Varya hade inte sovit en blund. Tryckt emot lyans innersta vägg, gråtandes hade hon och hennes syskon legat. Desperta viskningar efter deras mamma hade regelbundet lämnat henne. Kroppen kändes matt, trött. Lukten av blod stack fortfarande i hennes nos. Pälsen runt hennes hals och nacke var i tuvor från det koagulerade blodet. 
     Tårarna rullade fortfarande ner för hennes kinder när första solstrålen nådde in genom lyans mynning. Monstret hade flytt undan Blue’s ljus, så Varya kunde endast anta att den var lika svag för solens. Med hela hennes kropp darrande av rädsla, oro, sorg och utmattning lyckades hon ta sig förbi sina syskon och ut genom lyan. Världen omkring såg ut precis som förut. Daggen glittrade fortfarande i gräset, och blommorna var fortfarande lika blomstrande som innan. Varför hade inget förändrats? Hela hennes värld hade förändrats, men varför syntes inget? Varför såg allt ut som vanligt?
     Ungtikens blick var glansig, men sliten. Ögonen stirrade ut i det smaragdgröna dunklet emellan träden. Hon kunde inte se någon, hon kunde inte se något. Vart var mamma? Varför hade hon inte kommit tillbaka än?
     ”Mamma!”, ropade hon. Bara ett avlägset eko svarade hennes skälvande röst och vingar som slog när fåglarna ovan flydde till nästa trädkrona. ”Mamma?” Rösten sprack. Tårarna fortsatte rinna utan hejd. Varya blinkade gång på gång för att försöka få dem ur ögonen. ”Mamma!” Återigen inget svar. Gråten kvävde hennes sista försök att kalla på henne igen. Hon såg bak på Kyrian och Vit.
     ”Vi måste hitta henne. Vi måste gå till henne och hämta henne. Hon kanske svimmade, hon kanske inte hittade hem. Vi måste gå till henne. Vi måste, vi måste-” De våldsamma snyftningarna gjorde henne tvungen att avbryta.

Han hade vägrat tro henne. Inte en chans att mamma inte skulle komma tillbaka! Hon var ju så stark, självklart skulle hon komma tillbaka, ha jagat vem det nu var som skadat Varya på flykt. Snart skulle hon komma gående, le mot dem och säga att faran var över, snart, alldeles strax.
Natten fortsatte och oron i Kyrians mage växte tills den tuggade på allt som fanns inuti honom. Vart var mamma? Det var inte kul längre. Varya var ju skadad! Lukten av blod var tung i lyan och han hade oroligt sneglat på sin snyftande syster hela natten. Han hade inte sovit en blund, lyssnat efter mammas steg utanför lyan. Oron hade pendlat mellan Varya, mamma, vit och monstret hela natten. Fortare och fortare snurrade tankarna ju längre tid mamma var borta.
Vad skulle dem göra om hon inte kom tillbaka?
Han försökte hålla en lugn mask inför sina systrar men tanken skrämde vettet ur honom. Dem hade ingen annan att gå till. Hector hade lämnat dem för länge sedan och han visste inte hur dem skulle hitta honom.

När solens första strålar skymtade i lyöppningen rörde Varya på sig, hon var på väg ut. Kyrian buffade försiktigt på Vit ifall hon somnat och gick ut efter sin svartvita syster. Hennes snyftande rop på mamma fick det att knyta sig av gråt i halsen på honom. Hon skulle inte låta så om mamma inte blivit svårt skadad. Skräcken fick Kyrian att stanna, följa Varya med sin förskräckta blick.
När han mötte Varyas tårdränkta blick var det som att skräcken släppte sitt förlamande grepp om hans kropp. Han skyndade fram till henne och rörde vid skuldran. Hennes rädsla fick ett märkligt lugn att lägga sig över honom. Det var nästan som om han lagt en tunn filt över sina känslor, han kände och såg dem fortfarande men det var som om någonting höll isär dem. Han nickade mot sin syster.
"Åt vilket håll såg du mamma senast?" frågade han med lugn röst som bara darrade lite. Han såg på vit och nickade mot henne att följa med, han tänkte inte lämna någon ensam. Antingen gjorde dem det här tillsammans eller inte alls.

[Var månader sen jag skrev någonting så ursäktar för medelmåttigt inlägg som jag inte ens pallat läsa igenom... olyckan som förföljer den här familjen, alltså ;-;]

Natten hade varit lång. Ohyggligt lång. Alldeles för lång. Och så oändligt, oändligt kall - i alla fall var det så det kändes.
  Vit hade legat tätt intill sina syskon medan timmarna kröp fram långsammare än vinter blev till vår. Det var blankt i den unga honans huvud, men hennes taniga kropp darrade som av den där kylan som bara fanns där för att någonting fattades. Mamma. Mamma var inte där. Hon hade aldrig kommit tillbaka.
  Den lätta beröringen från Valkyrian fick Vit att rycka till och slå upp ögonlocken över de ljust röda globerna. Något disorienterat såg hon sig om, fick för en ensam sekund ögonkontakt med sin bror, men vände snart ansiktet mot marken för att dölja den uppenbara oron som sken genom de näpna dragen lika tydligt som solen på himlen. Brodern reste sig upp och försvann ut mot ljuset där utanför. Det var morgon. Mamma var fortfarande borta.
  Ångesten kom flödande tillbaka genom henne, spred sig likt gift genom ådrorna, snörde ihop hennes strupe och fick henne att svälja hårt. Mariotte hade vakat över hennes frånvarande medvetande hela tiden, men Vit hade envist stött bort henne när hon försökt sträcka sig efter de trådarna i skyddslingen som ingav lugn.
  Ängeln försökte en sjunde gång ge hennes bultande hjärta lättnad, men blev genast bittert bemött av en albino som drog sig än längre in sig själv.
  "N E J", morrade Vit inom sig. Mariotte tvekade, men verkade int missnöjd. Mamma var borta, och innan hon var tillbaka tillsammans med syskonen på den plats i lyan som nu tycktes så tom, så spelade det ingen roll hur rädd hon var. Hur skräcken jagade henne värre än ångesten som varit en daglig självklarhet under hennes valpår.
  Samma ögonblick Valkyrians svans försvann ut i solen, hävde hon sig upp på benen efter ett andetag som lät alldeles för mycket som en snyftning. Svag. Svag, svag, SVAG. Tiken skyndade sig ut efter Varya och Valkyrian, slöt upp tätt intill broderns sida. Varya talade, men orden registrerades knappast hos Vit.

  "V- var?", stammade hon ut, som en dum förstärkning till vad Valkyrian redan frågat, och lät blicken hastigt vandra över till den uppjagade systern.

Det gripande paniken som snörpte hennes strupe fick en värk att sprida sig genom hela kroppen. Det var olikt något annat hon känt. Den påminde henne inte om sorgen när Hector lämnat, eller de gångerna hon sett mamma tyst gråta åt stjärnorna. Valkyrians röst tvingade henne att andas. Med en obarmhärtig skräck i ögonen såg hon ut emellan trädstammarna. De åldrade, hundra fot höga träden som förut alla varit olika, de som alltid kunnat lett henne hem, hit, kändes nu främmande. Osäkert såg hon sig omkring. Vart hade hon kommit ifrån? Hon kände inte igen sig. Med en uppenbar stress i hela hennes väsen snodde hon omkring. Bilder, hemsökande minnen som brände bakom hennes ögonlock skimrade förbi, och den mindre öppna dungen de befunnit sig.
     "Den..." Rösten var ännu svag, flackade i styrka och ton. Den kändes skör, och sprack regelbundet. "Där..." Hon blinkade frenetiskt för att försöka få tårarna ur hennes blick och se på sina syskon. "Där vi träffade Hector..." Minnena av silvervargen som annars skulle vara tröstande verkade bara skära djupare i hennes hjärtat.

Han såg på sin syster som uppenbarligen inte längre kom ihåg vart hon hade varit någonstans. Han ville be henne att lugna sig, men visste att det var lönlöst. Hennes känslor fick filten att bli så tunn att den nästan gick sönder.
Tillslut stammade hon fram ett svar och han nickade för att visa att han visste. Han måste röra på sig innan han gick sönder. Andhämtningen var ytlig när han satte av mellan träden han vuxit upp bland. Det kändes som att han skulle svimma.
Utan att märka det längde han på stegen, inte längre travandes utan rusade nu fram mellan träden så fort hans be bar. Vågen till gläntan verkade längre än normalt och varade längre än en livstid.
Tillslut delade sig träden och gläntan blev synlig. Trots att benen darrade under honom bar dem honom till gläntan, till henne. En gnällande kvidning steg i hans strupe när han stapplade fram till modern. Han ville inte se henne så - kall och med blod överallt - men han kunde inte titta bort. Ända fram till då hade ett svagt hopp funnits kvar om att hon på något mirakulöst sätt skulle ha överlevt natten trots att han visste hur dumt det var, hur mycket större sorgen skulle bli. Ett sorgevrål steg ur honom när han höjde nosen mot himlen och vrålade ut förlusten. Han ville ha hämnd. Han ville se varelsen som hade dödat hans mamma blöda och betala i flerfalt för den smärta denne åsamkat honom.

Vit mindes inte hur hon tagit sig dit.
  Valkyrians vrål ringde i öronen, men världen runt henne hade tappat allt ljud. Borta var brisen i träden, fåglarna som skrämt flaxade från sina gömställen, borta var hennes andhämtning.
  Allt hon såg var en blek kropp, den som påminde så starkt om sin egen, i snön. Blodet fläckade moderns hals och marken runtom, en rosa rodnad i droppformationer där någon - någon.. 
  Vit skakade febrilt på huvudet. Nej. Nej. Nej. Det kunde inte vara sant. Världen snurrade inför hennes åsyn, den metalliska lukten av blod så stark. Den tycktes växa i storlek, få hennes nos att sticka och domna, täppas igen, luftvägarna snöras ihop, luft, det fanns ingen LUFT -
  "Andas." Rösten var bara ett eko. Vits röda ögon var blanka av tårar, av skräck, av sorg. Luft. Det fanns ingen luft. Albinon staplade ett par steg baklänges, snubblade ner i halvsittande ställning. Buken hävdes i tankefällan, sökte efter syret som fanns i lungorna men som inte tycktes registreras. Det här hände inte. Det kunde inte vara sant. Det fick inte vara sant, för utan mamma..
  "Andas, Vit", Mariottes röst skar återigen genom tystnaden i hennes medvetande. Kraften i den överväldigade henne, hon hade aldrig hört den låta så, någonsin, ändå verkade hon inte var mottaglig för de upprepade orden. Valkyrians ljud, vrålet, skar så djupt ner, kylde henne till märgen, gjorde det alldeles för verkligt. 
  Mamma var borta, de var ensamma, och det fanns ingen förbannat LUFT-
  "ANDAS", upprepade Ängeln, och vällde plötsligt in över hennes medvetande på ett vis hon inte hade gjort på mycket länge. Det var som att sänkas ner i varmvatten, någonting som strömmade över henne, fyllde upp hennes tankar och själ tills hon knappt kunde urskilja sig själv från Ängeln. Vit drog efter andan i överraskning, vred på sig likt en mask, skakade på huvudet, nej nej nej nej. Låt mig vara, låt mig slippa, jag vill inte-
  "ANDAS, valp!", sade Mariotte. De första, heta tårarna bröt sig fria och rann nerför Vits kinder. "Du har din luft, du har dina lungor, du har din broder och du har din syster, men framför allt har du dig själv - så andas. ANDAS."
  Vit andades. Men Blue andades inte.
  Vit reste sig upp på darrande ben, kollapsade intill moderns kalla kropp. Den orörliga gestalten smälte nästan in i snön genom hennes tårfyllda blick, och hon blinkade frenetisk, ville se, ville se henne, fina fina mamma.. Darrningarna spred sig från hennes ben till varenda fiber av hennes kropp. Det var så kallt, i hjärtat och i luften och den kropp som utstrålat liv. 
  Det var så mycket blod, och plötsligt ville Vit inte se någonting alls. Hon slog igen blicken med en rungande snyftning. Ett gnyende steg ur botten av bröstkorgen när hon trampade åt sidan med frambenen, drog sig bara halvmeter bort från modern.
  "Nej, Vit. Se på henne." Vit tvekade, satte tårar i halsen, andades ut i en märklig hickning. Hon vred på huvudet, oändligt långsamt, och såg på den bleka. Under stängda ögonlock fanns moderns vackra, blå ögon, de som Vit tyckt varit så fina, men aldrig fått själv. Mamma.
  "Se på henne, och kom ihåg idag, Vit, min kära. Hon är aldrig borta så länge du minns. Aldrig borta så länge dina minnen består. Hedra hennes minne, sjung hennes sånger, lev det liv hon gav dig, och en dag.. en dag Vit, kommer du förstå. Hon är med jorden liksom himmelen själv. Hon kan aldrig försvinna." Vit snyftade krampaktigt, bet ihop käkarna och pressade ögonlocken ihop så hårt att hon såg stjärnor virvlande där innanför. "Se på henne, Vit, och kom ihåg idag."
  Den unga rörde långsamt på sig, sänkte huvudet ner mot det fridfulla anleta hon älskade så djupt. Mjukt, oändligt ömt, pressade hon deras pannor tillsammans, lät sekunderna ticka förbi till ljudet av broderns döende yl.
  "Kom ihåg idag."
   Vit snyftade.
  "Hejdå, mamma."

[fy fan]