En rå vind svepte Muriel ur sin kurs. Bort från fästningen och de upptrampade stigarna tills han stod framför klippblocket han ristat in sin höjd i som valp. Stenen tornade fortfarande upp över landskapet, inget hade förändrats där, men synen var inte lika mäktig som han mindes den. Muriel hade vuxit, större och med ett säkrare steg än vad han varit som blyg, rultig valp. Inte stor nog för att ta plats eller synas. Nu var det tvärtom. Han ristade in en ny linje i stenens släta sida. Inte perfekt men mer precis än hans första. Mer självsäker. Han såg sig över axeln när han hörde Vasilisa komma och släppte stenen han han burit. Den föll till marken med ett läte som skar genom den annars stilla omgivningen.
    "Snart ikapp dig, mama", konstaterade han och såg från sin nya linje till den Vasilisa gjort. Ett tag till och han hade jagat ikapp henne. "Har du funderat något mer på hur du ska göra? Om du ska stanna här", sade han när hon stod vid hans sida. "Funderar själv på att lämna ett tag. Borgen känns trång, gör den inte? Hade inte haft något emot att se någonting annat än sten ett tag." Han misstänkte att hon redan haft på känn vad han syftade på. Hon var mor till flera valpar, alla vars nyfikenhet lett dem ut på egna bestyr. Den sista tiden hade Muriel varit rastlös. "Vad finns i öst? Eller har du några andra rekommendationer? Hade kunnat leta efter han, Lev, om du vill."

Trots att Vasilisa befann sig hemma igen - kändes det inte som det. Sedan hennes återvändo och bekännelser var det som om alla såg på henne med en annan blick än vad de gjort tidigare. Hon sågs på som en lögnare, en som svikit dem alla… allt för att skydda den son som överlevt. Hon kände sig inte välkommen längre, trots att hon varit en av de första som valt att följa hennes bror och Ezekiel.
    Gråblodet rycktes ur sina tankar av sonens röst som skar genom den vinande vinden. Den var inte valpig och gäll längre.
    “Snart ikapp mig, min son,” svarade hon varmt på vinterspråket. Hon ville pausa tiden, ville inte tro att Muriel växte så snabbt som han gjorde. Tiden svepte förbi likt de friska nordanvindarna, snabbare än hon ville. Allt hon ville var att han skulle förbli en oskyldig valp. Hon ville skydda honom från alla hemskheter som den vuxna världen skulle möta honom med förr eller senare. Hon ville inte att han skulle behöva ta hand och skydda henne. Det var ju hennes jobb som mor. Hennes ansvar.
    Därför fick hans fråga hennes hjärta att slå ett extra slag. Hon visste att han var rastlös här. Han ville veta mer, och hon förstod. Men han var bara ett barn… 
    “Jag vet inte vad jag ska göra, hjärtat…” Vasilisa försökte sig på ett leende, men det föll lika snabbt. Inte bara hade allt skett kring henne utan hennes bror hade återvänt. Skulle hon vara den som gav sig av nu? “Vet inte om det hade spelat någon roll om jag stannade eller gav mig av.” Den trötta blicken vändes mot hans unga och ivriga. “Ska du lämna mig nu? Du är ju min ögonsten, mitt lilla mirakel…” Hon tystnade. Det var inte rättvist mot honom, ändå visste hon inte hur hon skulle överleva med oron över att även han befann sig ensam någonstans.
    Hon svalde och ruskade på huvudet. Hennes osäkerhet fick inte smitta av sig på honom.
    “Norr är vackert,” började hon. Den enda plats hon inte ville att han skulle till var Civitas. “Fast du har ju redan tröttnat på bergen… kanske borde du se havet. Visste du att jag aldrig sett havet?”

"Utan dig hade det här miraklet aldrig funnits. Du är mitt hem. Kommer alltid komma tillbaka till dig", försäkrade han, också på vinterspråket, och strök henne ömt över pannan och det läkta ärret, ner över nosryggen. "Om du bestämmer dig för att stanna så vet jag att du klarar det – att du klarar av dem. Du är den starkaste jag vet." Dessutom hade Vasilisa fortfarande de i flocken som litade helhjärtat på henne. Han förstod att det var viktig för henne – vad de andra tyckte och tänkte – om än han själv ansåg att hon bara skulle låta skeptikerna vara. De var långsynta och överdramatiska.
    "Havet? Inte mer än en enorm pöl vatten, väl?" Muriel lät inte helt övertygad. "Nå väl, tar resan mig till någon av landets hav ska jag ha dig i mina tankar. Hade ändå inte tänkt bege mig riktigt än, så det finns fortfarande tid för dig att ändra dig."

Vasilisa log av sin sons ord, samtidigt som det gjorde ont. Lev och Radagast hade båda yttrat liknande löften - och dem hade hon förlorat båda två. Inte för att det var deras fel, nej, det låg allt hos henne. Det enda hon kunde göra nu var att försöka hålla sitt ord till Muriel och vara den bästa mamman hon kunde vara.
    “Tror inte här är rätt för mig längre," sa Vasilisa och såg tillbaka åt det håll Norspirets fästning tornade upp sig. Det här var knappast hennes hem längre. “Kanske följer med dig till havet då.” Det ryckte i hennes läppar. “Fast det är kanske något du ska söka efter själv. Stå på egna ben. Inte vill du väl ha med din gamla mamma?” Hon gjorde en dramatiskt gest med kroppen där hon sträckte på sig för att visa hur det var att stå på sina egna ben.
    “När du känner dig redo,” Vasilisa lät ena tassen vila på hans bröstkorg, “här inne, så säger du till. Tänker inte vara ett hinder för dig mitt hjärta. Jag vet att du klarar allt du vill.”

Han höll med, Cirkeln var inte rätt för Vasilisa längre. Det kanske hade varit det en gång – kanske skulle det bli det igen – men just nu behövde hon något nytt. Ta några steg tillbaka. "Jag tror du har rätt. Inte för att det egentligen gör någon skillnad. Du är fullt kapabel att göra dina egna val utan min inblandning." Han log mot henne, villig att ge henne världen om det var vad hon önskade. Cirkeln var hennes hem, ett hem han själv inte hade samma anknytning till. För honom kvittade det om de stannade eller gick men för flockens skull var det nog bäst om han lämnade dem ett tag.
    "Tänker aldrig tacka nej till ditt sällskap. Jag vet att jag kan stå på egna ben, kommer visa det också", talade han och lutade sig in i känslan av hennes tass som vilade mot hans bröst. "Och när jag är redo så lämnar vi det här bakom oss."

[Avslutat]