Vasilisa mindes inte när hon hade tappat räkning på hur lång tid som passerat sedan zimaernas fest. Det hade blivit svårt att skilja på dagar och nätter; kanske på grund av den kalla, mörka vintern som närmade sig med stora kliv, eller för att hennes tankar hade ersatts av ett giftigt och växande mörker. Det var inte bara dagar och nätter som blivit svåra att skilja på, men även verkligheten och drömmar eller hallucinationer förvirrade henne. Tenn talade till henne ibland, påminde henne om att hon behövde fortsätta leta, hitta svaret. Hennes bror likaså, påminde henne om att finnas där för Cirkeln, att hämta hem honom från Skuggfall, från Tenebris. Midir, som lämnade henne sömnlös av skuld och hat över hennes beslut. Det som inte längre påverkade honom och henne, utan många fler.
    Hon hade gjort allt för att hålla huvudet högt, för att fortsätta vara stark och ta hand om sin familj. Men Vasilisa visste att dem visste - något stod inte rätt till. Hon kände deras blickar, deras oro var dag som passerade. Det hade lett till att hon dragit sig undan mer och mer. Hon kunde inte se dem i ögonen längre, kunde inte visa dem att hon brustit. Hon kunde inte ens se sina barn i ögonen, för hon hade svikit dem alla. Radagast, Lev, Mara. Vasilisa hade lovat dem att hon skulle hitta Tenn, lovat att hon skulle göra allt i världen för att hitta honom. Och hon hade gjort motsatsen.
    Vasilisa visste inte hur många dagar mer hon skulle klara av att hålla sig så pass stark framför dem innan hon gick itu på mitten. Tillsammans med Ezekiel hade de kommit överens om att skicka henne på uppdrag för att söka efter Tenn, vilket egentligen var en flyktväg för henne att komma iväg. Det kändes fel att använda honom som en anledning att försvinna, men hon såg inte någon annan utväg. Ezekiel hade visat en viss tveksamhet för förslaget, men gått med på det efter en lång förhandling.

Dimman vilade över Norspirets fästning, gjorde det omöjligt att se de spetsiga bergen som omringade dem. Vasilisa hade inte fått många timmars sömn, och hon ville komma iväg innan resten av familjen vaknade. Hon ville inte erkänna det ens för sig själv, men ändå fanns känslan av att det kunde vara sista gången.
    Hon hann inte mer än utanför fästningens huvudingång när närvaron av någon annan fick henne att se till höger. Där, bland den mörka dimman, endast synlig av facklorna som brann, såg hon konturerna av någon. För ett par sekunder drog hon efter andan. Kunde det vara? Vasilisa svalde hårt när hon insåg att hon förväxlat sin son med Tenn ännu en gång.
    “Lev.” Hon gjorde ett försök till att hålla rösten stark, men den brast innan hon hunnit uttala sin sons fulla namn. “Vad gör du vaken, moye l'vinoye serdtse?” 

*mitt lejonhjärta?

     “Kan inte sova,” svarade han utan någon ansats att dölja sin trötthet, varken i rösten eller blicken.
     “Vart ska du?” frågade han utan att lämna utrymme för eventuella oroliga följdfrågor. Han återfick en skärpa i den gröna blicken och synade henne lite noggrannare, läste av hennes kroppsspråk.
     “Ska du gå? Nu?” Det gick inte att missa den lätt anklagande tonen i stämman. Lev, tillsammans med resten av flocken, hade fått reda på det uppdrag som Vasilisa ensam var att genomföra. Lev visste inte vad han kände för det. En del av honom ville hindra henne, skräckslagen att släppa taget om den sista stora tryggheten han hade. Han var rädd att hon skulle försvinna, så som alla andra. Rädd att något skulle hända henne. Men samtidigt hoppades han på att det här var vad hon behövde för att hitta tillbaka till sig själv igen. Kanske komma bort från allas vägande blickar, få tid att bearbeta. Ändå kunde Lev inte låta bli att känna rädslan ta form i en slags dold ilska.

Vasilisa försökte hålla blicken stadig vid sin son, men bara efter några sekunder var hon tvungen att se undan. Hon kände skuld för allt som hänt honom, men framförallt var hon rädd att Lev skulle se på henne på ett helt annat sätt om hon berättade sanningen. Det sista hon skulle klara av nu var Levs utskällning.
    "Da." Svarade hon kort, hennes röst så stark som den kunde vara. "Jag ville komma iväg innan alla..." Vasilisa visste inte vad hon skulle säga. Vad var egentligen anledningen? "Jag tror att du förstår." Det var fel av henne att lägga så mycket ansvar på Lev som ännu inte var i sin fulla ålder, men hon var i alltför djupt mörker och en dvala av förvirring att inse det själv.
    "Jag vet att du tar hand om dem." Vasilisa blickade tillbaka mot lyans mitt där resten av familjen vilade.

Lev fortsatte se på henne med samma anspråkslösa uttryck. Tystnaden kändes tung, men han förmådde sig inte att bryta den. Istället hoppades han att dess vikt skulle få fram något mer ur henne. Tvinga henne till tals. Han krympte under hennes blick, och kände sig som en valp igen. Hon hade tänkt lämna honom utan som så mycket som ett hejdå. Lev kunde känna hettan av tårar, men istället blev det något annat. Rädslan blev till ilska.
     “Jag vet att du tar hand om dem.”
     “Är inte min uppgift,” protesterade han sammanbitet. Den fasad som han så ihärdigt byggt upp och hållit ihop genom sitt liv, hade plötsligt fått en spricka. “Är DIN uppgift.” Rösten höll ett tydligt undertryck av ilska. Ilska som han inte lyckades hålla tillbaka.
     “Varför är det alltid jag? Varför alltid jag som ska vara den vuxna? Varför?” Orden blev tydligare, högljuddare tillsammans med hans andetag. Han sänkte blicken. Hon var den enda han hade kvar, och hon valde att lämna honom. Varför? Han hade gjort allt för henne, och skulle fortsatt att göra det. Men det kändes som att hon svek honom. Lev hade aldrig bett om något, men ändå fick hon honom att känna sig som en börda. Varför?
     “Förtjänar inte ens ett hejdå,” muttrade han innan han slängde upp blicken igen. Ilskan syntes bakom de sammanbitna käkarna och den smala, knivskarpa blicken.
     “Pappa hade aldrig lämnat oss. Det vet du.”

