[Vet inte om någon tagit detta med Krita ännu, säg till om detta redan har hänt på något vis.. Utspelar sig i någorlunda nutid, men innan Naira kommit tillbaka. Regnljud finns HÄR <3]

Delshay såg med stadig blick på Krita genom duggregnet, som vittnade om det oväder som snart skulle dra in. Den mindre honan stirrade i sin tur ner i marken mellan hennes framtassar, men skruvade snart obekvämt på sig. Hennes hållning var stel, avvisande. Vingarna var defensivt pressade mot skuldrorna, lätt uppdragna mot halsen, och svansen som var gömd under stjärnfjädrarna vilade in mellan bakbenen.
  "Du vet att jag har rätt, Delshay", sade Krita tillslut. "Erkänn". Hon höjde blicken, och såg äntligen in i hans. Delshay brydde sig för en gångs skull inte om att rätta henne, för guds skull säg Del!, som han alltid brukade göra. Ämnet var för tungt. För jobbigt, för absurt. 
  Delshay drog ett djupt andetag, fyllde lungorna till bredden, som för att kompensera för den uteblivna andhämtningen Krita ägde. Luften släpptes ut i en djup suck, och han slöt ögonen, skakade smått på huvudet. För ett kort, kort ögonblick, hade en hemsk känsla strömmat över honom, som om han höll med henne - ett hemskt, kort ögonblick, ett oundvikligt ögonblick då flockens olycka fortfarande var färskt i minnet. Men nej, vid gudarna, nej. De skulle aldrig, aldrig, aldrig, känna så om vad som hänt. 
  Han kunde nästan känna hur Kritas spände upp kroppen än mer, och ett litet, miserabelt ljud lämnade henne.
  "Nej!", kastade han kvickt ur sig, rädd att hon skulle tro det värsta. Ordet drunknade i ett plötsligt åskmuller. "Nej, Krita.. Nej. Vi skulle aldrig-" Tiken, men den raka luggen nästan täckande ögonen, öppnade munnen för att säga emot, men Delshay spände blicken i henne. Den plötsliga skärpan fick henne att sätta sina ord i halsen och dra tillbaka nosen ett par centimeter i förvåning. "Tyst med dig. Låt mig prata till punkt."
  Han slöt återigen ögonen, slickade sig om den blöta, kalla nosen, försökte reda ut tankarna och förstå. Skammen strömmade ur Kritas kropp, så starkt att han inte förstått hur han i världsordningens namn kunnat missa det tidigare. Den mörka känslan stod i klar kontrast mot hans förmåga, mörkt mot ljust, smärta mot lättnad. Det var fasansfullt. Delshay slog sig långsamt ner i sittande ställning för att vinna tid.
  "Jag vill att du lyssnar på mig väldigt noga nu", började han, och såg återigen mot den grå tiken. Hennes ögon var blanka. "Det.. det där monstret, som kom efter oss.. du kunde inte, du kunde inte möjligtvis ha vetat att han skulle följa efter dig så långt. Du sa att du flugit mycket länge, eller hur?" 
  Tiken nickade svagt efter ett par sekunder.
  "Precis. Det är löjligt att anta att han skulle kunna följa efter dig så långt, speciellt inte då du kunde resa både dag och natt. De kunde avskummet inte själv göra. I vilket fall som helst, det är inte ens poängen. Poängen är att Dimitrij, är den bäste ledare vi någonsin skulle kunna önska oss. Hon hade situationen klar för sig i samma ögonblick du lät henne söka igenom dina tankar. Hon skulle aldrig sätta flocken på spel, med andra ord, ansåg hon att risken, möjligheten, att du blivit förföljd hela vägen till Acherati var fullkomligt absurd."
  Krita svalde ynkligt. Delshay vek inte undan blicken ens en sekund.
  "Att han, på något vis, tog sig till oss, var en slump. Det kan inte ha varit annat än en slump, annars skulle Dimitrij skickat iväg dig i samma sekund hon insett faran." Delshay kände Kritas smärta ebba ut en aning, inte bulta lika smärtsamt krampaktigt genom hennes lilla kropp. Delshay bestämde sig för att det var värt det, och sträckte sig in genom Kritas medvetande, bäddade in hennes oro som i bomull. Hon hade burit på detta alldeles ensam, alldeles för länge. Lugn.
  Krita andades ut i en snyftning då hennes kropp tydligt slappnade av och spänningarna rann av likt vatten på en and.
  "Så.." Delshays röst hade tappat skärpan. Han talade nu lugnt, mjukt. "Det är inte ditt fel, Krita. Du är inte ansvarig för vad som hände i Acherati. Skadorna och förlusterna som vi drog på oss.. ligger på monstret själv. Du drog honom inte över oss. Det är omöjligt. Jag tror inte ens någon annan än du själv tänkt tanken att lägga skulden på dig." Han reste sig upp, satte sig intill den grå honan och drog henne till sig i en omfamning. Hennes päls var fuktig av regnet, men kroppen var varm mot hans. "Det är inte ditt fel. Har aldrig varit, kommer aldrig att påstås. Det var inte du. Det var HAN."
  Krita begravde ansiktet mot hans bröst.
  "Säkert? På riktigt?", frågade hon, tyst.
  "Helt säkert. Alldeles på riktigt", svarade Delshay. Det blev tyst för en stund. Regnet smattrande nu mot marken runt de båda, vätan droppade från hans nos, ner mellan Kritas små öron. Åskan mullrade i distansen.
   ".. Tack."