De senaste dagarna hade varit stressfyllda, vilket var förståeligt. Achak var inte mycket till hjälp efter att ha lyckats få ned Lev. Han hade lekt batteri här och var där det behövts. Specifikt till de som faktiskt hade mer hjälpsamma krafter. De flesta hade flockats till runt Vassya. Återigen helt förståeligt. Achak hade också själv hälsat på Ledaren ett par gånger. Fyllt på hennes energier för att hon skulle orka hela, men hon hade varit medvetslös varje gång han varit in. Dessutom låg hans tankar inte på ledarinnan i stunden.
 Mjukt krafsade han på sidan av ingången till flocksysterns lya. De Gula ögonen tittade in i dunklet. Upplyst av deras båda måntatueringar. Han hade sett henne gå in, så han visste att hon var där.
 "Lune?" han röst var varm och vänlig, en frågande ton. Han visste att hon var där, men hon kanske ville vara ensam. Han hade hoppats på att lyckas övertyga henne att ta en stund för sig själv. Andas. Hon hade varit uppe och sprungit sedan händelsen. Försökt hjälpa till överallt, han hade inte sett henne stanna upp än, och oroade sig för att hon tog på sig för mycket, samt så tvivlade han på att hon faktiskt låtit någon se ordentligt över det söndertrasade örat.
 "Får jag komma in?"

Lune såg upp mot öppningen ut till resten av fästningen. Då hon mötte Achaks gula ögon log hon svagt, tröttheten tydligt synlig i hennes ansikte.
"Kom in."
Bekräftade hon med en nick. Hon var rastlös, kände att hon behövde göra något för att Fixa situationen men visste inte vad mer hon kunde göra. Hon hade suttit med Lev nästan hela första dagen, och sedan pendlat mellan honom och Vassya. Hjälp Ayira med helandet, fixat te och örtinläggningar, sjungit tröstande visor. Hon mindes inte senast hon sovit, om hon gjort det alls sedan incidenten, och var så trött att hon såg dubbelt. Det var därför hon gått till sin lya men hon fann det svårt att somna trotts tröttheten. Den erövrades av en rastlöshet och en vilja att göra mer.
"Behövs något?"
Frågade hon, nästan hoppfullt, önskade att Achak var där med ett ärende hon kunde uträtta. Något att lugna själen med.

Det var skönt att se att hon fortfarande kunde le, trots allt som hänt, och han besvarade det med ett eget litet leende, och äntrade hennes lya.
 "Det behövs alltid något" fler örter, någon som behövde hämta vatten, en syssla här och en annan där. Sånt var livet i cirkeln.
 "Men en varg kan inte gör allt" han såg menande på henne. Han kunde se att hon fortfarande ville göra mer. En slag rastlöshet som hennes kroppsspråk inte kunde dölja, och en hoppfullhet i rösten att han skulle kommit till henne med något mer att göra.
 "Specifikt när hon inte får sin sömn" en ny menande blick, men rösten varm och vänlig. Piken var välmenande och grundad i att han brydde sig. Han förstod viljan att hjälpa så mycket man kunde, men det var inte mycket till hjälp om hon somnade där hon stod, och rastlösheten till trots såg det ut som en möjlighet. Han närmade sig henne och bjöd in till att sätta sig ner, han hade med sig te han fått ifrån Ayira. Han lossade bägaren ifrån hölstret, ställde ner den och drog fram två tomma te skålar.
 "Du måste hinna andas också" uppmanade han och fyllde på skålarna med det lugnande teet.

