Digne hade placerat sig på läktarna tillsammans med flocken, hon hade en mycket bra plats då korgen med lock gav henne extra höjd. Den pågående striden avslutades och Ephie ropades ut som vinnare, naktakin hade fnyst åt Caedes och hans öra.
     Här sitter ja utan ett ben, o han lipar över ett öra? Patetiskt.
Nu ropades Virels namn upp, fokuset flyttades direkt till flockmedlemmen, nu var det hans tur.
     Digne var oerhört nervös eftersom hans motståndare var gigantisk, i alla fall i hennes ögon. Hon kunde inte släppa blicken från sandvargen dock.
     Den ljusa kastade sig upp i motståndarens ansikte, "PUCKLA PÅ 'AN BA" skrek hon från sin utmärkta plats. Hejandet byttes kort därefter ut mot rädsla då den stora bet tag om Virels hälsena samt frammanade eld, då var hon tvungen att se bort. Dels för att lugna sig själv och sin fobi, dels för att hon inte ville se på.
     När hon hörde ett skrik som inte var Virels vågade hon titta igen, brodern föll ner på den hårt packade marken, för att sedan fara in under den andres buk. Snart flög sandvargen över arenan, Digne skrek, hon ville hjälpa honom.
     Lotus hade vandrat fram till den mindre vargen och placerat sin tass över hans strupe, Digne såg hur han sprattlade, kämpade för sitt liv. Hannen tryckte hårdare, och Virel slutade att röra på sig.
     Naktakin skrek utav förtvivlan, hon bara skrek, rakt ut. Nej. Detta fick inte hända, det var detta som- som inte skulle hända. Som inte fick hända. Tårarna sprutade, hon ångrade att hon hade skällt på sin vän. Men nu, nu skulle hon minsann hämnas. Digne flög ur sitt säte.

Virels strid var hemsk och brutal, och drog fram minnen som Mercedes inte ville tänka på. Det bultade i hennes skadade sida som påminnelse när hon såg sandvargen begrava sina tänder i ninjans öga.
     När Virel slutade röra på sigg slutade hela Isil Anar det också. De satt som förstelnade tills Digne skrek rakt ut. Det väckte Mercedes ut sin egen trans. Naktakin flög ur sitt säte - men hellhounden fångade henne lika snabbt igen med tre av fyra framben. Med ett bestämt grep drog hon den mindre, gråtande honan till sig, trots att hon vred och slingrade sig. Hon vaggade henne, kanske för naktakins skull, kanske för sin egen. Det fanns inga ord, och Mercedes sa inget. Hon höll bara obevekligt tillbaka sin vän, trots att hon blev nafsad på, och skakade i gråten med henne.