Det var en morgon likt alla andra i Nordriket; en sommarmorgon förgylld av evig snö och mörka moln ovanför slottets spiror av is. Solen hade precis stigit upp, om än dold av molnen så anlände ett svagt gråaktigt ljus som drev mörkret på flykt. Rutinerna för valparna var väl invanda vid det här laget; De vaknade då solen gjorde sin ankomst - eller tidigare om vintertid - först med Hielos och sedan med varandras hjälp för punktighet, varpå de samlades i Spegelsalen för det officiella morgonmötet. Dagens träningsuppgifter och inspirerande ord om lojalitet delades ut, innan valparna tilläts ta för sig av matförråden och sedan sina uppgifter för dagen. Träna, bli starka, bli skickliga, ära Nordriket. Dagens rutiner, denna morgon som alla andra.

Men inte idag. Idag var något annorlunda, en känsla så stark att den väldiga vita vargen kunde känna den på sin tunga där han satt på podiet i spegelsalen. han satt lika orörlig som de urkarvade statyerna av is som omgärdade salens kanter, avspeglade på det mörka, blanka golvet under dem. Frost glittrade i hans päls under de tunna grå ljusstrålarna som sken in ur sprickan i stentaket, dussintals meter ovanför hans huvud. Blicken fäst på isvalvet och trappstegen bortanför som ledde in i salen, från vilken valparna borde komma från vilket ögonblick som helst. Vibrationerna från deras lätta trampdynor resonerade genom isen han så mödosamt konstruerat, en dynamisk karta över var de befann sig innanför slottets vallar. De började röra på sig, precis som han förväntade sig att de skulle. De var punktliga; en frukt av deras lojalitet och deras kamraters dygd. De bar upp varandra i sin kamp att tillfredsställa sin kung; i den exakta bild som Hielo ville att de skulle bygga. Han fann det omöjligt att inte låta mungiporna kröka sig i ett svagt leende, i sin egen självgoda stolthet.

Det var dock inte endast Hielos tankar som var annorlunda i Spegelsalen denna dag. Där tystnaden vanligtvis endast perforerades av vindens sorgsna rop eller Hielos djupa stämma så hördes denna morgon sporadiska tjut, då en rådjurshind förtvivlat försökte kämpa sig lös ur det fängelse av tättslutande is hon fjättrats inom. Hennes ögon var vilt uppspärrade och öronen rörde sig oroligt, djupt upprörd över närvaron av den enorma vargen som totalt ignorerade henne. De sorgsna ropen var ytterligare en väckarklocka denna morgon, men vad mer var så fungerade de som en påminnelse. Om än Nordriket hade sina matkamrar fulla så var kosten ensidig och kall, till fullkomlig del avsiktligt. Färskt, varmt kött av annan art än mammut hade ingen av valparna haft nöjet att smaka sedan de anlänt, men här stod den nu. Och det fanns en poäng bakom det, såsom det alltid gjorde då kung Hielo av Nordriket var involverad.
Det här var ett morgonmöte som inget annat förut.

Ira hade sedan hon anlänt till Nordriket haft ett stort försprång före de andra. De andra tidigaste rekryterna. Nyaldi hade varit äldre, men Ira var född till detta. Till kylan, det hårda klimatet och den svåra tillvaron. Hon hade en kroppsbyggnad lite lättare än den normala bergsvargen, men förutsättningen att bygga muskler fort och mycket fanns kvar där. Hon levde och lärde varje dag som gick och större blev hon. Hon var nästan fullvuxen i sin redan en meter höga kroppshydda. Pälsen låg tät och tjock, den var inte lång likt Hielo's men heller inte kort. Den bestod av tät, tjock underull samt långa täckhår emot vätan. Hon kunde inte vara bättre utrustad för Nordrikets normer. Nordriket hade slipat henne hårt och kallt, men insidan av slottets väggar hade givit henne värme. Hon hade funnit vänskap hos Nyaldi och något liknande hos Baugur. Att hjälpas åt hade blivit en del av vardagen, även om hon aldrig eller ytterst sällan i alla fall, gjorde det med ett leende. Hon gjorde det för Hielo's skull. 

Så som denna morgon vaknade hon tidigare än många av de andra. Hon hade en personlig veckar klocka. Inbyggd. Kanske var det för att hon alltid ville komma i tid, visa sin lojalitet. Kanske. För övrigt hade hon alltid varit en morgonpigg krake, natten hade alltid varit för intressant för att sova igenom. Hon hade varit vaken länge, bara varit stilla och väntat. Så när de blev kallade tog hon sig kvickt upp för att hjälpa till med att få valparna till Spegelsalen. Ja hon kunde knappast kalla sig själv för valp längre, då hon var näst intill vuxen. Hon räknades klart och tydligt till ungvarg och det syntes. Hon var inte lika fumlig i kroppen, hade större kontroll och började likt Nyaldi bli mer feminin och vacker. Även om Nyaldi hade haft vackra drag sedan hon var liten. Enligt Ira förstås. Hon var en av de som sträckte på sig när andra gick förbi, kände stolthet över att ha varit bland de första. Hon hade kommit långt i sin träning och gjorde allt för att bli bättre. 