Öronen sjönk ner längs sidorna av huvudet i en uppgiven gest. Den gjorde irriterande ont i högerörat, Timo hade inte fått se till det än då både hon och Ayira tyckte han behövde vila mer. Achaks ord irriterade nästan lika mycket som örat, han såg rakt igenom henne med sina menande blickar. Men hon hörde också omtanken i hans röst och då han slog sig ner och dukade fram te från hennes medikus-syster kunde hon inte hindra ett nytt leende att dra i mungiporna. Te var alltid lugnande och hon kunde känna hur musklerna sakta började slappna av av doften och de varma ångorna. Försiktigt la hon sig ner med tassarna på varsin sida om sin teskål och sneglade försynt upp på sin relativt nye broder.
"Tack."
Viskade hon, det närmsta han skulle få till ett erkännande om att han haft rätt. Det var verkligen fint att han kommit hit för att pyssla om henne när det fanns så många andra i så stort behov, även om det också bidrog till att hon kände sig i vägen eller hjälplös och än mer stressad. Hon drog några djupa andetag och försökte komma tillbaka till nuet.
"Kol brukade alltid säga åt mig att andas."
Erkände hon. Då hon träffat honom och Ez hade hon varit ung och härjad av ångest, de två bröderna hade byggt upp henne och hon visste inte vart hon varit om hon inte träffat dem. Det var svårt att skilja sig själv från deras inverkan, de genomsyrade allt hon var. Hela flocken gjorde det. Hon suckade.
"Visste du att när Vassya först kom till flocken blev jag rädd, att hennes riktiga systerband med Kol skulle överskugga oss övriga i flocken. Men sen lärde jag känna henne, såg vilken nordstjärna hon var..."
Lunes röst var drömmande, hon hade aldrig förr erkänt de initiala mörka tankarna Vasilisa väckt hos henne men Achak fick det att kännas lätt att prata om.
"Jag vet inte vad jag skulle göra om hon inte blev återställd Achak, eller vad Lev skulle göra.."
Hon rös vid tanken och huttrade till.

Att se henne slappna av lite fick det att dra lite i mungiporna. Det märktes att det var väl behövt. Han hade anat att te skulle vara vägen till att få henne att slå sig ned för en sekund.
 "Ingen orsak" han sippade i sig lite te.
 "Vi behöver trots allt se efter varandra" Nu mer än någonsin. Åtminstone sen han själv gått med. Det hade varit lugnt ganska länge. Kanske var det bara oundvikligt att något skulle hända. Av vad han hört hade det inte direkt varit en lugn resa för den relativt unga flocken. Då hon började tala lyssnade han uppmärksamt på varje ord. Nickade lätt och drog i sig lite mer te.
 "Vasilisa är stark" Achak mötte Lunes blick. Han ville inte lova att allt skulle bli bra, han kunde inte sia och se i framtiden. Men han menade det han sa. Flocken visste inte mycket om hur han fått sin ärr, de hade självfallet varit nyfikna, men de flesta - ynglingarna borträknade - hade varit respektfulla nog att inte pressa på ämnet.
"Det har jag vetat sen jag först träffade henne" det var lätt att tänka sig tillbaka, minnena fortfarande färska i hans sinne, trots all tid som gått. Det var hon, och sättet hon pratat om Cirkeln och dess medlemmar, som fått honom att gå med. Han var skyldig henne mycket av livet han hade idag.
 "Jag var illa skadad när hon mötte mig" blodig, tovig och tröttare än vad han kunde sig minnas varit innan dess, inte ens när han vandrade ut ur landet hade han känt sig så utmattad som han gjort då.
 "Hon hjälpte mig, och du skulle hört henne prata om er" ett varmt leende klädde de mörka läpparna.
 "Man skulle kunna tro att inget annat existerade i världen. Det var hennes sätt att beskriva Cirkeln, värmen och ärligheten i hennes ord, som övertalade mig. Efter att vi gått våra egna vägar kunde jag inte sluta tänka på det. När vi möttes igen under Norrskenet hade jag redan bestämt mig" blicken sökte sig åter till Lune.
 "Hon är stark" upprepade han igen. Han hade hört en del av vad hon gått igenom, och att komma ut på andra sidan och fortfarande vilja hjälpa andra, det var beundransvärt.

Lune nickade instämmande med i hans ord.
"En nordstjärna."
Upprepade hon.
"Hon finns alltid där och leder vägen, hon är en konstant, en trygghet."
Förtydligade hon sitt resonemang. Detta hade hon sett i Vassya sen innan de lämnat ötamon i flockens unga dagar, och då Kol försvann hade det varit självklart att hans syster skulle ta ledarpositionen med Ez. Hon lapade upp lite te och slöt ögonen i ren njutning av smaken. Långsamt rullade axlarna tillbaka då skuldrorna slappnade av. Hon hade verkligen behövt det här. Tyst började hon nynna på Vasilisas sång.


[Kortis.. Nu ska jag sussa. Vassyas sång hörs för första gången i detta rollspel om du är nyfiken: LÄNK.]

