“Se där,” Molok mötte sin sons enögda blick med sin egen, “kunde du inte hålla dig borta längre?” Ett litet, knappt märkbart flin hade letat sig fram över hans läppar. Det var den första antydan till glädje han hade lyckats med sedan Lÿs försvinnande.
    Det var nämligen inte alltför länge sedan de träffats vid den där bäcken och jagat fisk tillsammans. Eller ptja, tillsammans och tillsammans, det var väl att överdriva. De hade i alla fall delat en stund ihop som far och son; även fast den sistnämnde hade verkat vilja ge sig av så fort tillfället gavs.
    “Har du blivit av med tungan den här gången, pojk?” Det vilade som vanligt en bitterhet och tomhet hos sin son som Molok inte kunde tolka. Inte för att han dömde honom för det, men när skulle han någonsin få en chans att bevisa att det enda han ville var väl?