Pågående Event
Senaste ämnen
» Äntligen hemma [P]
Blod [Jägarna] EmptyIdag på 12:33 am av Flippa

» Utan mitt liv [Flippa]
Blod [Jägarna] EmptyIdag på 12:13 am av Flippa

» [VE20]Skulpterande snö[P]
Blod [Jägarna] EmptyIgår på 6:23 pm av Rök

» Skapandet av en Yeti [Lune]
Blod [Jägarna] Emptytis jan 19, 2021 12:01 pm av Trian

» Ett nervöst bakhåll [P]
Blod [Jägarna] Emptytis jan 19, 2021 10:17 am av Trian

» Its on [P]
Blod [Jägarna] Emptytis jan 19, 2021 12:19 am av Matvei

» Vålnaden i dina spår [Zaria]
Blod [Jägarna] Emptymån jan 18, 2021 7:47 pm av Lurlei

» På kollisionskurs
Blod [Jägarna] Emptymån jan 18, 2021 7:30 pm av Lurlei

» Ingen återvändo
Blod [Jägarna] Emptymån jan 18, 2021 6:48 pm av Lune

Vem är online
Totalt 3 användare online :: 1 registrerad, 0 dolda och 2 gäster.

Grendel

Flest användare online samtidigt: 152, den mån nov 04, 2019 11:54 pm
Chatt
Heads up! Uppdatering av karaktärslistor och titlar
Blod [Jägarna] Emptytor dec 10, 2020 3:57 pm av Yargol

Hej allesammans!

Nu när Numoori äntligen tycks vakna upp lite igen efter årets långa dvala så passar vi i Crew på att se över medlemslistan och alla karaktärer och konton vi har på sidan. Vi har med detta upptäckt att där är väldigt många karaktärer och konton som i dagsläget saknar rätt titel eller någon form av notis om vad som hänt dem, och det gör därför just nu att det ser ut som att flera spelare …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Vinterevent 2020
Blod [Jägarna] Emptytis dec 01, 2020 12:29 am av Admin

.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.

Mörker och stjärnklar natt bryts snart av ljus
Och plötsligt nu som förr
Med färger från en dröm
Så ser vi himlen åter dansa


.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.






Välkommen till vårt officiella vinterevent 2020 som är en direkt callback till norrskenseventet 2014.

Det vi fick bevittna då …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




 

 Blod [Jägarna]

Gå ner 
Gå till sida : 1, 2  Nästa
FörfattareMeddelande
Dimitrij
Crew | Flockledare
Dimitrij

Spelas av : Kreftropod

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptylör sep 26, 2015 10:52 am

[Endast för flocken Jägarna. Utspelar sig på Jägarnas revir.
Valde att skriva i öppna forumet för att fler som vill ska kunna läsa <3]
 
Där var en främling på reviret. Den låg ner på höften, ett ben orörligt sträckt bakom kroppen. Den ljusa fällen var smutsig efter att ha släpat sig över marken. Tassarna kämpade i ett försök att resa kroppen, men lyckades inte lyfta höfterna. Fuktig, ensam, sårad. Den kallade ut bland träden, ropade med en ung, skrämd och utmattad stämma.
     ”Hjälp mig”, bad främlingen. Den stripiga, mörka manen hängde i tunna lockar över ansiktet och nacken. Hela vargens fäll var onormalt lockig, vacker på ett sällsamt vis under smutsen och blodet på det orörliga bakbenet. ”Hjälp mig, snälla någon.”
     Högt över skogen kläddes himlen i nattens stjärnströdda skrud. Månen sken över landet, stundom skymd av tunna moln vilka hastade förbi. Träden gungade mjukt i en lätt bris. Från grenarna spelade cikadorna sina ljudliga melodier. Toner som ackompanjerades av främlingens gnyenden. Flera av flockens medlemmar lade märke till främlingens kallelser och närmade sig oroligt. Ungvargar och äldre som skrämt frågade vad som hade hänt.
     ”Hjälp mig”, kved främlingen svagt, rösten tjock av tårar. Några av flockvargarna böjde sig för att försöka lugna främlingen. Någon talade till den, en annan böjde sig för att se på det orörliga benet där pälsen var tovig. Andra blickade skrämt ut i skogen runtom dem. Alla med hjärtan i halsgropen, väntande det värsta.
     Det absolut värsta.
     När Dimitrij uppfattade sinnet så var det redan för sent. Hon hade befunnit sig tillsammans med Naira och Zayev i närheten av den stora lyan där deras yngsta kull valpar vilade. Hon hade varit mitt i en mening när närvaron plötsligt uppenbarat sig i hennes medvetande. En närvaro av död, en tom fläck där det kändes som om ett sinne borde finnas. Chocken, skräcken, hade varit uppenbar när den spred sig över hennes anlete. De grå ögonen skiftade inte mycket, men förändringen hade funnits där, klart som blod i rent vatten. Förändringen hade inte tagit mer än ett hjärtslag. Det tog inte ett andetag förrän hon hade kastat sig upp på tassarna och satt av i riktning mot närvaron. I rörelsen hann hon andas ett ord.
     Hon sprang så snabbt som benen kunde bära henne. Snabbare än vad hon sprungit på väldigt länge. Ormbunkar och snår slog mot hennes kropp när hon passerade, men hon brydde sig inte om dem. De fanns inte i hennes tankar. Hur hade hon missat den? Varför hade hon inte varit mer uppmärksam? Hon kunde känna de andra medlemmarnas sinnen, sköt ut sina mentala trådar och grep tag om allas närvaro. Hon sände, så starkt som hon förmådde, en känsla av att backa, rygga, tillsammans med ordet.
     Vampyr.
     Men det var redan för sent. Hon kunde känna medlemmarna som samlats runtom det tomma sinnet, runtom döden. Det tog inte lång tid förrän Dimitrij kommit bort till dem, inte mer än en minut, om ens det, men hon visste att det hade tagit för lång tid. De var för nära, alldeles för nära. När hon kunde se de samlade genom växtligheten möttes hennes blick av döden som i just det ögonblicket vred sig på marken. Den ljusa, lockiga fällen dansade av den hastiga rörelsen. Tänderna blixtrade till när de högg Beata i ena låret. Paniken spred sig snabbt när noviserna insåg att den skadade vargen inte varit offret.
     Dimitrij kastade sig fram och högg utan tvekan vampyren över ansiktet. Elden blossade upp inom hennes bröst. Ilskan, det starka, brännande ursinnet i hennes inre dränkte alla andra känslor. Hon pressade in sina egna tänder i monstrets mungipor för att få den att släppa drakargen. Brände den med glödande tunga. Hon släppte lika snabbt igen när varelsen våldsamt vred sig under henne och högg mot hennes bröst.


Bild av npc-vampyren (Öppnas i ny flik)
[Alla Jägare: mer info om npc-vampyren och vad som händer finns i flockens OOC-forum]

Till överst på sidan Gå ner
Arno
Crew | Vampyrjägare
Arno

Spelas av : Kreftropod

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptylör sep 26, 2015 10:57 am

”Hjälp mig.”
Arno hade snabbt lagt märke till främlingens kvidanden. Han hade övat på sina krafter tillsammans med några andra i närheten, och hade hyschat vännerna runtom sig för att lyssna. De hade tillsammans rört sig mot främlingen som ropade på hjälp. Tillsammans hade de upptäckt den ljusa skepnaden på marken, som med blödande bakben släpat sig genom växtligheten. Arno kunde se spåret av blod på marken, över de tillplattade ormbunkarna och gräset.
     Han hade stått still i endast ett ögonblick, tvekande. Minnen var etsade bakom hans ögon, minnen av att de behövde vara vaksamma. Minnen av berättelser de lärt från ledaren. Minnen av hans gråtande vänner när de återvänt från sin vandring för inte mycket mer än en vecka sedan. Vi får inte dela på oss. Vi måste vara på vår vakt. Det kan vara vem som helst; Vad som helst. De hade blivit tillsagda att vara på sin vakt för alla främlingar, men det här… När Arno tog sig fram till den sårade vargen kunde han se tårarna i dess ansikte, blodet i dess päls, på dess ben, dess hals. Rädslan grep tag i hans inre. Tankarna for snabbt, okontrollerat till det han fruktade allra mest. Det här var ett offer, någon som flytt in på deras revir och som behövde hjälp. Det såg precis ut som han föreställt sig av det hans vänner berättat. Doften av blod dränkte främlingens egen doft.
     ”Berätta vad som har hänt. Var tog den vägen?” Arno mötte den sårade vargens ljusa blick. Vita ögon kantade av rött, i ett ansikte inramat av långa, stripiga lockar. Det var en vacker varg.
     ”Den bet mig”, kved främlingen genom gråten. Den hade en ljus, utmattad och skräckslagen röst. ”Den bet mig och jag- jag…” Främlingen fick inte fram mer innan orden dränktes av våldsamma snyftningar.
     Arno vände bort blicken och såg på de andra noviserna som samlats. ”Vi måste hämta Dimitrij”, sade han till de andra.
     ”Är Niara här? Krita? Hon behöver hjälp.” Beata sällade sig till Arnos sida, och ropade till de andra. Arno gick runt främlingen, och sänkte nosen till dess utsträckta ben. Den lockiga fällen var täckt av blod. Han flackade ut i skogen med blicken, rädd för varje skugga. Rädd för mörkret som kunde gömma vad som helst. Han hörde hur de andra talade med låga röster, hur någon mer frågade efter Niara och Krita. Han kunde höra deras spända andetag och viskande rädslor. Han hörde hur tystnaden tog flera av dem då de fokuserade. Han hörde främlingens gråt. Arno såg tillbaks på det blodiga benet. Det var så mycket blod, men han kunde inte avgöra var såret fanns.
     Arno skulle precis fråga efter Dimitrij på nytt när en känsla spred sig i hans inre. Ledarens närvaro grep hårt om hans eget sinne, och han kunde se känslan speglad i alla de andra närvarande. Han ryckte till, höjde skrämt huvudet och backade ett steg.
     ’Vampyr’
     Ordet ekade i deras sinnen. Det var en vampyr i närheten. Ledaren bekräftade det. Det fanns en vampyr i närheten. Arnos rädsla snuddade vid panik. Vad skulle han göra? Vad skulle de ta sig till? Han såg skärrat ut bland träden igen. Lyssnade till de andras röster och andetag. Lyssnade till ljudet av springande tassar som han visste tillhörde ledaren. Lyssnade till hur främlingens snyftningar plötsligt tystnade. Han vände blicken precis för att hinna se Dimitrij kasta sig mot dem, precis i tid för att se den ljusa främlingen vrida sig på ett onaturligt vis, snabbare än vad han någonsin sett en levande varelse röra sig. Precis i tid för att se hur den högg Beata, vilken hade vänt ryggen till, i låret.
     Paniken blev total. Arno stod som fastfrusen, oförmögen att göra något. Oförmögen att tänka. Han såg hur ledaren slängde sig över främlingen. Över vampyren. Han såg den släppa Beatas ben för att hugga efter Dimitrij. Ledaren hade själv släppt lika snabbt som hon bitit, och dansade undan från vampyren vilken missade med en hårsmån.
     ’SPRING.’ Dimitrijs ord ekade i deras huvuden. ’SPRING. TA ALLA OCH SPRING.’
     Vad skulle han göra? Arno kunde inte röra på sig. Han darrade in i märgen. Darrade värre än vad han någonsin gjort. En hård knuff fick honom att börja röra på sig. Beata hade snubblat in i honom på sitt sargade bakben. Hon vrålade svordomar åt honom, men han hörde dem inte. Hans öron var fyllda av tystnaden han hört efter att vampyrens snyftande upphört. Den tystnaden var fruktansvärd.
     ”Hjälp mig din gethjärna! Jag kan inte springa!” Beatas röst bröt slutligen genom Arnos panik, och han såg på henne med stora ögon. Blicken slets genast tillbaks till ledaren igen, vilken på den korta tid som förflutit hade hunnit få ett sår över ena axeln. Hon klädde marken under sig i eld. Han insåg till sin förfäran att Dimitrij nästan bara rörde sig för att undvika, att hon aldrig fick chansen att anfalla, och de försök hon gjorde gled vampyren undan.
     Utan att vänta längre lät Arno Beata stödja mot honom, och de sprang tillsammans så snabbt den haltande novisen klarade. Arnos blick sökte som hastigast efter Oberon, Loke, Zayev, vem som helst som var större än honom. Någon som kanske kunde bära Beata i säkerhet. Till lyorna. Hon måste till lyorna. Tanken var förvånansvärt klar i Arnos huvud. Han behövde föra Beata till lyorna. Hon kunde inte springa, och skulle inte kunna fly, men om hon låg i valplyan så skulle hon vara säker.
Till överst på sidan Gå ner
Naira
Död
Naira