Vasilisa visste inte vad hon hade väntat sig. Kanske samma vanliga “ja mamma, alltid.” Någon gång var det kanske på tiden att Lev sade ifrån, hon kanske borde ha sett det komma tidigare. För den blick hon nu mötte var inget hon tidigare sett hos sin son, den fick pälsen längs hennes ryggrad att nästan resa sig upp. Det var en ovanlighet att se Lev vid det här viset, blicken brinnande av ilska, skarp som ett av Norspirets toppar. Det undslapp henne inte att uppfatta hur han kämpade mot att låta ilskan ta över hand när han talade, men hon hörde den mycket väl, hörde hur den växte ju mer han talade.
    Hur länge hade han burit på den? Ilskan som nyss blossat till liv som en skogseld? Vasilisa förbannade sig själv ännu en gång, som så många gånger på senaste tid. Om hon bara funnits där för sin familj, för sin son, hade det här aldrig hänt. Om hon hade varit något utav en bra individ, som de flesta i hennes familj verkade tro att hon var, hade Lev inte sett på henne så anklagade som nu. Om hon bara inte hade valt honom.
    I samma sekund hon öppnade munnen för att yttra ett innerligt förlåt, slog Levs kommentar ner som en blixt från klar himmel.
    “Pappa hade aldrig lämnat oss. Det vet du.”
    Hennes mun förblev öppen, chockad av orden som lämnat hennes son. En hint av chock blixtrade till i hennes trötta ögon. Pappa hade aldrig lämnat oss. Tanken hade slagit henne flera gånger. Oavsett vad som hänt hade Tenn aldrig övergivit sina barn. Inte med vilja.
    “Jag hade…” Hennes röst darrade av sorg. Hon tog ett djupt andetag innan hon mötte sin sons vassa blick. När hon talade var hennes röst så stadig den kunde vara. “Jag hade gjort allt för att få byta plats med din far. Allt i hela världen.” Hon försökte ignorera den röst som talade inom henne, påpekade att hon gjort raka motsatsen när hon valt att spendera natten med Midir. “Om jag kunde ta tillbaka honom med mitt liv, hade jag inte tvekat en sekund. Förstår du det?” Något skarpt flimrade till i hennes annars så varma och milda blick. “Jag hade offrat allt för att få Tenn tillbaka. Allt.” Vasilisa bet ihop käkarna.
    “Förlåt.” Hon suckade. Det uttryck som vilade över hennes ansikte var något främmande, något känslokallt, något som visade på att hon hade börjat ge upp. “Förlåt att jag inte varit den mor ni förtjänat. Förlåt att jag gör er besvikna gång på gång. Förlåt, att jag lämnar er.” Men jag kommer tillbaka. Hon ville nämna det, men hade inte förmågan till att yttra orden. Hon var färdig med att ljuga för honom.
    Vasilisa tvekade innan hon lät blicken vandra från sin son till sin egna mage, som under all den tjocka päls hade börjat svälla. Det var den största anledningen till att hon behövde ge sig av nu, hon klarade inte av alla dömande blickar när de fick reda på det. Men hon tänkte inte ljuga mer, inte för Lev. 
    “Jag har inte bara er att ta hand om längre.” Vasilisas röst var lägre nu, som en tyst viskning. Det låg inget kärleksfullt över orden, utan mer en skyldighet, en plikt. Hade dem inte försökt att rymma från det? Gudarna må ha straffat henne på alla möjliga sätt.

Det fanns ingen plats för ånger, skam eller eftertanke i Levs huvud. Hjälplösheten, rädslan och förtvivlan bara ett barn kunde känna, som från början långsamt hade förvandlats till ilska hade nu fyllt honom till brädden. När allt annat blev för övermäktigt var det allt han kunde förmå sig att känna. Det var det enda han kunde uttrycka.
     Hans andetag var spända när han kämpade emot sin vibrerande vrede. Han lyssnade på sin mors ord genom ett ljuddämpande töcken. Han saknade förmågan att bearbeta dem riktigt, att ta in dem i deras fulla effekt. Allt han ville var att hon skulle stanna.
     “Förlåt, att jag lämnar er.”
      “Bara stan-” Lev hann inte staka fram orden innan hennes nu låga röst ljöd. Hans flimrande blick följde efter hennes. Han tappade andningen när insikten långsamt sköljde över honom. Den var het och brinnande. Tusen tankar forsade fram i hans huvud. Pappa? Nej… Vem? Vem då? Vem är han? Lev hade börjat hyperventilera utan att han ens insett det. Det var som att raseriet plötsligt sprängde inom honom. Alla tankar splittrades och försvann, blicken likaså. Bara ögonblickslånga minnesbilder återstod av vad han gjorde.

     Ett grymt, djuriskt läte mullrade ur honom. Tänderna blottades och huvudet sänktes. Hans gröna ögon var uppspärrade och vilda, men tomma. Som att det saknades något bakom dem. Hans första närmande steg var styva, ostadiga, som om musklerna var alldeles för spända för att kunna fungera normalt. Men stelheten i hans steg försvann snabbt och han kastade sig i långa språng fram mot sin mor. Öppet bett och de långa tänderna blottade. Det fanns ingen reson i hans attackerande, ingen rimlighet. Det var bara ett raseris instinkt som styrde honom när han högg efter sin mor, desperat efter att få tag i nånting. Vad som helst.

