Tramptass satt tyst och såg ut över de flockmedlemmar som fortfarande strosade runt nere på marken. De kändes en aning vilsna, men lättade över att resan äntligen var över. Tramptass delade deras känslor.  Det hade varit en lång dag och alla var trötta. Han misstänkte att många redan hade slagit sig till ro i diamantgrottan för att sova. 

Trots att Tass var utmattad kände han sig klarvaken.

För första gången  på mycket länge tänkte han på Zemi. Hennes röst hade inte jagat honom under vandringen. Kanske hade all spänning och stress tvingat undan hennes förföljelse och hans samvetskval. Och inte heller nu kände han sig illa till mods vid tanken på henne, utan istället undrade han hur hon hade tagit flytten från Öknen, om hon hade gillat Blodbergen och kanske mest av allt om hon hade accepterat honom som sin ledare. 

Zemi hade gillat diamantgrottan. 

Han saknade henne. Det gjorde lika ont nu som det hade gjort då. Tiden läker inte alla sår. 

Tramptass suckade tyst och lade sig ner på den kalla klippan. Någon kom gåendes mot honom, Tass behövde inte vända sig om för att veta vem det var. Han kände igen både hans välbekanta steg och hans sinne.

"Shiro."

Kvällen var ljus trotts att hösten var över dem och luften doftade av sten och sand, av järn och avlägset av skog och vatten. Av alla de dofter som snart skulle vara honom bekanta men som ännu kändes nya och främmande.
Han hade gått ut ur grottan för att få lite luft och för att rensa tankarna. De stormade av minnen och funderingar.
Det var svårt att inte bli nostalgisk och sentimental en kväll som denna. Nu när Devils äntligen nått sitt nya hem blev allting plötsligt så mycket verkligare. Under vandringen hade hans huvud hållits kallt, de hade haft en uppgift och ett mål. Men här fanns det tid och ork att tänka. Och nu när flocken slagit sig ner på en ny plats blev det så konkret och tydligt att öknen och allt det dem haft där låg bakom dem, i det förflutna.
Tenkai, Nevada, krigen och striderna. Allt var historia. 
En historia som det var hans uppdrag att föra vidare, så sanningsenligt och värdigt som han bara kunde. Det vad det han behövde tänka på, lista ut. Ännu fanns det alldeles för mycket känslor inblandade i minnena. Han hade lite eller ingen förmåga att vara objektiv, eller ens det minsta professionell, när han tänkte på deras fornstora dagar. Men solnedgången mot den röda sanden fyllde honom med stolthet och hopp. Devils skulle resa sig igen. 

När han såg sin ledare sitta och skåda ut över deras nya marker spred sig ett leende över hans läppar. Han gick ut på klippavsatsen och lade sig ner intill den stora vargen.
"Tass"
Besvarade han hanen med en respektfull nick.

Den svarta varghanen slog sig ner bredvid Tass. Han sneglade på sin öronlösa vän. Pälsen var dammig, han såg trött ut, men inte missnöjd. Tass visste att Shiro hade tagit Nevadas bortgång hårt (hade de inte alla det?) och han hade hållit en låg profil under vandringen. Han hoppades att Blodbergen skulle läka såren, att deras nya hem skulle läka Devils. Ge tillbaka dem deras forna styrka. 

"Hur mår du?" Han vred långsamt på huvudet, utan att lyfta det från marken och såg rakt på Shiro. Han hade varit uppriktigt orolig för flockbrodern, men vandringen hade tvingat honom att fokusera på annat. Nu fick han äntligen chansen att fråga honom. 

Egentligen skulle han kanske resa sig upp, men Tramptass fann det tillfredsställande att för en gångs skull kunna ligga ner och vila, ostört. Den kyliga klippan stärkte hans utmattade kropp. I sitt stilla sinne funderade Tass över det Shiro hade sagt precis efter att de hade anlänt till grottan. Att han behövde tala med honom. Vad var det som han behövde tala om? Trots sin nyfikenhet valde Tass att inte fråga utan lät shiro välja när han ville komma till den punkten.

Ledarens fråga fick honom att rycka till lätt. Det var fint att ha någon som frågade sådant, som brydde sig. Det var allt som han någonsin önskat sig i sitt liv. En familj. Och Devils hade välsignat honom med det. Det var skönt, Tramptass lugn fick honom att slappna av. Blicken vreds mot hans stora tassar som låg utsträckta framför honom, bara centimeter från klippans kant.
Han visste egentligen inte om han ville fundera på hur det var med honom. Det var så mycket som han hade förlorat. Så mycket som slagit mot honom så hårt det senaste året. Saker han inte rett ut och som han var väldigt rädd för, om han skulle vara helt ärlig. Urufu. Nevada. Han vågade inte ens uttala namnen i sina tankar.