Hon tog sig ut i spegelsalen. De gröna ögonen stirrade på sin mästare, lärare, hennes allt. Hon nickade med respekt och stannade på behörigt avstånd. Hennes blick drogs snart ifrån Hielo, med intresse av den levande hjorten. Det vattnades i munnen på henne och ännu mindes hon smaken av det saftiga köttet från hjort. Hennes muskler spändes med ens, men hennes blick vandrade åter till den vite. Hon hade större kontroll på sig själv nu än sina tidiga valp år. Hon hade haft enkelt till utbrott, men hade nu lagt beslag på alla känslor. Det var det som hade hjälpt. Med tiden lärde hon sig att släppa lite på väggarna, sakta men säkert utan att tappa kontrollen. Hon inväntade nästa skede och resten av valparna. Hon såg sig om, men kunde inte se de hon väntade sig. Var hon så tidig?

Baugur hade medvetet undvikit Spegelsalen så mycket som möjligt ända sen han kommit till Nordriket. Det kändes som något heligare där inne som han gärna ville respektera, och inte ville störa. Trots att han varit här under en lång tid här nu, så kunde han räkna gångerna han varit inne i salen, och varje gång hade nog i stort sett varit för att han blivit tillsagd att befinna sig där. Det var lite som att det fans en sovande best där, som man inte ville peta på i onödan.

Men Baugur hade varit väldigt blyg sen han kom till Nordriket, mer än han varit i Treontha. Han ville inte göra sig för synlig eller för hörd. Han var en lyssnare och en betraktare, och ville helst hålla det så för att inte råka illa ut. Det fanns andra karaktärer här då som verkade vara bättre på den biten. Men det var också ett hårdare klimat här på många sätt än var det varit i Treontha. Det gick inte att tramsa runt här hur som helst, och Baugur hade fått växa upp snabbare än vad han troligen skulle gjort annars. Men Treontha var avlägset nu, och han hade accepterat att han aldrig ksulle återvända dit. Det var nu bara i drömmar på nätterna som ansikten från förr kunde återvända, och det hände att han vaknade med tårar i ögonen. Men tårarna blinkades bort och var borta i samma stund som han lämnat drömmen. Nej det var ett annat liv, och Baugur kunde bara leva i nuet. 

Han kände knappt kylan längre på golvet. Trampdynerna var härdad pälsen hade blivit tjockare. Han hade lyckats anpassa sig till klimatet, överlevt på de frysta mammutköttet. Hans kropp hade blivit högre, senigare och mer muskulös, en ännu färdigvuxen tonårings gängliga kropp. Men det var synligt nu att han var en av vrenerna, om än en med förbannelsen. Och han hade blivit mer uthållig både fysiskt och mentalt, mot både kyla och hunger. Även om han inte insåg det själv alltid, så var han starkare på många sätt. Och kanske var det så nu att Baugur inte bara var blyg längre, kanske hade han också mognat mer. Blivit den mer värdiga och stolta vrenen som fanns där inom honom. Men att det var något som inte heller han själv vad medveten om.

Han kikade in i spegelsalen och såg där Hielo framme på tronen. Det gick inte att inte se honom. Han var så stor. Enorm. Baugur svalde och började gå fram mot tronen i salen. Det enda som hördes var raspekt från hans klor och ljuden från ett plågat djur. Han stannade till bredvid Ira, och bugade för Hielo för att visa sin respekt.

Han sneglade något på Ira för att se om hon visste vad detta handlade om, men hon verkade lika ovetande som han själv. Då Ira hade varit den förste av valparna på plats så hade det automatiskt blivit så att man såg upp till henne och följt hennes handlingar för att hon vetat rutiner och liknande. Därför blev han alltid lite ställd när han insåg att inte heller Ira hade koll på allt. Något han också hade märkt nu var att han inte längre var kortare än Ira, utan hade nu växt om till och med henne. Baugur hade alltid varit hög för att vara valp, men hade inte tänkt på det tidigare då han knappt mött andra valpar i hans ålder än hans egna syskon. men nu när han mer närmade sin fulla längd så blev det tydligare vilket ursprung alla bar på. 

De skulle visst få vänta på de andra ett tag till.

Det stora slottet av is var nytt för Arroya. Lika så den ständiga vintern, den kalla luften och den djupa snön. Aldrig hade hon upplevt en plats som denna tidigare, och inte heller hade hon anat att hon skulle få göra det. Hon hade ju bara varit en liten gyllene valp i den stora Lövskogen. Född att följa Cierzos seder och bruk, menad att leva i den flocken med sin mor och syster. Men saker hade inte riktigt blivit som det var planerat.
När hon i stunden av djupaste förtvivlan och störta hopplöshet hade mött Vinterns konung hade han gjort ett så starkt intryck på henne att Arroya inte hade kunnat neka honom det han bad om. Hon hade varit vilsen och rädd, och hade kommit för att visa henne vägen. Och nu var hon medlem av detta istäckta land, en medlem av hans följe - En del av något stort, något betydande.
Och inte för en sekund ångrade hon det dumma beslutet hon tagit när hon valde att lämna modern och flocken bakom sig. Hon hade aldrig passat in där ändå.

