Han rörde sig ut bland massorna — trots att arenan var fullpackad var det fortfarande smockfullt överallt annars. Han var tvungen att kämpa för att se någonting över huvudena på vargarna framför honom, och folk törnade in i honom från alla håll. Det var något närmast berusande med att vara här; samtidigt som han tyckte att det var svårt att andas kände han sig piggare och mer levande än någonsin. 
    "Hallå!" hojtade han — ropet fick några av vargarna närmast honom att vända på huvudet, men orsakade inga omedelbara, större reaktioner. Han märkte att han var lite andfådd, upptäckten fick honom att le brett. Han måste se rätt dum ut där han skyndade fram med ett stort leende på läpparna, men han brydde sig inte. Ezekiel visste lite vagt att de stridande fick tillträde till en plats under själva teatern, men han själv tilläts inte gå dit, i egenskap av besökare. Så han vandrade bara omkring på måfå, lät sig sugas med av strömmen av besökare och hoppades få syn på ett bekant ansikte. Dessutom ville han väldigt gärna prata med Kolzaks motståndare, om han kunde hitta honom. Striden, och de stridande, hade fascinerat honom. 
    Så skymtade han en glimt av en päls i välbekanta färger, och Ezekiel började bana sig väg däråt med ett litet utrop trots att han faktiskt inte var helt säker på att det var någon han kände. 
  
[Till Kolzak och Tenn]

Kolzak hörde Ezekiel innan han såg honom. Förvirrat såg han sig omkring. Det hade dröjt för honom att ordentligt återhämta sig och få förband för det djupa såret i skuldran. Det torkade blodet var borttvättat men han haltade lätt, och såren sved och smärtade ännu ordentligt. Han fick lov att röra sig försiktigt, men Ezekiels utrop hade fått Kolzak att för plötsligt vrida på huvudet. Han väste i smärta och spände käken, men log när han såg Ezekiel kliva fram ur myllret.
"Ezekiel," hälsade han med en glad ton och buffade den yngre med nosen. Han skämdes att Ezekiel sett honom förlora. Han ville inte gärna prata om sin förlust, eller sina skador. Han skulle klara sig, och försökte visa sig stark nu inför Ez.  "Har du sett striderna?"

Där! Tenn hade letat ett bra tag, men först nu, ett bra tag senare så fick han syn på sin röda motståndare. Han skyndade fram, plöjde fram mellan folk som gratulerade honom för vinsten. Det tog inte lång tid att komma fram, men när Tenn väl gjorde det hade han plötsligt inget att säga. Kolzak och en mindre, svart fakarg vände sig mot honom och stirrade. Cestron kände sig plötsligt väldigt osäker, men slätade över det hela med en neutral mask.
     "Jag ville bara gratulera dig", sa han allvarligt, och det fanns inget hån i rösten. "För en god strid, alltså. Du var en värdig motståndare." Något tafatt skiftade Tenn vikten till andra benet - osäker på vad han skulle göra nu.

Ju närmare han kom, desto säkrare blev han på att det var Kolzak, tills det var omöjligt att tvivla. När Kolzak hälsade på honom med hans namn svarade han på samma sätt och återgäldade den äldres buff med nosen.
    "Ja, jag har sett nästan alla", berättade han innan han hejdades han av en annan röst. Han vände på huvudet och upptäckte cestrohanen som varit Kolzaks motståndare i matchen och som han hoppats på att få träffa. Den främmande hanen gratulerade Kolzak och tackade honom. En värdig motståndare? Klart han var. 
    "Du är Tenn, va?" sa Ezekiel efter att ha spenderat ett par sekunder på att minnas hur hanen presenterats. "Det såg ganska jämnt ut. Från min plats åtminstone." Men, så hade han ju inte stått på själva arenan heller.

Kolzak kände genast igen sin motståndare när han trädde fram ur folkmassan. Han gratulerade, för den goda striden. Kolzak log åt det  - han kände inget agg mot den andre, trots att han förlorat. Tvärt om, han hade varit en respektingivande segrare som dessutom givit Kolzak chansen att resa sig. Det hade slätat över förlusten och han hade accepterat den vid det här laget.
"Du stred väl," berömde Kolzak med ett genuint litet leende. "Gratulerar till segern, Tenn."
Han uppskattade att motståndaren sökt upp honom. Kolzak själv hade velat prata med honom efter striden, men de hade båda fångats upp av annat i det undre galleriet. 
"Jag trodde inte jag skulle bli knockad mot slutet, men jag underskattade dig. Vilken krafthämtning," Kolzak hade en imponerad ton i rösten när han mindes hur Tenn kastat sig upp när han trodde allt var över. "Du förtjänade segern."