"Jag vet inte riktigt hur det är med mig.."
Svarade han efter en kort stunds funderande.
"Det är många känslor som trängs inom mig samtidigt just nu."
På något bättre sätt kunde han inte förklara det. Han var sorgsen, inom honom fanns en djup svärta som åt upp och tog eggen av alla andra känslor. På något vis kände han att det alltid skulle vara så numera. I grunden skulle han alltid ha sorg. Men även andra känslor fick rum inom honom, känslor orsakade av stundens händelser. Det var hopp, glädje och förväntan. Det var lugn, lättnad och tillit. Men även rädsla och osäkerhet. Sånt som vandringen och Devils nya kapitel bringade honom. 
Men i bakgrunden låg sorgen kvar. Där skulle den alltid finnas.
"Jag tror.. Jag tror det skulle ha varit lättare om han blivit mördad."
Sa han som från ingenstans. Orden var extremt laddade. Det var omöjligt att missa att han talade om den vite.
"Om vi verkligen visste att han var död, och hade någon att skylla på. Någon att hata. Jaga. Dräpa."
Blicken sökte Tramptass röda och han fortsatte.
"Någon vars blod kunde rena oss från sorgen och ge oss en nystart."
Axlarna ryckte.
"Men kanske att Blodbergen räcker."
Ett mycket svagt leende lekte i hans ena mungipa. Han var väldigt stolt över Tramptass, över att han haft modet att besluta att de skulle ge sig av och över att han hade lett dem dit de var nu. Han trodde verkligen på sin ledare och på att detta var för det bästa.


[Kommer snart börja gråta över Nevada igen. So much feels! Taffs har föresten all tillåtelse att snappa upp vad han vill från Shishis tankar o känslor! :) ]

Shiros känslor hotade att övermanna Tass. De var så starka att han kände av dem utan att ens försöka. Sorg, så mycket sorg. Men också andra känslor, hopp, längtan. Tass kände sig lättad. 

Han förstod Shiros tankar om den vite. Han hade försvunnit och lämnat dem med så många obesvarade frågor. Ibland funderade Tass på om han kanske fortfarande var i livet. Men innerst inne visste han att det bara var önsketänkande. 

Nevada var borta.  


"Men kanske att Blodbergen räcker." Hanens ord ekade i hans huvud. Kanske skulle det räcka...

"Blodbergen kommer göra oss bättre. Jag är säker på det." Men trots att han lät så säker på rösten tvivlade han på sina egna ord. Grottbygget skulle hålla flocken sysselsatt, men när det inte längre fanns några lyor att gräva ut? När hela dalen hade blivit utforskad, när de bästa jaktmarkerna hade upptäckts. Vad skulle hända då? Devils var inte gjorda för fred. Hur mycket Tass än önskade att de kunde leva i harmoni med naturen, utan krig, blod och död så visste Tass att det bara var fantasier. Devils mådde inte bra utan våldets spänning. Blodet var som en drog för dem. Det var bara en tidsfråga innan rastlösheten skulle komma krypandes.

Och än fanns det vargar som sluppit undan Devils ondska. 

Fiero. 

Han hade svikit dem - och kommit undan med det. Ett skevt leende skymtades i Tass ansikte då han tänkte på den forna flockbrodern. Kanske kände han sig trygg, i tron om att flocken hade gett upp jakten. Det var naivt av honom i såna fall. 

Devils gav aldrig upp.

