[Reserverad för Even.]

Hon hade bestämt sig för att inte ta plats bland de dödliga, då hon hört vem som anordnade det hela. Ändå hade hon inte sökt sig långt från de marker där hon senast mötte Even, mest för att hon alltid hade trivts på Azhekaslätten. Det hade varit en form av hem, enda sedan hon pånyttföddes. Och det var därför hon inte kunde undvika ljuden från de stridande, och slutligen hade de lockat dig henne.
Locura hade anlänt i tid för att se de två sista striderna, hållit sig i skuggorna, lyckligt ovetande om den solkraft som hade slungats ut över arenan bara en kort stund tidigare. Bloddoften hade legat tung i luften, och hennes ögon hade varit röda under hela vistelsen i arenan där hon återhållsamt såg på de dödliga som stred mot varandra.
Var det detta han hade byggt? En plats där de dödliga kunde leka och frodas? Var detta den storhet som han talade om?
Blickarna som kastades mot balkongen där hon antog att han befann sig var väldigt missnöjda.

Egentligen borde hon inte ha sökt upp honom, men styrd av impulser så kunde Locura inte låta bli. När nattens mörker drog över området där festligheterna högljutt genomfördes så fanns hon där, strök omkring bland de dödliga likt en skugga. Och slutligen fastnade ögonen på honom.
"Gråtass."
Ljudlöst hade hon sökt sig fram till honom utan tvekan. De gröna ögonen fästes på den uråldriga vampyren.
"Så detta är den stora stoltheten i ditt liv. En ungdom som jag känner mig självklart djupt hedrad över all denna storhet, över att få beträda denna mark. Men kanske det inte är så speciellt, dock... Här verkar det inte finnas gränser." 
Hon kastade en blick över området, och alla de vargar som vistades där. 
"Säg mig... Hur kan du urskilja guldkornen när du blandar dem i allt detta smågrus?"
Locura gav honom ett mjukt leende, samtidigt som det inte gick att ta miste på den trotsiga blicken i hennes ögon. Det var egentligen dumt, att slänga ur sig såna ord åt en sådan varg, men eftertänksamhet var inte hennes starka sida.

Even hade återvänt efter sin frånvaro, och hade spenderat den senaste stunden tillsammans med Nilo och Grendel, när han noterade Locuras närmande. Han sänkte nosen till Nilos kind med ett kort "Ursäkta mig en stund", innan han reste sig för att möta den yngre vampyren. Han hade väntat henne, kanske inte här, men någon av dessa nätter. Han besvarade hennes hälsning med ett milt leende, och hon fortsatte tala så snart som han höll hennes blick. Hennes besvikelse var tydlig.
     "Smågrus, Locura? Är det vad du ser?" Even skrockade, lågt och roat. Han nickade åt sidan i inbjudan. "Gå med mig, kära du."
     Even ledde Locura bort från det livliga minglet runt amfiteatern. Bort från det högsta sorlet, och bort från oönskade ögon och öron. Han tog till orda med en vardaglig, tillmötesgående stämma medan de rörde sig.
     "Vad ser du, när du ser dig omkring här?" Even gav Locura en lugn blick. "Grus? Ovetande kreatur? Dödliga främlingar? Eller ser du flockarna? Vargar från alla landets hörn? De största namnen i Numoori, samlade på en och samma plats för att jag har kallat dem?" Ett tålmodigt leende vilade över Evens läppar. Han pausade en kort stund för att låta henne tänka. Deras steg ledde dem bort från amfiteaterns närhet, ut bland de omkringliggande barackerna och i riktning mot den närliggande floden. Even riktade blicken framåt igen medan de passerade mellan de mindre byggena.
     "Säg mig, Locura kära, hur många har du på din sida?" Hans ton höll sig mellan tålmodigt lugn och road. "Hur många har du som skulle komma till dig om du kallade?" Han saktade in och stannade i utkanten av området. Han vände sig om och nickade menande tillbaks mot var de kommit ifrån. Skuggfall Teater höjde sig som en mörk silhuett mot ljuset från spridda eldar. Innanför dess väggar hade vargar, okända likväl som flockledare, gett sig in i stridens hetta för att han hade gett dem möjligheten. Vargar hade stupat, för att han hade bjudit in dem till det. För nöjes skull. Teaterns valv och målade reliefer färgades av det värmande ljuset från minglet utanför, men innanför färgades ännu arenagolvet av de stridandes blod. Otaliga vargar myllrade runtom byggnadens huvudentré, såväl innanför som utanför det smala grönområdet. Fler vargar rörde sig inne i amfiteaterns galleri, eller ute i det omkringliggande området likt honom själv och Locura. Ljudet av de levandes skratt och röster ekade genom natten i en egen, sällsam melodi. Det var ett perfekt skådespel.
     "Jag har vargar villiga att offra sina fränder om de tror att det skulle behaga mig. Dödliga som ger upp sina egna liv för att få vara i min närhet." Even såg på Locura igen. "Du kallar detta storhet?" Han gjorde en svepande gest över Skuggfall Teaters område. Leende blev bredare och tydligt roat. "Min kära, du har inte sett början."