Nordstjärna. Achak hade fått höra om den många gånger av sina fäder, under deras vandringar. Det var en viktigt del i att kunna navigera. Den hade till och med hjälpt honom utanför landet. Beskrivningen passade deras ledarinna, och hans egna erfarenheter  med henne. Han hummade bara till svar. Njöt av att se henne börja slappna av mer. Kanske kunde han till och med övertala henne till att sova lite.
 Men innan han hann till att börja började hon nynna på något. Achak hade aldrig hört melodin förut, och kunde definitivt inte orden som hörde till, men han var lätt trollbunden. Lunes toner var klara och vackra, trots att det inte var mer än ett lågt hummande. Han kunde bara önska att han själv var musikalisk, men han var rädd för att han var helt tondöv. Inte blev det bättre av att han inte hade några öron kvar.
 "Vad vackert"  uttryckte han sig, efter att Lune tystnat, och log, han hade nog aldrig hört någon som kunde låta så melodiskt, specifikt utan att faktiskt sjung.
 "Försök sova" uppmanade han försiktigt.
 "Du är mer av en hjälp när du inte är trött" inflikade han. Det var nog större chans att hon skulle sova för någon annans skull än sin egen.
 "Jag lovar att väcka dig om det behövs" försäkrade han. Hon brydde sig oftast mer om andra, satte deras behov först. En beundransvärd egenskap, men det var inte bra för individen om det var så dominant över självbevarelsebedriften. Som i Lunes fall.
 "Och för min skull, snälla låt någon se över örat" Ingen hade fått tillfälle att se över hans sår innan de blivit fula svullna och infekterade. De slamsor han haft kvar av öronen hade fått tas bort.
 "Vi vill inte att du får en infektion och blir sjuk" inte bara för att de inte behövde mer sjuka flockmedlemmar, men också för att han genuint brydde sig om henne. Om hon kunde behålla örat, bara genom att lägga undan lite tid att se över det, så ville han hjälpa att se till att hon kunde det

Lune fortsatte nynna på melodin även då texten var slut, det var svårt för henne att vara tyst, då hon inte hade något att säga kom musiken och sången naturligt. Men hon tystnade då Achak talade igen. Försök sova, det var inte så lätt. Även om teet och sången lugnat ner henne avsevärt.
"Ayira har kollat till örat."
Invände hon, något tjurigt.
"Hon la på blodstoppande örter och groblad att dra ut infektionen direkt efteråt. Timo behöver vila upp sig mer, det kommer gå bra. Jag kan leva med ett trasigt öra, de var för långa till att börja med."
Suckade hon och tog en kort paus, funderade.
"Vi har bara en helare, och han är bara ett barn. Ayiras örtblandningar får duga. Hon hade på nån salva idag med."
Lunes röst var allvarsam och bestämd. Hon tänkte inte tumma på Timos behov, oavsett vad. Valparnas välbefinnande var det viktigaste för henne, och det var just därför hela den här situationen skakat henne så djupt. Därför hon inte kunde sova. Det kändes som att hon misslyckats med att skydda dem, båda Lev och Fay och Timo.
"Du är fin utan öron, jag ska nog duga med ett och ett halvt med."
Hon buffade på honom för att lätta upp stämningen lite och log.

Han ignorerade den lätt tjuriga tonen, han kunde förstå henne. De hade redan krävt mycket av Timo, Achak hade fått hjälpa att grunda den lilla ninjan igen, och senare även dela med sig av sina egna energier för att ge igen lite av det han förlorat. Han var ung, och att ha så mycket tygnd på sina axlar var nog tvunget att sätta spår. Det var förståeligt att Lune inte ville lägga mer tyngd på de unga axlarna.
 "Det är ju alltid något" bättre än inget, och bättre än vad många kunde säga. Ayira må inte ha läkekrafter i sig, men hon visste vad hon gjorde med sina örter och förband.
 Fin? Han flinade brett. Nu var han inte direkt tillräckligt osäker på sig själv för att må dåligt över de förlorade öronen, eller de mer iögonfallande ärren, men det var ändå kul att höra henne säga det.
 "Nu försöker du böra smöra" retades han och puffade henne tillbaka.
 "Om du vill mjuka upp mig får du bjuda på lunch först, men nä du är lika vacker ändå" hans retsamma dog i mitten av meningen och en mer allvarsam varm ton tog dess plats.
"Med eller utan öron" retsamheten smög sig in igen och han lipade med tungan mellan tänderna.