När hon nu med försiktiga steg klev in i den stora spegelsalen kände hon hur väldigt liten hon var. Osäker på var hon egentligen befann sig i de andras ögon valde Arroya att ta det försiktigare. Hon som annars varit väldigt kaxig och så gott som orädd valde nu att inte rusa fram som hon brukade. Något sade henne att det kunde få oönskade följder bland denna brokiga skara av vargar.
Hennes klor raspade mot golvet av is där hon vandrade, men ljudet dränktes i de plågade skriken från ett djur i nöd. Lite förvirrat såg hon sig omkring, undrade vad detta egentligen kunde handla om. Men svaret skulle nog uppenbara sig i sinom tid, och hon fortsatte sin färd fram emot de andra.
Två var redan där. Ira och Baugur. Namnen kunde hon, men inte skulle hon kalla någon av dem för närmare vänner. Vad som gjorde det så svårt att bekanta sig med dessa vargar var ett mysterium, Arroya kunde för världen inte komma på det. Kanske det bara var så att i Nordriket hade man inga vänner... Så tråkigt det vore då. Inga vänner alls.
Hon stannade upp jämsides med de andra två, dock en liten bit ifrån dem.

Blicken föll snabbt på den store Hielo, sedan mot marken när hon böjde nacken inför honom som en hälsning. Fortfarande gick samma rysningen genom kroppen på henne som då hon sett honom första gången.
Sannerligen var han storslagen.

Morgonens ankomst kom alltid med en lätt förändring i luften. Som när tidsvattnet vände, på sätt och vis. När himlen bleknade, redan innan solens första strålar färgade horisonten, så vittnade luften om den kommande morgonen. Kanske var det bara inbillning, men det var vad som väckte Debwer varje morgon. Han hade aldrig varit den som försov sig, även om han aldrig skyndade för att vara först när alla samlades. Den här morgonen var inget undantag.
    Debwer hade legat vaken en kort stund redan när han uppfattade ljudet av någon annans klor mot isen. Det fanns flera morgonpigga vargar i slottet, och även om han ofta var vaken tidigt så var han sällan den första att komma upp. Det som fick honom att skynda på stegen den här morgonen var dock inte det bekanta klickandet av klor när någon gick förbi, utan ett främmande ljud som tjöt genom de frusna gångarna. Det var något han aldrig hade hört förut, och nyfikenheten lös i hans små, mörka ögon när han travade mot spegelsalen för morgonens möte.
    Han hade aldrig varit en stor varg. Det senaste året hade han tvingats acceptera att han inte skulle växa mer, och troligtvis förbli minst av alla i Nordriket. Även om han var liten så fanns ingen av den tidigare valpigheten kvar i hans utseende. Han var ingen valp längre, och det hade han inte varit på länge. Hans övervägande rödsvarta fäll hade tjocknat rejält sedan han anlänt i det kalla riket för så många månader sedan. Han var kanske inte formad för det nordliga klimatet så som flera andra, men det var tillräckligt för att han åtminstone skulle hålla värmen.
    Nej, han skulle aldrig bli så stor som de andra, och aldrig lika stark. Det grämde honom att vara minst, och att ständigt påminnas om det genom att vistas runt de andra, fortfarande växande medlemmarna. Hans ringa storlek gjorde att han inte kunde bidra fysiskt eller slåss som de andra, så istället förlitade han sig på de krafter han bar. Han hade gjort en vana av att använda krafterna dagligen, så snart tillfälle gavs, för att öva så mycket som möjligt.
    När han anlände till spegelsalen var det under ett hölje av obemärkelse. Det var en användning av sina krafter som han upptäckt och utvecklat under de senaste månaderna, och eftersom att där inte fanns någon som kunnat tala om för honom ifall förmågan hade ett namn så hade han hittat på ett eget. Obemärkelsen gjorde honom inte osynlig, vilket han hade insett ganska snabbt, utan gjorde helt enkelt att andra inte lade märke till honom. Han kunde lika gärna ha varit en del av väggen. En vägg var aldrig osynlig, men där var ingen som skulle stanna upp och lägga märke till en vägg. Även om förmågan var långt ifrån fulländad så var det förvånansvärt effektivt under kortare perioder, så länge han inte gjorde något som drog uppmärksamheten till honom.
    Debwer anlände nästan samtidigt som Baugur. Den betydligt högre vargen hade nyligen sällat sig till Ira när Debwer slank in på lätta tassar. Han placerade sig själv vid sidan om vrenen och bugade djupt inför Konungen, vilken var för långt bort, eller snarare hade huvudet för högt upp där han satt upphöjd framför dem, för att påverkas av Debwers obemärkelse. Debwer skulle nog aldrig sluta förundras över hur ofantligt stor Hielo var.
    När Arroya – en av de yngre rekryterna – anlände släppte Debwer kraften.  De främmande ljuden kom från ett instängt djur, och dess närvaro gjorde Debwer alldeles för nyfiken för att koncentrera sig på att hålla uppe obemärkelsen när den ändå inte behövdes. Vad gjorde djuret här i slottet? Vad hade Konungen för anledning till att stänga in det här? Varför var det vid liv? Frågorna var många, och den tjocka svansen gled långsamt fram och tillbaka i en liten rörelse bakom Debwer. Medan de alla väntade på svar, som de visste skulle komma tids nog, så övergick långsamt nyfikenheten i nervositet.

