Såren som raganan, Ehfra ville Haqim minnas att hon hette, hade rivit upp över hans flank var djupa. Efter förband och tvätt värkde de fortfarande och Haqim kom underfund att de skulle bli hans värsta ärr. Striden hade varit kort men intensiv och han var utmattad trots att solen gav honom energi att orka gå.
Tyst haltade han ut, nickade och grymtade åt olika gratulationer han fick av förbipasserande. Abraxas hade sett, Lykoris hade sett och de som inte var där skulle få höra. Masken, kraniet, var på plats igen men en ful spricka hade bildats över hela näsbryggan och Haqim var inte glad över det. Hans gåva från Xejja.
Nej, Haqim skulle behöva glömma henne nu, annars skulle han aldrig orka gå vidare.
Glöm. 
Haqim slöt ögonen och satte sig vid en vägg på arenans utsida, försökte alstra solens energi. Samla tankarna, trots att adrenalinet ännu rusade i hans vener.

[Till Mirai! Utspelar sig strax efter Haqims seger i arenan]

Mirai hade inte hunnit tala med den nya medlemmen ännu, men när hon såg han vinna sin strid i arenan var hon tvungen att gratulera honom. Hon hade trotts allt följt med ända till Skuggfall för att stötta dem som stred och kämpade. Hon hade faktiskt inte fått delta själv, vilket hon var en aningen bitter över. Fast hon förstod varför, många hade fallit offer för arenans grymhet. Blod klädde mark och väggar. Det gav en extra kick, med tanken på att hon en dag ville delta och strida för Lykoris precis som Lamia, Kali, Phenex och nu Haqim hade gjort. Hon tog sig fram bland vargar och sökte med sin skarpa blick efter det bekanta ansiktet. Hon fann honom snart sittandes utmed arenans mörka stenvägg. Hon gick glatt fram emot honom. 

- Väl kämpat Haqim! 
Sa hon med viss stolthet i sin röst. Hon var säker på att hanen skulle bli en stark tillgång i flocken. Hon hoppades bara att han också skulle vara dem lojala. Inte bara visa sig värdig att slåss för dem. Men det fick tiden utvisa. 
- Aj det där ser ut att göra ont. 
Sa hon och studerade hans omplåstrade sår vid flanken. Hon hade inga helande krafter men hon kunde i alla fall lindra smärtan och blödningen ytterligare med sina iskrafter. Hon sträckte sig fram en bit emot hans flank och andades ut fuktig luft som med ens frös till is som ett lager över förbandet. Det skulle hjälpa till och så länge hon var i närheten skulle isen inte smälta.

Väl kämpat Haqim!
Rösten var bekant och Haqim öppnade ögonen och såg mot Mirai. Han hade lagt alla Lykoris medlemmar noga i minnet, och även om han inte pratat med Mirai än kände han direkt igen henne. Han studerade henne och tänkte svara när hon noterade hans skada. Förvånat såg han hur hon frös ett lager av is över hans förband. Det svalkade skönt mot den brännande smärtan och Haqims uttryck mjuknade något under den spruckna masken.
"Tack, Mirai."
Det fanns tydliga spår av tacksamhet i hans röst. Såren skulle läka och ärra, men de skulle bli nya ärr han bar. Hans kropp var bara hans kanvas, och ärren berättade hans historia. Vissa var han mindre stolt över än andra, men han accepterade dem alla. 
"Vad tyckte du om striden?" frågade han. Hans skarpt gröna ögon naglade fast Mirais omaka par. "En värdig motståndare?"

Mirai gav hanen ett större leende som tydligt sa; det var så lite så! Men ord behövde's inte enligt henne själv. Hon talade tydligt med uttryck också. Den lilla valpen som var obekväm med att visa känslor, var osäker i sig själv och osäker på sin plats i livet var sedan lång tid tillbaka borta. Hon var mer självsäker, hade mål i livet och var inte rädd för att visa det hon kände, tänkte eller tyckte. Hon kunde stå upp och försvara sig själv, mer behövdes inte. Ingen ifrågasatte henne heller inte, de flesta uppskattade hur tydligt genuin och ärlig hon faktiskt var. 


- Åå det var spännande, jag tyckte striden var väldigt jämn!
Svarade hon honom och stirrade in i de gröna ögonen. Hon hade aldrig lagt märke till färgen på hans ögon tidigare. Den var minst sagt speciell. Fin faktiskt, även om hon fick känslan av att de var en aning giftiga. Fast om man sökte sig till Lykoris så bar man mörker inom sig på något sätt. Så länge lojaliteten låg hos flocken var hon inte orolig för något dock och hon stod bakom alla medlemmar. Hur mörka de än var på insidan. 
- Så du är ju ny och så, vad fick dig att söka dig till oss? 

