[Utspelar sig precis efter rollspelet ”Blod”]
 
När flocken äntligen hade kommit ut ur skogen så hade solen redan börjat stiga över horisonten. Träden, bambun och ormbunkarna hade gradvis bytts mot snårigare savannträd och gulnande gräs. De öppna vidderna som hade brett ut sig framför dem hade känts välkomnande efter skogens dunkla skuggor. De hade mötts av solen, och med den hoppet om en stunds frid. Om än frid var allt annat än vad flocken hade känt. Dimitrij hade med hård blick och ett allvarligt tonfall försäkrat sig om att alla närvarande var samlade och att de sårade fick vård så gott det gick innan hon vänt tillbaks in mot revirets mitt. Hon hade själv inte stannat mycket längre än för att se till att medlemmarna visste vad som behövde göras, att de inte fick lämna platsen, trots de många förvirrade, skrämda och skamfyllda blickar hon mötte. Hon hade önskat att hon kunnat stanna för att ta hand om dem, för att vara en trygghet i sitt yttre lugn när resten av flocken behövde det. Men med flera sårade, så många förvirrade och i chock kunde hon inte sända någon annan för att hämta de två som hade stannat med valparna. Flocken behövde stanna här, i solen. Med gryningen i sidan flög Dimitrij så snabbt vingarna bar tillbaks in mot revirets mitt. In mot det som varit deras huvudsakliga sovplats under så lång tid.
     Trots att hon flög så var morgonen förbi innan Dimitrij kunde landa i en glänta i närheten av flockens lyor. Så snart som hon närmat sig området hade hon sänt sina mentala trådar efter de hon sökte. Av ren säkerhet kände hon ut i området runtom dem, så långt hennes sinne orkade, för att försäkra sig om att det inte fanns någon annan i närheten. Hon höll hårt om Niaras, Beatas och valparnas sinnen när hon landade, och hade redan satt fart mot den grottliknande lya som de befann sig i innan hon hunnit fälla ihop vingarna på nytt igen.
     ’Jag är här. Det är säkert. Ni kan komma ut’, sände hon till de båda vuxna vargarna så snart som hon närmade sig, och hon såg med lättnad hur Niara uppenbarade sig i lyans öppning när hon kom fram. Åsynen av vännen fick en obeskrivlig tyngd att lyfta från hennes bröst, och hon släppte ut ett andetag som hon inte känt att hon hållit när hon kunde bekräfta att alla var kvar. Hon kände Beata röra sig inne i grottan tillsammans med valparna.
    ”Niara”, andades Dimitrij när hon mötte vännens blick. Hon saktade inte på stegen förrän hon kom nära Niara, och kämpade för att inte låta lättnaden övergå i den trötthet som hon visste skulle omfamna henne så snart hon släppte sitt fokus. Dimitrij hade fortfarande inte vilat sedan nattens händelser, och kroppen var matt av ansträngning och kläddes i sår och ömmande märken hon ännu inte hade fått tid att ta hand om. För stunden tänkte hon inte på dem. Hennes matthet var inte viktig i jämförelse med vikten av att föra de andra och valparna i säkerhet, tillbaks till resten av flocken. Ändå kunde hon inte hålla tillbaks lättnaden från sin röst.

Niara kände sig som att en storm hade farit igenom henne, och nu var hon matt och tom på allt. Hon hade hört Dimitrijs röst, och det hade tärt i henne. Niara hade velat hjälpa till, vara till nytta, stå vid Dimitrijs sida och vara det som hon känt att hon lovat att vara. Nu hade hon inte ens sett vampyren, för hon hade lytt orden. Hon hade tagit sig direkt till lyan istället, och där hade hon funnit valparna och snart hade hon mött en sårad Beata. Hennes uppgift hade då blivit självklar. Men hon kunde inte låta bli att skämmas vid tanken på att hon var så oerhört lättad över att hon hade sluppit att möta vampyren. För hon var så rädd av bara tanken att stå där öga mot öga mot den. Men nu hade hon varit lika rädd av tanken på att de andra var där, med vampyren. Och de kunde vara skadade, eller värre, likt Niara. Men ingen mer hade kommit tillbaka till lyorna förutom Beata. Deras andras öden var helt okända. Känslorna var överallt och ingenstans.

