Sedan de anlänt till skuggfall hade Kasai fått se och träffa fler vargar än vad han någonsin kunnat drömma om. Alla regnbågens färger representerades i hopen av vargar som fanns överallt omkring på området. Visst hade tanken slagit honom att han skulle kunna träffa vargar han kände igen, såväl hantverkare och andra som passerade genom Yanamore, staden var populär och nästan alltid full av vargar. Ändå kunde han inte säga att det ens var i närheten av samlingen som kommit till invigningen, och då hade säkerligen inte alla som varit bjudna kommit.
 Den udda blicken vandrade över skaran vargar utanför arenan, många trängdes i någon sorts kö, i väntan på att få komma in, det skulle snart börja, och ingen ville ha en dålig plats. Själv så jäktade han inte, han var inte särskilt intresserad av tal, vilket han förväntade sig skulle inleda eventet. Sen så hade han fått veta att han skulle strida sent, nästan sist i alla strider, så han hade heller inte bråttom ner under jord, först ville han se sig omkring för att inte missa allt annat som pågick förutom arena striderna.
 En brun fäll fångade hans blick och han kände hur hjärtat hoppade över ett slag. Av alla vargar i hela Numoori. Han kunde inte se ansiktet på honom, men det behövde han inte. Till skillnad ifrån sist när han tyckt sig se honom, men istället träffat på hans syster, så visste han att detta var verkligt. Det kunde inte vara någon annan. Visst hade såren Blair rivit upp i hans inre läkt ganska väl, så väl att han faktiskt kunnat släppa honom en längre tid, återgå till det normala utan att inbilla sig den bruna hanen överallt. Men nu? När de han kunde se honom i utkanten av varghavet? Han visste inte om han skulle klara ett sådant möte nu.
 Bredvid stod en annan varg, av vad han kunde se en till hane, ljus och lång lockig päls, dimmvarg, gissade han. Han var nära nog att höra deras stämmor, men inte vad de sa, det smälte in i sorlet av hundra tals andra vargar som talade sinsemellan samtidigt, men de verkade vara glada. Det som högg mest, som en kniv i bröstet, var när Blair lutade sig fram för att ge en lätt kyss på kinden på sitt sällskap.
  Luften ven in i hans lungor, och tänderna klapprade ihop då käkarna slog ihop. Tillräckligt ljudligt för att vissa närmast skulle vända sig om för att se på honom. Och han hoppades innerligt att en av dem som inte skulle göra det var Blair. Det vred sig i magen på honom.

"Varya kan säkert hjälpa till", log Blair mot Yrjö när den mindre uttryckte sina bekymmer. "Oroa dig inte." Han pussade honom på kinden.
     Det var känslan av att vara iakttagen som fick honom att slita blicken från Yrjö. Blair litade fullt ut på sina sinnen, speciellt det sjätte, och nu slängde han en blick över axeln. Det fanns inget märkvärdigt där, bara folk-
     En bekant blick mötte hans. Blair la förvirrat huvudet på sned när han tog in intrycket. Kasai? Fast han var inte sig lik. Ansiktet var ärrat och blicken kändes djupare. Verkade som att båda eldsyskonen hade haft otur på sistone. Han med, om man skulle vara sådan.
     Blair såg på honom, bara vägde honom med blicken, men såg tillslut bort när Yrjö sa något som kallade på hans uppmärksamhet igen. Han kunde känna Kasais blick bränna i ryggen, men han såg inte tillbaka igen.

De välbekanta gröna ögonen mötte hans blick, och han var beredd på hugget i magen, fladdrandet i buken. Kanske till och med smärtan i bröstet. Men inget kom. Han såg på Blair, som vägde honom lätt med blicken. Noterade nya ärr i hans panna, för perfekta för att vara vanlig strid. Smärtan som förut bedövat honom var nu en molande värk, avtagande. Hanterbar.
 Blair såg tillbaka till sitt sällskap - de verkade mycket nära, skulle han gissa deras relation av det han såg skulle han kalla dem ett par. Trots att han kände ett stygn av avund, ett minne av en smärta. De hade inte träffats sen den gången Blair klippt av allt de någonsin kunnat ha. Deras förvridna konstiga vänskap. Sedan dess hade Kasai skyllt allt på att han var en hane, att han inte var sin syster, och allt annat som gick att skilja dem två åt. Det fanns en viss befrielse i att veta att vad han var född som inte var det som besvärat Blair.
 När ögonkontakten brutits var det som om det stela förtrollningen släppte taget om honom och stelt rörde han sig återigen. Hans plan om att inte ta sig under jord fören kort innan sin strid hade flugit ur fönstret och han jäktade sig emot den underjordiska ingången. Huvudet vimlade av känslor han gömt undan så länge.
 Han var arg, besviken, ledsen och så oändligt lättad.

Avslutat