”När det händer måste du finnas där för honom.”
    Vasilisa mindes Tenns röst. Blicken som skimrade av skuld över att en av hans söner ärvt hans raseri. Hon hade tröstat honom med att det inte var hans fel, att det inte fanns något han kunde göra åt det och att hon hade lovat att dem tillsammans skulle se till att det inte skedde igen. Åtminstone inte lika illa som det hade gått med Mara den gången.
   Men när Vasilisa nu stod framför Lev, var det som om hennes leder hade låst sig. Hon kunde inte förmå att flytta på sig. I stället var hennes trötta blick fäst vid sin sons tomma, uppspärrade ögon. En känsla av obehag växte inom henne, men innan hon ens hunnit reagera hade Lev kastat sig mot henne, munnen vidöppen. Kanske var det en modersinstinkt som fick henne att vända bort kroppen, och magen, från Levs öppna käft. I stället var det hennes hals som föll offer, och hon kunde känna hur hans tänder grävde sig djupt. Hans styrka fick henne att falla omkull, med honom över sig. Lev var större nu. Hon försökte tala, men fick inte fram några ord. Det sista hon tänkte göra var att kämpa emot, hon tänkte inte riskera att skada honom. Inte mer.
    Lev tycktes inte sluta, och hon kände hur det började svartna för ögonen, inte bara av fysisk smärta utan även chock. Vasilisa hade trott att hon kunde kontrollera honom, försökt hålla honom lugn. Hon ville inte ropa på hjälp, vad skulle resten av familjen tro om Lev om dem fick se honom på det här viset? Kanske var det egoistiskt också, hon ville inte att dem skulle få reda på liven hon bar på. Hon var inte redo att förklara, inte nu, kanske aldrig.
    Som en sista utväg för att försöka få bort honom lät hon stenplattorna under deras kroppar att börja röra sig, kraftigt. Det var längesedan hon låtit en jordbävning ta överhand, speciellt inte så nära deras egna hem. Förhoppningsvis lyckades hon hålla den centralt nära dem, så att inte resten av familjen vaknade igen.
    ”L-lev.” Pressade hon fram trots trycket mot hennes hals. ”Kom ihåg vad din pappa sa.”

Fay tryckte sig närmare stenväggen, noga med att hålla kroppen innanför de skarpa skuggorna som facklornas sken skapade. Hon skulle inte vara här, tjuvlyssnandes till konversationen som ägde rum utanför fästningens entré. Men nyfikenheten tog över hand, så som den ofta gjorde för Fay. Hjärtat hotade att hoppa ur bröstkorgen när hon smög sig närmare, girig över att höra och se bättre. Spänningen låg lika tung i luften som dimman omkring dem. En dimma hon var tacksam över när hon gjorde sig liten och osynlig i den. Med öronen spetsade och en blick lika skärrad som hennes inre tittade Fay mellan Vasilisa och Lev när de pratade, en annalkande orosklump i sin mage. Hon skulle verkligen, verkligen inte vara här. Men det var omöjligt att slita sig. En liten stund till och hon kunde smyga tillbaka till Garys sovande form, övertygade hon sig själv. Precis som att inget hänt.
    Men klumpen i magen blev till blytung sten när Lev kastade sig mot sin mor. Handlingen fick ett skrämt pip att slinka mellan Fays läppar när hon tryckte sig platt mot marken. Han skulle sluta. Lev skulle sluta, intalade hon sig själv när Vasilisa föll med sonen över sig. Han var bara arg. Han var arg och ville säkert bara skrämmas. Men samma argument blev till bitter aska på hennes tunga när han sänkte sina tänder om och om igen i Vasilisas kropp. Han... han skulle inte sluta. Panikartat bad Fay för att Vasilisa skulle resa sig upp, gå till motattack eller vad som helst. Men hon bara låg där, accepterandes Lev brinnande vrede. Det gick inte att ligga och bara se på. Fay var tvungen att hjälpa. Utan vidare eftertanke sprang hon från sitt gömställe och mot Levs hukade form.
     "STOPP! Stopp, sluta, STOPP, sa jag! LEV!" Rösten var gäll och desperat - på gränsen till gråt - när hon knuffade honom i sidan utan någon som helst respons. Det var som att hon inte var där. "Du dödar ju henne! Du DÖDAR henne, din idiot! SLUTA!" Fay sänkte sina egna tänder i Levs kind och drog allt vad hon förmådde för att få honom att släppa.

Det vredesfyllda morrandet fyllde luften likt dimman. Det var oklart om den bristande motståndet bara gjorde saken värre eller inte. Taget om strupen släpptes, bara för ersattes av ett nytt, hårdare, intensivare. Det var ett hugg för att döda, det var huggen från någon som försökte fördärva, förstöra. För varje nytt grepp slet och ruskade han.
    Markens plötsliga rörelse fick honom ur balans. Utan att släppa taget tog han ett vacklande steg åt sidan. Det var inte förrän då som den andres närvaro uppfattades. De tomma ögonen sneglade åt henne, fortfarande med käkarna begravd i den förstas päls. Men så släppte han, och högg efter den mindre. Snabba, vilda hugg som fick blodet att skvätta omkring honom. Den fortfarande skälvande marken gjorde det svårt för honom att nå henne. Med vacklande steg jagade han henne och lämnade det första bytet.

[Lev släpper Vassya för att gå efter Fay]

Lune hade varit uppe sent, fast i samtal med Erakan och Brann. Hon älskade att spendera tid med nattvargssystern men det sabbade alltid hennes dygnsrytm. Det var långt inpå småtimmarna då hon äntligen var på väg till sin lya för att sova. En vibration gick genom berget och fick henne att stanna i sina steg.  Kort där efter hördes skrik, Lune snappade bara upp enstaka ord. Stopp. Lev. Du dödar henne. Hjärtat blev till is och för en halv sekund var hon helt handlingsförlamad. Sedan lät hon ett klart ylande ringa ut för att väcka alla andra medlemmar och så satte hon av ut på borggården.
Synen som mötte henne var förskräcklig. Vassya låg i en blodig hög på marken. Det enda som tydde på att hon ännu inte var död var att marken inunder dem fortfarande skälvde. Lune bad en tyst bön om att det var mer än bara efterskalven hon kände och fortsatte störta framåt. Den lika blodige Lev kämpade emot den skakande marken och försökte komma åt en liten, vettskrämd Fay, blicken tom och glanslös.
"FAY, bort från honom!"
Vrålade hon, hörde tydligt paniken i sin egna röst. Utan minsta tvekan dundrade hon in i Levs sida och tacklade honom till marken.
"НЕТ Лев*!!"
Desperat försökte hon tycka ner honom men raseriet gjorde honom omöjligt stark.
"Fay, hämta hjälp, hämta Gast och Mara, Trian och Achak, HÄMTA TIMO, OCH HASSEL!"
För ett ögonblick vände hon sig mot den unga honan för att se om hon förstod, om hon ens var kapabel att göra något eller om Lev träffat med något av sina hugg. En isande rädsla rann genom hennes ådror, Fay var så liten. Vassya var en stor varg och hon hade inte kunnat stå emot. Fay var så liten. Det var blod överallt.
Innan hon hann försäkra sig om varken det ena eller det andra kände hon Levs käftar sluta sig om en av hennes långa öron och slita det i stycken. Hon skrek av lika delar smärta som ilska, Chaibos dumma öron, de var alltid i vägen i strid.