Spelas av : Älg | Död

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptylör sep 26, 2015 4:51 pm

Sen den andra kullen kom hade Naira framför allt fokuserat på den teoretiska träningen. Hon sjöng ofta sånger för de små när de skulle sova eller om de önskade höra på. Regelbundet upprepade hon bönerna som ett mantra för att kunna minnas dem vare sig hon var vaken eller inte. Då valparna vuxit sig större och hennes kropp läkt hade hon stegvis börjat med den fysiska träningen igen. Hon och Dimitrij samtalade om vad nästa steg i hennes utveckling var, och efter att ha försäkrat sig om att Azdell, Nena och Gharrow sov anslöt sig Zayev till dem. Deras konversation avbröts abrupt och flockledaren klippte en mening mitt i. Även om hennes plötsliga rörelser hade varit nog för att göra henne orolig var ordet hon andades ut det som fick en kall skräck att spridas inom henne.
    Vampyr.
Anledningen till varför de alla tränat så hårt var här. I deras närhet. Så nära att de bokstavligt talat skulle kunna ta på hotet. Och hon var som paralyserad. Hon hade trott att hon var redo. Att hon nu visste vad det handlade om. Minnena av Locura och den skräck den svarta hade ingjutit i henne gjorde sig påmind. Skrämt såg hon på Zayev som till hennes förvåning redan kommit upp på tassarna.
    "Vi måste hjälpa till." sade han med en stämma som trots all osäkerhet försökte låta bestämd och fast.
Återigen ljöd ordet, denna gång i hennes sinne.
    Vampyr.
Naira såg in mot lyan där valparna låg tätt intill varandra och hade inte en aning om vad som höll på att hända.
    "Barnen då?" frågade hon och såg på den stora hannen igen.
    "De klarar sig. De är säkra i lyan, och sover."
Hon var inte säker på om han försökte övertala henne eller sig själv, men oavsett anledning nickade hon osäkert innan de båda satte av i full galopp mot tumultet.
    Aldrig förr hade hon sprungit så snabbt som hon gjorde nu. Hjärtat bultade hårt i hennes bröst. Arno och Oberon. Vart var Arno och Oberon? Hon brydde sig inte om att se sig om efter Zayev: hon visste redan att hon lämnat honom bakom sig.
    "Arno är på väg, fortsätt framåt så tar jag hand om det!"
Hon kunde höra hans stämma bakom sig och skickade ett bekräftande till honom mentalt. Mellan träden kunde hon snart se sonen komma skyndande mot henne. Bredvid sig hade han en haltande Beata. Skräcken tog tag i henne återigen och hon ökade takten. Arno var så gott som i säkerhet, men vart var Oberon? Hon flög förbi sonen. Hastig länkade hon sitt sinne med hans.
    'Pappa är bakom mig, han hjälper er!'
Återigen ekade Dimitrijs ord i hennes huvud. Spring. Fly. Hon var tvungen att hitta Oberon.
Det dröjde inte länge förrän hon kunde både se och höra striden mellan ledaren och vampyren. Flockmedlemmar stod fortfarande kvar, en del nästan paralyserade av skräck.
    "Barn! Spring!" ropade hon gällt.
Hon behövde göra något. De omaka ögonen såg hastigt på striden mellan Dimitrij och vampyren innan hon återigen vände blicken mot ungvargarna.
    "Spring!" befallde hon en sista gång innan hon med bestämd, om än rädd, blick gick ett steg närmare de stridande vargarna.
Hon stannade kvar på ett avstånd hon dömde var någorlunda säkert.
    "Andar, helga mig. Gudar, rädda mig. Blodet från mina förfäder, rena mig." hennes röst började svag men växte i styrka allt eftersom. "Min familjs lidelse, stärk mig. O gudar, hör mig! I era sår, göm mig. Låt mig aldrig lämna Er. Från mörkret, skydda mig. Vid dödens timma, kalla mig, och be mig komma till Er. Så att jag med era änglar för evigt kan prisa Era namn."
Hon hoppades innerligt att hon inte skulle behöva möta gudarna än.


Senast ändrad av Naira den lör sep 26, 2015 7:38 pm, ändrad totalt 1 gång
Till överst på sidan Gå ner
Nadie
Vampyrjägare
Nadie

Spelas av : Elsa

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptylör sep 26, 2015 4:57 pm

Det var mörkt ute. Oron fick det att krypa längs Nadies ryggrad. Hon stod stel som en fura och betraktade främlingen. Ända sedan den traumatiska händelsen med familjen hade Nadie fått en otrolig misstänksamhet inför mörkret. Det kunde verka ofarligt, men vem vet? Alla kunde vara vampyrer och vampyrer kunde finnas överallt. Paranoian hindrade henne från att gå fram till den bleka, skadade vargen.
   Det var en annan sak också. Händelsen hade tvingat fram en reaktion hos Nadie. En ny, okänd kraft som Dimitrij hade bekräftat som telepati. Än kunde den mörka tiken bara peta på den. Den kändes underlig, men hon kunde inte låta bli att experimentera med den. Ofta brukade hon snudda vid flockmedlemmarnas sinnen, bara för att testa hur det kändes. Ett sinne var varmt, levande.
   Så varför var inte denna främlings sinne likadant?
   Misstänksamt hade hon behållit avstånd så fort de fick syn på den skadade. Hon hade inte heller låtit Niyaha eller Delshay närma sig det underliga sinnet. De stod vid hennes sida och blickade ner i mörkret. Arno var där, liksom Beata. De var närmast. Hon kände sig obekväm med främlingen i närheten.
   "Det här är fel", sa tiken för säkerligen tjugonde gången. Svansen var stel som en pinne. Inget syskon svarade. Flockmedlemmarnas röster var det enda som hördes.
   Sedan var Dimitrij's röst där, i Nadies huvud. Hon visste att flockledaren var i de andras huvud också, för alla reagerade likadant. Alla backade inför ordet.
   Vampyr.
   I samma ögonblick flög Gäddan fram ur buskarna. Försent. Främlingen had snott runt och högg Beata i benet. Rörelsen var onaturligt snabb. Främlingen - vampyren - fick det att se enkelt ut men till och med Nadie med sin kraft på skulle ha svårt att komma upp i den farten.
   Lamslaget blinkade hon. Dimitrij's röst hördes igen, i en uppmaning att fly platsen. Ledaren slogs med vampyren. Nadie visste inte hur hon kunde tänka sig överleva den kampen. Desperat sökte novisen efter en Antagens sinne. Hon fann Zayev. Han var redan medveten om vampyren. Hon letade vidare. Theano befann sig utom hörhåll för tumultet. Han slumrade, snart vaken. Hon ansträngde sig. Än var hon inte duktig nog att skicka budskap i ord på längre håll, men hon kunde skicka intryck och känslor. Hårdhänt grep hon tag i vad hon kunde och försökte så kraftfullt som möjligt väcka honom. Utan respekt prackade hon på honom känslan av död, fruktansvärd skräck och blod. Han var vaken. Nadie ville att han skulle hjälpa ledarinnan. Kanske var det själviskt att skicka någon annan, men han var skickligare än hon själv.
   Stressat återvände tiken till nuet. Det hade bara förflutit några sekunder och många hade inte flyttat sig än. Niyaha såg sliten ut och Delshay lamslagen. Nadies blick smalnade.
   "Vi måste härifrån, nu!" Det här var riktat till syskonen. Om de blev skadade.. Nadie blev avbruten av Naira. Den äldre tiken manade på dem. Hon nickade kort för att visa att hon förstod och snodde runt. Bakom hennes rygg började den bruna mässa böner. Theano var också på väg.
   "Kom!" Hon satte av i språng, men saktade in nästan genast för att försäkra sig om att de andra två hängde på. Hellre miste hon livet än dem.
Till överst på sidan Gå ner
Niyaha
Vampyrjägare
Niyaha

Spelas av : My

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptylör sep 26, 2015 5:43 pm

Någonstans ur dunklet hade en ensam, sårad varg kallat dem. Så fort novisen uppfattat ropet hade blodet förvandlats till is. Kalla kårar sprang genom hela hennes kropp och en skräck grep om henne i ett järngrepp. Trots att alla instinkter skrek om fly så hade hon tillsammans med syskonen och vännerna närmat sig.
     Lukten av blod fyllde hennes lungor när hon andades in. Fasan späddes på ytterligare. Tankarna rusade upp till huvudet på henne: Följde den efter oss? Är det här vårat fel? Den skadade syntes snart bakom ormbunkar och höga växter. En ljus skepnad med tunn, locklig man som ramade in ansiktet. Det röda, klibbiga blodet syntes tydligt emot dess bleka päls. Rädslan fick nästan Niyaha att må illa. På systerns vilja stannade hon bredvid henne.
     ”Den bet mig” Främlingens ord fick hennes mage att nästan vända sig. Hastigt vände hon sig till ett snår och sänkte huvudet – beredd att kräkas – då hon upptäckte ett par växter gömd bland det höga gräset. Bolmört! Snabbt knipsade hon av stjälken så nära marken hon kunde och gick fram till den gråtande vargen. Arno hade gått runt vargen och såg ut att inspektera benet.
     ”Här”, Niyaha släppte örten vid främlingens huvud. ”Det är en bolmört, den stillar smärtan.” Hennes röst var mjuk i ett försök att vara tröstande. Skräcken låg fortfarande tätt kring hennes hjärta när hon såg blodet kring offrets hals. Minnena som bränt sig fast på insidan av hennes ögonlock flimrade förbi. Nahuel... Tänk om denna varg hade fallit samma öde på grund av henne? Tänk om monstret som gjort så emot den här stackaren var densamma som dödat hennes farbror?
     ’Vampyr’ Novisen ryggade reflexmässigt tillbaka. Dimitrijs ord ekade i hennes sinne. Kunde hon känna den? Var den nära? Rädslan fyllde henne återigen, lamslog henne bara några steg bort ifrån den skadade vargen. Dimitrij kom slungandes emot dem och i samma ögonblick hade den bleka vargen vridit sig så snabbt att ingen hunnit reagera och tagit ett bett om Beatas lår.
     Paniken slog henne när hon såg hur Vikaanen kastade sig emot vargen. Vad skulle de göra? Vad skulle de göra? Vad skulle de göra? Något tycktes skrika bedövande i hennes huvud och uteslöt allt annat; inte ens ljudet av kampen trängde sig igenom. Inte förrän ledarens röst bröt sig fram i hennes huvud tycktes hon kunna hitta tillbaka till sin kropp igen.
     På hennes order lyckades unghonan röra sig. Benen ville knappt lyda, stegen var darriga och obalanserade när hon kämpade för att ta några språng från slagsmålet. Naira kom till platsen som från ingenstans och manade även dem att springa, fly. Den blå blicken flackade emellan Dimitrij och vampyren och alla andra. Nadie kallade på henne, men hon dröjde kvar. Hennes inre slets emellan att stanna kvar, att hjälpa - jag var för svag för att rädda Nahuel – och att följa ledarens order. Vad var rätt?
     Tårar i ilska, rädsla och sorg vällde upp inom henne när hon bevittnade ur marken under Vikaanen började brinna. Elden målade träden i röda toner, precis som blodet av alla som skulle dö, precis som blodet av Nahuel. Niyaha bet ihop så hårt att det strålade i värk genom käkarna. Det var med allt kraft hon kunde som hon vände bort blicken från kampen och tog några språng efter sina syskon. Ett raseri  brinnande hett började växa i hennes ådror och ögonen tycktes blixtra i vrede.
     Dem ska dö! Dem ska dö!
Till överst på sidan Gå ner
Orkidé
Antagen
Orkidé

Spelas av : Bellzpellz

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptylör sep 26, 2015 7:26 pm

Orkidé hade rört sig i området och svävade liksom i egna tankar när ett ord uttalat av ledarens stämma hördes i hennes huvud och drog henne tillbaka till verkligheten. Vampyr. Öronen spetsades på huvudet och kroppen spändes snabbt när hon breder ut sitt sinne. Hon märker flera av flockmedlemmarna som samlats på en och samma plats inte alls långt ifrån där Orkidé själv befinner sig. Hon känner det illavarslande kalla sinnet som inte alls är likt något hon känt förut. Är det så en vampyrs sinne känns? Det går liksom inte att peta på det. Orkidé sluter snabbt sitt sinne och ruskar av sig de kalla kårarna som fått raggen att resa sig på hennes kropp. Så skjuter hon ifrån med benen och kastar sig iväg åt det håll de andra är. Där vampyren är. Hon kommer fram ungefär samtidigt som Naira och Orkidé gör tvärt halt när hon se scenen som utspelar sig framför henne. Hon fryser fast. Vad borde hon göra? Trots all träning känner hon sig inte alls redo för det här. Vilken skam! Öronen lägger sig mot nacken och och hon kan bara se på. Spring! Det är något hennes kropp förmodligen inte skulle neka. Men hon kan inte göra det. Var borde hon göra? Vad förväntas av henne? Vad krävs av henne?
Till överst på sidan Gå ner
Oberon
Vampyrjägare
Oberon