Mammutfällens mjuka underlag var den enda kontrasten till den is och kyla som det lilla rummet bestod av. På fällen låg hon uttråkat, med dunkla ögon fästa på de ej komna ljuset, väntande på hur solen skulle få väggarna att skina och kroppen att pirra. Solens uppgång, trots tidens passage, gjorde henne ännu lika nervös som om hon vore tillbaka till de första veckorna av det nya livet. Hon kände vördnad, värme, och ett rivande desperat behov att göra rätt för sig, men inför varje val steg än oron för att göra fel.
Skuggorna viskade, väste;  de kände något nytt i det slottet de kommit att lära känna ner till minsta urgröpnings skugga och mörka hörn. Trots när solen lös som strakast, och varje vrå sken upp i det reflekterade ljuset, så fann hon utrymmen där hon kunde trivas. Ju starkare ljus, desto mörkare blev dess skugga.
Det var nästan dags, oxh skuggorna drog ivrigt i hennes sinne. 
Stadigt reste hon på sig, muskler vant kompenserande för den svans vars stump hon endast hade kvar. I början hade det varit svårt; hon hade trillat, fumlat och förlorat tills hon varit nära att ge upp. När allt åter varit som mörkast, hade Konungen rest henne upp mot ljuset, och sen dess hade hon bara vuxit sig starkare, säkrare och smartare.
Hon rörde sig med långa steg bort mot salen där varje morgonsamling hölls. På vägen kikade hon in i det rum där Archimedes normalt sov. Han låg i en hög av vita fjädrar och spräcklig päls, och Nyaldi log åt synen. Hon mindes hur hon först mottagit honom med kyla och avståndtagande, så som hon gjort med alla utan att vara otrevlig eller oartig. Debwer var ett undamtag; men så länge honan tänkte ljuga för sig själv och andra tänkte Nyaldi inte visa tiken fullt den respekt hon kanske förtjänade. Nyaldi, om någon, visste hur det var att vara den minsta och inte den fysiskt starkaste. Ira hade alltid varit större, trots att hon var yngre, och Baugur med sina snuskigt långa ben och horn reste sig högt över hennes egna gestalt. Även Archie skulle sannolikt växa om henne snart, men hon höll hårt i de enstaka centimetrarna som hon än hade över honom.
Hon lät skuggorna väcka honom, och väntade inte på hans sällskap vidare genom korridorerna. 

Breda tassar maskerade ljuden av hennes ankomst, men hennes mörka fäll gjorde det omöjligt att kamoflera sig. Därför gick hon stolt; rak hals, kropp dominant, blick enbart fäst på den Gud hon tjänade. De andra var oviktiga.  
Det skriande fängelset av is väckte hennes nyfikenhet, men hon valde att ej granska det noggrannare innan Hielo gett henne tillåtelse. Det seniga stäppvargskroppen bugade sig djupt där den stannat, för att sedan räta på sig och vika undan med blicken så som det stod henne rätt att göra inför en sådan gränslöst vacker varelse. Hon notetade de som samlats;  förvånades över att både Arroya och Debwer hunnit före när hon själv ofta var en av de som vaknade innan gryning. 
Hon såg Iras starka, beundransvärda gestalt,  och Baugurs stolta anlag; hon kände ett sting av avundsjuka för kamraternas fysik, för hon skulle aldrig kunna bli den snabbaste eller den starkaste. Hon var en smidig stäppvarg utan fullgod balans, en skuggvarg utan dess stabila försvar, och en giftvarg utan gift. 
Hon hade sina skuggor dock,  och hon hade Hielos kärlek.
Det fick räcka.

[Akela släntrar in lite försynt här då 8D ]


Akela var ny i allt detta, så vitt hon visste var hon den nyaste av dem alla. Detta gjorde henne både osäker och en aning nervös. Hon hade med allt hon förmådde att försökt stänga ute de andra, stänga ute deras minnen och allt det där som hon annars brukade ta in från alla i hennes närhet. Blotta tanken på att se deras minnen gjorde henne illa till mods. Hon hade ju försökt att få tag i Hans minnen, men det hade misslyckats. Hon tvivlade inte så jättemycket på att hon faktiskt skulle kunna ta tag i dessa individers minnen - men hon ville inte. Inte utan Hans tillstånd. De var trots allt alla här tillsammans, som en enhet. En familj. Och Akela mindes fortfarande mycket väl hur hennes mor hade reagerat när hon hade sträckt sig ut efter förälderns minnen.
Kanske kunde hon prata med Han om det? Om Han gav henne tillåtelse kunde det faktiskt vara intressant att ta reda på mer om de andra som var här, och hon behövde ju förr eller senare träna på sina krafter. Krafterna som hennes far hade sagt kunde bli riktigt starka med engagemang och tålamod. Sedan hade hon även funderat på att mixtra med sina egna minnen, där fanns så mycket som hon inte ville ha kvar i sitt huvud, som hon kände att hon klarade sig utan. Men hon ville inte göra något med varken sina egna eller andras minnen innan hon hade Hans godkännande. Han var trots allt hennes Kung nu. Hon stod under Honom och Han skulle alltid ha det slutgiltiga ordet.
Det var med en stor förväntan som hon klev in i det som kallades Spegelsalen. Hon hade inte riktigt vågat vistas här tidigare under den korta tid som hon hunnit vara här, faktum var att hon knappt vågat vara någonstans, hon hade mest hållit sig för sig själv hittills, osäker på de andra och framför allt osäker på sig själv. Än så länge. Men nu var hon här - i Spegelsalen för första gången, och det var med spelad självsäkerhet som hon klev in. De hade blivit kallade, Han hade kallat på dem, och Akela hade inte varit långsam med att ta sig dit. Hon ville inte bli känd som 'den som var sen till kallelsen'.
Hennes blick flackade omkring lite, hoppade mellan de andra små som var där. Det verkade som det inte skiljde så speciellt mycket i ålder mellan dem. Någon som fångade hennes intresse var en högrest hane, en Ragana precis som hon själv. Hon kände inte igen honom, hon hade säkert sett honom tidigare här, men aldrig riktigt lagt märke till förrän nu när hon hade honom framför sig. Likaså med de andra, hon kände igen dem, men det var först nu hon faktiskt inspekterade dem lite grundligare. Det verkade vara en blandad skara av unga vargar detta. Ögonen fastnade på en ung tik, eller en hane, Akela kunde ärligt inte avgöra vad det var, som såg ut som en... en insekt. Blicken hennes var förhållandevis tom när hon studerade den underliga tiken, hanen, eller vilket kön varelsen nu än hade. Hon ville inte stirra och se fascinerad ut, även om hon var det på insidan.
I hennes ögon dök något vördnadsfullt upp när hon tillslut vände blicken mot Hielo. Hon väntade med spänning på att få höra om varför Han hade kallat dem. Tjuten som hon hade hört fick henne att undra ännu mer. Hon hade ännu inte fått uppfattning om hur ofta Han kallade dem till möte. Var det ofta, eller hände det bara vid speciella tillfällen?
Hon hoppades nästan på det sistnämnda, för inom sig började en spänning byggas upp. Vad skulle hända? Vad ville Han dem? Vad skulle hon få bli en del av?