Precis som Lune drogs ner ovanpå Lev kom Brann ut på borggården. Hon ylade för att kalla till sig krigare och vårdare och satte sedan av för att undsätta Fay. Om jordbävningen fortsatte såhär skulle de behöva evakuera fästningen.

[Lune too the rescue! Hon ylar inne i fästningen för att väcka alla och springer sedan ut, säger åt Fay att sticka o hämta hjälp och tacklar Lev till marken. Lev biter henne i ett av hennes öron och drar ner henne på marken ovanpå honom. Brann kommer ut och kallar också efter hjälp och springer sedan för att hjälpa Fay bort från striden. *Nej Lev!]

Sen dom kommit hem från Eriinari så hade saker och ting varit annorlunda, annorlunda på bra vis men samtidigt så svåra. Allt hade blivit så svårt, kontrollen hon tidigare haft över situationer och kunskap var som bortkastat. Allt var nytt, läskigt och konstigt. Att ett par fungerande ögon kunde ställa till med så stora problem, hennes rum med örter, pulver och leror hade många gånger fallerat och i ren skam hade hon behövt gå ut. Behövt be sina barn om hjälp.
Men när nätterna la sig fick hon åter bli den hon var van att vara, blid och istället få se sig fram igenom marken. Känna alla små vibrationer och andetag som marken under och runt henne tog. Sen valparna kom så hade hon aldrig helt sovit djupt, redo att resa sig upp när minsta oroliga rörelse nått henne. Men ju äldre dom hade blivit ju mer avslappnad hade hon känt sig. Den djupa sömnen var bara några steg bort när en konstig men bekant vibrerande känsla snabbt väckte Ayira. Bredvid henne låg Hassel som obemärkt låg kvar och snarkade, för henne hade det varit så tydligt och starkt. Någonting var inte rätt, så fort hon hade slagit upp ögonen försvann känslan under hennes tassar och synen tog istället över. Mjukt och tyst reste sig Ayira upp och skyndade sig igenom korridorerna. Fays panikslagna stämma som ekade bland väggarna fick henne att öka takten ytterligare, sen Lunes höga rop. Blod och skräck hängde i luften som ett tjock dimma. Utan att egentligen registrera på vad som hände framför henne tog den silvriga tiken fort tag i det närmsta vatten hon kunde hitta och sprang mot Lev. Fay och Brann sprang i motsatt håll, bort från Lev och blodbadet han drog med sig. Med snabba mjuka rörelser röde sig vargen med vattnet mot hannen, tryckte sig ner den kalla vätskan i hans näsborrar och hals. Hon ville inte kväva honom men kunde inte heller låta detta fortsätta som det gjorde. Det måste stoppa det som sker, om det så betydde att lätt dränka honom. Dränka raseriet. 

[Ayira försöker typ dränka honom :'D]

Fay skrek. Av rädsla, kanske av smärta – hon var inte säker – när hon stirrade Lev rätt in i gapet efter att hans fokus skiftat till henne. Redo att svälja henne hel. Han högg mot henne och hon svarade med att släppa sitt eget grepp. Skrämt kastade hon sig bakåt, snubblandes över den vibrerande marken. Föll på rygg med inget annat att skydda sig med än sina ben. Hon vred undan ansiktet och blicken föll som hastigast på Vasilisa. Stilla, livlös. Död, tänkte hon.
    När Fay tjöt nästa gång visste hon att han träffat henne. Ansiktet förvreds i panik och smärta när tänder rev henne över nacken, strax nedanför öronen. Greppet så hårt att hon var övertygad om att han skulle slita tills hon sprack i sömmarna och hela hon var flådd. Med tassarna mot Levs ansikte försökte hon trycka honom bort från sig. Men det var meningslöst. Det spelade ingen roll hur mycket hon rev, slog och skrek. Han var orubblig. För bländad av rädsla hörde hon aldrig Lune; mer kände henne när hon plötsligt slungades till sidan, utom Levs räckhåll. Hon tumlade runt ett par gånger och blev liggandes med kinden tryckt mot underlaget. Grått, vitt och svart blixtrade framför hennes ögon och för en liten, liten sekund undrade Fay om det inte var mamma som kommit till hennes räddning. Men Lunes röst slog hål på illusionen och Fay kunde inte göra annat än att nicka när hon skyndade sig upp från där hon legat.
    Hämta Gast. Mara, Trian, Achak— VET SOM HELST! Tårar brände hennes ögon när hon sprang mot sovplatserna, vilsen och med rädsla fortfarande härjandes i kroppen. Hennes rop på hjälp nästan vettvilliga när hon mötte delar av flocken som hört tumultet utanför. "Han, h-han dödade henne. Galen, h-han är galen", andades Fay, stirrandes upp på Brann. "Vet inte om– om h-han, om jag är– om jag blivit..." Hon såg ner på sig själv, dränkt i blod hon omöjligt kunde urskilja som hennes eget eller Vasilisas. Kanske var det en kombination av båda.

[Fay has left the chat.]