Spelas av : Vic

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptylör sep 26, 2015 9:00 pm

"Vi måste hämta Dimitrij."
   Arno vände sig om mot Oberon och de andra. Deras blickar möttes som hastigast när den ljusare av bröderna såg över alla närvarande. Oberon såg till sin sida när Beata som tidigare stått bredvid honom, lämnade för att sluta upp med Arno. Skräcken hindrade honom från att göra detsamma, och novisen stod stelt kvar. Blicken föll anklagande på den ljusa främlingen bara några steg framför. Varför har du kommit hit? Oberon kunde inte hindra känslorna från att storma innanför den likgiltiga om än stirriga fasaden. Det fanns valpar här. Hans småsyskon. Hans familj. Hade vargen lett vampyren rakt till dem? Visste denne vilka de var? Att de var jägare?
   Flockens dämpade röster lät diffusa bland Oberons tankar. Han ville inte hjälpa främlingen. Inte här. Gå härifrån. Ett plötsligt intrång i helveteshundens sinne fick honom att överge sina tankar. Den tidigare rädslan som för ett kort ögonblick överskuggats av ilska gjorde sig åter påmind. Oberon ryggade tillbaka.
   'Vampyr'.
   Det knöt sig i magen på honom och skräck sköljde över hans ansikte. Öronen strök sig mot nacken. "Arno." Paniken var tydlig i Oberons röst när han knappt hörbart andades ut sin broders namn i en varning. Han var för långt bort. Främlingens kropp var emellan dem, hindrade dem från att nå varandra. Kom. Snälla, kom hit. Skuggorna som omringade dem var plötsligt fiender och luften kändes tung att andas, som om varje andetag krävde det dubbla av honom. Blicken flackade okontrollerat bland trädstammarna och åter på den okända vargen.
   Tystnad. En tystnad så tryckande att den nästan blev öronbedövande. Oberon hade aldrig varit med om någonting liknande. Hur kunde tystnad få öron att ringa? Vargen vred på sig. Rörelserna såg onaturliga ut och så kvicka att han knappt hann registrera dem. De tillhörde inte de levande. Något var fel. På kortare än ett ögonblick sänkte varelsen tänderna i Beata. Vampyr.
   Helveteshunden hann inte mer än öppna munnen innan ett vinddrag drog förbi honom när Dimitrij passerade i en vansinnig hastighet. Det fanns ingen tvekan i hennes steg, inte ens när hon kastade sig över odjuret. Oberon gjorde en ansats till att hjälpa, men tvingades tillbaka av vikaanens ord i hans sinne.
   'SPRING.'
   I tumultet som utbröt vände Oberon om. Överallt flydde flockfränder åt skilda håll. Vi får inte dela på oss. Det var en flyktig tanke av hundra i hans huvud, men det var redan för sent. Vart var Naira och Zayev? Valparna? Vid gudarna, vart var dem? Den blå lämnade striden bakom sig och sprang i riktning mot lyorna. Benen hade aldrig burit honom så snabbt som nu. Om något hände hans småsyskon visste han inte vad han skulle ta sig till.
   Det dröjde inte länge förrän Arno blev synlig framför honom. Han sprang långsamt. Alldeles för långsamt. Var han skadad? Oberon ville ryta åt honom att springa snabbare, men hindrade sig när han såg Beata. Hon haltade svårt av skadan i sitt ben. Helveteshunden skyndade sig över till dem och i samma stund såg sig Arno om. Hans blick var stirrig. Chockad. Oberon bar förmodligen samma uttryck själv.
   "Lyorna", andades brodern flämtande och såg menande på drakargen. Oberon nickade endast uppjagat till svar, väl medveten om att han inte skulle kunna ljuda ett endaste ord. Han förstod. Mer behövde inte sägas.
   Den mörkare av bröderna sänkte sig själv mot marken och Beata kravlade sig upp på hans rygg. Hennes kropp stelnade till när hon tvingades stödja på sitt skadade ben och hon bet tillbaka en svordom. De spetsiga benutväxterna som sköt ut från Oberons ryggrad tillförde ingen komfort när de grävde henne i magen, men det fanns ingen tid.
   I jämförelse med den hastighet Oberon hållit tidigare sprang han nu plågsamt sakta. Beata klamrade sig fast efter bästa förmåga, men riskerade att glida av om han ökade stegen. Han försökte övertala Arno att springa före, men brodern vägrade.
    Arno berättade om Naira, hur hon passerat honom och sprungit i riktning mot Dimitrij. "Såg du henne?", frågade han medan han höll jämna steg med sin broder. Oberon skakade svagt på huvudet. "Nej", var allt han förmådde sig att säga. Han måste ha missat henne när han själv sprungit i väg.
    De nådde lyorna efter vad som kändes som en evighet. Av vad Arno berättat på vägen borde de ha mött upp med Zayev, men platsen ekade tom. De hade de missat honom också.
    "Är de okej?", frågade Oberon och kikade fram bakom sin broder som stirrade in i en av grottornas dunkel. "Ja", viskade Arno lättat. "De har ingen aning." Azdell, Gharrow och Nena. Säkra. Arno vände sig om och de båda brödernas blickar möttes. Trots all den rädsla som fyllde deras många ögon log båda matt mot varandra. Tystnaden bröts av Beata som tyst harklade sig för att påkalla deras uppmärksamhet. Oberon hjälpte henne ned. "Väck dem inte", varnade han henne med en viskning. Drakargen gav honom endast en blick innan hon haltade in i lyan. "Vad gör vi?", sade den blå utan att slita blicken från de små, sovande knytena.
Till överst på sidan Gå ner
Zayev
Utvandrad
Zayev

Spelas av : Älg | Utvandrad

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptylör sep 26, 2015 9:31 pm

En vampyr. Han visste att det endast hade varit en tidsfråga innan flocken skulle möta en, men han hade trott att det fanns mer tid. Zayevs tassar slog hårt i marken och han trodde nästan att hjärtat skulle slå ett hål i hans bröstkorg. Vart fanns hans söner? Vid gudarna så han hoppades de var okej och att de höll sig undan. Bekanta steg rörde sig mot honom och Naira. Ett lättat utandning lämnade honom. Åtminstone en av valparna var i säkerhet.
    "Arno är på väg, fortsätt framåt så tar jag hand om det!"
Han fick ett bekräftande från Naira och efter en kort stund kunde han se sonen komma mot dem. Han stöttade Beata som i sin tur verkade vara skadad. En orolig rynka bildades mellan hans ögon. Tänk om... När Naira sköt förbi Arno såg valpen förvirrat efter henne. Zayev stannade upp framför honom och den gröna drakargen.
    "Vad har hänt?" frågade han.
Han såg mellan de båda i väntan på svar.
    "Jag var oförsiktig. Den bet mig."
De fyra ögonen vidgades. Han såg på hennes ben innan han återigen mötte hennes ögon.
    "Är du...?"
    "Skulle jag stå här då, fårskalle?"
    "Poäng."
Numera van vid hennes rättframma beteende lade han ingen vikt i hennes förolämpningar. Framför allt inte i denna situationen.
    "Vi behöver ta henne någonstans säkert."
Zayev nickade åt sonens ord. Han såg sig kort om, osäker på vad han borde göra. Han var Antagen. Han borde veta vad han skulle göra. Men ingenting kom.
    "Har ni sett Oberon?" frågade han istället medan han försökte tänka.
De skakade både på huvudet. Hjärtat sjönk i bröstet på honom. Tänk om vampyren fått tag på honom. Tänk om han låg någonstans och var skrämd till vansinne. Tänk om... Han försökte tvinga bort tankarna. Vad om än hänt den andre sonen var han säkert okej. Han hade fått träning precis som alla andra.Han kunde ta hand om sig själv.
    "Om du klarar det, ta er till vår lya." han såg från Beata till Arno. "Jag litar på att du ser till att hon kommer dit säkert."
Sonen nickade. Men en sista blick på dem lämnade han dem för att sluta upp med Naira. Han visste vart den ena sonen var, men vart fanns Oberon?

Han hörde ljudet av strid lång innan han kunde se den. Blandat med det kunde han höra Nairas bekanta stämma be för skydd.
    "Från mörkret, skydda mig. Vid dödens timma, kalla mig, och be mig komma till Er. Så att jag med era änglar för evigt kan prisa Era namn."
Han stämde in med henne när han kom närmare och såg hur vampyren backade undan och nästan verkade rycka till vid deras ord.
Till överst på sidan Gå ner
Arno
Crew | Vampyrjägare
Arno

Spelas av : Kreftropod

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptysön sep 27, 2015 12:03 am

Det kändes som om han rörde sig utan att helt vara medveten om vad som hände. Paniken lämnade Arno i ett tillstånd av tomhet. Tystnaden efter att vampyren slutat snyfta, tystnaden precis innan den gått till anfall, precis innan han insåg vad som höll på att hända, ringde fortfarande i hans öron. Han hörde inte cikadornas ljudliga spelande. Han registrerade frånvarande att Beata fortsatte att gorma vid hans sida. När han mötte Naira såg han på henne med skräckslagna ögon, men hon sprang förbi. Mamma? Han såg efter henne. Hennes röst ljöd bland hans tankar. Något om att pappa var bakom henne. Det tog inte lång tid förrän Zayevs skepnad uppenbarade sig bland växterna, han också springande. Fadern talade till honom, till Beata, men Arno lyckades inte förstå allt. Han trodde sig svara på faderns ord, men visste själv inte vad han sade. Zayev fortsatte efter Naira. Pappa?
     Hur lång tid han sprang, med Beata vid sin sida, innan Oberon kom ikapp visste han inte. Det kändes som en evighet, samtidigt som att ingen tid tycktes ha förflutit alls. Allt hände så snabbt. Han flämtade genom paniken till sin broder. De behövde ta sig till lyorna. Beata behövde ta sig till lyorna. Hon skulle vara säker där. Deras småsyskon. De måste vara säkra.
     När bröderna nådde lyan sprang Arno snabbt fram till grottans öppning för att försäkra sig om att småsyskonen fanns där. Snälla, snälla, snälla… Valparna låg där inne i dunklet. Deras andetag trängde genom tystnaden i Arnos öron. En plötslig lättnad spred sig genom hans kropp, innan han rycktes tillbaks till verkligheten igen. Beata ålade sig av från Oberons rygg – Arno kunde inte säga hur hon hade kommit upp dit – och så snart som Beata kom ner på marken haltade hon in i lyan. Hon skulle vara säker där. Snälla. Snälla gudar, låt dem vara säkra där. Arno såg på sin broder. För ett ögonblick stod världen stilla. Vad skulle de göra nu?
     Paniken rusade genom Arnos kropp. Var befann sig de andra? Var fanns resten av flocken? Hade de flytt, som Dimitrij beordrat? Vart hade de flytt? De måste hålla ihop. Det kändes som om Arno skulle gå sönder. Han slets åt så många håll samtidigt. Han behövde fly, de behövde fly, men var fanns de andra? De måste hålla ihop, de måste… Var fanns hans föräldrar? Hade de tagit sig till Dimitrij? Slogs de? Tänk om de kom till skada? Tänk om vampyren…
     ”Vi måste tillbaka.” Orden lämnade Arno utan att han hann tänka. Det var så. Han ville lägga sig ner och gråta. Han ville krypa in till Beata och valparna och hoppas på att vakna från en hemsk dröm. Hjälp mig. Mamma. Pappa! Vad gör jag nu? Arnos blick mötte Oberons ögon. Broderns ansikte var klätt i samma fasa som Arno själv kände. Han bar troligtvis samma min själv. Arno hörde brodern påbörja en protest, men avbröt honom med gäll, skräckslagen stämma.
     ”Tänk om de dör! Vi måste tillbaka! Vi måste…” Arnos röst försvann i ett gällt pipande när luften tog slut i hans lungor. Han tänkte inte på att hålla nere rösten för valparnas skull. Han kunde inte frammana tanken, den var djupt begraven under paniken som slet i hans hjärta. Med vida ögon stirrade Arno på Oberon. ”Vi måste hålla ihop. Vi måste hitta alla!”
     Han sprang så snabbt han kunde, med Oberon tätt vid sin sida, tillbaks åt samma håll som de flytt från. Han kunde inte säga att de hade börjat springa, men nu sprang de. Han höll ständigt Oberon i sin ögonvrå. Han tänkte inte lämna den mörkare brodern. Han skulle aldrig släppa Oberon ur sikte. Aldrig. Aldrig. Aldrig. Aldrig. Var fanns de andra? Blodet dunkade i Arnos öron. Han andades ytligt i korta, snabba andetag. Var fanns de andra? Han ropade ut i skogen runtom dem, ett ljudligt ylande för att kalla alla till sig.
     Hur lång tid som förflöt innan bröderna kunde skymta andra noviser bland träden kunde Arno inte säga. Det var Sixten och Nehexor. Inte långt efter dem kom Nadie, Niyaha och Delshay. När Arnos blick föll på de andra flockmedlemmarna var det något i hans bröst som ville flyga iväg. En lättnad som inte varade i mer än ett hjärtslag. Ett skräckslaget hjärtslag. De levde. Vid gudarna, de var vid liv!
     ”Lever ni?!” Sixtens utrop fick Arno att vända blicken till honom. Han nickade, eller försökte nicka, men allt han lyckades få fram var en stel ryckning. Var är mamma? Pappa?
     ”Vi måste härifrån.” Nadies stämma kändes stel, framtvingad. Arno hann inte uppfatta hennes ord förrän Sixtens ljöd på nytt, nästan i mun på Nadie.
     ”Var är de andra?” Sixten såg på de andra. Arno mötte hans blick. Han kunde inte svara, fick inte fram ett ord. Mamma. Pappa, hjälp mig.
    ”Beata är i lyan”, flämtade Oberon hastigt. I lyan med våra syskon, lade Arno till i tanken. Hon var säker. Deras syskon var säkra. Han försökte intala sig själv det. Han kämpade för att inte falla ihop i gråt. Tänk om de inte var säkra? Tänk om vampyren ändå kunde komma in? Var hans föräldrar säkra? Han behövde veta.
Till överst på sidan Gå ner
Loke
Vampyrjägare
Loke

Spelas av : Jenn

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptysön sep 27, 2015 11:30 am

Vampyr.

