[Privat med Yargol. Utspelar sig efter Ett välbehövligt samtal]

Achilles hade snabbt behövt söka upp Yargol. Han behövde bara prata med.. någon. Det nästan krampade i bröstet på honom, som att någon tryckte ihop hans lungor och det var svårt att andas. Hans samtal med Filia hade varit bra men det hade också byggt upp en rädsla i honom, som han inte riktigt kunde beskriva eller hantera. Det hade hänt för mycket. Alldeles för mycket. Achilles andetag var ansträngda och ljudliga. Konstigt. Det brukade inte vara det. Han brukade inte höra sig själv andas på det här sättet.

- "Yargol.. Yargol jag måste prat med dig, nu direkt."
Yargol var som tur va inte svår att hitta, och han bad att få prata med honom i ensamhet. De stod nu avsides bortom andras liv och rörelse, ingen kunde höra dem. Men för Achilles lät flockens avlägsna ljud likt en molande orkan som ville svepa med sig allt inom honom, så han försökte få med Yargol så långt bort som möjligt för att ljudet inte skulle bli lika bedövande.

Nu stod han där mitt emot Yargol, men kan klarade inte av att se på honom. Han försökte fokusera på att andas och vad han skulle säga.
"Yargol, hon blev skadad. Filia. Hon har ingen känsel i frambenen.  Hon lever ju och så, men det kunde ha gått värre. Hon kunde ha blivit mer skadad, hon kunde ha dött. Vad hade jag gjort då?" Han andades högt några andetag. "Jag vet inte om jag klarar det här. Tänk om jag inte klarar det. Tänk om jag tar ett beslut, och fler blir skadade, eller dör, vad gör jag då? Det här var ett misstag, de borde inte valt mig, någon annan hade varit bättre..." Han fortsatte tala osammanhängande och drog knappt efter andan mellan orden.

Yargol hade inte kunnat stå still efter mötet, och hade snabbt sysselsatt sig själv med att hjälpa till att fixa skydd och lyor till de dräktiga tikarna. Tankarna virvlade snabbt i hans huvud. Malphas. Exodus. Allt fördömt som hade hänt under de senaste dagarna. Det var frustrerande, förargande, minst sagt. När Achilles kallat honom så hade Yargol med ett stygn av tacksamhet lämnat sin egenvalda syssla igen. Han orkade inte med tikarnas prat eller resten av flockens velande och tjatter. Han behövde röra på sig, få utlopp för frustrationen.
     Han följde med Achilles till en lugnare plats, bort från flocken. Det var tydligt redan innan den yngre hanen stannade att han tyngdes av oro. Där fanns ångest i hans hållning, tvivel i hans blick. Yargol drog ett djupt andetag och höll blicken stadigt vilande vid Achilles, väntande på vad den andre kämpade för att få fram. När orden väl lämnade honom så var det som att en damm hade brustit och allt flödade ut på en gång i en enda röra.
     ”Achilles!” avbröt Yargol med en hög morrning och blottade tänder. Fjäderplymerna burrade tillfälligt upp sig över hans nacke. ”Andas, valp! Innan du sväljer tungan och kvävs.”
     När Achilles försökte svara, kanske för att förklara sig eller be om ursäkt, så stampade Yargol hårt i marken. ”Achilles!” upprepade han hårt. ”Djupa andetag, kom igen. Sen börjar du om.” Tillfällig tystnad föll medan de båda andades. Yargol släppte ut en djup suck och lät raggen lägga sig en aning.
     ”Ta det från början. En sak i taget.”

Achilles tystnade och stannade upp, lyssnade på Yargol medan han stirrade rakt ut i luften. Och andades.

Det gick flera minuter och Achilles blev som nollställd, han kom inte ihåg något utav det han nyss hade sagt. Vad var det som hände med honom? Det var som att han höll på att bryta samman på insidan. Kanske hade han egentligen gjort det länge redan, men han hade aldrig haft tid att känna efter. Under hela hans liv hade allt varit en kamp. Det var få saker som hade gått smidigt, eller som planerat. Hans uppväxt hade ständigt kantats av minnen av alla han hade förlorat. De var så många. Han kunde nog knappt minnas dem alla vid namn längre. Det var enklare att försöka glömma alla han hade känt och älskat, speciellt nu. Han kunde hantera det. Men nu var det en helt annan sak. Tanken på att förlora fler, och att det nu skulle vara tack vare honom, tack vare hans beslut. Insikten av att nästan ha förlorat Filia knäckte honom.

Han kunde inte hålla tillbaka enstaka tårar som kom.

"Yargol. Jag är inte säker på att jag kommer klara det här." Han kom ihåg att andas.

"Jag är inte stark nog."

”Nej, det är du kanske inte”, svarade Yargol med hård stämma. Han mötte Achilles tårfyllda blick, och såg känslorna som svepte över dem. Det var tydligt att Achilles var rädd, både från hans ord och hans uppsyn. Han tvivlade, och skrämdes av den position och det ansvar han hade fått. Han var rädd för ansvaret, rädd att göra fel, rädd för att skada eller mista fler. Yargol lutade sig närmre vännen, och fortsatte med samma hårda ton.
     ”Men du kan bli. Glöm inte att du inte är ensam, Achilles. Vi har valt att följa dig, för att vi tror på dig. Men om du tror att du kommer att ha ensamt ansvar, att vi blint skulle gå i döden utan att ifrågasätta det, så underskattar du oss. Är vi en flock får att beskydda, eller fria vargar?”

Det var som att Achilles pausade paniken och ångesten medan Yargol talade. Egentligen var det självklart, egentligen var det inget som Achilles inte redan visste. Men han behövde höra det. Yargol sa exakt vad som behövde sägas för att det skulle sjunka in och lugna honom. Han nickade till slut sakta och drog sen ett djupt andetag för att komma ihåg att andas normalt igen.

"Tack. Du har så rätt." Sen började han skämmas istället när han insåg hur han hade betett sig mot Yargol, som en jäkla barnslig valp. Han vågade inte möta Yargols blick igen, utan försökte samla sig igen blinkade bort tårarna ur ögonen. Så här kunde han inte hålla på. "Förlåt. Det här ska inte hända igen." Sa han med dämpad röst medan han vände sig om och började gå tillbaka.

Yargol stod tyst medan Achilles lugnade sig, och grymtade medhållande när den yngre tog till orda igen. Han kunde se skammen i Achilles hållning; hur han sjönk in i sig själv och undvek Yargols blick. När Achilles vände som för att lämna situationen så frustade Yargol ut ett andetag och stegade ikapp honom.
     "Bäst för dig det. Annars kanske jag måste ge dig en snyting. Skaka runt på skramlet i det där huvet så det ramlar rätt." Han gav Achilles en menande blick och höjda ögonbryn.

Achilles himlade trött med ögonen. "Du kan va lugn, jag hinner snyta dig först." Och med det så drämde han till Yargol hårt i ansiktet med hans egna huvud för att han skulle hålla tyst. Han såg sen trotsigt mot Yargol. "Se, det verkar som det här huvet sitter kvar." Han stegade iväg sen och lämnade Yargol kvar bakom sig, betydligt lugnare än han var först. Han mådde tydligt bättre nu.

[Avslutat]