Utan att ifrågasätta valde Locura att följa den uråldriga och med tysta steg vandrade hon, likt en skugga, efter honom. Bort från vimlet av vargar, bort från den glada sorlet av röster. Till en mer avskild plats, där deras röster inte skulle höras av de levande. 
"Spelpjäser," sade hon med en svag utandning. "Det är så du använder dem. Det är det dem är." 
Hon mötte Evens blick och gav honom ett busigt leende.
"Du talar om storhet, du talar om att detta bara är början. Du kommer med smickrande ord, samtidigt som du ställer allting på sin spets."
Locura hade ingen. Möjligtvis Tavar, men det var länge sedan hon hade stött på honom och hon kunde inte uttala sig om deras relation, än mindre om huruvida han levde. Så det var inget säkert kort hon kunde lita på.
"Jag har ingen," svarade hon sanningsenligt. "Men det verkar som att du har mer än du egentligen förtjänar." 
Blicken vandrade bort mot massorna av vargar, innan den åter landade på den äldre vampyren.
"Och här står vi nu, Gråtass." 
Natten slöt tätt omkring dem, och det svaga ljusskenet från eldar som brann längre bort speglade sig i deras ögon. 
"Jag är den som brukar vandra ensam om natten, och ändå är jag nyfiken... Din ord, dina giftiga löften..." Jag kan göra dig till din egen. "Vad kan du erbjuda, som inte omvärlden kan?" 
Demetrius frånvaro kanske nonchalerades av Locura, ändå hade det påverkat henne. Att vara utan en skapar, en som hon dessutom fäst sig så otroligt mycket vid, hade tagit på krafterna, mer än hon någonsin skulle erkänna åt Even. Och därför stod hon nu här, tack vare de enkla ord han yttrat förra gången de sågs.
Hon ville vara sin egen.

Even skrattade, abrupt men utan illvilja.
     "Mer än jag förtjänar? Kära, jag tror du missuppfattat. Det här", Even nickade menande i riktning mot teatern igen, "är inte en rättighet du får med åldern. En förtjänst kräver arbete, kära du. Och vem, tror du, det är som står bakom allt detta? Hur länge var den här platsen öde? Hur länge till tror du den hade varit öde, om inte för det arbete jag lagt ner? Mitt arbete har gett resultat, och vargar följer mig för det. Så vad kan jag erbjuda?" Hans leende förblev roat, och blicken belåtet avsmalnad.
     "Jag kan erbjuda en plats i en ny värld. Men den platsen är ingen rättighet, min kära. Se det som en möjlighet. Ett val, frivilligt. Du kan fortsätta att vara den som vandrar ensam. Men då förblir du också, per definition, ensam; en som tvingas följa när världen förändras. En som snart glöms.
    Om du vill ha egna följare; spelpjäser, vänner, eller vad du vill kalla dem; så krävs det mer än att bara existera och jaga. Om du vill vara den som skapar förändring, styr den, istället för följer, så måste du arbeta för det. Ge dig själv ett namn, och förtjäna den plats du vill ha. För det är ingen rättighet.
    Jag kan inte göra det valet åt dig, och jag kan inte göra det arbetet åt dig, men jag kan ge dig möjligheten till en plats i något större."

[Haft svårt att svara här för vet inte vad du helst vill att Locura fått för svar. Om du har något särskilt du vill spela på med henne så skicka gärna till mig på discord eller PM så kan vi se om vi kan hitta på nått kul ;)]

Ögonen smalnade av medan hon lyssnade till det han hade satt säga. Tankarna rusade genom huvudet, och hur gärna hon än ville vända sig om och gå - endast för att trotsa honom - fanns där något som också lockade. 
Något som kunde leda till storhet.
"Du..." väste hon fram medan ett snett leende prydde hennes läppar. "Du har ett sätt med ord, eller hur, Gråtass? Du vet hur man använder dem, ja, verkligen."
Tungan fuktade hennes läppar och ett lätt andetag drogs, av den gamla vanan. Hon övervägde de alternativ som låg framför henne. Sekunderna passerade, utan att hon notade att tiden faktiskt gick. Hon lät tystnaden hänga över dem, medan fördelar vägdes mot nackdelar, utan att släppa den andre med blicken. 
Och slutligen gjorde hon ett val. 
"Låt mig då ta tillfället i akt, Gråtass." Hon flinade brett mot honom, blottade tänderna. "Visa mig denna nya värld du talar så gott om." Hon vände sig åt de håll de kom ifrån, tog några steg framåt, redo att vandra tillbaka till massan av vargar de lämnat för att kunna tala ifred. Ett litet fnitter lämnade henne samtidigt som hon kastade en blick över axeln mot Even. "Åh, jag hoppas den är vacker!" 


[Avslutat där, om du inte har något att tillägga.]