"Kom igen då Broel!! Eller ska jag säga Slowel?"
Shamira-Eva hånade honom från sin position flera meter framför honom. Vände sig om medan hon sprang bara för att kunna ge honom malliga leenden bakom en svajande lugg.
Jabari-Joel hatade att tävla, inte bara för att han alltid förlorade utan också för att det var så himla mycket jobb. Denna gång hade börjat som alla andra gånger, en retsam lek som gått över till kort uppflammande ilska och sedan hade Shamira förvandlat det hela till en springtävling. Han fattade inte hur han gick på det varje gång, precis som han alltid tillät sig känna triumphen då han i början med lätthet lät de långa benen föra honom framåt långt framför systern. Innan den dåliga konditionen genast tog ut sin rätt och fick honom att halka bakom. En dag kanske han skulle minnas detta och utse sprint som den avgörande grenen, men antagligen inte. Helst skulle han bara undvika alla tävlingar från och med nu. Precis som han tänkt efter förra gången.
Men då leden som var deras löpbana svängde tvärt och på grund utav den något kuperade terrängen plötsligt blev väldigt kurvig såg han sin chans. Trogen reglerna de satt upp följde hans syster den upptrampade marken, men inte Jabari-Joel, nej han var en äventyrare, en innovatör och kastade sig ut i otämjd terräng. Absolut inte för att gena eller något, nej, han var blott en upptäckare i hjärtat. Och upptäcka fick han sannerligen göra, då den ena framtassen, precis som han kommit upp jämsides med sin syster, plötsligt sjönk djupt ner i ett hål där marken borde varit. Synden straffar sig själv, som Cy kanske sagt om han varit domare för denna match. Nu var han inte det, men det blev oavsett ett tvärt slut på Jabari-Joels resa då tassen fastnade och han föll med hakan först rakt ner i det höga gräset. Det strålade av smärta från handleden och han jämrade sig så högt att han nästan inte hörde Shamira-Evas skadeglada skratt.
"Vem i Chaibos hålor är så urbota korkad att de gräver en grop prick här?"
Fräste han och vände sig om mot hålet i sökandet efter den skyldige. Den ena framtassen hållen försiktigt in mot kroppen, för öm för att lägga tyngd på.
Vid andra anblick tycktes hålet snarare vara ett gryt eller en ingång till en mycket liten lya snarare än ett simpelt hål. Detta lugnade inte ner Jabari-Joels ilska det minsta.
"Jag hade ju för tusan kunnat bryta ett ben, precis vid den fucking leden med ett sån himla sätt!"
Malde han ilsket på då två stora öron följt av ett fult litet tryne tittade upp ur hålet. Jabari-Joel tystnade förvånat länge nog för att kunna höra hur hans syster fortfarande förtjust skrattade då hon anslöt sig vid hans sida. För ett ögonblick hade han fullkomligt tappat orden, och då Shamira följde hans blick och fick syn på samma sak som han stirrade på tystnade även hon. Innan de båda bröt ut i ett unisont asgarv. Den arga lilla varg - om det kunde kallas för en varg - som blickade upp mot dem var det fånigaste Jabari-Joel sett i hela sitt liv.


[Otto]

Det gick inte en dag, inte en enda förbaskad dag, utan att någon klumpig ytbo trampade rakt ner i hans grottsystem. De hade inget som helst vett eller respekt för hans egendom. Så då han trött, för sjunde gången bara den dagen, stack upp huvudet ur en av ingångarna och möttes av det rätt så sedvanliga skrattet så mötte han dem endast med sina ögons tomma, bleka uttryck. En liten del av honom tyckte dock det var rätt roligt att höra de dunsa i marken, och det hade kunnat vara hans kvällsunderhållning om det inte vore för att de oftast förstörde så pass mycket av tunneln att det blev mer jobb än vad det skänkte honom tillfredsställelse.
''Kanske pojken skulle ha följt leden då, och inte klampat runt ovanpå andras boningar'' kontrade han och tog sig upp från hålet med snabba, smidiga rörelser. Med klickande ljud så närmade han sig snabbt de båda främlingarna, rundade dem och slank även under ett och annat ben när han bildade sig en bild av deras kroppsbyggnader. Han stannade för en kort sekund upp vid hanens ena bakben och sniffade. Han luktade alldeles för rent, kunde inte ha grävt en enda dag i sitt liv.
''De där rangliga benen är som gjorda för att brytas, du borde vara försiktig'' fortsatte han och slank förbi honom lika snabbt som han dykt upp. Svansen strök sig mot hanens ben då han passerade för att känna eventuella rörelser. Med kvicka rörelser försvann han in i gräset igen.

Jabbes skratt fastnade i halsen så den äckliga lilla nakenråttan kravlade sig fram till honom och pressade sitt fula tryne emot hans kropp. Hans muskler spändes tills han var stel som en pinne och blicken följde tveksamt varje rörelse den andre gjorde. Missfostret grymtade och klickade och rörde vid honom. Nästan konstant. Ingen respekt för hans personliga utrymme över huvud taget. Jabari-Joel hade nog blivit arg och han inte blivit så paff. Vad i Chaibos hålor vad det som hände?
Innan han hann reagera mer än med ett äcklat uttryck hade det lilla djuret slunkit iväg in i gräset igen. Till hans stora förtret hörde han Shamira-Eva fortsätta skratta högljutt, men denna gång åt honom. Den bleka, skrumpna varelsen hade fått in mer än en verbal fullträff på honom och det var få saker hans syster uppskattade så mycket som folk som var rapp i käften.
"Jaa lilla rangelben skulle kanske följt leden va? Hahahaa, åh du skulle se din miiiin just nu du bah uääh"
Då systern imiterade en hulkning kunde han känna den äkta varan hota djup i magen. Fy fan va äckligt det här var. Han kände sig kränkt på så många nivåer.
"Hörrödu din gubbstrutt."
Försökte han men han lät långt ifrån så självsäker och hotfull som han kanske önskat. Rösten något darrig av illamåendet som hängde sig kvar.
"Skulle passa mig om jag inte ville bli en kampleksak"
Att han fortfarande var andfådd sedan språng-tävlingen, och ännu inte vågat stödja på ena frambenet, bidrog inte till hans skräckinjagande intryck.

