Klor klapprade rytmiskt mot det skrovliga stengolvet. Ljud som annars inte var så tydliga förstärktes alltid emellan korridorens kala väggar. Osäkerheten i hennes rörelser tycktes plockas upp av ekot, och hon visste att om än inte väggarna kunde höra hennes hjärtas så kunde Han det. Han, som alltid var ljuset i slutet av tunneln, men det gick inte att förneka hur även det hade börjat flacka.
     I rummet som öppnade upp sig kastade eftermiddagssolen in det sista av sitt arma ljus. Det färgade glaset målade delar av salen i splittrade kulörer. Vintern var kommen och solnedgångens tidiga ankomst var det allra största beviset för det.
     Varya steg in med lågt buret huvud. Brännmärket på hennes hjässa var ännu färskt. Det kliade och skavde, men det var bara det ytliga lidandet. Djupare än så skar mycket annat, men vassast var skammen. Trots att hon tagit sitt straff och hon hade sonat för sina synder, så hade skammen aldrig lättat. Den genomsyrade hela hennes väsen när hon fortsatte in i rummets mitt där hon slutligen stannade. Rädd att lyfta blicken lät hon den tungt hänga kvar i golvet.
     “Jag hoppas Du vet att jag aldrig menade att riskera Din säkerhet,” hon talade ut i tomma intet, ovetandes om Han faktiskt stod inför henne eller inte. Ändå var hon säker på att Han hörde. “Jag skulle aldrig- jag ville aldrig-,” allt hon sa kändes otillräckligt, men hon orkade inte bära på det osagda längre. En stund av tystnad förflöt när hon sökte efter dem rätta orden.
     “Jag kände mig sviken. Jag var självisk. Jag gick för långt in i mina egna känslor. Jag vill aldrig tappa mig så igen.” Varya hatade att säga det, det var ett ord som var så uttjatat att hon tvekade på om det ens betydde något längre;
“Förlåt. Snälla, hata mig inte.” Jag vet inte vad jag skulle vara utan Dig. 

En lång stund av tystnad följde Varyas ord. En påtaglig stillhet, fylld enbart av hennes tvivel. Hennes rädsla. Han betraktade henne när hon sökte efter honom i mörkret. Lyssnade till hennes skälvande andetag som stockade sig i halsen. Tystnaden bröts av hans låga hummande, mer en utandning än ett tydligt ljud.
     "Åh Varya." Even steg långsamt ut i de bleknande resterna av det färgade ljuset som föll över golvet. Han stannade framför hennes kurande form, blicken lugnt vilande vid hennes skepnad. Ett nytt, djupt andetag.
     "Jag vet att du inte menade att riskera oss. Ibland leder våra tassar oss inte dit vi trott. Men du var oaktsam. Och nu är du här." Han tystnade en kort stund igen medan han valde sina ord. "Du är en del av något större, Varya. Du får inte glömma det. Dina handlingar har konsekvenser, inte bara för dig."
      Han såg henne skälva under hans ord. Såg henne krympa under hans blick. Even drog en djup suck och släppte tungt ut andetaget igen. När han satte sig ner, och lyfte ena tassen i inbjudan, så var tvekan i Varyas rörelser bara kortvarig. Hon sjönk in i hans famn, formades mot hans kropp när han höll om henne som så många gånger förr.
     "Åh, vännen. Vännen, vännen. Du vet att jag inte hatar dig." Even lutade huvudet mot Varyas nacke. "Det är okej att ha känslor. Du kan inte rå för dem. Men du är inte ensam, Varya. Glöm inte det." Han lyfte huvudet igen och såg ner på Varya. "Du vet att jag gör allt jag kan för dig, eller hur? För dig och Aurora. För Tenebris."

De andetag som varit alldeles för tjocka att andas kändes lättare i Hans famn. Tyngden av skam och ånger som krossat henne sköljdes bort av Hans ord. Varya kunde inte förstå vad hon gjort för att förtjäna Honom, för förtjäna Hans förlåtelse gång efter gång. En del av henne hade glömt hur Han välsignat henne med allt Han ägde och hade. Tacksamheten som fyllde upp henne på nytt fick nya tårar att fällas. Varya mötte Hans blick med stora, desperata ögon.
     “Jag försöker,” snyftade hon, “försöker hitta min plats här i den nya världen Du skapat. Men jag vet inte hur.” Civitas var inte nytt längre och det märktes väl hur staden, liksom Tenebris, frodades i strålglansen. Alla tycktes ha funnit sig i det nya livet, utvecklats och växt med det; alla förutom hon. Känslan av otillräcklighet och hopplöshet hade manifesterat sig så hårt att hon blivit lamslagen i sig själv.
     “Jag vill inte vara den, den jag är. Jag vill inte-” En ilska bröt ut i hennes ord - självhatet. Hon blinkade argt tårarna ur ögonen. “Jag vill bara göra det rätta, men jag behöver hjälp. Hjälp mig, snälla, jag ber Dig.” Bedjan i hennes blick spädde över i hennes ynkliga stämma, skör av vemod.