Väckt av de panikslagna ropen halvt sladdade Radagast ut i fästningens korridor, bara en hårsmån från att kollidera med Fay och Brann. Det tog en sekund innan han i sitt förvirrade tillstånd insåg att det mörka som klibbade i Fays päls var blod. Han insåg det samtidigt som Ezekiel kom skyndande runt hörnet och omedelbart ville veta vad det var som hände. 
    "Vem? Vem är galen? Fay, är du …" Ett högt ljud utifrån fick Ezekiel att avbryta sig. "Stanna med henne, Brann, och hitta alla vårdare vi har. Och Mara, hitta Mara." Sedan sprang han, och Radagast följde efter.
    Scenen som mötte dem när de rusade ut ur fästningen var som tagen ur en mardröm. Faktum var att den första tanken som slog honom var att han fortfarande måste sova. Andra tanken var att det måste röra sig om något slags utomstående attack, kanske från någon annan flock eller plundrare. Men ingen främling fanns att se. Bara välkända, chockade, blödande ansikten.
    Ett ögonblick stod Radagast som fastfrusen utan att kunna ta in vad han såg. Han kände knappt igen den stora gestalten med blod om käftarna som sin bror, men det var han. Lev. Och Lune, skadad, och längre bort — en orörlig kropp. Färgerna var svåra att avgöra i det svaga ljuset, särskilt som pälsen var genomdränkt av blod, men det var hans egna färger. Mamma.
    Ezekiel ropade någonting — kanske riktat åt honom, kanske bara Levs namn — men Radagast hörde inte ett ord. 
    "Ma … Mara …" Hon hade också kommit — han hörde hennes röst bakom sig som genom ett töcken — men han kunde inte få ur sig mer än en kraftlös halvviskning. Som i trans kom den kraftiga kroppen i rörelse, snabbare och snabbare tills han sprang, rusade blint mot Vasilisa. Var Lev eller någon annan befann sig visste han inte; han hade bara ögon för modern, och den enda tanke som rymdes i huvudet var att hon låg väldigt, väldigt stilla.

[Ezekiel, Radagast och Mara är på plats! Ez gastar lite och Radagast kutar mot Vassya.]

Vasilisa tumlade mellan vaket tillstånd och medvetslöshet. Det sista hon hört var Fays röst, och oron hade genast spridit sig inom henne, den nya familjemedlemmen fick inte komma till skada. Men gråblodet var oduglig, hon kunde inte röra sig, lyckades inte få Lev att återvända till sitt normala tillstånd.
    Tid passerade, och i bakgrunden hörde hon röster. Vaga rörelser av skuggor rörde sig framför hennes synfält utan att hon kunde uppfatta vilka de faktiskt var. Marken hade slutat röra sig under dem nu. Hennes krafter var slut, och hon tog ett djupt smärtsamt andetag. Det här var hennes fel. Om hon hade hittat Tenn, hade han varit här för att kontrollera, nej hjälpa, sin son. Det hade hon misslyckats med. Hur mycket mer kunde hennes kropp klara av? Med valparna i magen… Vasilisa stelnade till. Det bästa för dem, vore att aldrig bli födda. Bespara dem smärtan att leva. Kanske var Lev hennes och valparnas räddning.
    En mörk skugga fick henne att halvt hålla ögonen öppna. Synfältet var suddigt, och det enda hon lyckades urskilja var den stora kronan och den robusta kroppen. Hon visste inte om hon levde, eller om hon bara drömde. 
    ”T-tenn?” Pressade hon fram genom rossliga andetag. ”Ä- är… du … hemma? Smärtan skar i henne. Hon hade förlorat mycket blod nu. "S-snälla. Ta h-hand om dem..."


[Vassya ligger typ död, lyckas uppfatta Radagast i något undermedvetet och tror att det är Tenn...]

Timoteij vaknade med ett ryck. Skrik och tumult ekade igenom hallarna. Han stack ut huvudet i korridoren och såg diverse flockmedlemmar springa runt. Det kunde inte vara bra. Vad var det som hände?
Det tog honom inte många sekunder innan han insåg att det måste vara något allvarligt och följde efter Gast och Ez i snabb takt.
Ingenting kunde förbereda honom på vad han skulle se. Han hade trott att det kanske var något djur eller någon främling som attackerat dem, eller kanske att någon flockmedlem skadat sig på något vis. På den punkten hade han inte fel...
Synen som uppenbarade sig framför honom fick honom att stanna upp. Hjärnan försökte ta in allting. Fay som sprungit förbi täckt i blod. Lune, skadad. Och en bit bort låg en väldigt bekant skepnad i en pöl av blod. Vasilisa.
Han ville följa sina flocksystrar och bröder, han ville försöka få stopp på detta ursinne, men det gick snart upp för honom vad hans roll behövde vara. Vilken roll som alla skulle förvänta sig att han skulle ta. Han var den enda i flocken med kraften att kunna hela. Kraften att kunna rädda liv.
Han svalde för att försöka få bort klumpen som satt sig i halsen på honom, men förgäves. Tvingade benen till att ta sig bort till Vassya, hon var utan tvekan den i störst nöd. 
Synen och lukten av blodet och de öppna såren gjorde honom illamående. Hur skulle han kunna fixa det här? Hur skulle han kunna rädda henne? Han visste knappt någonting om kraften, det svåraste han helat var Trian efter hans duell med piggsvinet, och det hade inte ens gått så bra. Hur skulle han kunna sluta en öppen hals, när ett svullet ansikte var för svårt? Det var inte direkt som att det fanns många tillfällen att öva på kraften som för andra. Och nu var det allvar, det ultimata testet. Ingen press, pysen.
Han kollade sig omkring för att försäkra sig om att Lev inte var på väg åt deras håll innan han lade sig ner i havet av blod och sträckte ut en tass till Vassyas blödande hals.
Genast slogs han av hur trasigt allting kändes, och hur mycket vatten över huvudet han just nu hade. Han visste inte riktigt vilka delar som skulle sitta ihop? Han ville verkligen inte göra fel, men samtidigt så kunde det nog inte bli så mycket värre än det redan var. Han måste bara rädda henne, som hon gjort för honom när han var liten, han måste... 

| Timo kommer och försöker börja hela Vassya, fast han knappt har en aning om hur han ska göra |

Det hade varit så plötsligt, ena sekunden låg de flesta av dem och sov, i nästa så hade kaoset redan startat. Så fort det bara var möjligt sprattlade han upp på fötter och satte av innan han ens hunnit tänka längre, hjärnan kvar på sovplatsen han lämnade så snabbt han bara kunde. Följde den andra strömmen medlemmar som också var på+väg emot, vad det nu än var som skapade oljudet. Fays skärrade stämma fick en hård boll att knytas i bröstet på honom. Men hon levde, och hon var säker. Brann skulle ta hand om henne.
 Med långa språng närmade han sig platsen, och det var nästan värre än han väntat sig. Det var komplett kaos, ingen direkt formulerad plan, bara en del flockbröder och systrar som försökte på sitt eget sätt stoppa Lev i raseriet. Ayira med vatten, en bra plan, men farligt. För dem alla. Det kunde ta tid.
 "BACKA" han väntade på en öppning, Lev var inte mycket mer än ett djur. Inga tankar gick att läsa bakom ögonen.
"GE HONOM PLATS" så fort han var fri kastade sig Achak framåt. Drog åt sig uppmärksamheten ifrån den ursinniga ungdomen. Men när denna föl emot honom i en attack dansade han lätt undan, och med telekinesin greppade han efter den yngre hanens framben i ett försök till att fälla honom till marken. Om de bara kunde hålla honom nere länge nog tills raseriet ebbat ut...