Han kunde tydligt höra hur honan skrattade åt hanens reaktion på Ottos framfart, och ett sällsamt leende drog sig faktiskt i hans mungipor för en kort sekund. Rätt åt hanen för sitt beteende faktiskt. Den där tunneln skulle minst beröva honom om en skön eftermiddagslur innan den var lagad, för att inte tala om alla andra problem förbipasserande orsakat honom idag. Ibland ifrågasatte han varför han ens valt den här platsen för sitt projekt, men nu var han för djupt inne i det för att förflytta det. Han fick helt enkelt handskas med situationerna som uppstod.
''Jag skulle vilja höra dig försöka!'' svarade han kvickt med en något höjd röst efter hanens försök till att hota honom. Han kände sig inte vidare hotad, det var mest skrattretande. Han föreställde sig hur rangelbenet fortfarande stod där vid den fnittrande honan, med sin stackars tass höjd och på skakiga ben samtidigt som han försökte uppbåda allt mod som han kunde. Det var nästan bedårande, på ett sådant där överdrivet tillgivet sätt som oftast bara fick det att knyta sig i magen på Otto. Nej, det var inte direkt hans grej.
''Vågar du smutsa ner dina tassar, pojk?'' utmanade han honom innan han försvann ner i ett närliggande hål.

Jabbe fnös, fullständigt paff över den lilla vargens attityd. Om han varit sådär liten och naken och sårbar hade han inte gått runt med en så glapp käft. Samtidigt insåg han, till sitt stora förtret, att främlingen hade en poäng. Men trotts att bara tanken på det kändes förnedrande kunde han faktiskt inte backa nu, så med stapplande trebenta steg följde han efter till hålets öppning och försökte sitt bästa med att gräva. Han hann ta kanske tre grävtag innan han med säkerhet kunde bekräfta hur fruktlöst projektet var. Dessutom gjorde verkligen framtassen jätteont och var svårt både att hålla stabil nog att gräva med och att ta stöd mot. Frustrerat vände han sig till sin syster.
"Kom igen och hjälp mig då!"
Fräste han, men Shamira bara skrattade vidare.
"Åh nej, mig har han inte orsakat någon smärta, bara nöje."
Flinade hon tillbaka och han muttrade irriterat. La sig på sidled och sträckte in ett av sina långa ben så djupt han kunde i hålet. Sprattlade lätt desperat runt lite med det där inne innan han drog ut det igen och plirade in i mörkret med ren ilska i blicken. Det här var fullständigt meningslöst. Om bara hans himla elkraft kunde bestämma sig för att funka utan direkt fysisk kontakt hade han kanske haft en chans. Men såklart vägrade den det. Inget kunde få gå som han ville.
"Men ååååh!!"
Utbrast han dramatiskt och avslutade med en missnöjd grymtning.
"Kom igen din lilla räka!"
Bönade han samtidigt som han försökte sitt absolut bästa att få luften att bli iallafall lite elektrisk. Det funkade inget vidare.
Uppgivet dunkade han ner hakan i marken och försökte se något genom den trånga tunnelöppningen. Det här var det tråkigaste han varit med om i hela sitt liv. Men så fick han en snilleblixt, kanske kunde hans andra kraft hjälpa till. Han behövde faktiskt oavsett träna den, det var vad alla alltid sa åt honom iallafall.
"Eh... snälla?"
Försökte han och la all energi han kunde frammana på att utstråla en ärlig, inbjudande och trevlig aura. Försöka locka till sig den skrumpna fågelskiten nära nog att få fatt honom.

Ett dämpat skratt, som påminde om någonting mitt emellan ett klickande läte och ett skrockande, lämnade honom där han halvlåg en bit ifrån hanens räckhåll och roat lyssnade på och kände av hans rörelser. Hur han efter ett misslyckat försök till att gräva ut honom istället lade sig ner och försökte nå honom med det ena benet. Kort funderade han över vad en räka var, men avgjorde snart att det inte var värt tankekraften, det var bara en av många förolämpningar han fick höra på daglig basis. Vad spelade det för roll? Han var vad han var och uppenbarligen var han bättre än ynglingen framför sig på att gräva, det var allt som räknades.
När hanen istället med en nästan bedjande stämma uppmanade honom att komma ut så var det en del av Otto som för en stund nästan tyckte synd om honom, och han valde att ta sig fram till hålet för att återigen sticka upp huvudet. Hade han varit för hård med honom? För orätt...nej vad i alla heliga grottors namn tänkte han egentligen? Vad var det där för påhitt? Det gav ju nästan en lika otrevlig känsla som att tränga sig igenom Vargaklämman.
Det tog honom några ögonblick för att samla sig, men genast så tog han tag i en mindre hög av lös jord bredvid hålet med kraften och kastade det i riktning mot hanens ansikte.