Allt eftersom anlände de unga rekryterna, med lätta fotsteg vars vibrationer resonerade likt en disharmonisk sång genom isen. Deras sänkta blickar, deras sänkta nackar, och ljudet av sången deras för var dag tyngre fotsteg fick blodet i Hielos kropp att brinna än kallare. Han såg på dem med en genomträngande och onådigt bedömande blick, iakttog sin växande skara av ungvargar. De blev fler, de blev större, och för var dag sipprade Nordrikets inflytande in än djupare i deras själar och sinnen. Han såg på Ira, den första, den vars världsomvälvande dedikation var tvåeggad. Nyaldi, alltid i Iras skugga, men slukade mörkret helt och växte ur det. Arroya, stark och formbar; Akela, dumdristig och djärv. Baugur med sin tysta potential och Debwer som simmade mot strömmen. Hathor med sin uttråkade blick men brinnande blod, och Archimedes vars ord inte hann med hans tankar. De var många och de skulle bli fler. Deras styrka växte och skulle fortsätta göra så, deras förmågor vässas till de individuella spjutspetsar som utgjorde Nordrikets kärna och front. De skulle bli något mäktigt, något fulländat, och endast Hielo kunde leda dem dit. Idag var dagen då den resan på riktigt skulle ta sin början. Idag var dagen då detta arbete till sist skulle börja bära frukt.

"Denna morgon är inte lik någon tidigare morgon i Nordriket", kungjorde Hielo med ens och bröt därmed tystnaden. Hans djupa röst skalv i det mörka, reflekterande golvet de stod på, resonerade mellan den väldiga salens välvda väggar. Den vita vargen såg ut över skaran med ungvargar, tornade upp sig med en liten, men väldigt uppenbar, udd av allvar. "Denna morgon markerar början av en ny era i Nordriket." Den skrämda hjortens förtvivlande rop skar allt mindre frekvent genom luften, men nog ofta för att göra sin närvaro plågsamt påtaglig.

"Ni har befunnit här länge nu, inom Nordrikets gränser och slottets vallar - vissa av er längre än andra. Ni har ätit, sovit, tränat, vuxit; Ni har levt och tagit del av allt som är Nordriket. Men ni är inte där än. Ni är ännu inte sanna delar av Nordriket; Ni är enbart rekryter. Genom era hjärtan rinner inte Nordrikets blod, men det är exakt vad all er träning hittills har varit till för att förbereda." Hielo gjorde en kort paus, granskande valparna, nej, ungvargarna. De skulle prövas.
"Denna morgon markerar dagen då leken som pågått till sist blir till allvar. Idag ska vi se om eran träning har gett några resultat. Intressant nog kommer allvaret börja med en lek." Hielo log, ett svalt och krokigt leende. En lek, en träning, ett prov, ett krig. Det fanns många ord för det. En lek var aldrig enbart en lek, och så mycket skulle de unga rekryterna förstå. "Det här leken kommer inte enbart att vara en prövning av era förmågor - eran styrka, eran snabbhet och eran klipskhet -, utan lika mycket en prövning på er lojalitet, er dedikation och er förståelse för vad det innebär att vara en del av Nordriket."

Vinterkungen reste sig med ens upp, och började gå fram fram mot valparna. Starx efter att han passerat dem, korsande rakt genom deras samling där de satt, sade han kort. "Följ med". Utan ytterligare ett ord gick han ut ur Spegelsalen, och svängde därefter åt sidan och upp genom istrappan som ledde till borggårdet. Väl där ute, under en ljus men molnig himmel, vandrade Hielo rakt ut till gårdens snöklädda mitt och vände sig därefter om, ett kommando för valparna att stanna.
"Den prövning ni ska utföra idag kommer att bedrivas i lag. Dessa lag kommer att ha en ledare som väljer sina medlemmar, en i taget, och som under kampen har det sista ordet om vad er strategi kommer att vara. Dessa ledare är Ira och Nyaldi." Hielo satte sig åter ned igen, mycket lugnt och samlat, och med en lite nick av sitt huvud lär han en virvel av snö dansa upp från marken runt varje valp. Snön lade sig solid runt halsen av var ungvarg och kristalliserades ögonblick senare till en skör krage av is, fast frusen i pälsen men inte huden. Nog hård att hålla för rörelse, men inte en fiendes hugg.