Shiro kunde inget annat än att nicka som svar på ledarens ord. Det trodde han med. Han lutade hakan mot marken och funderade ett tag med den tvefärgade blicken fäst i fjärran. En djup utandning genom nosen fick lite sand att virvla upp framför honom och han var tvungen att ruska på sig för att inte nysa. 
"Jag nämnde tidigare att jag ville prata med dig.."
Sade han efter en tids tystnad. Han visste inte exakt hur han skulle forumlera frågan. Det var så mycket som var nytt. Allt, skulle man kunna säga, och som lärare var det hans uppgift att ha koll på läget i flocken. Något som han kände att han absolut inte hade just nu. 
"Jag undrar hur vi ska göra."
Påbörjade han lite tveksamt.
"Ska vi göra det känt att vi har flyttat, ska vi försvara den här platsen likt öknen och döda alla som kommer hit eller skall de släppas iväg med en varning? Ska vi döda i syfte att bli kända eller för att tysta ner vår position?"
Han tystade sig själv för att inte överväldiga sin ledare. Det var många funderingar som rörde sig i honom och han behövde svar, och om sådana inte fanns behövde de lista ut dem. Av någon anledning kändes det avgörande. Han hade svårt att se Devils i lugn och ro här bland bergen, hur gärna han än önskade sig det. Han hade svårt att se att de skulle ha överseende med främlingar i deras nya hem, att de skulle kunna hålla sig från att pröva konkurrensen hos de närliggande flockarna. Nej, en scen som var mycket närmre det troliga för honom var hur de gjorde en stor entré genom att döda allt i sin väg. Men det kanske inte längre var Devils syfte? Skulle de följa Nevadas sista beslut om fred och förlåtelse? Hade de begivit sig till bergen för en stillsam pension? Shiro visste varken hur det låg till eller vad han hoppades på. Han anade att hans osäkerhet märktes.

Tramptass var inte förvånad över Shiros funderingar. Han hade själv tänkt mycket på det under de senaste dagarna. Det fick under inga omständigheter bli oroligt mellan dem och flockar i närheten, om det fanns några. 

"Jag vet inte Shiro." Svarade han med en suck. "Vi måste vara försiktiga, i synnerhet nu, i början. Vi måste ta reda på om och vad det finns för flockar i närheten." Det var dumt att riskera krig för att fel varg oförsiktigt och omedvetet strosat in i deras nyfunna revir och blivit dödad. "Vi måste meddela eventuella grannflockar att vi finns här och att de ska hålla sig ur vägen. Vi ska inte gömma oss som råttor, Shiro. Men vi ska hålla en låg profil." Han talade mest till sig själv. För att höra hur det lät. Visst lät det vettigt? De var inga ynkryggar. Men han ville heller inte ha bråk. Var det för mycket begärt? 

Han reste sig sakta upp till sittande ställning och såg ut över den stillsamma dalen. Allt verkade så lugn, så harmoniskt. Men var det verkligen så? Vad gömde sig i klippskrevorna och i bergens skugga? Var de verkligen ensamma här? Han hoppades det. Ett litet flin spred sig över läpparna. Om inte, så skulle de jaga ut dem. Det här var deras berg. Ingen annans. 

"Blodbergen är våra - och vi ska få dem att leva upp till sitt namn. Inkräktare dödas, om de inte tillhör en intilliggande flock. Råder det tveksamheter ska jag eller Malvado tillkallas." Det var en aha-upplevelse för Tass. Plötsligt kändes allt så självklart. De skulle inte gömma sig. De skulle få världen att frukta Blodbergen så som de hade fruktat Öknen. 

Han kände en flyktig tanke från Shiro, om Nevadas sista önskan. Det ryckte i mungipan på honom när han tänkte på det. Nevada hade önskat fred. Men han hade aldrig velat att Devils skulle gömma sig, som fega skadedjur, han hade aldrig accepterat främlingar på reviret. Hur skulle de kunna skapa fred? Hur skulle de kunna förlåta? 

Det fanns mycket Tass redan hade förlåtit. Han hade förlåtit Kovu. Kovu som hade svikit. 

Men vissa saker kunde han aldrig förlåta. Aldrig. 

Nevada hade gett dem ett omöjligt uppdrag. Men Tramptass var beredd att försöka. 

Blicken vilade på Shiro igen. "Det var något annat jag funderade på också, min vän." Frågan hade dykt upp vid tanken på Kovu, hans gamla lärling. Det var så längesen.. Han kunde knappt minnas hur han såg ut. "Du har inte funderat på att ta en lärling?"