Hon kunde inte hålla tårarna tillbaka medan hon stått lutad över Beata och försökt hela henne, vilket också var meningen. Tårarna hade sin läkande effekt och Beatas tillstånd hade stabiliserats. Men hon kunde inte heller riktigt sluta gråta alls sen. Beata och valparna hade inte kommenterat något. Alla förstod väl hela den stressiga situationen, även om Niara mer själv skämdes över det hela. Men ingen sa något. De enda de kunde göra i grottan var att vänta. Niara önskade att hon kunnat vara ett stöd för de andra som var där med henne, men det var över hennes förmåga. Inte ens Beata verkade lika upprörd som henne själv, men hon kanske var i ett mer chockliknande tillstånd, och reagerade med att inte reagera alls för stunden.

Men snart kände hon det, sinnet av Dimitrij. Hon hade genast begett sig mot grottans öppning och mötte Dimtirij i ingången. Lättnaden hon kände av att se sin vän vid god hälsa fick tårarna att komma fram igen och hon rusade fram för att trycka in huvudet mot hennes bog, och bara snyftade okontrollerat.

- "Jag är så glad att du är här." Var det enda hon lyckades få fram mellan snyftanden och tårar som blötte ner Dimitrijs päls.

Vännens gråt och skälvande andetag kändes genom hennes bringa. Dimitrijs anlete spändes i ett tunt, sorgligt leende medan hon kämpade för att behålla det lugn hon ännu slöt sina egna känslor i. Det senaste dygnet hade fyllts av för mycket gråt. Flocken grät. De hade förlorat en medlem, en moder och vän. Flera medlemmar var sårade. På grund av flockens egna misstag. Hon behövde vara stark för dem. Hon behövde se till att de inte upprepade sina misstag. Hon behövde vara tryggheten när de andra behövde den, stabil. Men när hon kände Niara trycka sitt ansikte mot hennes bringa, hörde hennes gråtfyllda stämma och såg lättnaden i silvervargens varelse, rädslan och lättnaden, så smärtade det i Dimitrijs bröst. För ett ögonblick sviktade lugnet i hennes inre. För ett hjärtslag mildrades det ursinne hon ännu kämpade att hålla utanför lugnet. Stödd med vingarnas knogar mot marken omfamnade hon utan att tänka Niara med framtassarna och höll henne intill sig. Dimitrij lade huvudet om vännens nacke.
    Hon hade varit orolig. Hon hade varit så orolig. Så fruktansvärt rädd. Insikten skrämde henne. Tanken på vad som kunde ha hänt, allt som kunde ha gått fel. Hur många fler de kunde ha mist. Hon visste inte vad hon hade gjort om hon inte funnit silvervargen här nu.
    ”Är du okej?” Dimitrij lyfte huvudet igen efter en kort stund och såg på Niara. Vännens ansikte fläckades av tårar, och den silvergrå fällen färgades av blodet från Dimitrijs päls. Hon strök med tungan över vännens huvud i ett matt försök att tvätta bort lite av blodet. Niara passade inte i den röda färgen, hon ville inte se henne med blod i pälsen, ville inte att hon skulle behöva ha blod i pälsen.
    ”Är ni okej?” Hon släppte motvilligt en aning på sin omfamning igen, om än utan att släppa Niara helt, och såg in i grottan bakom henne. Där inne låg Beata med valparna. Hon behövde få dem med sig till flocken så snabbt som möjligt. Drakvargen mötte ledarens blick utan ett ord, och nickade. De var okej, valparna likaså. De små sov vid Beatas sida, utmattade.

Niara nickade och kunde inte få fram fler ord innan den värsta gråten lugnat sig.

"Ja, vi är alla okej. Beata är skadad, men stabil. Jag tror hon kommer klara sig." Lyckades hon hulka fram till slut. Niara ville be om ursäkt för att hon inte kunnat vara till mer hjälp vid mötet, men hon fick inte fram mer ord. Hon trodde inte att hon skulle bli så stressad av en sån här situation, att hon skulle bli starkare när det väl gällde. Hon lyckades hämta andan och backade undan något steg när hon insåg att hon blivit närgången.