"Ni bär alla ett sigill av is. Den vars sigill krossas är eliminerad och anses i leken död. Den som spiller blod är likaså eliminerad. I övrigt finns det inga regler. Det lag vinner då alla motståndare är eliminerade. Ledaren för det vinnande laget kommer att få ett rent nöjespris, som för närvarande skriker nere i Spegelsaken." Hjorten, med andra ord. "Leken pågår tills något lag har vunnit och den börjar om fem minuter, då jag ger en signal. Tills dess samlas Iras lag i norra tornets bas och Nyaldis lag i södra tornets bas, och lägger förslagsvis upp en strategi." En övning som frammålades på ett så lekfullt vis var inte praxis i Nordriket, men samtidigt var detta den mest allvarliga övning valparna fått ta sig an hittills. Hielo log svalt. Han såg fram emot det.
"Nyaldi får nöjet att välja sin första lagmedlem först."

((Derpinlägg, men känner att jag inte vill ligga och blocka i tidslinjer x'D))

Nyaldi lyssnade till sin Kung när tiden var inne för honom att tala.  Hon söp in hans ord, hans budskap, med ögon glödande gröna. Det stack i hennes kropp, kliade i klorna. Spänningen när orden ekat bort ryckte tag i hennes inre och fick magen att pirra och lungorna att tjocka. 
När Han nämnde lojalitet klippte öronen till. 
Hon visste vad hon behövde göra.

Likt ett skådespel evalverade scenen framför henne. Nästan som fångad bakom en dimmig ridå följde honan sin konung. Hon sade inget, och stegen var raka och målmedvetna när de gick i Hans skugga. 
Vad än de skulle göra, vad än som skulle hända, så skulle hon göra sin Kung stolt.
Bevisa sig.
Nyaldi stannade när Kungen vände. Borggårdens snö glimmade, men det var Hans ord som drog hennes uppmärksamhet. 
"Dessa ledare är Ira och Nyaldi."
Hon ryckte till på insidan, kände hur pressen och nervositeten slog till på allvar.
Detta var hennes prövning. Ett test på kunskap, erfarenhet och lojalitet. En möjlighet att på allvar visa att hon inte var ett misstag. 
Hon mindes de kalla nätterna. Den bitande kylan och ensamheten. Hon mindes febern och ångern som kommit efter.
Kungen hade räddat henne, och hennes kärlek till Honom var bottenlös.
Hon gav en bugning åt Kungen, för att visa sin vördnad och tacksamhet. När hon dock tänkte på det, få var det inte helt förvånande att Hielo valt just henne och Ira. De hade varit där längst, kände Nordriket, och hade haft mest tid på sig att öva. Förvåningen låg dock i att varför dela upp dem? Varför välja att göra två team med en självklar ledare och en osäker? Ira var idealet. Perfektionen. Bättre att samla alla under henne, än att ge hälften till Nyaldi.
Med rappa öron tog hon till sig instruktionerna. Bearbetade informationen. 
Lade upp planer.
Hjorten lockade henne inte. Inget kött tilltalade hennes matta tunga. Skulle hennes sida vinna, skulle lagkamraterna få dela på hjorten. Äran att få vinna, att få skina till i Hans ögon för en ynka stund skulle vara allt hon någonsin önskat. 
När Kungen tystnat hade hon bestämt sig.
Med en röst ovanligt klar och ekande, med sträckt kropp som verkade större än vad den var, lät hon namnet på den första hon valt välla fram.
"Baugur."
Leken hade börjat.
[EDIT: Efter diskussion med säl så skriver jag ut ordningen som jag och mattiz kommit överens om]
Valen fortsatte. Namn ropades ut med planerad omsorg. Nyaldi kände ett hugg när hon inte fick Archie på sin sida. Att slåss mot honom skulle inte bli lätt, men detta var Hielos ord.
Hielos ord var sanning, lag och skulle villkorslöst följas.
Nyaldi hade valt Baugur först, varav Ira beslagtagit Archimedes. Nyaldi hade stannat upp, lagt huvudet på sned, mna i övrigt inte visat sig speciellt brydd. Hon hoppades att Archie inte skulle ta illa upp. 
När allt var över hade Nyaldi Baugur, Hathor och Debwer på sin sida. Hon hade en plan, även om Debwer från hennes sida ett otippat val. Hathor kunde hon arbeta med, och det väl, och Baugurs rena storlek och erfarenhet var dem alla till fördel. Ira hade fått den helt nya, och Arroya - även om valpen inte var helt ny så var så hade Nyaldi inte mycket av ett förtroende för dennes kunskaper.  
Archimedes, Arroya och Akela var de som Ira tagit, och Nyaldi kunde inte påstå att hon kunde misstänka kamratens planerade strategi. 
"Lycka till, min vän" sade hon till Ira, innan hon vände blicken upp mot Konungen i väntan på vad som komma skulle.

[Nyaldi: Baugur, Hathor, Debwer
Ira: Archimedes, Arroya, Akela.
Tror det är sagt att säl kommer avgöra hur detta avslutas; hon har min fulla tillåtelse att PP:a Nyaldi.]

[Det är dags för detta flockroll att få sitt efterlängtade slut! Alla flockmedlemmar  PP;as oceremoniellt, man får gärna bestämma detaljer som man vill, men detta är vad som hände efter att lagmedlemmarna valts.]