En dovt fnitter lämnade henne och hon besvarade hans lipning.
"Vem smörar nu då."
Lekfullt men något halvhjärtat i tröttheten slog hon med ena tassen emot hans ansikte, men lyckades i rörelsen knuffa till sin teskål så lite av vätskan spillde ut på golvet mellan dem. Typiskt, hon kände rodnaden hetta under pälsen, hon kunde verkligen vara klumpig ibland. Achak gjorde genast en ansats att resa sig, hitta något att torka upp det med.
"Nej!"
Protesterade hon och blev själv förvånad av hur desperat hon lät. Generat såg hon ner i golvet.
"Stanna med mig?"
Mumlade hon tyst och sneglade upp på honom. Han hade faktiskt fått henne att må mycket bättre med sitt sällskap. Hon gäspade så stort att käken knakade och sträckte på sig innan hon långsamt sköt sig själv bakåt mot fällarna länge in i lyan.
"Du måste inte.. Men om du vill, bara tills jag somnat."
Rösten var försiktig och det fanns inget krävande i den. Mjukt bäddade hon ner sig själv bland får- och bockfällarna. Sanningen var den att det fanns fler orsaker till att hon inte kunnat somna än rastlösheten. Hon var rädd, för mardrömmarna hon visste skulle komma. För mörkret och ensamheten. Händelsen hade skakat henne djupt, och så fort hon haft en lugn sekund hade minnen och tankar gått på högvarv i huvudet. Hon hade behövt Kol där, eller Vassya, en tyngdpunkt, en klippa, en ledstjärna. Och utan att hon märkt hur hade Achak klivit in och fyllt rollen.

Det var av ren vana han var på väg upp ifrån golvet för att kunna ta bort det spillda teet, och med förvåning stannade han mitt i ett steg och såg tillbaka på Lune. Sökte i hennes anlete efter något, och det förvånade uttrycket mjuknade då hon generat mumlade ut sin förfrågan. Han hade ändå inget bättre för sig att göra, och hon lät som om hon verkligen behövde sällskapet. Han skulle ljuga om han sa att det inte var smickrande.
 "Självklart" svarade han bara varmt med ett leende. Lyfte undan te skålarna med osynliga händer, och flyttade sig samtidigt lite närmre, utan att gå för nära, höll sig utanför hennes fällar, och lade sig igen, lutad bortåt så han låg emot henne.
 "Sov du, jag stannar här" Bara någon halvmeter bortanför änden av hennes fällar. Han lade ner huvudet på tassarna, ljuset ifrån hans bröstkorg lätt mörklagt när han täckte över måntatueringen, kanske kunde han smyga in lite vila han med, det skulle inte skada. Men han tänkte se till att Lune lyckades somna först, annars var han väl inte så mycket till hjälp? Lätt omelodiskt hummade han på en visa hans fäder brukat sjunga för honom när han var liten, och rädd för mörkret.

Det märktes att Achak inte riktigt kände henne lika bra som vissa andra som varit i flocken länge, så försiktigt och respektfullt som han la sig utanför henne fällar. Hon visste att hon kunde vara hoppig och rygga undan vid plötslig fysisk beröring men samtidigt så var det just vad hon behövde i stunder som dessa. Försiktigt kröp hon närmre flockbrodern och kanten på fällarna och började tyst nynna med i hans melodi, la sig som en andra stämma några toner bakom honom eftersom hon faktiskt inte kunde sången. Den var vacker och påminde henne på något vis om sångerna som Zimaerna sjungit under norrskens-festen. Hon ville fråga vad det var för sång, om han kommit på den själv eller om någon sjungit den för honom, men det fanns andra frågor som kändes viktigare i stunden. Ord som legat tryckande under hela deras konversation, allvaret bakom deras gnäbb och hennes sömnsvårigheter. Hennes sång tystnade tvärt, fullkomligt distraherad av att samla mod att ta till orda. Hon drog ännu ett djupt andetag, in genom nosen, ut mellan sammanpressade tänder.
"Det.. det här.. kommer låta dumt men.."
Hon tvekade lite till. Varför var det så svårt.
"Jag vet, egentligen, kanske, att det inte är samma sak, men samtidigt så.. så tror jag det, och jag bara, jag behöver att någon säger... Säger sanningen."
En bekymrad rynka hade bildats i hennes panna.
"Inte det du tror jag vill höra, sanningen du känner i hjärtat."
Förtydligade hon bestämt.
"Förlåt, jag har inte ens sagt vad."
Åter igen gled öronen ut längs sidorna något förläget. Hon suckade, drog ett djupt andetag igen.
"Jag kan inte låta bli att känna att jag gjorde fel idag. Jag borde varit där tidigare, jag borde hållit koll på Fay om nätterna när hon är så ny här, jag borde backat upp Lev innan han blev så arg."
Förtvivlat såg hon sig om i rummet, det syntes tydligt att ångesten smugit sig på henne igen.
"Och jag.. Jag kan inte släppa bilden på mig som.. som min mamma. När jag var liten så var hon... hon var inte snäll. Och hon använde sina krafter på oss. El. Och en gång så kom hon stormande precis som mig idag, och hon tacklade en järv... Precis som jag tacklade Lev. Och jag.. Jag använde min kraft, jag sög hans energi ur honom, precis som hon skadade oss med sin. Jag.."
Blicken flackade fram och tillbaka, följde scener som spelades upp för hennes inre.
"Det känns dumt och fånigt, men samtidigt känns det så sant. Jag vet inte vad som är verkligt."
Hon suckade.
"Är jag som min mamma?"
Kved hon fram, tårar steg i ögonen.

Hon hasade sig närmre, och han lutade sig in emot henne istället. Han hade inte velat anta något innan, det hade varit lite väl opassande, men nu när hon tagit initiativet gjorde det honom inget. Hennes, mycket mer melodiska och vana stämma, började nynna med honom och han kunde inte hindra leendet som drog på läpparna. Det märktes då och då att hon inte melodin innan, men hon var bra på att improviserade, och fångade snabbt upp sig på nytt. Det värmde honom, han hade inte ägnat mycket av sin det senaste att tänka på sina pappor. Hade haft mycket annat att stå i. Det kändes bra, lite bitterljuvt. Han saknade dem.
 Då hon tystnade sänkte han tonen lite, även om han inte slutade helt innan hon började prata. Då tystnade han också för att lyssna. Musklerna som förut styrt hans öron ryckte lätt på de små tussar som fanns kvar. En gammal vana i att behöva vinkla öronen. Det var tydligt att vad hon än ville säga, behövde ha sagt, vägde tungt på henne, och han gjorde inget för att skynda på henne eller tvinga fram något. Med oändligt tålamod väntade han bara på att hon skulle vara redo.
 "Det är Lugnt, ta det ifrån början" uppmanade han henne när hon ursäktade sig. Log uppmuntrande emot henne, och nickade lätt då hon började om. Hennes osäkerheter lyste igenom orden hon talade, mer än bara det hon sa. Det värkte i honom. Han hade aldrig kunnat ana vad hon behövt gå igenom, ifrån sin egna moder dessutom. Han kände sig lyckligt lottad. Han hade kanske förlorat sin Mamma, men de två som kom att bli hans fäder hade älskat honom över allt annat. Han kunde inte ens tänka sig hur någon kunde göra så mot sin egna familj, än värre sina egna valpar. Han beundran för Lune blev bara djupare. Att hon gått igenom det och ändå kommit dit hon var idag. Det var något av en bedrift han inte trodde att han själv skulle klarat av.
 Smärtan i hennes röst fick det knipa i hans bröst och han skakade genast lätt på huvudet.
 "Nej" han sa det bestämt, kvävde vilka motsägelser hon än kunde tänkas ha.
 "Jag har aldrig träffat din mor, men hade jag gjort det hade det inte varit ett bra möte" det låg något mörkt över rösten men han lämnade ämnet snabbt.
 "Han var inte sig själv, du gjorde allt i din makt för att hjälpa honom, inte för att skada" han mötte henne blick stadigt med sin egna gula. Höll den så länge han kunde.
 "Du, kunde inte ha vetat, ingen av oss vet egentligen vad som hände" vad som utlöst Levs raseri var något han själv inte riktigt verkade ha grepp om. Vasilisa hade inte vaknat än, så de visste inte ens om hon kunde minnas vad det var.
 "Vi kan inte se in i framtiden, och ingen förväntar sig att du ska ha alla svaren" han  puffade mjukt på hennes kind med nosen, torkade bort en tår som rullat ner.
 "Du är god, du skyddade honom ifrån att göra något han aldrig skulle kunna glömma. Visst detta kommer vara hårt på honom, på oss alla." De skulle definitivt känna av detta länge. Fay hade varit särskilt skärrad.
 "Men det kunde ha varit värre, om du inte kommit när du gjorde" han tystnade något. Fay hade inte kommit undan så lindrigt som ändå gjort, hur illa såren än var. Han ville inte ge ord till tanken.
 "Du är bland en av de mest omtänksamma individer jag mött, låt inte dig själv intala dig om något annat" Han drog in henne i en omfamning och lade huvudet över hennes nacke.
 "Behöver du påminnas gör jag det gärna"