Loke såg mot Krita, och hon mötte hans blick i samma stund. Båda sökte bekräftelse på att de uppfattat ordet som ledaren yttrat genom deras sinnen. Honan svalde, med en uppenbar oro som speglades i hennes anlete. Loke var medveten om att det forfarande inte hade passerat särskilt lång tid sedan honan hade haft sitt första möte med en av de odöda.
Den väldige hanen satte utan tvekan av mot den plats där han visste att majoriteten av flockmedlemmarna hållit hus tidigare. Benen bar honom med en brinnande hast över sten och mark, och till och från råkade han stöta i diverse träd och buskar under sin framfart. Men det var inget han la några tankar till - för det enda som pressade i hans sinne nu var att få alla i säkerhet från det möjliga hotet.
Ett muntligt ord som fångades av hans pälsade öron fick en rysning att fara genom kroppen på honom. Det var inte först nu som han verkligen insåg att det var verkligt. Det hade skett. Han svalde, i samma maner som Krita gjort, och slängde sig ut mot det öppna fältet över ett par stenar. Synen som la sig framför honom när han tog till marken igen fick honom att tveka för några sekunder. Dimitrij stod öga mot öga med en främmande individ, smidigt dansandes på platsen. Individen var blek som snö och med blod fläckad över dess kropp och anlete. Tankarna som rasade över den väldige hanen fick ilskan att blossa upp i hans bröst. Vems var blodet? Hade den hunnit skada något? Raggen reste sig som en våg i hans nacke och nosryggen rynkades kraftigt. Tänder blottades och ett kort men ljudligt morrande lämnade hans käft. Men han visste att det inte fanns någon nytta till det, till den handlingen. Istället såg han ut över området. Några stod fortfarande, trots ledarens bud till dem, som förstelnade och stirrade med tomma blickar mot duellen som pågick. Naira stod en bit bort och mässade, och trots situationen som utspelade sig framför dem så lyckades hon hålla sin röst stadig och stark.
"Vid gudarna." Pep en panikartad, ljus röst vid hans sida. "Det är han." Loke såg över sin skuldra och där stod Krita och gapade i förskräckelse.
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Crew | Flockledare
Dimitrij

Spelas av : Kreftropod

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptysön sep 27, 2015 2:22 pm

Hon svävade i tomrummet. I sitt sinne hade hon slutit sig själv i lugnt, en bubbla av stillhet och fokus. Ursinnet virvlade likt eld runtom stillheten, utanför lugnet. Det var i tysthet sånär som på sina andetag som hon dansade över marken, endast bruten stundom av ett halsljud som hon inte kunde hindra när hon högg efter odjuret, framtvingat av musklerna som drog ihop sig av rörelserna. Dimitrij slängde bak huvudet precis i tid för att slita sig fri från vampyrens käkar innan den hann bita samman. Hon kände tänderna riva under käkbenet, över sidan av kinden. I samma rörelse vred hon hastigt huvudet i sidled och smällde hårt hornen över den ljusa varelsens ansikte. Den drog sig tillbaka ett steg. Ett klingande skratt spelade i luften mellan dem då vampyren kastade med huvudet, innan han sprang mot henne igen.
     Elden dansade runt Dimitrijs tassar. Den fläckade marken i hennes spår, kastade ljus bland träden och bambun runtom. Någonstans utanför tomrummet i hennes sinne svävade tanken att hon var glad för fukten som klädde växterna. En flyktig tanke som hon aldrig hann registrera. Utanför tomrummet kände hon hur flockmedlemmar flydde, hur några närmade sig, hur de samlades eller stod som förlamade. Hon såg dem i ögonvrårna, men kunde inte fokusera på dem. Hon bad, innerligt, till gudarna att de skulle komma undan. Dimitrij behövde bara uppehålla vampyren tillräckligt länge för att de skulle hinna fly. Hon behövde bara försäkra sig om att den inte skulle följa efter dem. Hon skulle aldrig kunna skada den så allvarligt på egen hand, men hon behövde inte lyckas åsamka den några svåra skador för att hålla den sysselsatt tillräckligt länge.
     Det hade inte hunnit gå lång tid förrän Dimitrij hörde Nairas stämma ljuda över skogens och flockens ljud. Hon hörde hellhounden stämma in i de andra rösterna som ropade åt ungvargarna att fly, innan Naira började mässa en av många böner som de fått lära. Vampyren ryckte till och släppte Dimitrij för ett ögonblick med blicken. Den stirrade stint på Naira, och sedan även Zayev som båda med höga röster mässade ord som fick varelsen att grimasera i obehag.
     ”Vad är det där?” utbrast vampyren med hög, förargad stämma.  Han morrade ljudligt och kastade sig åt sidan när Dimitrij tog tillfället i akt att gå till anfall. Hon lyckades bita honom i ena frambenet, och fick själv ett snabbt bett över örat innan hon hann dra sig undan igen.
     ”Sluta! Aah, vad är det där?! Vampyrens rödkantade ögon flackade mellan de som bad och Dimitrij, som åter gick till anfall. Striden fortskred så en stund innan Kritas röst ljöd bland de andra.
    ”Det är han.”
     Vampyrens ögon naglade sig genast fast vid den lilla fakargen efter att ha tvingat Dimitrij att skutta bakåt. ”Krita! Du är hä-Aah sluta!” Han slängde sig undan från flockens ledare igen, och gjorde ett utfall mot de båda mässande vargarna.
    ”Mamma! Pappa!” En gäll, skräckslagen röst skar plötsligt genom de andras. Arno var tillbaks på platsen. Hans ögon lös av panik, det unga ansiktet klätt i förvirring och rädsla. Dimitrij såg honom stanna när tanken hann ikapp honom. När han insåg att han inte borde ha kommit tillbaks till striden. Troligtvis hade han varit rädd för sina föräldrars skull. Troligtvis drevs han av paniken utan att kunna resonera klart. Vida ringar av metall glimmade runt hans ben, troligtvis som han övat med innan kaoset brutit ut. Han verkade inte medveten om hur de slog mot hans tassar när han rörde sig. Bakom honom kom Oberon springande.
     Det tog inte mer än ett ögonblick förrän vampyren reagerade. Den avbröt sitt anfall och fäste istället blicken på Arno. Ett skräckingivande flin spände över dess ansikte när den i en onaturlig hastighet slängde sig mot den blå unghanen. Arnos tjut när vampyren sänkte tänderna i hans hals var öronbedövande.
Till överst på sidan Gå ner
Naira
Död
Naira

Spelas av : Älg | Död

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptysön sep 27, 2015 2:58 pm

Det var som om allt liv rann ur henne då sonens panikslagna röst nådde hennes öron. Hon såg på honom med vilt uppspärrade ögon. Nej. Nej! Han fick inte vara där. Vid gudarna han fick inte vara där! Hon var så rädd. Hon var så otroligt rädd.
    "Nej!"
Zayevs röst var inte mer än en viskning, men hon hörde den lika klart som om han hade skrikit. Innan någon hade chansen att reagera hade vampyren kastat sig mot Arno och låst sina tänder runt hans hals.
    "Nej!" hennes röst var gäll.
Utan att tveka ett ögonblick lämnade hon sin partners sida och sprang så snabbt hennes ben orkade bära henne mot demonen. Bakom henne ropade Zayev hennes namn men hon registrerade det inte. Det fanns bara en sak som var viktig nu. Hon blottade tänderna och bet så hårt hon kunde om vampyrens hals.
    "Släpp min son!" vrålade hon ilsket.
Om någonting hände honom... om hans liv hade slocknat... hon skulle aldrig förlåta sig själv. Aldrig! Hennes tassar lämnade marken och hon fick luften slagen ur sig. Innan hon återhämtat sig kände hon vassa tänder hugga tag i hennes tunna hals. Skrämt såg hon på sonen innan hennes blick flackade mellan den björnlike och flockens ledare.
    "Släpp henne, ditt odjur!" morrade den blå hannen
Hon kunde känna hur den odöde log med hennes hals i munnen. Skräckslagna gnyende ljud lämnade henne. Vid gudarna, någon var tvungen att rädda henne. Det här var slutet. Hon skulle dö nu. Tårar började byggas upp i hennes ögon. Hon ville tala till dem. Ville säga hur mycket hon älskade dem alla. Att hon var så otroligt stolt över dem. Att de skulle ta hand om och vara rädda om varandra. Att värdera vartenda ögonblick tillsammans. Men hon kunde inte. Orden ville inte lämna henne. Panikartat sträckte hon sig efter Zayevs och valparnas sinnen. Det fanns så mycket hon kände att hon lämnat osagt. Så mycket hon ännu inte hunnit göra tillsammans med dem. Med flocken. Bilder på de tre små som fanns kvar i lyan flackade förbi hennes inre. De tre små hon aldrig skulle få se växa. Bilder på Arno och Oberon. På Loiana och Kenais valpar hon så gott som såg som sina egna. Hon skulle aldrig få se dem bli vuxna och skaffa egna familjer.
    'Snälla, ta ha...'
Trådarna till de andras sinnen klipptes abrupt av och hon kunde höra det krasande ljudet från sin egen nu brutna nacke. Hon hann aldrig berätta för dem hur mycket hon älskar dem alla. Hur mycket hon alltid kommer älska dem. Med ett svagt läte blev hennes kropp livlös och hon kände hur hon snabbt drogs ner i mörkret.
_____________________________________________

Det var som om tiden hade stannat. Som om hans psyke ännu inte registrerat vad som precis skett. Han hade hört hennes ord i sitt sinne. Sedan var de bara borta. Förkrossat såg han hur hon slog i marken med en duns.
    "Na... NAIRA!" skrek han.
Han blick blev med ens suddig av tårar och det kändes som att han höll på att splittras inifrån. Ett vrål av smärta och ilska lämnade honom och han tappade all fattning. Utan att tänka igenom saken kastade han sig mot vampyren. Den skulle dö. Demonen skulle dö! Han missade den med hästlängder. Med ett brinnande hat i ögonen såg han på varelsen. Zayev särade på käkarna och lät samma öronbedövande vrål som innan slå emot vampyren. Den skulle dö om det så var det sista han gjorde!
Till överst på sidan Gå ner
Oberon
Vampyrjägare
Oberon