[tl:dr Achak komemr dit, försöker få de andra att inte vara för nära Lev, och drar åt sig aggro. Försöker fälla krokben med telekinesi]

Det var inte förrän vattnet var långt ner i hans lungor som han märkte av det. Morrningar upphörde inte trots hans kväljande hostningar, men det saktade ner honom. Den vilda blicken såg sig flackande omkring, men utan att lyckas få fäste på något. De kippande andetagen var mer bara som ett gurglande.
     “Lev!”
     Va? Någonstans, bakom otaligt många, tunga dörrar hörde han sitt namn.
     “Hjälp Vasilisa!”
     Vad händer?
     “GE HONOM PLATS!”
     Det var inget snabbt uppvaknande. Alla hans sinnen var bortdomnade, och han befann sig bara i ett mörker där han inte ens kunde känna sin kropp. Ljudena kom långsamt närmare, men fortfarande var de alldeles för avlägsna för honom att kunna urskilja vad som försegick. Ett tumult, uppjagade röster.
     Jag kommer.
     Raseriet började sakta ebba ut. Kroppen var uttröttad av dess intensitet. När något drog i hans ben slog han handlöst till marken. Lev kände av den, som ett dunk i fjärran. Men det var som att det påskyndade hans uppvaknande. Ljuden blev starkare igen, men han lyckades inte förstå situationen trots sina flocksyskons jäktade röster. Sedan kom smaken. Smaken av blod var så intensiv att det bara smakade av järn. Lukten var nästan ännu värre. Lev insåg att han hostade så våldsamt att han kräktes, och han började få tillbaka känseln. Hela hans kropp bultade på ett sätt han aldrig känt förut, och en plötslig rädsla föll över honom. Vad var det som hände egentligen? Han försökte röra på sig, men det blev inte mer än ryckningar i hans muskler. Han kände någon plötsligt hänga över honom, som för att hålla honom stilla. Var det så illa? Var han döende?
     Det sista som kom tillbaka var blicken. Den tidiga morgonens dis gjorde allt bara mer förvirrande. Alla som sprang fram och tillbaka framför hans tiltade världsbild gjorde det inte lättare för honom att förstå. Vad sprang de till? En glipa i folksamlingen blottade det orörliga byltet framför honom. Det var så rött. Vad var det? Blicken var fortfarande alldeles suddig, men när han lyckades se ett horn sticka fram kände han igen det omedelbart. Hans hjärta sjönk.
     “Mama?”

[Lev blir liggandes på marken efter att Achak fäller honom. Han vaknar ur sitt raseri.]

Achak kom in och tog över arbetet med att kontrollera Lev precis då hon inte trodde hon skulle orka mer. Adrenalinet höll smärtan från hennes trasiga öra någorlunda i schack men blodet rann längs hennes kind och hals. Darrande stod hon och lät blicken flacka mellan Vassya och Lev, båda två på marken nu. Långsamt tycktes Lev komma tillbaka till sig själv, hon steg fram till honom just som han frågande ropade efter sin mamma.
"Lev, mitt lejonhjärta, titta på mig"
Sade hon med mjuk röst.
"VAD HAR DU GJORT?!!"
Vrålet kom ifrån Mara som med svart blick stormade fram emot dem.
"Mara, låt bli honom, var med din mor! Trian, Ez, få bort henne!"
Lunes stämma var skarp. Sedan vände hon sig till Lev igen.
"Lyssna på mig Lev, kom ihåg vad din pappa sa, kom ihåg det. Jag måste gå till Vassya nu, men jag vill att du minns vad Tenn sa."
Hon såg upp på Achak som låg ovanpå Lev.
"Stanna med honom"
Instruerade hon.
"Hassel, kom med mig!"
Och med de orden haltade hon över till Vassyas sida. La sig intill henne noga med att inte störa Timo. Skänkte systern, hennes ledstjärna, all energi hon kunde undvara och sjöng tyst på Vasilisas sång. Hassel satt intill och nynnade med, hans närvaro alltid lika tröstande.

[Lune försöker trösta Lev, sedan går hon och Hassel till Vassya för att ge henne energi och tröst/lugn med sina krafter (energi och inre ljus). Text i kursiv är på ryska/vinterspråket.]

Långsamt kom Lev tillbaka till sig själv, vattnet som låg djupt i hans lungor började långsamt komma upp igen. Det mesta kom av sig själv när han kräktes. Med mjuka lugna viskningar satte hon sig ner bredvid honom, puffade honom lite lätt på kinden. "Det kommer att bli bra." hon tittade stillsamt på honom och reste sig upp. "Jag kommer snart tillbaka, vila ut." Maras vrålande fick Ayira att kasta en knivskarp blick i den unga ilskna tiken som motvilligt vände på klacken och följde med sin mor. "Ta henne till vilorummet, Poppel och Lurlei plocka ihop dom finaste och färdigblandade ni hittar." alla hennes barn hade varit nog med henne i örtrummet för att veta vad hon talade om. "Hämta in Fey också så." Ayira vände sig om och följde med dom andra in till rummet och började snabbt att lägga på örter på Vassyas sår. Med en stolt blick tittade hon snabbt på sin son och log bredd "Jag är så stolt över dig Timotej, du gör ett fantastiskt jobb."