"Förlåt, vi behöver nog skynda oss." Hon undvek att med Dimitrijs blick med hennes egna rödgråtna ögon.

”Ja.” Dimitrij nickade kort. Hon noterade hur Niara undvek hennes blick. De hade inte råd att känna någon lättnad än. Färden tillbaks till flocken låg ännu framför dem. Dimitrij såg på Beata inne i grottan igen. ”Kan du stå upp?”
     Drakargen makade sig klumpigt undan från de sovande valparna och ställde sig långsamt upp. Hon balanserade på tre ben, med det skadade bakbenet höjt. Med en grimas mötte hon ledarens blick.
     ”Stå, men inte gå. Ledsen.” När Beata försökte väga över tyngden mellan tassarna för att ta ett steg närmre lyans öppning så var det tydligt att det inte bara var det sårade bakbenet som värkte. Om värken kom från blåmärken eller stelhet efter att ha legat still för länge utan att riktigt kunna röra sig gick inte att säga, och spelade ingen roll. Det skulle ta för lång tid att komma tillbaks till resten av flocken om de skulle tvinga Beata att gå själv. Rynkan i Dimitrijs panna djupnade när hon övervägde alternativen de hade. Hon önskade att hon hade haft någon mer med sig, men den enda som hade kunnat färdas lika snabbt som henne för att nå Niara, Beata och valparna så snabbt som möjligt var också en av de få läkekunniga de hade, och hade behövt stanna hos de med allvarligare skador.
     ”Hjälp mig med Beata, och ta en av valparna”, sade Dimitrij efter bara ett ögonblicks övervägande, samtidigt som hon själv tog sig in i grottan. I bakhuvudet var hon tacksam över att det var helveteshundarnas lya; hade den varit mindre hade hon aldrig kommit in i den med sina horn. Hon plockade upp en av de sovande valparna, och höll fram den ena vingarmen tillräckligt för att, så varsamt som den annars klumpiga rörelsen tillät, stoppa valpen i vingens hand. Med membranet vikt runtom valpen, och de innersta delarna av vingens fingrar spända för att hålla den unga kroppen säkert fast, vek Dimitrij tillbaks vingen och pressade den mot sin sida. Hon plockade upp en andra av de tre valparna och upprepade proceduren med den andra vingen. De små vred sig och gnydde lätt, men verkade tack och lov förbli till största del sovande.
     Med en valp pressad mot sin sida i vardera vinge hukade sig Dimitrij för att med hjälp av Niara försöka hjälpa Beata upp på sin rygg. Drakargen var nästan lika stor som ledaren själv, med vikten därtill. Dimitrij var inte van vid att bära andra, och särskilt inte någon av samma storlek som hon själv, men av alternativen hon fann var detta det bästa. Om de skulle försöka stödja Beata och låta drakargen halta hela vägen tillbaka på ostadiga tassar så skulle de inte hinna återvända innan natten åter föll. Även om Dimitrij var långsammare och ostabilare med drakargen på ryggen så var hon snabbare än om de lät Beata vandra själv.
 
[Ignorera all bullshit i det här inlägget. Låtsas som att det fungerar. Mmmm yes.]

Niara försökte bita ihop medan Dimitrij kom och styrde upp sitationen. Niara var tacksam då hon kände att hon inte riktigt klarade av att tänka klart själv. Hon var inte lika stark som Dimitrij, och det fanns uppenbara skäl till att det var hon som var ledare. Niara kunde bara beundra henne. Men just nu behövde hon försöka fokusera, och Dimitrijs fokuserade aura gav henne styrka. När hon hjälpt Beata upp på Dimitrijs rygg så gick hon, utan fler kommentarer, fram och lyfte försiktigt upp en av valparna och lyfte den försiktigt i munnen och var beredd att direkt följa Dimitrij. 

Tack Dimitrij, för att du är så stark. 


[De lämnade grottan, rollspelet avslutat]