Spelas av : Vic

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptysön sep 27, 2015 5:30 pm

Arnos panikslagna skri skar i Oberons öron. Som ett döende byte strax innan livet lämnade det. Nej! "Arno!", skrek han ut bakom sina föräldrar i samma stund som Naira lämnade Zayevs sida. Han skulle rädda Arno. Oberon var så fixerad vid tanken att den drev honom framåt, efter sin moder. En brysk knuff i sidan stoppade novisen och fick honom att förlora fotfästet. Frambenen försvann under honom och han tumlade i sidled ner på marken. Zayev hade stoppat honom och skrek efter sin partner.
   Han förstod inte vad som hänt, hur han plötsligt hamnat på marken. Desorienterad från fallet såg han sig om och fick fäste på sin faders anlete. Den förtvivlan som förvred det björnlika ansiktet fick sonen att följa Zayevs blick ut mot platsen där Arno befunnit sig med vampyren. Det han såg fick luften att dras ur hans lungor. I gapet på monstret vilade en brun, nätt tik. Ögonen som prydde hennes ansikte var många och röda till färgen. Värmande och välbekanta. Naira. Mamma. Kraften vampyren använde fick dess käkar att vibrera och i dess ansikte tyckte sig Oberon se ett fult leende. Ett hånflin.
   Skräcken i hennes ögon var omöjlig att missa. Tårfyllda och stora flackade de över omgivningen. Panik. Det kändes som om hans egna innanmäte skulle vrida sig ur hans kropp när han såg henne. Såg hur rädd hon var. Nej. Nej, snälla. Han ville titta bort, men kunde inte.
   Nairas sinne vidrörde hans och det första, snyftande andetaget lämnade honom. "Nej. Nej, snälla. Nej!", pep han krampaktigt över hennes stämma i hans huvud, medan tårar brände hans ögon. Hon hann aldrig avsluta vad än hon ville få sagt. Istället rycktes hon hänsynslöst ur hans medvetande. Bort från honom. Ett krasande ljud följde.
   Värmen lämnade helveteshundens kropp när han såg sin moder handlöst falla till marken med huvudet vikt under kroppen. Dunsen fick honom att våldsamt rycka till och luften hade åter berövats honom. Han försökte dra ett, två, tre andetag. Nej. Nej. Nej. NEJ. NEJ! Någon skrek. Vrålade. Oberon låg som fastfrusen i marken med en kropp som skakade okontrollerat. Han hade fortfarande inte släppt henne med blicken. Det var fel. Han borde inte titta på henne. Varför!?
   Ännu ett vrål ekade ut över skogen och denna gång var det tillräckligt för att dra tillbaka Oberon till nuet. Något bröts inuti honom och mörker fyllde han väsen när de rödorangea ögonen äntligen lyckades fokusera på omgivningen. Han tog sig upp på benen, kände hatet brinna i honom när han rusade förbi sin fader mot vampyren. Novisen uppmärksammade aldrig att han skrek, inte heller den värmande känslan som vandrade upp ur strupen i samma stund som han tog avstamp från marken med bakbenen. Värmen fyllde hans mun när han kastade sig mot djuret - tvingade upp hans käkar med sådan kraft att han trodde de skulle knäckas.
   Blå och svarta flammor sköt ur gapet på honom i en vid ström som snart klädde mark, vampyr och honom själv. Elden brände den ljusa varelsens ansikte och doften av svedd päls och bränd hud fyllde Oberons nos. Han grät ursinnigt medan han högg efter den. Eld spillde ur hans käftar varje gång de gläntades för en ny attack. Vampyren dansade undan endast för att gå till motattack. Dess tänder skar djupt över ansiktet, men fick aldrig fäste då den stoppades av något. Någon.
   Oberon vände sig om, utan att se efter vad som hänt eller vem som kommit. Istället sprang han mot de två som låg på marken. Naira och Arno. Han ställde sig mellan dem, mellan sin moder och broder och lät en ring av höga lågor omringa dem. Ni är säkra här. Ni är säkra.
Till överst på sidan Gå ner
Nadie
Vampyrjägare
Nadie

Spelas av : Elsa

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptysön sep 27, 2015 6:10 pm

Nadie rörde sig framåt genom vegetationen. Syskonen hade stött ihop med Sixten. Han ledde följet framåt med säker tass. Hon litade på att han hade en plan. I hennes eget huvud kaosade tankarna för mycket. Det prasslade till i buskarna. Orolig blottade tiken tänderna och reste ragg. Till hennes lättnad visade det sig vara Arno och Oberon. Ett väsade läte lämnade henne när hon andades ut genom tänderna. Ett kort samtal skedde. Hon lyssnade men kände inte för att inflika något. Det fanns inget att säga.
   Ett högt skrik hördes från stridplatsen. Arno reagerade direkt. Han andades ut ett 'mamma och pappa!' och försvann. Oberon reagerade en kort sekund senare och följde efter. Nadie stod stilla. Hon andades in, andades ut. Tankarna snurrade runt. Obeslutsamt såg hon efter dem. Hon ville också hjälpa till, men i samma vända ville hon inte heller vara i vägen eller låta syskonen komma till skada.
   "Stanna här", sa hon efter några sekunder. Utan att vänta på svar försvann hon iväg. Det fanns inte en enda cell i hennes kropp som tvivlade på att åtminstone systern skulle följa efter. Sixten ropade efter henne. Men Nadie var snabbare, och hon var snart ikapp bröderna. De nämnda hade redan hunnit ut på slagfältet. 
   De hade alla gjort ett stort misstag. Nadie stod ett antal meter bakom Arno. Hon hörde honom tala. Vampyrens uppmärksamhet drogs till honom likt en fluga till socker. Snabbt var den där och slöt dess käftar runt vännens hals. Nadie stelnade till. Hon hörde Oberon skrika, men inte ett enda ord lämnade henne. Hon hade växt upp med den där hanen. Som liten hade hon lekt kurragömma med honom. De hade skrattat utan bekymmer. Ljuden var mjuka i hennes minnen. Var det verkligen samma Arno som nu skrek?
   Ja, det var det. Det var hennes vän som monstret satte tänderna i.
   Morrningen slets ur hennes strupe. Hjärtat bultade hårt. Levde han? Hon var otroligt rädd. Otroligt rädd för att det skulle vara slut. Naira kastade sig framåt. Den bleke vampyren släppte Arno. Han gurglade och seglade ner på marken. Hon rusade fram till sin vän, så snabbt att tassarna blev suddiga. Det här var en av hennes bästa vänner. Rädsla stoppade henne inte från att hjälpa honom. En bit bort kunde hon se Dimitrij komma efter.
   Oroligt slickade hon honom över ansiktet, gnydde. Han svarade inte. Skulle han överleva? Tårarna strömmade ner för Nadies mörka kinder. Gnyenden hördes bakom hennes rygg. Hon vände blicken mot de stridande. Nairas nacke var vriden i en onaturlig vinkel. Nadie hade stött på död förut. Smärtan var välbekant, men så mycket intensivare. Det här var Naira, Naira som varit i närheten så länge hon kunde minnas. Och vampyren hade mördat henne.
   Hatet glödde så hett att Nadies insida brändes. Hon var rasande. Med tårar strilandes längs kinderna höjde hon på huvudet. Zayev var därborta. Det vansinniga ursinnet gick att skymta. För första gången på många år blev hon rädd för den blå björnen. Han verkade inte kunna tygla sitt humör eller handlingar. Om inte någon stoppade honom skulle han nog skada både vampyr och fränder. Oberon var på väg bort. Mörk eld strömmade ur hans gap. Vampyrattacken verkade dra fram sidor hos Jägarna som Nadie aldrig hade sett förut. Det kändes som att de rasade samman. Hon följde efter.
   "Gudar, jag ber att Ni kämpar mot mörkrets makter. Jag bjuder Er att agera med Eran styrka." Med klar röst började Nadie ropa ut bönen. "Förvirra fiendens styrkor och vilseled deras steg. Jag ber att de inte får nära sitt mörker och sin kamp mot Er och Erat ljus." Ljudvolymen ökade. Snart nästintill vrålade hon sina ord. "Jag ber att de inte får föda sina lustar och sin styrka, och att hunger förtär deras väg." Nadie drog knappt efter andan. Hon tänkt- Nej! En motattack stundade från vampyren. Den såg förödande ut. Inte igen! Hon ville inte att även Oberon skulle bli skadad. Zayev skulle inte klara det. Familjen hade redan förlorat så mycket. Att förlora ännu en skulle krossa den totalt.
   I banbrytande hastighet kastade hon sig mot vampyren och slog in i dess sida. Kraften var nog för att rubba dess ursprungliga kurs. Tänderna repade endast Oberon. Vampyren togs med överraskning. De tumlade runt på marken. Hon var nästan lika snabb som honom. Men när de ljusa ögonen fästes på henne så visste hon att hon låg illa till. Trots att hon skyndade sig därifrån hann hon inte. Han bet tag i hennes tass och drog omkull henne. Hon föll pladsk. Nästan genast var han där och pressade henne mot marken. Han högg mot henne. Tänderna grävde sig i hennes axel. Hon ropade till av smärta. Ett nytt hugg rispade upp huden i pannan. Bakom dem kunde hon höra Zayev vråla av ilska. Bara det inte var han som kom till undsättning. Ärligt talat visste hon inte vem som skulle skada henne mest i så fall.
Till överst på sidan Gå ner
Niyaha
Vampyrjägare
Niyaha

Spelas av : My

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptysön sep 27, 2015 7:09 pm

Vreden i ådrorna på novisen fick henne att springa snabbare än vad hon trodde hon kunde. Om det var värk av överansträngning eller bara hetta från henne själv som brände i musklerna var omöjligt att avgöra. Ilskan gjorde det svårt att tänka, svårt att vara rationell; det var som en tjock dimma hade lagt sig över hennes sinne. Trots att elden från slagfältet var långt utom synhåll var hennes blick fortfarande färgad röd.
     ”Vi måste-”, Delshay avbröts av Sixten som kallade på dem. Vid stäppvargens sida stod Nehexor. Trion skyndade sig över till flockvännerna men hann inte säga mycket förrän Blåbröderna kom emot dem från motsatt riktning. Sist ljusvargen sett Arno var när han tillsammans med drakargen lämnat platsen. Hon måste vara i säkerhet nu, konstaterade hon. Även hennes tankar var tunga av vredesmodet.
     Inte ett ord lyckades lämna henne. Käkarna var så hårt spända att hon tappat känseln i dem. Den bittra smaken av blod fyllde hela hennes mun, varifrån i munnen hon blödde var hon inte säker. Inte ens när systern försvann i form av en mörk skugga förmådde hon att säga något. Ursinnigheten var övermäktig alla andra känslor. Det var som kortslutning i hennes huvud.
     ”Vad håller ni på med?! Kom tillbaka!” Theanos röst ekade efter noviserna som sprungit tillbaka emot slaget. Den stora Cestron närmade sig dem. Samma ilska Niyaha kände speglade i hans anlete, men ändå lyckades han hålla sig samlad när han beordrade dem:
     ”Gå till lyorna. Kalla alla ni kan till er. Men vad ni än gör, gå INTE tillbaka.” Allt de kunde göra var att nicka. Den antagna vände om med rasande fart, säkerligen för att hämta noviserna igen. Din idiot. Din förbannade idiot, var den enda tanken stark nog för att höras över den ringande vreden.
     De hann knappt börja röra på sig innan ett tjut av smärta ekade genom skogen. All ursinnighet rann ur henne och lämnade henne isande kall. Niyaha var inte säker på om hon längre befann sig i sig själv när ytterligare ett skri ljöd. Rädslan grep henne, starkare än någonsin tidigare. Vi kommer dö. Vi kommer dö.
     Ett ljud, mäktigare än alla ljud hon tidigare hört lämnade hennes huvud dunkande. Ljudet var så starkt att hon trodde att hennes huvud skulle sprängas. Styrkan i lätet tvingade henne till marken där hon förblev lamslagen, skakandes. Tryckt till marken orörlig av det övermäktiga ljudet tog paniken överhand. Ögonen stirrade frånvarande ut i mörkret, fasa var det enda som speglades i dem. Tårar som hon inte hade kontroll över började välla ur hennes ögonvrår.
     Vi kommer dö. Alla kommer dö. Bilder av flocken, av vännerna och familjen flackade förbi. Niyaha försökte greppa dem men de slets ifrån henne hänsynslöst av en hård stöt. Ljuset blixtrade till och fick henne tillbaka till verkligheten.
     ”Niyaha! Res dig upp!” Sixten skrik var rädda, förbannade. ”Res dig upp!” Återigen sände stäppvargen en stöt genom henne, så kraftigt att musklerna spratt till under huden. Trots att hon inte hade någon kraft kvar i kroppen lyckades hon resa på sig.
     ”Lyssna på mig!” Sixten stod framför henne och sökte frenetiskt kontakt. Ljusvargen försökte, men ingenting tycktes koppla; blicken var suddig och lydde henne inte medan allt benen kunde göra var att skaka. ”Vi måste till lyorna. Vi måste dit, och.. och-” Novisen tycktes även han tappa orden i skräcken när stridsvrålen nådde deras öron.
     ”Kom igen” Orden från stäppvargen var knappt en viskning när han satte av i språng mot lyorna. Det var som på automatik som benen började röra sig och hon sprang efter sina flockfränder. Niyaha var inte säker på att det här var sant, att det var på riktigt. Skräcken var densamma som i drömmarna hon så länge haft. Det här fick inte vara sant. Lever jag?
     Skogen omkring var bara ett grönt dunkel när de rusade emot lyorna till tonerna av de kämpandes härskri.
Till överst på sidan Gå ner
Loke
Vampyrjägare
Loke