Ofrivilligt ryckte hon till vid hans plötsliga, skarpa svar. Kände hjärtat hamra högt uppe i bröstet. Darrande försökte hon andras, intalade sig att oavsett vad hennes instinkter sa åt henne just nu så var han inte farlig. Han var inte arg. Det var svårt till en början, Achak lät arg, och även om hon logiskt kanske kunde förstå att det inte var på henne utan hennes mor var det svårt att faktiskt känna så. Helst av allt ville hon bara resa sig upp och fly från situationen. Men hon stannade, och Achak gick vidare till att tala om Lev. Genast slappnade Lune av något, tanken på lillebrodern fick hennes spända muskler att mjukna trotts all den oro hon kände. Hon försökte lyssna på vad Achak sa, försökte ta till sig orden på riktigt. Verkligen tro på det. Ingen förväntade sig att hon skulle ha alla svaren, utom hon själv. Det hade varit en överlevnadsstrategi som blivit en del av hennes själva väsen sedan födseln. Ett evigt försök att läsa av och förutse alla möjliga situationer, allt för att undkomma moderns plötsliga raseri och våldsamma utfall.
Tårar rann nu längs hennes kinder, tårar av sorg, rädsla, otillräcklighet men också av lättnad. Skälvande men djupa andetag lämnade henne i försök att lugna ner sig. Men det var svårt att hindra de högljudda snyftningarna.
"Tack."
Viskade hon, knappt hörbart. Hon snörvlade och gnuggade en tass emot sin kind för att torka undan sina tårar.
"Du är så snäll mot mig."
Hon svalde, försökte tvinga undan gråten. Plötsligt uppenbarade sig Rhys i öppningen till hennes rum. Öronen spetsade och ett oroligt uttryck på det ärrade ansiktet. Hon gav honom ett svagt leende för att signalera att allt var lugnt, att hon bara blivit lite ledsen, och det gick tydligt att se hur albinon slappnade av. Släppte garden. Rhys visste vad Lune behövde i stunder som dessa, han hade varit med om dem otaliga gånger under sin tid i flocken. Efter att han med en frågande blick på Achak kollat av om han var välkommen steg han försiktigt fram och lade sig bakom Lune, lät sina silkeslena lockar omfamna henne. Hon slöt ögonen och mös, krafsade mjukt med ena framtassen på Achak för att få honom att komma närmre, lägga sig på hennes andra sida. Det bästa för att lugna panikattacker var tyngden och värmen från vänners omfamningar.
"Vad var det för sång du nynnade på tidigare?"
Frågade hon och öppnade ett öga för att se på Achak.
"Den var vacker, vill du sjunga den igen?"

Han hoppades han inte låtit för hård emot henne, att tårarna som nu skakade hennes kropp i gråt inte var för något han sagt, att han sårat henne. Det var det absolut sista han ville. Men oron över det falnade när hon tackade honom. Ett mjukt leende klädda hans läppar och han nickade.
 "Du gör det lätt att vara snäll" svarade han varmt. Lune letade fram det bästa i honom, det var kravlöst och enkelt att bara... Vara. Även när det gällde tyngre stunder som nu.
 Ljudet av någon som närmade sig fick honom att försöka vippa på de förlorade öronen, och vände bara huvudet för att se på Flockbrodern, som oroligt kikade in på dem, när han insåg att det inte gick. När han insåg att det inte var något som hänt så slappnade han av och anslöt sig till dem. Lade sig tätt intill Lune som slappnade av än mer, och gestikulerade för honom att komma närmre. Achak tvekade inte på att lyssna och hasade sig nära den större flockssystern. Lutade sig in i hennes famn och lade huvudet över hennes framtassar.
 "Det var en visa mina fäder brukade sjunga när jag var liten" förklarade han med ett varmt leende, men återgick till sitt hummande. Det var inte alls lika vackert och melodiskt som Lune när hon sjung, och inte lika bra som hans pappa, men det var bekant, och varmt. I relativ tystnad, utöver Achaks låga visa, låg de tre där i en varm hög. Det låga hummandet tystnade bara efter att Lune till slut somnat av utmattningen, mjukt innästlad mellan de två flocksyskonens omfamning. Nån gång efter det gled även Achak in i en lätt drömlös sömn.

Avslutat