Shiro nickade förstående då Tramptass talade. Planen lät vettig, i alla fall till en början. Det skulle vara svårt att tygla de unga, få dem att fråga ut inkräktare och släppa dem med en varning om de fick rätt svar, men det skulle nog gå. Han började redan fundera på hur han skulle lära ut det. De var en stolt flock. Men Tass fråga avbröt hans funderingar. En lätt våg av panik sköljde över honom men han lyckades tygla sig utan större svårigheter.
"Jag.. Jag vet inte."
Flämtade han fram.
"Det är som att alla flockens nytillskott på ett vis är mina lärlingar, om du förstår vad jag menar. Jag har mig redan vatten över huvudet med Malvados kaxiga avkommor och Saderk och hans valpar."
Orden avlöste varandra lite för fort och han snubblade på tungan, man behövde inte vara en telepat för att förstå att något besvärade honom. Att detta var ett jobbigt ämne. 
"Jag har ju inga krafter att lära ut, men att träna upp en till lärare kanske skulle vara på sin plats.."
Blicken slogs ner i marken.
"Det var meningen att Urufu skulle bli min efterföljare..."
Det var första gången han pratade om sonen sedan kriget. Till sin förvåning så var demonen inom honom helt stilla. Annars brukade den ta vara på alla sorters känslor och försöka ta sig ut. Kanske den också saknade Ufu? Tanken förkastades lika snabbt som han tänkt den.
"Han och Elyn."
Mumlade han vidare och kände att gråten låg nära. Det fanns inte en chans att Elyn skulle vilja vara hans lärling, och hon platsade sig kanske till andra uppgifter. Han saknade verkligen den förlorade kontakten med dottern. Och den helt fantastiska sonen. Ufu som varit så lik sin mor och hans absolut största stolthet i livet. 
Om det var något han ångrade i sitt liv så var det hans barns öden. Han visste att han på något vis hade kunnat göra något annorlunda. Det var få saker som han inte skulle offra för att kunna förändra historiens utlopp. Men det fanns inget han kunde göra, det som var det var.

[Ursäkta crappy svar :/ ]

[Åhh shiroo :c ]

Shiro talade fort, orden snubblade över varandra. Han fick en lätt panikkänsla i blicken. Tramptass kunde först inte förstå vad som hade hänt, vad han hade sagt fel. Men det uppdagades fort då den öronlöse hanen nämnde Urufu. Tass hade inte hört Shiro tala om den avlidne sonen innan. Han förstod att det smärtade honom djupt. Aru fanns inte heller vid hans sida längre och Elyn, ja, hon var Elyn. Tass såg försiktigt på den andre. Han kände hans sorg och förtvivlan, hans ånger och förvirring, men han visste inte hur han skulle få det att försvinna. Han ville laga Shiro, trasiga, hopplösa Shiro. Men han stod handfallen. Utan att veta hur han skulle bete sig. 

"Det är inte försent, Shiro." Sa han tillslut med eftertryck. "Fråga henne." Kanske skulle en lärlingsplats läka den skadade relationen. Han log ett svagt, uppmuntrande leende. Han hade aldrig haft några känslomässiga band mellan sina avkommor. Devils hade alltid varit hans familj, hans blod, och det var hans kärlek till Devils som han relaterade till när han sedan fortsatte. 

"Urufu är med oss, precis som Nevada. De vakar över oss... Känn ingen sorg Shiro, du fanns hos honom hela tiden. Han kunde inte fått en bättre far."

Shiro fortsatte att stirra ner i marken med gråten brännandes i halsen, men han höll den nere. Med en djup ut-andning samlade han sig igen. Såg aningen generat på sin ledare då denne talade. Orden var väldigt sköna att höra. Tramptass var en god vän och en bra ledare. Kanske var det så, att Urufu fanns där med Devils legender och vakade över dem. Tänk så stolt han skulle vara då, där sida vid sida med Tenkai, Ascar, Rukaze, Nevada och alla andra. Tanken värmde honom och fick honom helt omedvetet att le. Han nickade kort.
"Och en dag skall jag finnas där igen."
Sa han kort. På ett vis såg han fram emot den dag som han skulle få återförenas med alla som de förlorat. I sin död skulle han få sola sig i självaste Tenkais glans. Med en framtid som den fanns ingen orsak att frukta döden, även om han inte hade någon direkt dödslängtan heller.
Han skulle göra det bästa av det liv han hade kvar innan det var tid. Han skulle leva för, och var helt säker på att han även skulle dö för, Devils. Och kanske faktiskt fråga Elyn. Hon var fortfarande där med dem, det måste betyda något. Han hade fortfarande en chans med henne, ju mer han tänkte på det desto vettigare lät det. Om han inte skulle ta den chansen så skulle han aldrig kunna förlåta sig själv när det väl var för sent. 
Han avslutade sina funderingar med en nickning, det var bestämt.