Som förstenad följde hon kaoset som hände mitt framför hennes ögon. Blod och skrin färgade rummet rött. Hade det varit för Feys höga röst så hade Poppel nog inte vaknat fören det var över, försent att hjälpa till. Hjälpa till, vem försöker hon lura. Det fanns ingenting hon kunde göra här, hoppa in och bli ihjälbiten kanske eller råka ramla omkull och fälla någon. Dom ljusa öronen låg tätt intill nacken och kroppen lätt ihopkrupen. Varför var hon så värdelös, till och med Timo var till mer nytta. Och han är alltid till någon större nytta, inte i vanliga fall. Det enda han var riktigt bra på var att göra pranks, riktigt bra pranks. Men synen att se Lev på detta vis, aldrig hade Poppel känt en sån skräck. Det var som att kolla på ett monster, ett monster hon känner men ändå inte. Alla ljud runt omkring henne försvann sakta i ett lågt dovt viskande, paniken som fyllde rummet var för mycket. Bort ville hon, bort och gömma sig från allt detta. Inte ens när Ayira ropade hennes namn kom hon tillbaka till verkligheten. Lurlei fick knuffa till hennes sida ordentligt innan Poppel registrerade vad som hände och skyndade sig iväg till mors rum för att plocka ihop dom finaste örter och stoft hon hade, för att sedan skynda sig in till rummet med Vassya och dom andra skadade. 


[Ayira börjar försöka lappa ihop Vassya och Poppel är värdelös pga skräck   ]

Där låg han, med Vasilisas liv i sina unga oerfarna tassar. Deras ledare, extramamma och vän. Stressen rusade igenom hans kropp, hans egna hjärtslag bultade i öronen på honom och dränkte ut alla andra ljud runt om. 
Ögonen var slutna, och allt han kunde fokusera på var hur omöjligt det här kändes. Känslan av den trasiga halsen var som en labyrint som inte gick att hitta ut ur, med väggar höga nog att dränka ut allt ljus och ljud. Ensam, trevandes i skuggorna, desperat över att hitta vägen ut. Som en mardröm, fast skrämmande verkligt. 
De mest uppenbara felen, som hålen och de blödande såren var det han fokuserade på, det var vad han kunde förstå sig på. Sluter sig såren så slutar blödningen, så mycket visste han. Men vart skulle den där senan exakt sitta fast? Vad hade den där muskeln för funktion? Hur fungerade nerverna? Han famlade i blindo. Han visste ingenting.
Hans egna puls ökade än mer allt eftersom rädslan tog tag i honom. Det var så mycket, och han gjorde så många fel. Det här var inte rättvist, inte för honom, och särskilt inte för Vasilisa. Hon förtjänade bättre än vad han klarade av, hon förtjänade en värdig helare, inte en oerfaren yngling. Hon var värd mer än så.

Efter vad som tycktes som en evighet så backade han hastigt bakåt ett par steg. Kroppen skakandes likt ett asplöv och blicken fastnästlad vid Vassya. Hjärtat skenade och utmattningen var så påtaglig att han föll ihop på marken. 
Stressen och ångesten över allt som just hänt stormade inom honom. Skuldkänslor och ältande tankar om vart annat dränkte ut allt det positiva, den bragd han faktiskt åstadkommit. Det faktum att hon levde. Ärrad och förstörd, men hel.

Rösterna runtom Vasilisa försvann så småningom. Trots att hennes sår fortfarande var vidöppna, så kände hon ingen smärta. Hon borde känna kaos, panik och rädsla över att vara så nära döden, men det enda hon kände var ett lugnande mörker. En del av henne ville inte försvinna därifrån, det här var så mycket enklare. 
    Vasilisa varken märkte när hon blev förflyttad eller när Timoteij började att läka hennes sår. Hennes andetag var svaga, och hjärtat slog långsammare än vad det brukade. Ändå fortsatte det att slå, precis som så många gånger förut. Vasilisa var envis. Trots att hon ville stanna kvar i mörkret, göra det enklare för henne, så tänkte hon inte överge sin familj. Lev behövde henne nu mer än någonsin, precis som resten av familjen gjorde.

Det funkade. Lev föll tungt på marken, omtumlad och disig blick. Achack tog sin mindre kroppshydda och höll honom nere, med kraften i närheten om den behövdes. Det skulle den inte behövas. Lev vaknade mer och mer till liv igen. Båda deras kroppar skakades våldsamt då Lev hostade. Achak önskade han kunde göra mer för Lev. Ge honom plats till att komma ur det. Men de hade inte plats för att tillåta det, men han flyttade vikten något när Levs kropp kastade ur allt den haft i sig. Flyttade sig bara tillbaka för att lägga tyng och press över honom när han försökte röra sig, Kunde känna hjärtslagen under sig. De slog hastigt och hårt likt hans egna. Stressen och rädslan i flocken gick nästan att ta på i luften.
 En osynlig han stoppade Mara så hon inte hann hela vägen fram, men det behövdes inte mer än så, något motvilligt följde hon med de som flyttade Vasilisa.
 "Jag lämnar honom inte ur sikte" lovade han Lune och nickade kort.
 "Se efter henne" hans blick och koncentration återvände till ynglingen under honom.

 "Lev?" hade han lugnat ner sig tillräckligt? Hur mycket hade han räknat ut? Vad kunde han minnas?

Ingen hade kunnat undkomma det rabalder som nu pågick i fästningen, ylandet, ropen. Gary som tidigare sussat sött rusade nu ut i korridoren. Det tog inte lång tid innan han stötte på Fay, som var täckt i röd färg?
     “Han, h-han dödade henne. Galen, h-han är galen,” dödade? Galen? Vem då? VEM? “Vet inte om– om h-han, om jag är– om jag blivit...”
Det var då som doften av blod slog honom, precis som om han hade kraschat rakt in i en vägg. Det rö-röda, det var blod.
     “D-du är okej, allt kommer bli okej,” med uppspärrade ögon omfamnade han sin syster, försökte trösta henne. Halsen började fyllas av gråt. Inte Fay. Varför var just hon tvungen att bli skadad? Hon var den enda som Gary fortfarande hade kvar i livet.
     Tårarna gjorde synen grumlig, men det hindrade inte Gary från att hitta förövaren. Där. Alldeles blodig, tryckt mot marken med Achak över sig. Hannen släppte sin syster för att sedan hålla tassarna om hennes ansikte. Ögonen sökte efter hennes.
     “J-jag.. Är snart tillbaka.” Det var ingen lögn, men heller inte full sanning. Något bubblade inom honom när han fäste blicken på Lev. Lev? Att det var någon han kände gjorde honom bara ännu argare. Med bestämda steg som snabbt ökade i takt närmade han sig paret.
     “Hur vågar du attackera min sYSTER? VA!?” Gary skrek så att han grät. Snart flög han på den nu lugna Lev, han var inte rädd för att skada sig. Ingen ger sig på Fay. INGEN.