Varyas känslor sken tydligt ur hela hennes väsen. De spelade i hennes röst, i hennes stötvisa andetag och i hjärtats slag. Hon ville. Hon försökte. Ord Even vid det här laget hade hört flera gånger, och flera gånger hade Varya svikit dem. Han visste att hennes försök inte skulle hjälpa. Hennes vilja bar henne inte framåt. Hon såg inte de möjligheter som fanns, och de möjligheter hon haft hade hon självmant brutit ner och stampat på.
     "Jag vill bara göra det rätta-"
     Hon skulle aldrig göra det rätta. Han visste det. Det hade hon själv bevisat, gång på gång. Men någonstans trodde hon på honom. Trodde att Even kunde ge henne svaret, göra henne hel samtidigt som hon envisades med att slita sig själv i stycken och dra med sig alla hon nådde ner i sin egen avgrund, i det patetiska hoppet om att kunna stå på dem för att nå ytan på nytt. Han var inte säker på hur länge hon egentligen hade något kvar av det värde hon en gång haft. De skador hon vållade Tenebris, vållade honom, började överväga den nytta han hade av hennes närvaro.
     "Hjälp mig, snälla-"
     Men, Even hade aldrig varit den som sade nej till underhållning. Och Varya var, om något, en fantastiskt oförutsägbar komponent. Om än den skada hon orsakade var stor, så fanns där fortfarande något att finna i det kaos hon förde. En dag kunde det kaoset ha ett syfte i sig, om så bara för att släckas.
     "Jag har hjälpt dig, Varya, eller hur? Jag har gett dig ett hem. En familj. Jag har gett dig möjligheter, och du har valt en väg att vandra som lett dig ut på farlig mark igen och igen. Du är… impulsiv. Dina känslor är starka, och du låter dem leda dig. Om det inte är den du vill vara så andas, och låt inte känslorna välja en väg du sedan ångrar." Han höll Varyas blick, med medlidande i rösten. Han drog henne intill sig igen och lade huvudet mot hennes hjässa.
     "Om du letar efter en skog, Varya, och du har träd som skymmer din sikt, så ta ett steg tillbaka innan du bränner dem. Prata med Aurora. Med Grendel. Med mig. Du har vargar runt dig som du kan lita på, och som kan visa dig att de träd som dina känslor ville bränna är samma skog som du letade efter. " Han pausade kort, med blicken ut i dunklet runt dem, innan han andades ut igen i vad som kunde varit ett roat skrockande.
     "Inte den bästa metaforen kanske. Men jag vill att du förstår att det du gör; de val du gjort; har varit att bränna allt som stått i din väg så snart som känslorna sagt så. Om du inte vill vara den som bränner, så ta ett steg tillbaka. Jag kan inte släcka de träd du redan bränt, och det kan inte Aurora eller Grendel heller, men vi kan hjälpa dig att se skogen som de utgör om du ger oss chansen. " Han höll Varya närmre för ett ögonblick, innan han rätade på sig för att se på henne igen. "Så länge du andas, Varya, så är dina val upp till dig. Det är okej att ha känslor, men om du inte vill ledas av dem så måste du också stå emot dem."
     Om det var ord för döva öron skulle bara tiden utvisa. Even hade all tid i världen.

Varya grät stilla medans hon lyssnade till Hans ord. Bara Hans röst var en tröst och ibland tog hennes egen besatthet av Honom över för vad Han faktiskt försökte säga henne. Varya kände Hans beröring, avsaknaden av värme i Hans väsen som på något sätt blivit en känsla av hem.
     Even talade om kontroll men även när Varya kunde se att det var hon som lett sig själv ner i avgrunden så ansåg hon sig haft kontroll. Dem valen Han pratade om att hon hade kändes obefintliga. Varya levde med hela sitt hjärta på utsidan och vad som kändes som en självklarhet för andra fanns inte i hennes värld. Men Varya ville försöka, försöka att göra rätt för sig denna gång. Inte för att hon ansågs sig ha något val igen, men för att hon var för feg för att dö. Hur mycket hon än känt en längtan för den eviga friden skrämde tanken om att bli bortglömd ännu mer.
     Varya drog djupa, tunga andetag när gråten äntligen lugnat sig. Hon satt kvar, önskade att hon aldrig behövde lämna Hans sida igen, men där fanns en klyfta mellan dem nu som aldrig skulle göra det möjligt.
      “Allt jag vill, allt jag önskar,” snyftade hon lågmält, “är att få vara med Dig.” Det fanns en barnslig desperation i hennes röst, som en påminnelse om att hon inte var mycket mer än vad hon varit då, den gången Han hittat henne i skogen.