[Reserverad för Mirai.]

Efter ett intressant samtal med Keisuke hade Akiras intresse även vaknat för den halvsyster han hade i flocken, den som Keisuke talat om med ord som kunde beskrivas som varma. Och när han väl kände att Mirais energier var en bit bort från resten av flocken tog han tillfället i akt. 
Med beslutsamhet travade han emot henne, för att se ifall hon var allt som hennes broder hade fått henne att framstå som.
"Mirai!"
Akira uttalade hennes namn i samma stund som han sänkte farten till ett svagt lunkade tempo.
"Vars är du på väg?"
Ett svagt leende gled över hans läppar, lite retsamt som alltid.
"Gör det något om jag slår följe med dig?"
Det var inte direkt en fråga, då Akira redan hade bestämt sig. Han ville ha denna pratstund, oavsett vad hon tyckte om saken.

Mirai hade haft en givande träningsstund med Cy tidigare, men de skiljdes numer åt allt oftare. Hon blev äldre och Cy släppte på ramen hela tiden. Det kändes skönt för då behövde hon inte smita iväg längre utan hon fick göra som hon ville. Även om hon alltid sökte sig till honom om hon ville ha råd om något, eller träning. Han hade blivit en fadersfigur i livet och hon kom allt närmre flockens medlemmar. Hon kände sig välkomnad och inte dömd. En familjär känsla hade börjat ta vid i hennes inre. Hennes tankar kring dagens träningspass avbröts kvickt när en ljus gestalt ropade hennes namn och hon var tvungen att fokusera blicken mer för att uppfatta att det var Akira. Hennes halvbror. Öronen spetsades och ett svagt men synligt leende syntes i hennes ansikte. 
- Åå jag måste släcka törsten efter ännu ett träningspass. 
Svarade hon nöjt och svarade inte på hans fråga. Eftersom han följde efter så gissade hon att han tänkte följa med även om hon sagt nej. Inte för att hon hade någon anledning till att göra det. Hon hade däremot ägnat alldeles för lite tid till att lära känna brodern. Det var väl egentligen på tiden att lära känna honom bättre. Han hade trotts allt valt att stanna och det var mer än Arashi gjort, så han förtjänade en ärlig chans. 
- Vem är er mentor förresten?

Akira slöt upp vid hennes sida.
"Ah, förståeligt. Cy är hård med träningen, vad jag har förstått. Men det är väl inte mer än rätt, det är så man lär sig."
Han hade själv endast tränat några enstaka gånger med den gamle hanen, lite närkamper, men när Akira insett att han förlorade varje gång hade han slutligen valt att undvika det. Något som han nu i efterhand insåg var rätt dumt, för han kunde lära mycket av Cy.
"Vi... Jag och Sora, alltså. Vi blev aldrig riktigt tilldelade några mentorer. Kanske vi var för gamla när vi anslöt till flocken. Eller så var tanken att Shiva själv ville träna oss."
Ett sarkastiskt skrockande lämnade Akira.
"Se hur det blev med det."
Nej, ingenting hade blivit riktigt som han hade tänkt sig, men han stod där han stod idag och han tänkte inte vackla.

Mira styrde stegen i riktning mot ett litet vatten drag hon visste var nära. På långa fortfarande något för grova ben för hennes storlek tog hon sig framåt. Hon växte fortfarande och vad hon själv inte visste skulle hon till synes likna sin fars mormor väldigt mycket. Om man bortsåg från teckningen som klädde hennes kropp, som skvallrade om Shivas gener genomgående. 
- Så sant som det är sagt. 
Svarade hon med ett leende och var tydligt nöjd med sin ena mentor. Corson där emot var en skam som inte tog sin roll på allvar. Å andra sidan kanske det var andra regler som gällde nu. De kanske inte längre blev tilldelade mentorer. Hon lyssnade till hans ord och hennes blick fylldes med en viss medkänsla för brodern. De verkar inte ha blivit välkomnade med öppna armar direkt. 
- Jag beklagar, för Sora såklart. Jag vet hur det känns. 
Svarade hon med mjuk ton. Det var såklart tråkigt att de inte fick några mentorer, men halvsystens bortgång måste varit svårt för honom. Hon visste precis hur det kändes. Mitsou var ingen hon någonsin talade om för någon, men det var ett obeskrivligt band hon haft till honom. De kompletterade varandra på alla plan. Från början gick det knappt att skilja på dem, så lika de var. Desto mer de växte, syntes det däremot att han skulle blivit större och en maskulin version av henne. Vilket han aldrig fick lov att bli. 
- Om du vill, kan du träna med mig. 
Svarade hon sedan och flinade retsamt. Hon kunde nog ge honom en match han aldrig förväntade sig. Med lite fusk som hennes styrkekrafter kunde erbjuda henne. Cy kunde alltid lista ut när hon tycktes fuska för att använda kraften. Han hade kommit på henne varje gång. Vilket egentligen bara gjorde honom till en läromästare. Hon var tacksam varje dag hon fick träna med honom. Faderns namn fick henne att styra tankarna till de få gånger hon suttit ner och pratat med honom. Han var hennes far, men ändå inte helt. Hon tyckte aldrig illa om honom. 
- Jag förstod mig aldrig på honom. Shiva. Och nu lär jag aldrig få chansen att göra det. 