Lurlei hade stått i bakgrunden under hela skeendet, för rädd för att att göra annat än förfrusen se på medan de äldre kastade sig in för att tygla Lev och hjälpa Vassya. Då Timo utan tvekan sprungit fram till deras ledare för att hela henne hade hon känt en brinnande stolthet över sin bror, samtidigt som hon känt sig ännu mer värdelös. Det var iallafall någon tröst att Poppel tycktes lika osäker och vilsen. Även nu då dramat var över hade hon dröjt kvar. Kroppen kändes luddig och seg att röra på och hon hade inte hängt med då de andra bar iväg på Vasilisa till moderns sjuksal. Hon visste att hon borde följa efter, mamma behövde all hjälp hon kunde få och nästan ingen i flocken var lika välbekanta med Ayiras örtförråd som hennes barn. Men Lurlei förblev ståendes med ryggen pressad mot fästningens kalla sten. Hon hade backat in i den då hon först följt Fays skrik ut och konfronterats med den hemska scenen. Nu var natten tyst och stilla, och det enda som vittnade om vad som skett var Levs och Timos hukade kroppar i gryningsljuset. Och allt blod. Det var så mycket blod.
Så skar en arg stämma genom den tjocka tystnade. En rasande Gary stormade fram emot Lev och Achak. Detta fick Lurlei att vakna till. En isande skräck for genom hennes kropp. Tänk om Lev blev arg igen, tänk om han skadade Gary eller Achak eller Timo? Blixtsnabbt kom kroppen i rörelse, hon kastade sig fram till Gary och mer eller mindre tacklade in i honom. Sladdade runt framför honom med raggen rest och lade en tung tass rakt på hans ansikte.
"Stopp!"
Bönade hon.
"Stanna, nej, gå inte fram. Han.. Han menade det inte men han.. Det är inte säkert. Gary, gå till Fay."
Hon såg på honom med stora ögon.
"Snälla, hon behöver dig mer där hos henne än här. Kom, vi går in."

Mardrömmarna hade i vanlig ordning förpestat hans sinne så pass att han nästintill irriterat hade gett sig ut i natten för att försöka vandra bort dem. Talat till sin mor, till sina syskon. Mumlat det mantra som alltid verkade återvända till honom när hans sinne var som svagast. Arien, Valendria, Kleon, Riveri, Lya. Deras namn hade glidit över de mörka läpparna tills rösten var hes. 
     Dimman hade legat tät över bergstopparna och gryningen varit nalkande när den stora bergsvargen börjat gå tillbaka mot fästningen. Röster studsade mot bergen och så plötsligt skrik. Panik. Trians kropp gick från utmattad till adrenalinpumpad på en sekund och den muskulösa kroppen rörde sig fort mot fästningen. De hjärtskärande skriken rev i hans öron och varenda cell i hans kropp var redo att slåss. Var redo att döda det som fick hans flocksystrar och flockbröder att skrika ut sådan skräck. 
     Ingenting hade kunnat förbereda honom på den syn han skulle mötas av. 
     En sargad kropp. En blodig kropp i en pöl av mörkt blod. En ledare, men framförallt - en mor. Trians bröstkorg hävdes snabbt upp och ner efter att ha sprungit, men när han möttes av kaoset så verkade han sluta andas. Han frös. Verkligheten blandades med minnen i ett fruktansvärt, makabert skådespel. Flocksystrarnas skrik blev till Lyas gråt. Trian drog häftigt efter andan, kämpade med att få luft. Varenda muskel i hans kropp verkade krampa. 
     "Valendria" 
     Hans röst var skör. Han ruskade på huvudet, ett försök till att skilja på minnen och verklighet. Han försökte ta några steg mot den skadade modern, hans ledare, men kroppen vägrade.
     "Vasilisa" viskade han. Hans trasiga själ försökte desperat få honom att hålla fast vid verkligheten. 
     Maras vrål blev till Kleons stämma. Vad har du gjort?! Men så fastnade Trians ljusblå blick på Lune och någonstans hörde han hennes bön om att han skulle hjälpa till med Mara. Han använde all sin kraft för att lyckas tina sina fastfrusna tassar och ställde sig i vägen för Mara kort efter att en osynlig hand verkade ha stoppat henne. Den stora bergskroppen tornade upp sig och han gav henne en blick. 
     "Mara" 
     Ett ord, det var allt han kunde få ur sig. Hans blick talade desto mer. Hans hjärta slog i ultrarapid i den värkande bröstkorgen. Doften av metall, av blod. Av en moders blod. Han kunde känna den mot tungan. Han såg ner mot sina tassar och tyckte sig se hur de sakta färgades i mörkaste rött. Hur den röda synden spred sig över den ljusa bröstkorgen och upp mot strupen. Han kippade efter luft, men försökte att inte låta det synas. 
     Hans flock behövde hans styrka just nu, inte hans trasiga hjärta. Han kunde inte låta den bördan falla på dem. Han spelade ingen roll nu. De skadade spelade roll. Han såg mot Vasilisa och gick fram till hennes blodiga kropp. Allt han kunde se var sin mors bruna päls, saffiren som glimmade kring hennes hals. Hennes doft rev honom i nosen. 
     "Mor" 
     Rösten så liten, som på en valp. Fokusera Trian, fokusera. Riveris lugna röst ekade i hans huvud och han kom tillbaka till verkligheten. Det var inte Valendria. Det var någon annans mor. Vasilisa. Hennes andetag må vara små, men de fanns. Trian erbjöd sig att bära henne och med flockens hjälp fick de upp henne över hans starka rygg. Blicken var mörk. Stegen tunga när de i rask takt gick mot sjuksalen.
     "Förlåt mig" viskade han med hes röst. "Förlåt för att jag inte kunde skydda dig från mörkret"