Spelas av : Jenn

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptysön sep 27, 2015 8:59 pm

Tumultet.
Zayev anslöt sig till Nairas sida och tog upp mässandes tillsammans med henne för att stärka den kraft orden bar mot odjuret, och mycket riktigt så kunde man se hur det störde den vite blodsugaren. Han ryggade till och flyttade sin blick till de båda helvetesvargarna, men när Kritas röst nådde hans öron sprang ett grymt leende över dess anlete och han slog sin vredes kantade blick över fakargen. "Krita! Du är hä-Aah sluta!” Vampyren fick nog. Han for fram över marken med en sån fart att ögat knappt hann uppfatta vad som skett men plötsligt vek den av från sin riktning och högg sig fast i halsen på Arno. Tjutet som lämnade ungvargen fick blodet i ådrorna att frysa till is på den vite jätten. Nej. Nej. Nej. Förtvivlad stod han kvar. Chocken. Adrenalinet. Han kunde inte göra sig förmögen till att röra sig alls. Kroppen hade låst sig. "Loke. Loke!" En knuff i hans sida fick honom att fatta kontrollen igen och han såg mot Krita med en härjad blick. "Du... du måste göra något." Tårarna rann ner för hennes nätta anlete.
Vad höll han på med? Han som nästan tränat livet ur sig själv för detta. För att skydda sin familj. Och nu stod han här, mitt i slagets centrum, och såg på. Det fanns inga ursäkter.
Han sög fast i vampyren med sin gula blick och satte av till Arnos nöd med dundrande steg, men det som hände därnäst hann han knappt registrera. Naira tjöt och slängde sig mot sin son, men vampyren var dem så övermäktig. Den släppte Arno och sänkte sina fördömda tänder istället ner i halsen på den tunna tiken. Ett knyck och hon fanns inte längre med dem. Världen rasade samman i samma ögonblick, och det hade aldrig funnits någon tid för någon av dem att hinna reagera.
Trots att den vite sprang så verkade avståndet aldrig bli mindre, han kunde inte säga vad men det var som att något sög honom tillbaka i den riktning han kommit från. Zayevs dånande röst hördes och fick Loke att haja till, och i ögonvrån kunde han skymtade hur Oberon slängde sig mot vampyren med käften full av mörk eld. Lika så jagade Dimitrij efter odjuret med munnen vidgad och redo att hugga.
Zayevs röst hördes ännu en gång, men denna gång var det många gånger värre. Ljudet lämnade efter sig ett ihållande pipande ljud i den vites öron. Loke såg mot den blå och upptäckte först nu, till sin fasa, att brodern var fångad i raseriets grymma grepp. "ZAYEV!" Loke försökte fånga den blås uppmärksamhet men tvivlade på att det skulle lyckas med ord endast. Det fanns ingen sans kvar i hanens blick. Han svingade labbarna vilt runt omkring sig och avgrundsvrål lämnade honom gång på gång, samtidigt som det gick att skymta hur linjer av tårar sprang ner för hans breda, mångögda anlete. "ZAYEV! TA DITT FÖRNUFT TILL FÅNGA!" Loke kunde inte döma sin broder. Han förstod honom. Han hade förlorat sin livs kärlek och hans ena son var mycket illa däran och striden var långt ifrån över. Vad som helst kunde fortfarande ske. "Krita! Hjälp de skadade från platsen och se till att de får vård!" Ropade gråblodet så högt han förmådde för att överrösta det som utspelade sig omkring dem. "Orkidé, se till att hjälpa Krita!" Han hade lagt halvsystern under sin blick tidigare och visste att hon fanns i närheten. Förhoppningsvis kunde hon ta sig ur sin förlamning när hon hörde brodern kalla hennes namn. De behövde får så många som möjligt bort från kaoset och till säkerhet.
Till överst på sidan Gå ner
Orkidé
Antagen
Orkidé

Spelas av : Bellzpellz

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptysön sep 27, 2015 10:01 pm

Lite i taget börjar hon greppa vad som händer. Hon ser ledaren attackera vampyren med tänder klor och eld och hon ser vampyren ge tillbaka. Hon ser folk komma och gå till platsen och i allas ansikten kan man se rädsla, förvirring, ilska, smärta. Hon ser Arno få vampyren på halsen och hon ser Naira's livlösa kropp falla till marken. Hon ser familjens raseri och sorg och skräck och förtvivlan. Hon hör deras tjut och Zayev's bärsärk och Oberon's mörka eld. De är så många som gett sig på vampyren men ingen utan att själv ta skada. Det är så mycket blod. Så mycket smärta. Så mycket raseri.
Det är ungefär nu som Orkidé inser att hon hyperventilerar. Hjärtat slår så hårt i bröstet och kroppen är så spänd att den darrar. Benen krampar och klagar förtvivlat över att tvingas vara stilla och klorna är nedgrävda i marken under henne. Hon inser vad som händer. Det här är allvar. Det är inte övning eller träning. Det är blodigt allvar. Flocken, familjen, är i fara. De är alla i fara. Trots allt hon fått berättat för sig och trots all träning chockas hon ändå av vampyrens styrka. Den vedervärdiga vampyren. Den usla varelsen. Hon vill själv ge sig in där. Hon kan inte bidra till det inferno som rasar. Hon skulle kunna fara fram och dundra in i vampyren och hoppas att hennes styrka kan få den att bryta nacken eller något. Få den immobil tillräckligt för att Dimitrij eller någon annan kan bränna dess kropp. Men då skulle hon mycket väl riskera att själv bryta något. Bara för att hon har styrkan betyder det inte att hennes kropp klarar av det. Plötsligt känner hon sig värdelös.
Då är det någon som ropar hennes namn.
Orkidé, se till att hjälpa Krita. Hennes skogsgröna blick fästs på Loke. Hjälpa Krita? Med vad? Orkidé söker fakargen med blicken och hon sträcker ut sitt sinne mot denne. Hjälp de skadade från platsen. Snabbt söker hon Loke's blick igen och nickar bekräftande på att hon förstått. Snabbt och lätt på tassarna, trots att benen känns som gelé, så springer hon fram till Krita. Sammförstådda med var de måste göra så rör de båda sig bort mot Oberon som skyddar Arno och Naira's kropp med en cirkel av eld.
"OBERON" Ropar Orkidé över oljuden omkring.
"VI MÅSTE FÅ BORT DEM HÄRIFRÅN!" Kan han höra henne? Osäker sträcker hon ut sitt sinne och knackar mjukt på Oberon's sinne. Hon försöker få det till att vara en mjuk och fluffig känsla. Han behöver inte mer tryck på sitt sinne än vad han har redan. Eldens hetta får det att tåras i ögonen. Hon känner sig förtvivlad över allt som händer men tvingar sig själv att svälja det för stunden. Elden kring Oberon, Arno och Naira öppnar upp sig för henne och Krita och de tar sig snabbt in. Hon ser Arno och Naira på marken och det känns som att hjärtat ska sluta slå i bröstet. Ett förtvivlat gny undslipper henne men Krita petar henne i sidan och Orkidé ser upp på Oberon.
"Hjälp Krita med Arno". Säger hon och Krita börjar hjälpa Oberon med att få upp Arno från marken. Själv vänder sig Orkidé mot Naira's livlösa kropp. Hon sväljer tårarna. Det finns ingen tanke i hennes huvud att låta Naira ligga kvar där. Hon kryper ner på marken och  funderar snabbt på hur hon kan få upp Naira från marken. Den bruna helveteshundens kropp är fortfarande varm. Darrande och med tårar som skymmer hennes blick tar hon försiktigt tag i nackskinnet på den bruna tiken. Det här är så fel! Ännu ett gny lämnar henne och hon sänder ut en tanke till Krita. Hjälp mig här snabbt! Hon är inte säker på om Krita kan släppa vad hon håller på med just nu men snart är ändå den lilla fakargen vid hennes sida och med dennes hjälp ligger snart Naira's kropp över Orkidé's rygg och Krita är åter med Oberon och Arno och de allesammans börjar röra sig bort från platsen. Orkidé rör sig så snabbt hon vågar för att inte den bruna tiken ska glida av henne. Hon håller samtidigt koll på Krita, Oberon och Arno som leder vägen framför henne.
Till överst på sidan Gå ner
Zayev
Utvandrad
Zayev

Spelas av : Älg | Utvandrad

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptysön sep 27, 2015 10:16 pm

Det var som om alla ljud runtomkring honom var dämpade. Han kunde inte registrera vad orden innebar. Det fanns bara ilska. Brännande ilska och hat. Han skulle döda vampyren. Om det så tog livet av honom skulle han döda den. Dimitrijs röst ekade ilsket i hans huvud men han lade ingen vikt vid hennes uppmaning. Han kunde inte fly. Demonen var ännu inte död. Våldsamt slog han efter den men missade gång på gång. Det skarpa ljudet av splittrad bambu hördes vid flertalet tillfällen då hans tunga slag knäckte dem. Zayev såg sig om efter den som slitit hans själ från honom. Han vrålade en ljudvåg mot fienden och såg den vackla till av det starka ljudet. Snabbt sprang han mot den, nära att kliva på Nadie som han inte ens lagt märke till. Plötsligt blev han tacklad till marken. Ursinnigt såg han sig omkring. Den vita formen av Loke stod framför honom. Han rörde på munnen men han kunde inte höra någonting.
    "UR VÄGEN!" skrek han och försökte ta sig förbi flockbrodern.
Han blev stoppad ännu en gång och slog mot Lokes kropp, endast för att missa. Återigen blev han tacklad till marken och han kunde känna hur bambun knäcktes under hans tyngd. Ilska morrningar lämnade honom och han högg efter den vite. Ingenting skulle få stoppa honom! Ingenting! Inte ens flocken. Han tog sig upp på tassarna innan han ställde sig på bakbenen. Med ännu ett vrål slog han återigen efter den vite. Hans labb träffade våldsamt sitt mål. Zayev såg Loke falla omkull och ställde sig sedan över honom.
    "Håll dig undan!" fräste han skarpt innan han vände sig om.
Han såg stint in i den andres ögon. Vampyren var fortfarande där. Vid liv. Men inte länge till.

[Blev otydligt med ljudvågen där, men den knockar tillbaka Aalex så han kliver av Nadie c:]
Till överst på sidan Gå ner
Oberon
Vampyrjägare
Oberon

Spelas av : Vic

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptysön sep 27, 2015 11:24 pm

"Arno", kved den mörkare av bröderna och rasade ihop intill sin broder. Såret glipade brett i den ljusas hals. Det gurglade oroväckande och pumpade blod ur sig för varje rosslande andetag han tog. Pälsen vid sårkanterna hade färgats röda, likaså marken under honom.
   Motvilligt drog Oberon tungan över såret i ett lönlöst försök att hindra blodet från att lämna sin broders kropp. Magen knöt sig i samma stund som metallsmaken träffade tungan. Han var nära på att kräkas, men tvingade ner innehållet och mötte sin broders blick. Den var matt, men paniken skymtade fortfarande tydligt i de röda ögonen - viskade om att livet ännu inte lämnat honom.
    Oberon försökte viska att allting skulle bli bra, men orden stockade sig i halsen på honom. Ett skälvande andetag lämnade honom och han brast ut i ett förtvivlat vrål som ebbade ut i våldsam gråt. Lågorna kring dem steg mot skyn i takt med hans tilltagande stämma. Han skulle dö. Arno skulle dö.
   Helveteshunden borrade ner ansiktet i den andres hals och grät öppet. Kroppen vibrerade kraftigt. Blod från hans egna sår i ansiktet blandades med tårarna och befläckade broderns redan blodbesudlade fäll.
   I bakgrunden av Oberons egna skrik hördes en avlägsen röst. Våldsamt skakade han på huvudet och pressade sig närmare sin broders kropp. Nej. NEJ! Han ville inte flytta dem. Ville inte att någon skulle komma nära dem. Låt oss vara! Något vidrörde hans sinne och han ryckte till av kontakten för att falla i gråt på nytt. Sinnet kändes främmande i hans huvud. Det var inte Naira.
   Oberon kämpade tillbaka gråten. Han återfick sinnesnärvaro nog att låta eldens tungor skingras för att släppa in vem än det var som begärde. Det var Orkidé och Krita. Han ville ryta åt dem att lämna dem i fred, men gavs inget tillfälle. Han hindrades av tanken när Krita försökte få upp Arno från marken. Han hostade slött och blod trängde fram ur han käftar. Oberon skyndade sig upp på benen för att stötta broderns huvud och med hjälp av Krita lyckades de få Arno över Oberons rygg.
   För ett ögonblick vände Oberon blicken mot Orkidé men vek undan lika snabbt när såg sin moder hänga livlös i hennes mun. Krita lämnade hans sida för en kort stund för att hjälpa med Nairas kropp. Snabbt var hon tillbaka vid helveteshunden igen. Hon gav honom ett matt, skärrat leende han inte besvarade. "Vi måste bort härifrån", sade fakargen kort och såg förbi Oberon och Orkidé, där ledaren försökte uppehålla vampyren. Mördaren. Någonting fick Oberon att lyda. Han ville inte se mer. Ville inte höra mer av stridsvrålen och klagoskriken som ekade genom skogen. Han sprang efter den vingbeklädda med Orkidé tätt bakom sig, bort från allt.