   Hielo iakttog tyst då Nyaldi och Ira valde sina lagmedlemmar, och sedan begav sig åt var sitt håll över borggården till de torn som avgränsade slottets marker från dalen. Kungen själv satt tyst kvar, iakttog valparna och ungvargarna som sakteligen började forma sig efter de gränser han dragit runt dem.
En stund senare lutade han åter huvudet mot marken under sig, mot isen som täckte stenen, och lät sin röst dåna genom slottets.
   "Leken kan börja."

Under lekens gång satt Hielo på muren ovanför slottets port, lät vibrationerna genom isen vara hans ögon då hans undersåtar bevisade sin kunskap och lojalitet. Det var en utdragen kamp, där såväl styrka som list och tålamod uppvisades, men i slutänden var det ett lag som stod segrande. En timme efter leken början så reste sig Hielo, då det sista sigillet brutits, och skred långsamt ned från muren efter att ha talat ett avslutande budskap.
   "Leken är över. Kom åter till Spegelsalen, rekryter."
En kort stund senare satt Hielo åter på sitt låga podium, med raden av ungvargar framför sig. Han studerade dem i tystnad en stund, utan att ge något tecken på vad utlåtandet efter leken var. Vargarna framför honom var märkta av den kamp som utspelats, såväl fysiskt som mentalt. Den fjättrade hjorten hade tystnat, trött av panik och darrande i sin isbur.

   "Ni har alla gjort prov på er styrka, er lojalitet, och såväl er förmåga att lyda som att leda denna dag", kungjorde den enorma vita vargen plötsligt, med en officiell klang i rösten. "Men ur alla lekar och alla krig går en officiell, och så går det även ur denna."

   "Nyaldi var den som bar och blev buren till seger denna dag. Med den segern kommer ett pris." Hielo gjorde en nästan omärklig gest med huvudet mot buren som hjorten fjättrats i. "Ett pris som du ensam får välja att göra som du önskar med." Tonen i hans röst var lika sval som alltid, men något i orden vittnade om att detta var mer än. Det var inte mer än en aning, långt ifrån uppenbart, men ändock där. Det var något i den blick som tungt vilade i Nyaldis ögon som sade att provet ännu inte var över. Nyaldis prov avgjordes nu.

[Behöver bara ett svar från Nyaldi, men andra får svara om de vill]

Honan darrade i benen. Riktigt om det var utmattning eller extas kunde Nyaldi inte avgöra. Bilder av det sista sigillet blixtrade i sinnet; färgstarka och overkliga. En svårgreppad saga. 
Orden att bege sig tillbaka till spegelsalen lyddes utan ett ord. Darrigheten tvingades undan för varje steg hon tog. Trots att hon hellst ville lägga sig ned och sova valde hon att låta fasaden ta fäste som en mur runt hennes känslor. Vad hon kände gömdes för de andra; när de såg henne ville hon att de bara skulle se en förebild.
Om hon, mindre-svagare Nyaldi, orkade hålla huvudet rakt så kunde de andra också göra det. 
Genom de blanka korridorerna slingrade sig hennes väg. Hon talade inte, och inte heller gav hon de andra någon uppmärksamhet. 

Nyaldi blickade upp mot Kungen när han talade. Hon kände stoltheten välla upp inom henne när Han såg på henne. 
Priset intresserade henne inte. Inget gick att jämföra med att ha Hans ögon på sig; få Hans uppmärksamhet. Någonstans i sitt sinne kunde Nyaldi nästan inbilla sig att Han var glad. Stolt. 
Stolt över henne.
Inget kunde mäta sig med det.

Noga lyssnade hon på hans röst. Granskade tonerna och orden i en stunds tystnad.
Tiken rätade på sig, reste på sig för att visa sin respekt när hon talade till Konungen. 
"Det sanna priset är att få visa vad jag går för, min Konung, och vetskapen att det är Er till nöje." svarade hon med en klar röst. En deklarerad sanning. 
Hon fortsatte.
"Priset, så som segern, är inte min - den är vår." sade hon,  vek inte med blicken från den hon talade till. Hon behövde knappast förtydliga vilka hon menade. Vilka som segern tillhörde.
Hon hade inget intresse av hjorten. Kött som kött i hennes mening; allt smakade is i munnen oavsett vad hon åt. Hennes lagkamrater förtjänade hjorten. Baugur och Debwer, Hathor, alla skulle de uppskatta bytet som väntade dem i bakom Kungens galler. 
Nyaldi sänkte kroppen i en bugning, och satte sig sedan ned. 
Seger, insåg hon, smakade ljuvligt på tungan. 
Frågan var bara, över vem hade hon egentligen segrat?

[DET FÅR DUGA *kastar ett sista svar på flockrollet*]

[Släntrar in efter en seg period...]

De hade förlorat.

Kampen hade varat i vad som kändes som en väldigt lång tid. Arroya var trött, hon hade verkligen gett allt. I detta fort av is som nu var hennes hem gällde det att vara stark, att visa sig värdig, att överleva. Och hon hade kämpat, men inte så att det hade räckt till. Och nu stod de där, hon och hennes lagkamrater, med skammen av att ha förlorat.
All fokus lades på Hielo då denne talade. Konungen som han kallades, hennes frälsning. Hon kunde inte säga att hon älskade honom, men allt hon var skyldig honom räckte för en livstids trohet.

