hur det är att förlora ens mor. hon tystnar och ser på honom med en mild sorgsen blick. - men jag har förlorat båda mina syskon. Du har dina systrar och din far kvar. han klipper med öronen. - och ni behöver varandra för att ta er igenom det här. han stryker honom över ryggen igen. - hon är alltid med er, i eran och flockens hjärtan.

Han kände hennes tass mot hans rygg och hur hon försökte trösta honom. Kände ingen tröst i hennes ord eller tassen mot ryggen. Han reste sig plötsligt upp och såg på henne med ilskna ögon. "Och avd hjälper det? Vad hjälper det att hon finns kvar i mitt hjärta? Hon är borta ändå.. Jag kommer aldrig mer få känna hennes varma nos mot min kind..." Han vände bort blicken. Öronen låg mot nacken och svansen piskade ilsket bakom honom. "Den som dödade henne..." Han kunde inte ens avsluta meningen för de hat han kände skrämde även honom.

Hon rycker till vid hans ilska ord och hon spärrar upp ögonen av hans ilskna blick och hon kunde nästan känna hur hatet glödde där bakom. hon öppnar munnen för att säga något. men var rädd att han skulle göra något emot honom. - Gavin... viskar hon bara tyst fram. - jag vill hjälpa dig, men inte om du vägrar prata med mig. hon slokar med öronen. hon visste inte vad hon skulle säga eller göra. De ville alla ha hämnd, hämnd för vad den där tiken har gjort. - hämnd är inte en bra lösning, dödar ni tiken så komemr hennes familj att hämnas tillbaka, och fler ur våra familj kommer bli dödade.

Han steg undan från henne. Blodet droppade ur några av riv såren som går upp igen då han hastigt rest sig upp och han såg på de röda blodet. "Ska vi låta dem döda oss en efter en i stället? Låta dem röja runt som de vill?" Han visste att hämnd var fel men samtidigt måste de sätta stopp för detta dödande. "De kommer inte ge sig.."

Hon buffar på honom. - nej vi skall inte låta dem döda oss, vi skall försvara oss till slutet, hennes ögon försöker mötas hans men hon riktar blicken mot träden. - Detta är vårat hem, vi skall sätta stopp för deras dödande, men vi skall inte sjunka lika lågt som de.

Han klev undan från henne och piskade till med svansen. "Och hur ska vi göra det om vi inte ska sänka oss till deras nivå... " Han skakade häftigt på huvudet. "Jag kommer vara chanslös om de blir strid... Jag kan inte ens försvara mig själv!"

Hon möter hans blick. - du är inte alls försvarslös, du är stark, modig och du ger aldrig upp. Hon klipper med öronen. - Din far har säkert en plan hur vi skall göra åt detta.. Hon tycker itne alls om att se honom såhär, men hon förstod att han måste få sörja.

Han skakade på huvudet. "Jag tror inte far kan planera något nu... Han skulle nog bara kasta sig in i en strid..." Han skakade ilsket på huvudet. De isande blå ögonen lyftes till de mörka molnen. "Det räcker inte att helt enkelt lita till honom just nu." Gavin hade sett den galna blick has far hade haft då han vaknade.

Hon ser sorgset på honom, - Då får du ta hans plats tills hans förnuft är tillbaka. Hon sveper lite med svansen. - eller be Wind om hjälp, hon lovade din far att hjälpa honom och ta hand om dig och flocken om något skulle hända. hennes bärnstensbruna blick följer hans isande blå mot de mörka molnen på himlen.

Han stelnade till vid hennes ord. Han ta sin fars plats till dess att denne kommit till sans. Be Wind om hjälp. Han skakade på huvudet. "Jag... Jag måste väl antar jag... Flocken måste gå först.." Han suckade djupt. Sorgen tärde på honom men han insåg att han måste lägga sorgen åt sidan...

Hon buffar mjukt på honom. - du har din familj och vänner runt omkring dig. även om du har plikten mot flocken så måste du ändå få sörja. men låt inte det ta över ditt förnuft... hon klipper lite med öronen och ser osäkert på honom. - jag finns här...

Han vände de isande blå ögonen mot den ljusa tiken och lade huvudet lite på sned. Betraktade henne under tystnad efter det att hon buffat på honom och talat till honom. Han kände fortfarande den djupa smärtan av förlusten men ändock inte fullt lika ensam. "Tack Azi.." Sade han med en dämpad röst. Tacksam att hon var hans vän. Att hon fanns där.

Hon möter hans isande blå blick och ler varmt men tröstande mot honom. - Ingen orsak gav. Säger hon med en mild röst. Hon klipper lite med öronen. Hennes blick vandrar runt i skogen där de sitter och hon sveper lite med svansen innan hon riktar sin blick ot Gav igen. - Så vill du gå prata med Wind eller vill du att vi skall vänta?