Senast ändrad av Oberon den mån sep 28, 2015 11:11 am, ändrad totalt 1 gång
Till överst på sidan Gå ner
Nepotonje
NPC
Nepotonje

Spelas av : Skruk | NPC

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptymån sep 28, 2015 12:14 am

Det hade gått så fort. Så fort. I samma sekund som den klagande främlingen trätt in på reviret hade något inom honom sagt att det var fel. Så fel. Men han kunde inte sätta tassen på vad. Försiktigt hade han infunnit sig vid främlingen hållit uppsyn över honom medan han överlät själva talandet och eventuella hjälpandet åt andra. Han hade inga kunskaper om läkekonst och var inte den bästa i gruppen att hjälpa någon på fötterna. Sen var det den där tryckande känslan i buken. Knuten som vreds om inom honom. Fel. Något. Allt. Det skrek inom honom. Skrek av oro då Systern närmade sig den gråa. Av panik då hon stod så nära. Så nära. När medlemmar av flocken sänkte sina nosar för att se över benet. För att oroligt fråga vad som hänt. Vart det hänt. När. När de såg runtom sig för att leta efter hotet som de alla var omedvetna om låg precis framför dom. Bokstavligt under deras nosar.
Hans syster bekräftade hans egna tanke, ännu en gång.
Han kände en tråd av ett medvetande sänka sig över sinnet hur ett ord västes ut i hans sinne och det var några sekunder försent som han insåg vart känslan grundade sig. Varför allt var fel. Hotet låg inte i skogen runt om dem. Det låg inte bakom deras ryggar. De lurade inte i buskarna, det låg där. Precis framför dem. På marken och kallade desperat efter deras hjälp, och det var under den sekunden. Samma sekund som han förstod, så var tiden ute. Den sekunden deras frid var slut. Det var den sekunden allt de någonsin lovat och trott på skulle sättas på spel. För det var samma sekund som vampyren, med sådan förbluffande snabbhet han aldrig kunnat drömma om slog tänderna om Beatas ben. Han stod som i förlamning. Kände hur hans muskler och sinne låstes. Bara några meter ifrån faran stod han och såg dumt på hur ledaren lossade på monstret. Tvingade honom att släppa Novisens ben. En order flög ut i hans sinne, allas sinnen, men de flesta stod där, likt honom, och stirrade oförstående på situationen framför dem. Plötsligt så var Beata och Arno borta, han hade inte märkt dem försvinna, hade inte lagt märke till hur folk började vakna ur sin dvala. Allt hans havsblåa ögon kunde se var den blekt grå främlingen med den mörka manen. Hur hans snabbhet överträffade även den mörka systerns. Hur han han ryckte och förargat talade då Naira, ifrån någonstans,hade dykt upp och mässat en bön, någon mer anslöt sig.
Ändå kunde han inte röra sig, kunde bara stå där och se på döden. På monstret, som efter ett snabbt utfall mot helvetes hunden istället vände sig emot den blå sonen till nämnd varg. Det var med panik, som strålade igenom hela hans kropp, han såg på Aro där han hängde i vampyrens käftar. Som han hörde det vrål av snärta som löpte över den blåes läppar.
Det var nu han vaknade. Arno hade kanske inte varit mycket av en lekkamrat frö Nepotonje, för att Nepo inte riktigt hade förstått sig på vart han skulle fästa blicken, och hade klumpigt nog som liten ifrågasatt hur ful den andre var.
Men det var inget han nu tänkte på. För Arno var familj. och Familjen skyddade man. Men han vaknade snäppet försent. Arno slängdes som en trasdocka åt sidan och istället fann han sig att se hur Niara låg i den blekes käft. Hur hon hängde där innan ett oroväckande kraschande hördes. Tårar trängdes i hans ögon. Hon kunde inte. Hon kunde inte dö. Hon fick inte. Han ville springa emot henne men hans öron fylldes med ett vrål. Den blå björnen kastade sig framåt, utan tanke på flock eller liv. Nepotonje kunde känna den. Ilskan. Den brände honom, sorgen dränkte honom. Han kunde känna den blåes känslor kasta sig emot sitt känsliga sinne, kunde känna hur ilskan ifrån den blå svarte vars eld nu klädde mark och vampyr sticka innanför pannbenet. 
Det var det som paralyserade honom nu. En bolmande huvudvärk och en storm av känslor han inte kunde hantera.
Tårar tvingades ner för hans kinder. Han önskade att det var en dröm, att han skulle vakna. Men han visste, kände att det var sant. Naira skulle aldrig vakna igen och nu hotades Oberon att gå samma öde till mötes. 
Men istället flög en brun projektil fram med sådan fart och kraft att Vampyren rubbades undan, men istället hamnade den nykomne under vampyren. Nadie. Med enorm kraft ansträngning och stor rädsla tvingade han bak känslorna ifrån de andra, tvingade ut det ur hans sinne. Han kunde inte stå still. Kunde bara inte stå där och vänta på att de alla skulle gå sin egna död till mötes.
Han märkte inte hur Loke stoppade björnen. Allt han såg var hur vampyren tvingades åt sidan. Det var det enda han behövde. Han flög framåt. Hjärtat slog hårt i bröstet. Måtte gudarna i skyarna stå på hans sida ty han tänkte inte dö idag. Det tänkte inte Naira heller. Han andades tungt, pilrade med blicken då han flög in i syskonen och puttade henne därmed ur Vampyrens omedelbara räckvidd. Han fann sig själv med att möta monstrets blick då han i ett andetag stannade upp. Nepotonje fann benen igen och försökte kasta sig åt sidan i tid, förgäves. Han kände tänderna i höften, kände hur han lyftes ifrån marken. Med ett morrande, som lät mer skrämt än argt försökte han nå vampyren och lyckades, till sin förvåning, faktiskt få tag på en kind, som han med alla krafter höll sig kvar i. Han kunde i ögonvrån se ledaren kasta sig emot vampyren med eld i käftarna. Vilket resulterade i att Nepo blev släppt, men hans tänder satt kvar i kinden på den bleke Vampyren. Han kände pälsen i sin käft då han flög igenom luften för att slå ner på en rot. Han kved högt och kände hur luften rymde ur hans lungor. Han andades i stötar och tvingade sin värkande kropp upp igen och haltade med skakiga ben emot sin syster. De måste bort. Res dig. Bad han tyst i tanken och hoppades innerligt att hon skulle uppfatta orden. Han visste inte hur man styrde dem, han hade bara lyckats fåtal gånger. Spring. Tänkte han igen. Vi måste springa.
Till överst på sidan Gå ner
Niyaha
Vampyrjägare
Niyaha

Spelas av : My

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptymån sep 28, 2015 1:27 am

Till de hjärtskärande, kallande ylen hade Sixten sänt sina blixtar upp emot den stjärnklädda skyn. Niyaha var fortfarande frånvarande, nedbruten av den fasa som tagit kontroll över henne. Oförmögen att hjälpa med varken röst eller kraft betraktade hon ljusshowen. Skenet var så starkt att det brände i ögonen. Tillsammans med den inkallande sången ackompanjerade låga, snyftande ylningar från valparna. De var förvirrade, oroliga – vad var det som hände? Beata försökte lugnande hyscha dem men hennes röst var skälvande.
     Stridens skrik och vrål ljöd genom skogen; träd som knackade, smärtfyllda rop. Nadie är där borta... Nadie-, tankarna avbröts av två skepnader som lösgjorde sig ur de djupa skuggorna. Ljusvargens ögon vidgades vid åsynen av den blodiga systern och brodern som följde henne. Andan lämnade henne och hon flög upp på benen för att skynda sig fram emot sina syskon.
     ”Nadie”, andades hon. Sorg och ilska blandade sig. ”Nadie! Din-” Meningen bets av. Tårarna fyllde hennes ögon igen. Din idiot. Det fanns inte tid. Ur ögonvrån kunde hon skymta hur Caer slöt sig till gruppen. En panik låg över hela platsen. I gälla, darrande röster övervägde de alternativen; vad skulle de göra? Vart skulle de fly?
     Den antagna Cestron uppenbarade sig ur dunklet. Ett uttryck i raseri klädde det sammanbitna anletet. Kortfattat och hastigt förklarade han att de allvarligt skadade förts bortåt innan han bad de följa honom. Utan att tveka följde gruppen den store. Niyaha gick emellan sina två syskon i den fart som passade dem. Lukten av deras blod stack i hennes vidgade näsborrar. Det gick inte att förklara den smärta och vrede som fyllde hennes bröstkorg. Det var ursinne blandat med sorg och rädsla som fick tårarna att rinna längs hennes kinder.
     Ljudet av striden blev avlägsnare och cikadornas sällsamma sång blev mer påtaglig. Bland bambun och ormbunkar skymtade snart en mindre skara vargar. Två kroppar hängde över två bärare. Oberon bar på någon vars anlete som var så bekant för henne, kändes främmande av den uppenbara panik och smärta.
     ”A-arno”, väste hon innan blicken sökte sig till den andre. Den tunna, nätta kroppen av Naira hängde över den tvåfärgade flockfrändens rygg. Huvudet gungade onaturligt slött med rörelserna. Det lilla av hennes hjärta som fortfarande var intakt tycktes sjunka i ner i en bottenlös avgrund. Trots att hennes inre skrek ut hennes namn förmådde det sig inte att lämna hennes läppar. Mamma, tanken ekade så högt i hennes huvud att hon inte hörde hur Theano tog befälet och gav alla order om att hålla ihop.
     Trots att Niyaha vandrat stigarna i skogen så många gånger förr kunde hon inte registrera vart de var på väg. Den blå, matta blicken var fastnaglad i Nairas ansikte. Hellhoundens huvud vaggade slappt in och ut under Orkidés mage. Det ska inte vara sådär... Det är inte rätt... Hon är d-, hon avbröt sina tankar. Hon ville inte tro det. Det fick inte vara sant.
     De skadade hamnade en bit efter de som ledde vägen. Sixten sände gång på gång blixtrar emot himlarna, bara för att alla skulle hålla koll på vart de var på väg. Inte förrän de närmade sig ett av de större vattendragen insåg hon att de var på väg emot den revirets högsta punkt.
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Crew | Flockledare
Dimitrij

Spelas av : Kreftropod

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptymån sep 28, 2015 10:54 am