"Det var väldigt jämt", höll han med den svarte. "och... tack." Kolzaks ord förde tillbaka hans fokus till honom.
     "Ja, jag..." Tenn såg lite generad ut. "Jag vet inte riktigt vad som hände." Raseriet hade fått honom att se rött, och Tenn kom inte ihåg mycket alls av striden efter att det kickat in. Angelägen om att byta ämne - men inte behöva lämna konversationen - hasplade han ur sig:
     "Är ni här resten av dagen, eller bara för striden?"

"Vi är här resten av dagen också", berättade Ezekiel hjälpsamt. Tenn var knappt tjugo centimeter större än han, och Ez konstaterade belåtet att han inte behövde böja sönder nacken för att kunna se på honom. Med större individer som exempelvis Kolzak brukade han alltid känna sig så … hm, liten. Han var nästan helt fullvuxen nu, och det märktes — även om kroppen var nätt och smidig var den inte lika späd längre, och vingarna såg inte lika enormt stora ut utan mer passande för hans kropp. 
   "Vi är här med ett par andra, en som ska tävla också. Kolzaks syster", upplyste han. Kanske sa det Tenn någonting, ifall han hade pratat med Vasilisa, eller inte. Kämparna hade säkerligen fullt upp med att förbereda sig för sina egna strider. 
    "Är du här ensam eller tillsammans med någon?" frågade Ez vidare. Säkert det sista alternativet. Det kunde ju vara trevligt att veta att man åtminstone hade någon som hejade på en.

Kolzak gav Tenn en förbryllad blick. Var han omedveten om vad han gjort i striden? Men han ägnade ingen mer tanke åt det, eftersom konversationen vände. Ezekiel flikade hjälpsamt in att de skulle stanna ett tag, och Kolzak nickade instämmande. Vasilisa hade sin strid kvar ännu.
"Och hur länge ska du stanna?" flikade Kolzak in på slutet. Det var en fråga för att bygga vidare på hans förslag. Ett litet leende skymtades över hans mörka läppar. "Det.. känns som om jag kan lära ett och annat från dig. Du är välkommen att sitta med oss på läktaren."

De skulle stanna resten av dagen, och Tenn upptäckte att han var förnöjd över det svaret. När frågan om sällskap kom såg han däremot lite stel ut - han var ensam här, men det kändes lite töntigt att erkänna det när de var här med så många andra.
     "Jag, öhh, jag känner andra här, men, ööh, jag kom hit själv." Han gick snabbt vidare, för så fort han yttrade orden insåg han att han hellre dunkade huvudet mot spetsen av Kolzaks horn än att säga det där igen. "Jag sitter gärna med er, i alla fall." Han tvekade, vägde lite på benen och försökte sedan sig på ett ledigt leende, men som tack vare Tenns något stela natur blev lite konstlat. "Ska vi gå och ta platser?"

Tenn verkade inte vara så ivrig att svara på Ezekiels fråga, och efter att ha hört svaret bestämde han sig för att det inte var värt att dröja kvar vid det. Så han nickade för att visa att han uppfattat svaret och log när Tenn snabbt föreslog att de skulle ta platser på läktaren. 
    "Visst!" Han mindes att han hade lämnat Alii på läktaren med löftet att strax vara tillbaka, så det kunde väl inte vara mer än rätt. Han hoppades att hon inte skulle ta illa vid sig och bli förnärmad över att han stack iväg, men det trodde han inte. I vilket fall var det nog bäst att han gick tillbaka så snart som möjligt. "Jag och Aliital hittade faktiskt ett par ganska bra platser tidigare", upplyste han dem om medan han tog ett steg åt sidan för att börja traska tillbaka till arenan. "Hon är nog kvar där och håller platserna, tror jag."

[Kanske dags att börja avsluta? :D]

Kolzak nickade och följde Ezekiel med Tenn i släptåg. Striderna var säkert i full gång redan och han ville gärna hinna se Vasilisa slåss.
"Då är det bäst vi går dit."
Han log när en entusiastisk konversation om stridskonst drog igång mellan Tenn och Ezekiel på väg upp mot läktaren. För en stund glömde Kolzak allt annat, slappnade av, och tillät sig att bara vara.

[Avslutat!]