En bister blick kastades mot de vinnande laget, speciellt mot Nyaldi. Hon som fick sitt namn nämnt. Vad hade egentligen gått fel, vad hade Arroya gjort för fel för att få kastas ned i denna skam av förlust?
Nej, det fick vara slut med detta. Det fick vara sista gången hon förlorade. Hon skulle kämpa, kriga, vinna. För att slutligen stå över dem alla andra. Hon skulle bli den främsta i skaran av unga krigare Hielo hade samlat omkring sig.
Hon skulle bli den som ledde de andra, den främsta generalen genom tiderna.

Vintervrenens blå blick vilade tungt, men inte med mer känslor än vanligt, på Nyaldi. Hon var passionerad, dedikerad och framförallt skicklig, om än hon synbart alltid stått i Iras skugga. På sätt och vis var det kanske även sant, men Hielo hade inga tvivel om att denna leka utfall hade varit det rätta. Dessutom var det inte vinnaren som var det viktiga i denna övning, något valparna, nej, vargarna snart skulle bli varse om. det här markerade början på, och det startade ned Nyaldis svar.
   Hennes stolthet gick inte att missta sig på, inte minst i svaret hon gav. Ett snett leende krökte Hielos läppar, svagt med uppenbart i kontrast till det neutrala ansiktet.
   "Du har rätt rätt, Nyaldi", lät Hielo kungöra. "Men du har också fel." Rösten var varken stolt eller besviken, utan sakligt konstaterande. En kort paus uppstod, några sekunder av tystnad då han lät orden sjunka in och blicken vandra över raden av trötta ungvargar.
   "Du säger att priset och segern är er, och det är en del av den sanning som denna lek har varit till för att bevisa. Du säger även att du har fått visa vad du går för, men det stämmer inte." Den enorma vargen reste sig långsamt upp, tornade sig högt över ungvargarna där han stod i sin skimrande sal av dunkel is. Han blick gled bort från Nyaldi, och orden som följde riktades till dem alla. De var tungt betonade, allvarliga, genomsyrade av vikten i deras budskap. Det var detta som flockmötet hade lett upp till, och Hielo hade ingen avsikt att låta det förbigå ungvargarna.

   "Leken ni har ägnat er åt denna dag har inte varit en simpel träning. Den var till för att visa en av de grundvalar i Nordriket som skiljer det från Numooris simpla flockar. De, som drivs av hämnd, passion, prestige och föråldrade traditioner, är enkelriktade och kortsiktiga. Anledningen till att Nyaldis svar är fel är för att Nordriket aldrig förlorar. Ni, det blod och kött som en dag kommer att bli en äkta del av isen i Riket omkring er, är segrare i de situationer där andra förlorar för att de inte vet bättre än så."


   "Ni är inte varandras fiender. Eran kamp mot varandra denna dag är inte en kamp om prestige, personlig skicklighet eller vem som är bättre än den andra. Även den som kan tyckas förlora går ur en kamp mer vis och stark än innan, bara den förstår nog väl för att se den vinsten i sin så kallade förlust. Den som verkligt har misslyckas i en kamp är den som tar stolthet i sin seger, känner bitterhet över sin förlust, eller inte ser vikten i att leva för att slåss en annan dag."

   "Där Numooris flockar slåss till meningslös död över meningslös heder, där kommer Nordriket att stå kvar. En sann medlem av Riket styrs inte av simpla känslor av prestige, hämnd eller förnedring - simpla känslor tillhör simpla vargar. Ni är ännu rekryter, men den dag då ni blir Krigare av Nordriket, då kommer ni att bli del av en enhet. Ert blod blir Nordrikets, och era kamraters framgång blir er egen. I er träning finns inga segrare eller förlorare, och endast brist på dedikation och lojalitet är en förlust i detta Rike. Mot Numoori kommer Nordriket aldrig att förlora, så länge dess undersåtar inser detta."
Hielo tystnade för ett ögonblick. Tystnaden efter hand dånande ord var intensiv och kall, där endast vindens viskande från sprickan högt uppe i Spegelsalens tak hördes.

   
   "Denna dag markerar en ny era i Nordriket", fortsatte han sedan, nu med en något lägre men precis lika betonade röst.
  "Det är en början till det som kommer att formas innan för dessa vallar och torn. Det sanna Nordriket grundas idag. Och det börjar med den här leken och vad ni har lärt er från den. Det är när ni förstår vad Nordriket faktiskt är som ni kommer kunna bli en äkta del av det. När ni har bevisat er styrka, er klipsket, er dedikation och ert förnuft så kommer ni att få göra ett slutgiltigt prov på er träning. Lyckas ni med detta prov, då blir ni i sanning en Krigare av Nordriket."
   Hielos blick gled åter över till Nyaldi - en av de första rekryterna, och en av de mest hängivna.

   "Idag kommer Nyaldi att ställas inför detta prov. Allt eftersom ni själva blir redo kommer ni själva att ställas inför det, och desto hårdare ni kämpar och desto mer ni förstår, desto snabbare kommer den dagen att komma. Låt den vetskapen styra er hädanefter. Med det är denna audiens över. Ägna resten av dagen åt vila. Hjorten är er allas att dela på." Hans blick gled över till Nyaldi, för några avslutande ord.
   "Var beredd, Nyaldi. Jag kallar på dig när tiden är inne."
Med de orden vände sig Hielo långsamt om och gick, mot palatsdelen i Spegelsalens bortre ände, utan att se sig om.