En varm tystnad för att låta känslornas storm stillas bredde ut sig mellan de två hanarna. Natten var snart där och de första stjärnorna kunde skymtas på himlen allt medan solen försvann bakom klipporna.
"Det var en till sak."
Sa han slutligen.
"Det är något jag har funderat på."
Blicken vreds tvångsmässigt åt det håll de vandrat in bland bergen från vid minnet.
"Den tvåhövdade vargen vi mötte i höstskogen, hanen sa att flocken som hade sitt revir i närheten inte skulle uppskatta intrång.."
Shiro anade att Tramptass förstod vart han var på väg, eller kanske till och med redan snappat upp det från hans tankar. Men han fortsatte likväl.
"Kanske var det någon utav dem som mördade Molgar. Vi vet ju inte exakt vad som hände men visst var det i skogen som Elyn sa att de hamnade i bråk?"
Han tystnade en stund för att väga orden innan han tillslut sade:
"Han mår ha varit en ny rekryt av låg rang, men alla Devils medlemmar förtjänar att hedras."





[hehe.. chansar lite nu men visst sa Elyn att de hamnat o bråk och att Molgar mördats så? Annars kan ju typ nedersta stycket glömmas bort hehehe.]

Tramptass log. En dag skulle han kanske också skulle återförenas med de döda, med Zemi och Nevada. Tenkai och Urufu. Men han var inte säker på att Chaibos skulle tillåta det, inte om han inte lyckades samla ihop de där fördömda själarna. En känsla av panik och rädsla hotade att övermanna honom vid blotta tanken på det men han tvingade krampaktigt undan dem när Shiro bytte ämne. 

Molgar. Tramptass hade fått känslan av att Elyn dolde något, eller inte talade hela sanningen, det hade känts på hennes energier då hon hade berättat för dem om vad som hade hänt. Hur eller hur så låg det något i det Shiro sa. Flocken i Höstskogen kanske hade en tass i det hela. 

"Du har rätt Shiro. Molgars död kommer inte förbises. Vi måste ta reda på vad som har hänt. Jag ska tala med Elyn.." Sa han fundersamt. Kanske skulle han rentav beordra ut en patrull för att försöka ta reda på mer om flocken i Höstskogen. Han såg ut över dalen, solen hade för längesedan gått ner bakom bergstopparna. Kylan hade kommit krypandes i samband med solens försvinnande. Det blev fruktansvärt kallt om nätterna här. Precis som i Öknen. 

"Är det något annat du undrar över, Shiro?" Han lät blicken vandra tilbaka till Shiros omaka ögon. "Annars borde du vila nu, vi har mycket att göra imorgon.." Han log svagt. De skulle ha att göra i många veckor framåt.

Shiro besvarade åter igen Tramptass ord med en nickning.
"Jag är gärna med när du talar med henne, om det går bra?"
Sa han sedan. Det samtalet skulle kunna vara en bra ursäkt för att själv kunna prata med henne sen, för inom honom gnagde fortfarande vetskapen av att han behövde en ursäkt. Trotts att det var hans egen dotter. Dessutom var han, trotts att han aldrig skulle erkänna det, alltid orolig när hans valpar hade med högt rankade vargar att göra, och ledaren speciellt. Kortfattat kunde man säga att han hade dåliga erfarenheter. Han saknade Aru, trotts att hanen på inget vis var som den son han en gång varit, och kanske inte hyste några känslor alls för någon utav dem, så älskade han honom. Hans vackra barn, få saker gav honom så mycket lycka och samtidigt så mycket sorg som de fyra små knoddarna. 
Tass ord väckte honom ur sina tankar. Med en stor gäspning sträckte han på sig och tog sig mödosamt upp på alla fyra, kylan hade gjort honom stel och hans kropp var mycket sliten efter vandringen.
"Nej det var nog allt ledare."
Sade han med ett varmt leende. Han tyckte om att kalla Tass för sin ledare, hanen hade gjort sig förtjänt av den titeln.
"Jag drar mig tillbaka till lyan, godnatt min vän."
Med en lätt bugning vände han sig om och började gå mot grottans mynning. Han log. Det kände bra inom honom. De hade hittat hem igen och just nu kändes allt bra.


[Avslutat för Shishis del]

"God natt, Shiro." Svarade han lågt och kastade en sista blick på den svarte flockbrodern innan han försvann in i grottan. Tystnaden han lämnade efter sig var tryckande. Så mycket tankar snurrade i Tass' huvud - han visste att han omöjligt kunde sova. 

Han satt kvar länge på klippan. Tankarna vandrade från Molgar, Elyn och flocken i kawazatriskogen till Devils och deras nya revir, till Qu, till Fiero och slutligen tillbaka till Devils. Inte förrän solen började gry bakom bergen reste han sig upp med en djup suck och smög tillbaka in i grottorna. Utmattad. Men med fler tankar än innan. 


- A V S L U T A T -