Grottan hon befann sig i var liten och unken, men hon hade varken haft tid eller sinnesnärvaro nog att leta upp ett bättre ställe när värkarna började sätta in på allvar. Nomë hade ignorerat smärtan och fortsatt vandra så länge hon kunnat, men till slut gick det inte längre och hon kollapsade nästan omedelbart innanför grottans öppning. Det snurrade i huvudet; ljudet av smattrande regn mot grottans tak förstärktes tusenfalt inne i huvudet på henne. 
    Det här var en annan slags smärta, en som var väldigt olik allt hon tidigare hade upplevt. Det hjälptes inte heller av att kroppen redan var utmattad efter veckor av oupphörligt vandrande. Kanske skulle hon dö. Hon hoppades nästan det. Men chansen fanns fortfarande att Molok levde och hon kunde inte lämna honom, även om hon förstod lika väl som någon annan att hon knappast skulle kunna fortsätta leta med ett par nyfödda valpar. Ändå ville hon inte — kunde inte — ge upp sitt letande. Det enda vettiga alternativet verkade vara att döda dem när de föddes. Göra sig av med dem och gå vidare. 
    Så letade sig den första valpens svaga gnyenden in i hennes omtöcknade medvetande och hon öppnade ögonen för att se på den — den var så ful, alldeles klibbig och blind och oformlig. Helt hjälplös. Försiktigt drog hon den till sig och tog dess smala hals mellan käftarna. 
    Döda den. 
    Hon visste att hon borde, och ändå fann hon att det inte gick. Hon kunde inte. Så otroligt trött. Nomë släppte taget om valpen, bara sekunder innan värkarna satte igång igen — vilket var tur för den lille, för annars hade den fått skallen krossad när hon på nytt bet ihop tänderna av smärta. 
    Det pågick länge, och till slut var hon så utmattad att hon inte ens orkade lyfta huvudet för att se på de små. Kanske, om hon bara låg kvar här utan att röra dem, skulle naturen efter en stund ta hand om dem åt henne så att hon slapp. De var så bräckliga, de skulle inte överleva länge utan hennes omsorg; de skulle lämna den här världen kanske bara minuter efter att de anlänt. Det var förmodligen bäst så. 
    Och ändå. De var en del av Molok, liksom de var en del av henne vare sig hon ville det eller ej. De må vara av hennes blod, men de var också av Moloks. Just nu var de det närmaste Molok hon hade, kanske det enda minne av honom hon skulle ha kvar om det ville sig så. Egoismen snarare än modersinstinkten fick henne att omilt fösa valparna närmare sig och samtidigt ge ifrån sig en djup suck som kom hela kroppen att sjunka ihop. 
    Sakerna jag gör för dig, Molok. Du skulle bara veta.


[Ensamt. Valparna är födda!]