Allt gick för snabbt. Alldeles för snabbt. Vampyren naglade sig fast vid Arnos hals. Naira sköt från marken för att rädda sin son, och betalade med sitt liv när vampyren utan tvekan bröt hennes nacke. Dimitrij kände hennes sinne slockna bland stjärnorna av liv i mörkret. Zayevs öronbedövande vrål steg över alla andra ljud. Dimitrij, som på nytt kastat sig mot vampyren för att försöka få bort den från de andra, motades undan av Zayevs vilda fäktande och Oberons plötsliga, eldfyllda utfall. Ilskan slog våldsamt mot Dimitrijs tomrum och hotade att tränga in i lugnet.
     ’Ta alla och SPRING’, mässade hon på nytt i de andras tankar. ’SPRING ERA DÅRAR.’ Varför kom de tillbaka? Varför lyssnade de inte? Ursinnet läckte genom tomrummets väggar, men hon kämpade för att tvinga det tillbaka. Hon kunde inte tappa fokus nu.
     Dimitrij slängde sig än en gång mot vampyren när Nadie fastnat under dess kropp. Än en gång blev ledaren undanföst av Zayev när den rasande björnen utan hänsyn dundrade över Nadie efter vampyren och endast med nöd och näppe missade att trampa på den unga novisens kropp. Loke brakade våldsamt in i striden och vrålade över Zayevs stämma i ett försök att stoppa den blå helveteshundens vansinneskamp.
     ”Fördömda hjärnlösa fårskallar ta er härifrån!” Dimitrij röt såväl muntligt som i sinnet år de närvarande medlemmarna. ”TA ALLA OCH SPRING. DET ÄR EN ORDER! TA ER HÄRIFRÅN!” Fler skulle råka illa ut om de inte lyssnade. Fler skulle dö om de fortsatte att komma tillbaka. De behövde lämna platsen och fly, fly för allt vad benen bar. Hon hade bara behövt uppehålla vampyren och se till att den inte följde efter dem, hon hade bara behövt hålla den sysselsatt tills alla kom undan, men istället kom alla tillbaka. Frustration blandades med det vansinniga ursinne som flammade utanför hennes mentala tomrum. Hennes konstruerade lugn.
     Oberon, Krita och Orkidé bar iväg Arnos skälvande, blödande kropp. De bar iväg Nairas lik. Nepotonje blev lyft av vampyren, och försökte bita varelsens ansikte. Dimitrij bet sig fast i vampyrens nacke precis bakom käken med glödande tänder. Elden slickade den ljusa fällen och den kalla huden därunder. Hud som saknade liv. Hon ville helst undvika att gå så nära, det innebar för mycket risk att låsa sig fast vid något som kunde vrida sig och bryta hennes nacke, men hon behövde få den att släppa Nepotonje. Hon slog ut med ena vingen mot novisen, samtidigt som vampyren försökte slå ner den gula ungvargen i marken. Rörelsen var tillräcklig för att novisen inte skulle mosas, utan istället slogs i sidled och tappade sitt grepp. Dimitrij bad att han skulle springa istället för att åter gå till anfall. Blod och förbannad aska! De var fördömda dårar allihop! Dårar som formligen stack huvudet i odjurets gap och bad det sluta käkarna!
     Zayev och Lokes strid fick marken att vibrera. Ljudet av de ihåliga bambuskälkarna som bröts var nästan lika öronbedövande som Zayevs vrålande. Det ringde i allas öron. Dimitrij släppte för att undvika vampyren och gick sedan till motattack på nytt, endast för att tillsammans med varelsen vackla när en kraftig ljudvåg slog mot dem båda. De tumlade till marken, båda överraskade av ljudet, men Dimitrij var snabbast upp igen. Vampyren reste sig hastigt, men knyckte och skakade på huvudet som för att bli av med ringandet i öronen. De tidigare hånfulla, ljusa ögonen speglade endast vrede när monstret såg upp igen.
     ”Sluta”, morrade vampyren. ”Sluta vara så förbannat jobbiga! Vad är det här?! NI SKA JU DÖ. NI SKA BARA DÖ!” Han slängde med huvudet, fortfarande omtumlad av det höga ljudet. Dimitrijs egna öron värkte, och ringde till den grad att hon inte längre hörde oljudet runtom.
     Hon började sjunga. Dimitrij höjde sin stämma i mässande sång, på ett språk sedan länge förlorat. Hon kunde bara den sången, endast de orden. Det var det hon fått lära sig som ung. Hon hade inte lärt ut den till flocken ännu, då alla fortfaraden kämpade för att minnas det som var på deras modersmål. Hon sjöng med klar stämma, fri från det ursinne som dansade i hennes inre. Ursinnet var utanför tomrummet. I tomrummet var hon lugn, där kände hon inget. Hon fällde ut vingarna åt sidorna så långt hon förmådde utan att slå i träden runtom. Utan att riskera att fastna om hon behövde vända snabbt. Vampyren backade ett steg, vreden i dess ögon var som is. Dimitrij gick mot vampyren med långsamma, stadiga steg. Hon uppvisade ingen av den panik som hade gripit resten av flocken. Hon visade inget av det ursinne som flammade i hennes inre. Hon var tomrummet, och hon kände ingenting. Hon var fokus. Elden flammade ut över hennes bröst, över vingarna, i vågor. Hon kunde inte hålla elden där längre stunder utan att det skapade risker, men det räckte för att hålla vampyren på avstånd medan den fortfarande var chockad av det tidigare ljudet. Det skulle inte hålla den undan länge dock. Hon bad för att alla flydde. Bad för att Loke skulle lyckas dra tillbaks Zayev från vansinnets rand.
Till överst på sidan Gå ner
Arno
Crew | Vampyrjägare
Arno

Spelas av : Kreftropod

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptymån sep 28, 2015 10:55 am

Arno grät. Runtom honom hade världen stannat. Alla ljud var avlägsna. Han grät. Han fick ingen luft i lungorna. Smaken av blod var bedövande. Total. Smärtan strålade från hans hals, upp i ansiktet, ner i bröstet. Han kände varje hjärtslag, varje pulserande stöt som for genom hans kropp. Han kände blodet spilla ur såret i halsen. Han hade hört Nairas rop. Han hade känt hennes sinne, hört hennes röst i sitt huvud. Han hade hört det förskräckliga ljudet som spred våldsamma rysningar genom hans redan skälvande kropp. Och han grät. Tårarna blandades med blodet i hans päls. Blodet som fläckade marken. Hans röst var inte mer än korta, gurglande gnyenden. Allt annat var avlägset.
     Mamma.
     Oberon var där. Brodern tryckte sig mot Arnos sida. Han grät också. Varför grät de? Varför kunde de inte skratta? Varför kunde de inte le, så som de brukade, och sjunga glada sånger? De borde leka tillsammans. Sluta gråta och jaga ikapp bland träden istället. Ha dragkamp med pinnar och brottas. Arno ville inte gråta, men han kunde inte sluta. Smärtan var fullständig. Det knäckande ljudet spelade gång på gång i hans öron.
     Mamma.
     Någon rörde honom, försökte lyfta honom från marken. Arno tjöt – eller försökte snarare, ljudet blev inte mer än ett bubblande kvidande – när smärtan strålade ur hans hals. Han ville ligga kvar. Han ville inte flytta på sig. Det gjorde så ont. Så fruktansvärt ont. Tårarna blev fler. Någon vände på honom, lade honom på en väldigt obekväm rygg full av hårda taggar. Arno ville inte ligga där. Allt gjorde bara ont. Världen kändes mörkare än förut, tankarna långsammare.
     Mamma förlåt.
     Arno kippade våldsamt efter andan. I en krampaktig ryckning försökte han lyfta huvudet, men det blev inte mer än att han spände nacken och slappnade av igen. Han hade ingen ork kvar. Där var så mycket blod. Han blödde för mycket. Han fick inte blöda så mycket. Metallen han burit runt benen kröp långsamt upp genom hans päls. Arno kämpade för att få den att röra sig. Han var inte säker på vad han gjorde. Allt han visste var att han inte fick blöda så som han gjorde. Metallen slöt sig runt hans hals, tryckte hårt mot det öppna blödande gapet i pälsen. Han fick svårt att andas, hade redan svårt att andas, men det fick blodet att sluta rinna ner över broderns rygg. Det var Oberon som bar honom. Arno andades ut.
     Mamma förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt.
     Han rös på nytt. Kroppen vibrerade kraftigt av gråten som våldsamt lämnade honom. Han kunde inte hålla tillbaks tårarna och de kvidande snyftningarna och de svaga hostningarna. Han hade ingen ork kvar. All ork gick till att gråta.
Till överst på sidan Gå ner
Nadie
Vampyrjägare
Nadie

Spelas av : Elsa

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptymån sep 28, 2015 1:18 pm

Vampyren fortsatte slita i henne. Hon gnydde till. Varför räddade ingen henne? Skulle hon också dö? Hjärtat bultade hårt. Hon höll just på att ge upp när ett otroligt vrål lämnade Zayev. Det fick odjuret ur balans. Han klev av henne. Skräckslaget sprattlade Nadie till och försökte komma iväg. Det gick sådär. Sedan slog Zayevs gigantiska labb ner precis dit hon tänkt flytta sig. Nadie sände en tack till gudarna. Den blå björnen passerade över henne och hon var fri. Bakom henne tumlade Loke in i Zayev. De föll omkull i bambun som knäcktes.
   Nadie skyndade sig därifrån så gått det gick. Såret i axeln var värst. Blodet rann från det relativt djupa såret. Även det i pannan rann, men det var irriterande. Hon fick ständig blinka för att få bort det.
   Den mörka öronen snappade upp steg bakom henne. Hon snodde runt med skräcken lysande ur ögonen. Varför kom den efter henne? Det visade sig vara brodern. Hon nickade kort mot honom och fortsatte sin mödosamma flykt. Lyorna, det var där de andra var. Misstankarna bekräftades av ljussken och ylande. Klumpigt snubblade tiken fram genom skogen.
   När duon nådde de andra vek Nadie bort med blicken. Niyaha skällde på henne. Nadie avbröt henne.
   "Det är inte mitt blod!", ljög hon trött. Det var en dålig lögn. Hopplöst att försöka dölja det uppenbara. Theano var rasande. Hon mötte inte hans blick heller. Istället följde hon bara med i deras höga tempo så gott det gick.
   Oberon, Krita och Orkidé anslöt sig till dem. Hon såg inte mot dem. Hon visste vad de bar på men hon ville inte veta. Smärtan bultade inom henne. Tröttheten var överväldigande. I hög, monoton takt fortsatte de framåt.
Till överst på sidan Gå ner
Loke
Vampyrjägare
Loke

Spelas av : Jenn

Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Emptymån sep 28, 2015 11:43 pm

"Tygla ditt temperament Zayev!" Ropade den vite. Förskräckt såg han hur den blå, i sitt otyglade raseri, vildsint slog efter efter odjuret och hur han i sitt tillstånd nästan trampade ihjäl Nadie på kuppen. Det fanns en lika stor chans att brodern skulle skada någon annan ur flocken, som sig själv, än att han faktiskt skulle göra vampyren illa. Loke kunde inte låta något av det hända. Arno och Oberon hade redan förlorat sin moder, och nya liven som nyss kommit till världen skulle förmodligen aldrig minnas deras mamma. Loke kunde inte låta dem förlora mer än vad de redan gjort.
Med ens tog han in den sista biten som skiljde dem åt och använde den kraft han fått från den samlade farten för att tackla till den blå i sidan. Han skulle stoppa honom. Zayev, som precis varit påväg att springa in i gapet på vampyren, for ner i marken med en hård duns när Loke stötte i honom med sin skuldra. "Dina valpar Zayev! Tänk på dina valpar! Dom behöver dig nu, mer än någonsin! Ta dig samman för tusan!" Det fanns något själviskt över Zayevs handlade. Att han låtit sitt temperament få det bästa av honom. Men, vem var Loke egentligen att döma någon som precis förlorat sin kärlek?
Zayev försökte ta sig förbi honom men Loke vägrade låta det ske. Han ställde sig framför den blå på nytt med ett likgiltigt uttryck i sitt anlete. En labb kom svingandes mot honom men han lyckades undvika slaget med en hårsmån genom att flytta huvudet sidledes. "ZAYEV." Röt han med en kraftig stämma och tacklade hanen till marken på nytt. Ljudet av krossad bambu fick Loke till en början att ångra sin handling men han insåg snabbt att det var träden som gett vika under helvetesvargen tyngd. Ilskan lyste ur broderns fyra ögon när han vilt började hugga efter honom. Loke tog ett steg tillbaka för att undvika tänder och betar, men kom direkt att ångra det då den blå kvickt tog sig upp på tassarna och reste sig upp på båda bakbenen. En ny labb kom svingande mot honom och denna gång hann den vite inte flytta sig ur vägen för slaget. En våldsam smäll mot sidan av gråblodets skalle tog med sig både hud och horn från hans anlete. Tjocka klor rispade grova sår längst med tinningen och upp över hans pannan.
Loke dök ner i marken. Över bambu som vek sig under hans kropp. Det ringde i öronen och världen snurrade runt honom.
Blod färgade den vita pälsen röd på sin färd ner över hanens vänstra öga. Han blinkade frenetiskt när vätskan nådde hans synfält och han drog med frambenet över sitt ansikte i ett försök att få bort det. "Zayev!" Han kunde skymta hur broderns figur tog sig ner på alla fyra och hur han siktade in sig på vampyren. Det var lönlöst att försöka åkalla hans uppmärksamhet med ord. Loke spände käkarna och reste sig upp på något ostadiga ben. Han skakade på huvudet och försökte ignorera värken från pannan. Han hade inget annat val än att försöka slå honom medvetslös. En snabb blick slängdes till Dimitrij där hon stod. Hennes hela varelse tyckes brinna och vampyren såg för första gången något osäker ut.
Den vite jätten satte av mot Zayev med tunga steg och högg tag i skinnet om den blås nacke. Under tiden som hanen blev medveten om vad som skett så samlade Loke sin styrka för att sedan, med en hård smäll, dra honom ner i marken.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




Blod [Jägarna] Empty
InläggRubrik: Sv: Blod [Jägarna]   Blod [Jägarna] Empty

Till överst på sidan Gå ner
 
Blod [Jägarna]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 2Gå till sida : 1, 2  Nästa

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Acheratiskogen-
Hoppa till: