Väntan på att ledaren och de antagna skulle återvända var hemsk. Delshay stod på helspänn och blickade ut över bergskammen. Ibland kunde ett eko av någonting höras, men striden var för långt bort för att det skulle gå att avgöra vem eller vad. Han hade ont i magen, hatade hur syskonen var där borta utan att han visste om de fortfarande levde eller inte. 
  Nej. Allt skulle gå bra.
  Trodde han.
  Meningen var inte på långa vägar lika övertygande när bröstet kändes tomt och kallt på grund av det vidriga kraftfältet runt templet. Han rös av obehag, och såg bort mot resten av noviserna som verkade lika stressade som honom. De yngre vargarna satt tätt intill varandra, någon annan lite längre bort med bister uppsyn, någon vägande fram och tillbaka på tassarna. Blicken landade slutligen på den vite Valkyrian, den nya rekryten. Den unga hanen hade inte varit hos dem särskilt länge, och de kände inte varandra väldigt väl än.
  Delshay drog ett djupt andetag för att sansa sig något, och rörde sig långsamt mot den blåögda vargen med ett något sargat, men genuint och vänligt, leende på läpparna.
  "Hej", sade den bruna hanen, och slog sig ner långsamt ned vid honom. Han sökte dumt efter någonting att säga. "Hur är det?" Fantastiskt, förstår du väl. Han sökte snabbt efter ett ämne som inte var lika uppenbart opassande. Något som kunde distrahera lite. "Hur gick det med träningen igår?" Bättre.

Utan att säga någonting hade Valkyrian följt med Loke när den vite hanen hade ropat till sig honom. När de kommit fram till templet hade han backat undan från den skadade vargen och låtit de som kunde hela göra sitt. Sedan hade han vankat ett tag, oförmögen att sitta stilla. Tillslut hade han gått några varv runt tempelområdet, noga med att inte hamna utanför barriären ifall någon skulle komma efter honom och sätta sig på honom.

Nu satt han och stirrade stint mot striden, det ryckte i öronen varenda gång han trodde sig höra någonting från striden. Det kändes fegt att sitta här och vänta på att andra skulle fixa det jobbiga, det fick honom att känna sig som en valp igen. Vänta på att mamma kom tillbaka med mat, att mamma skulle skydda dem, att mamma skulle se till att allt det onda höll sig borta...
Med ett irriterat ansiktsuttryck reste han sig upp och skulle börja vanka av och an igen när Delshay kom fram till honom. Förvånat såg Valkyrian på den bruna. De hade inte växlat mer än några korta artighetsfraser i förbifarten och Kyrian kunde inte säga att han visste speciellt mycket om den andra.
Han log fåraktigt och hälsade när Delshay hälsade. Ett kort skratt lämnade honom när Delshay frågade hur det var och han satte sig ner med den andra.
"Fantastiskt faktiskt, aldrig mått bättre." svarade han och flinade för att visa att han försökte lätta upp stämningen.
"Jomen det går... bättre antar jag." han skrattade kort och ryckte på axlarna "Jag har inte trillat i någon lera på åtminstone en dag. Hur har det gått för dig då?"

Leendet som spred sig över läpparna var nästan mekaniskt, även om det samtidigt låg någonting ärligt över det. Han nickade kort och framkallade så mycket vänlighet i blicken det bara gick, trots kylan och mörkret inom honom. Det var inte så svårt som han trodde - inte särskilt svårt alls, egentligen.
  "Vill du veta en hemlighet?", undrade Delshay retsamt. "Niyaha snubblade ner i en lerpöl under en övning för länge, länge sedan, när vi nästan var unga nog att kallas valpar. Någon skrattade lite åt henne. Efter det var hon den renaste vargen i hela flocken i flera månader. Jag tror hon blev stött." Minnet fick honom att skratta till. Det var ett matt skratt. Tiden i Acherati kändes så avlägsen, likt en dröm som verkade lika verklig som overklig. Det var länge sedan nu, de hade alla levt i en trygg saga där de ännu inte visste om de faktiska faror som väntade. Allt hade varit en dedikerad lek. Nu var det på allvar.
  Delshays egen träning hade fortskridit väl efter att flocken hade nått Sacrari. Det kändes så länge sedan Dimitrij hade samlat syskonen och blåbröderna för att introducera dem för de fysiska träningsmomenten. Han hade aldrig varit riktigt lika duktig som sina syskon, men hade likväl varit en hängiven elev.
  "Det går ganska bra", svarade han, men hann inte längre innan en blodisande tjut ekade över dalen. Delshay flög upp på tassarna i några steg framåt och stirrade ut över det vidsträckta området. Hjärtat slog oroligt i bröstkorgen när han kastade en snabb blick mot Valkyrian, och sen tillbaka. Han tvingade sig att stå kvar. Koncentrerade sig på att stanna.
  Snälla, låt dem vara oskadda.

Han lyssnade intresserat, för en kort stund var det nästan möjlig att glömma vad dem väntade på. Ögonbrynen höjdes förvånat och han skrattade till. Niyaha? Trilla och bli stött över en sådan sak? Han hade svårt att föreställa sig det.
"Verkligen?" frågade han med skratt tydligt i rösten "Jag har så svårt att tänka mig det." Leendet var en aning skevt och trots att hans skratt varit genuint syntes oron i hans leende. Han kunde inte föreställa sig vad Delshay gick igenom. Det var hans syskon som var där ute och slogs mot vampyrer medan han satt hjälplös här i templet, det var tillräckligt illa att ha dem som flocksyskon. Tänk om det varit Vit och Varya som varit där ute och slagits? Hans mage kändes genast som ett isblock när han tänkte på sin sköra, fina, fina syster vit mot ett av odjuren. Varya kunde skydda sig själv men han kunde inte heller föreställa sig att hon slogs mot en vampyr utan att han hjälpte till, bara tanken fick honom att vilja kräkas.
Kyrian log uppmuntrande mot Delshay när denne sa att även hans träning gick bra. Han hann inte mer än öppna munnen för att ställa en ny fråga innan det gälla skriket ekade i dalen. Med en smäll stängde han käkarna och såg oroligt åt det håll striden var. Det tyckte i benen på Kyrian när han tvinade sig att inte rusa iväg.
"Jag.. jag tror int-inte det var någon av dem..." sa han mumlande med blicken fäst på bergen. Rösten svajade oroväckande och han trodde inte att rösten skulle hålla om han fortsatte.

"Jag.. jag tror int-inte det var någon av dem..."
  Delshay svarade först inte, utan stirrade istället upp över bergskrönet långt borta. Han visste mycket väl att Valkyrians gissning inte hade någon egentligen grund - striden var för långt borta för att det skulle gå att avgöra, och tjutet som ekade ut och försvann gick inte att sätta någons namn på. Det gick bara att hoppas på att röken som steg kom från en bränd fiende än något annat. Snälla.
  Motvilligt sjönk Delshay ner på bakdelen i ett försök att samla sig, men öronen förblev spända. Han önskade återigen att ljuset fanns att tillgå - kanske skulle det hjälpa både honom och Valkyrian. Oro lönade sig aldrig.
  "Det är inte första gången vi stridit", sade han lågt, och vände blicken mot den vite för ett kort ögonblick. "Men det är första gången jag inte varit med." Inte för att de tidigare skärmytslingarna räknades som strid, egentligen. Snarare förvirrat kaos. Ändå, på något vis, hade det känts bättre att vara i fara tillsammans med flocken än att ligga och trycka i säkerhet. Men reglerna var tydliga, och han hade ingen lust att göra saken värre genom att bryta regler och distrahera resten från vad som behövde göras. 
  Men det var väldigt svårt.

Valkyrian satte sig ner bredvid Delshay för att också kunna se mot bergskrönet.
Hans huvud vreds väldigt snabbt mot Delshay när den brune berättade om att han varit med tidigare.
"Du.. du har varit med?" frågade han med tydlig respekt i rösten. Han hade bara trott att det var Antagna som fick bara med, att det alltid varit så. Fast regler fanns ju bara om det fanns en anledning till det, så logiskt sett har väll alla varit med vid något tillfälle. Han hade bara svårt att se Delshay strida mot ett sådant monster. Delshay var en sån varg som det var lätt att umgås med och som alltid verkade snäll, inte för att Kyrian direkt umgåtts med honom innan, det var svårt att föreställa sig honom i en strid.

"Du.. du har varit med?"
  Delshay gav ifrån sig ett hest, nervöst skratt. Varit med. Det var ju ett sätt att se det på. Det var snarare så att han skräckslaget tittat på utan att veta vad han skulle ta sig till. Det hade knappast varit strider, ens. Snarare slakter. Ingen hade varit beredd, och det var just det som hade fått honom att känna sig skyldig. Som att han borde kunnat göra mer, även fast tanken egentligen var orimlig, då båda han och syskonen varit yngre vid tillfället. Han brydde sig om flocken mer än vad som kunde tyckas möjligt, de var hans familj. Det sista han ville var att svika dem, och under en tid hade det verkligen känts som att han faktiskt gjort det.
  Det var länge sedan nu, men svårt att glömma.
  "Nej, du", svarade Delshay med tydlig sorg i rösten, och vände blicken mot Valkyrian. Den yngre förmågan såg tillbaka mot honom. "Inte så som du tror." Han tvingade fram ett tappert leende, ville muntra upp novisen trots att allt kändes så grått och dystert. "Men vi kan trösta oss med att oddsen ser bättre ut än förr."

Valkyrian vinklade tillbaka öronen en smula skamset. Han visste inte vad som hänt tidigare och han visste inte hur en strid såg ut om den inte såg ut som den han precis bevittnat eller som det såg ut när han och systrarna försökte ge sig på de levande döda i Ken-yak. Det hade i och för sig inte känts som en strid utan mer som att de döda var en enorm naturkraft som de tre inte kunnat göra någonting för att stoppa, det hade funnits några fler men det hade inte spelat någon roll.
"Ja det vet du bättre än jag." svarade han med ett försiktigt leende. Han var tyst i några sekunder och såg sig omkring efter någonting att säga.
"Förlorar du också din magi här?" frågade han och tvekade sedan "Eller ja, om du har nån.. jag vet inte men.. ja.."

Han nickade motvilligt åt den yngre hanens fråga, men svarade inte. Tomheten var alldeles för påträngande att han inte orkade låtsas om att den existerade. Det skulle inte vara för evigt, och det var tanken säkerligen samtliga vargar med förmågor klamrade sig fast vid.
 

Delshay visste inte hur lång tid som passerat innan de skymtade rörelse bortom slätten. Samtliga som vakat över tystnaden reagerade i samma ögonblick och Delshay reste sig så fort det gick på svaga ben. Han kastade en snabb blick mot Valkyrian och störtade sedan fram till den osynliga gränsen med den yngre förmågan tätt i hasorna - följt av andra som oroligt inväntade de Antagna, plikttrogna nog att inte lämna det skyddade området.
  De återvände. Vid gudarna, de återvände.


[Avslutat <3]