Ivo hade direkt närmat sig främlingen när han sett henne. Hon var skitstor, det var det första Ivo lade märke till. Större än honom själv. Större än farsgubben? Förmodligen. Väldekorerad, smycken i öronen och svansen. Lång svans, dessutom. Längre än hela Ivo. Ungdjuret spatserade fram på sex ben, huvudet höjt en aning. Han avskydde att vara mindre. Och yngre, till en viss del. Ibland hade det sina fördelar, men oftast ledde det bara till att folk antog han inte begrep nånting.
Ivo begrep ju för det mesta, det mesta.
Tiken tycktes vara äldre. Äldre än farsan? Var det något Esk försökt banka in i huvudet på Ivo, så var det att respektera äldre. Var det dags för sånt nu?
"Assåååå," började han. "Hej du."
Han synade tiken. Vad gjorde hon här ute i Eriinari, helt själv? Kanske var hon vilse, i Eriinaris vildmark. Ivo bestämde sig för att försöka vara hjälpsam, om så var fallet. "Äru' vilse? Eller ba strosar du omkring?"


[skäms för det sämsta startinlägg någonsin?   Till Persephone!]

Persephone log mot ungvargen och läpparna särades i ett ljudlöst skratt då hon hörde hans fråga.
"Nej, vilse har jag inte varit på länge."
Hennes nötbruna ögon var varma och välkomnande och dem sanslöst långa öronen vaket spetsade. Hon hade hållit sig nära ken-yak det senaste året, då hon inte lyckats finna sin skyddsling efter attacken så hade hon valt att stanna. Alltid skulle hon tillhöra glaciärklanen, evigt skulle hon vara en vandrare och slutligen återvända hem till isen, men för tillfället tillät hon sin vardag uppfyllas av ett annat syfte. Lära av landet och avliva odöda på deltid. Att vara en del av en trupp, lyda order, utföra repetitiva uppgifter och alltid vara vaksam passade henne. Hon hade snabbt fallit in i vardagen som zombiejägare även om stor del av hennes tid spenderades vid islagunen och på andra angränsande platser. Hennes huvudsakliga syfte var ändå inte att agera smittskyddsinstitut, även om det hade kommit att kännas angeläget.
Perse var en hona som uppskattade artighet då den hade en funktion, men hon var inte lättkränkt eller oförstående inför mindre disciplinerade umgängesformer. Hanens något slöa sätt tycktes roa henne.
"Och ni är heller inte vilse, misstänker jag."
Fortsatte hon med en röst som radierade lugn och självsäkerhet. Det var svårt att avgöra om hon märkte av hanens blickar på hennes smycken, och vad hon i så fall kände inför dem. Själv var hon diskretare i sitt studerande av främlingen, tycktes inte reflektera över det extra paret ben eller betarna i hanens mungipor. Givetvis var dock allt noterat och det väsentliga nedtecknat i hennes inre protokoll
"Mitt namn är Perse. Hälsad..?"
Ett av hennes mörka ögonbryn gled antydande uppåt då hon bollade över ordet till den andre.

Nähä nä, vilse var hon inte så lätt minsann. Skönt ändå för henne, för Ivo gick emellertid vilse lite då och då. Inget han erkände högt, så klart.
Tiken verkade schysst ändå, som en snäll faster. Hon kunnat säkert vara i pappa Esks ålder. Hennes ögon var bruna och varma och det låg ett leende över hennes läppar.
"Näee ja går inte vilse så lätt," svarade han med en loj ton och tog några steg närmare. Det gjorde han, ibland för lätt, men inte idag åtminstone. 
Tiken presenterade sig som Perse. Hon var artig, talade artikulerat och nästan lite nobelt på nåt sätt. Ivo var bara glad att hon inte tycktes se ner på honom och hans sätt. Att prata på så vis hade nog varit en utmaning för honom.
"Tjena Perse," nickade han. "Ja' ä Ivo."
De vita ögonen sökte sig åter till hennes smycken, och Ivo undrade tyst, samt lite förläget, hur han skulle se ut i sådana.
"Schysst bling. Vart haru fått tag på de? Gjort de själv?"

"Tjenare Ivo"
Replikerade hon med ett leende som nådde ögonen. 
Ett mörkt ögonbryn höjdes något då hanen något ogenerat tycktes syna henne, som de flesta vargar fastnade han på hennes smycken. Hon nickade något fundersamt medan han talade.
En av stavarna i hennes högra öra lämnade plötsligt sin plats, omformades i luften och blev ett tunt knivskarpt blad som vilade i luften mellan de två.
"Metallen måste jag hitta, men sen kan jag göra vad jag vill med den."
Hon talade lugnt.
"Mitt 'bling' är lika mycket en gömd vapenarsenal som en symbol för ära och stolthet."
Fortsatte hon och rösten innehöll fortfarande samma värme. Metallen i luften tycktes plötsligt flytande, blev till en oklar boll eller droppe och fördes sedan tillbaka till sin plats. Åter blott ett smycke bland flera. Persephone tycktes inte ens behöva koncentrera sig.

Tjenare. Ivo frustade ljudligt åt orden. Vad var det med alla hippa gamlingar? Men han slutade roa sig och spände sig en aning när han märkte hur hennes örhänge förflyttades i luften, formades om. När den formades till ett sylvasst blad tog han omedvetet ett par steg bakåt och förberedde sig. Han hade kanske varit naiv som trott hon bara ville socialisera? Tankarna rusade och han var för en stund rädd hon tänkte skada honom. Orden hon uttalade var som i ett töcken, Ivos fulla fokus vilade på bladet i luften. 
Mitt 'bling' är lika mycket en gömd vapenarsenal som en symbol för ära och stolthet.
Ivo såg metallen ändra form igen, tycktes flytande likt vattendroppar. Smycket återställdes, och sattes på sin rätta plats. Ivo andades ljudligt ut, och insåg först nu att han hållt andan.
"Skräms inte sådär asså. Trodde du skulle peta ut mitt öga eller nåt," muttrade han och antog en något ledigare position. Vad som skrämde honom var att hon utfört det där trickset utan att ens rynka pannan. Hon kunde lät snitta upp Ivos hals om hon så bara ville. Bäst att försöka låta bli att kränka damen.

Persephone skrattade roat, ett lugnt och kontrollerat skratt som mest påminde om ett uppdelat hummande. Det ryckte lite i ärat som metallen just återvänt till.
"Inte har jag någon orsak till det."
Hennes hållning var mjuk och avslappnad och ett leende låg kontant på läpparna.
"Ni är allt för välartikulerad för att vara en zombie, och inget ont har Ni gjort mig."


[Kortis, var ett misstag att återaktivera Perse, tror hon ska få bli npc-zombiejägare]

"Näee men..."
Ivo såg bara trumpet på henne. Om hon nu saknat orsak, varför hade hon då flexat med sina krafter sådär framför nosen på honom? Framför allt borde det vara tydligt  att se att inte var  en zombie.
"Zombie?" upprepade han, det var åtminstone något han kände var värt att diskutera. "Jagar du också zombier elle?"