Haqim nickade instämmande. 
"Ja, ja den var jämn."
Motståndarens namn hade han inte direkt lagt på minnet, men hon hade varit skicklig. Det tänkte han inte förneka.
Mirai gick vidare i konversationen, frågade nyfiket. Haqim såg på henne med en skarp blick, men hans uttryck var uttryckslöst, näst intill mjukt.
"Jag sökte mig inte till er. Inte i början."
Var fanns poängen i att ljuga? Lykoris hade gett honom ett syfte för livet och för det var han redo att spilla sitt liv för dem.
"Jag ser ett syfte i vår målmedvetenhet. En gemenskap för de starksinnade."
Mirai. Hon var ännu mycket ung, så Haqim gissade att hon fötts in i flocken. Behövde hon därmed hävda sig så som han gjort? Haqim ville vara någon Lykoris kunde räkna med, en stark spelpjäs till deras förfogande. Haqim lutade sig närmare.
"Nästa gång jag strider vill jag inte sluta vid ett 'jag ger mig'."
Rösten sänktes en aning, men Haqim log nu för första gången under deras samtal. Han rätade på sig igen.
"En dag kanske det blir du som strider i Lykoris namn. Hur går det med din träning?"

Mirai nickade bara instämmande, det hade varit en bra strid och hon kunde ärligt säga att hon kände en viss stolthet i och med att han var en del av Lykoris. Han gjorde ett gott första intryck det var ett som var säkert. Hon lyssnade med brinnande intresse i de gula och gulröda ögonparet. Så han sökte gemenskap för de starksinnade, ja men då hade han i alla fall funnit ett bra utgångsläge. 
- Du kommer passa in bra. 
Svarade hon sedan och log en aningen känslokallt därefter. Hon såg mycket i honom som hon såg i många av medlemmarna. Må hon vara ung, men hon är också väldigt observant. Hon vinklade ena örat fram och tillbaka då någon hände omkull något en bit bakom henne. 
- Åå du får nog chansen till det inom en framtid. 
Hon var övertygad om att strid alltid skulle infinna sig i hennes liv och Lykoris närhet. Strid var något hon brann för, men att döda för nöjes skull var inte det hon höll närmst hjärtat. Hon tvekade inte på att hon skulle göra det om hon var tvungen, men hon var absolut ingen blodtörstig mördare som endast sökte strid i det syftet. Det var visserligen hennes egna ensak och inget de andra hade något att göra med. 
- Såklart jag ska! Ååå det går bra, men jag hade behövt en mentor till, eftersom Corson vägrade ta det ansvaret från början. Cy är jätte bra, men det finns alltid mer att lära sig från andra. 

Haqim nickade, instämmande. Han kände sig redan som hemma, och han var övertygad om att samspelet med resten av flockmedlemmarna skulle gå enkelt tids nog.
"Klart. Det finns alltid mer att lära," stämde Haqim in. Han visste inte varför, men han kände sig plötsligt redo att erbjuda sig.
"Min far lärde mig allt han kunde, men jag tog även nytta av andras kunskap som ung."
Haqim stod tyst en stund, kanske lite för länge. Han tänkte, funderade. Det var lockande, att ta någon under sina vingar.
"Har du bekantat dig med dina krafter ännu, Mirai?"
Ett försök till ett leende. Det var svagt, men fanns ändå där. 
"Jag lär dig gärna mer. Du verkar lyhörd. Det finns potential hos dig."

Mira nickade instämmande, det var sant det fanns alltid något nytt att lära sig. Hennes nyfikenhet rotade sig lite i att det var så. Hon sökte alltid efter kunskap, information, eller något annat som kunde ta henne vidare i livet. Att utvecklas var något hon brann för fruktansvärt mycket. 
- Vilken tur, att du hade din far alltså. Shiva är trotts allt inte kvar som du kanske vet. 
Hon såg känslolös ut i ämnet, men inom henne kände hon sig en aning sorgsen över det hela. De hade fått alldeles för lite tid ihop. Hon hade knappt fått lära känna honom innan han tvingats ifrån sin position och lämnat dem. Men kanske skulle livet ge henne möjligheter till förlorad kunskap på annat håll. Hon var trotts allt en ganska positiv själ, så att tappa hoppet nu var det inte på tal om. 
- Åå ja, jag har ärvt släktens förmåga att kontrollera is. Och jag kan vara väldigt väldigt stark ibland. Men det kan jag inte kontrollera, morfar sa alltid att den kraften bara kom med instinkt. 
Hon såg en aningen trumpen ut. Det var trotts allt den första kraften hon upptäckt och så väldigt väldigt tidigt i livet. Och ändå hade hon inte lärt sig kontrollera den ett dyft bättre nästan. Fast Cy var väldigt lite för att träna krafterna överhuvudtaget så det kanske var en av anledningarna. Is krafterna däremot hade hon lärt sig själv kontrollera ytterst fort, de kom naturligt nästan kändes det som. Hans nästa ord fick ett leende att stråla i hennes ansikte. 
- Det hade varit en ära! 

"Nej, jag vet ju det."
Haqim hade lika känslolöst uttryck som Mirai i ämnet, det var trots allt information från en tid i Lykoris där han själv inte var med. Samtalet gick vidare, nu till Mirais krafter. Haqim nickade intresserat. 
"Is," upprepade han. Kyla var en självklar svaghet hos Haqim. Men det andra lockade desto mer. Styrka, instinkt. "Då säger vi väl så. När vi är hemma igen lär jag dig mer än gärna vad jag vet."

[Avslutat]