Det var med en smått fundersam blick som Akira sneglade mot henne. Kondoleansen var ingenting han direkt hade väntat sig, men den uppskattades.
"Tack," mumlade han fram. 
Huruvida hennes ord hjälpte var svårt att säga, men trots det kändes det ändå bra att det fanns någon mer som verkade bry sig, åtminstone nog för att beklaga den sorg han fortfarande bar inom sig.
Ännu mer förvånade Mirai när hon kastade fram ett erbjudande. Och Akira började ana att hon faktiskt var intresserad av att skapa en relation med honom, en djupare. Hon verkade varm och ödmjuk, hennes energier lös vackert och inbjudande omkring henne. Han hade alltid sett dem, men aldrig förstått hur sammanlänkade de var med hennes personlighet.
"Eh… Gärna." Svansen viftade till bakom honom. "Det är alltid bra med träning, kanske jag kan lära dig något." Ett retsamt flin drog över hans läppar.
Men sedan kom allvaret tillbaka.
"Kanske vi borde inse det - du, jag och Keisuke. Vi är alla barn till Shiva. Och nu när han är borta kanske vi måste förlita oss på varandra, för att lyckas här."
Han gjorde en kort paus.
"Jag förstår vad du menar, Shiva var något av ett mysterium. Men jag tror inte att det är helt hopplöst."
Han såg rakt på Mirai med sina röda ögon.
"Jag vet inte vad det är... Jag vet vad som har skett, och jag vet att Shiva har en hel flock emot sig, nästan. Han är inte längre välkommen i Kaiwood. Men trots det känns det inte som att det var sista gången vi såg honom. Av vad jag har förstått har vår far alltid gjort precis vad han är har känt för, utan att respektera gränser. Varför skulle det ändras nu?"

Ett svagt leende stannade kvar i hennes ansikte. Sorg var inget som klädde henne väl, så med tiden hade hon lärt sig att bära den med sig på insidan. Hennes liv fortsatte trotts allt oavsett om hon var närvarande eller inte. Så hon försökte ta del av nuet istället, men att dela förståelse för sorgen med någon kändes ändå bättre på något sätt. Saknaden och allt det där.  Hans ord fick hennes olikt färgade ögon spraka till av glöd. 
- Jag ser fram emot att ta del av dina kunskaper. 
Svarade hon kort och enkelt. Det fanns alltid något att lära sig av varje individ och eftersom Corson hade varit en utebliven mentor för henne såg hon fram emot att träna med någon mer än Cy. Även om han var fullt tillräcklig att träna henne själv kunde hon inte se något negativt med att träna mot någon mer. Hans ord fick henne att uppmärksamt lyssna till honom med stort intresse. Nyfiken hade hon alltid varit och att ta del av andras intelligens, tankar och åsikter var alltid lika intressant för henne. Även om Akira var ung, precis som hon själv så hade han säkerligen andra erfarenheter som hon kunde lära sig av. 
- Jag tror det ligger något i det du säger. Vi behöver visa att vi inte bara är medlemmar i mängden.
Hon lät fundersam, men det hördes också att hon tidigare hade gett det en tanke eller två. Hon hade mål och visioner om att ta sig upp i rang. Hon ville stå i rådet och fatta beslut med de andra. Hon ville göra skillnad. 
- Jag tror inte det har ändrat någonting. Frågan är väl snarare vad han skulle vilja åstadkomma med att gå emot dem. Jag hade velat lära känna honom bättre, innan han gav sig av. Det känns underligt att kalla honom far, när Cy varit mer som en under min uppväxt här än vad Shiva någonsin varit. 
Det sist nämnda skyllde hon däremot inte på Shiva fullt ut. Chi hade valt att tvinga modern få valparna en bit utanför reviret för att försäkra sig om att de var värdiga att visa upp för flocken. En så underlig sak egentligen. Och Shiva hade inte varit där och stöttat modern eller valparna när de var små. Skulle det vara så? Hon visste trotts allt inget annat sätt, men underligt var det.

Det lågt något uppriktigt kring hans halvsyster, och Akira gillade det. Något mjukt och tilltalande. Kanske påminde det honom om Aosora. Akira hade alltid trott att Sora fått ärva den sidan från deras moder, men här verkade även Mirai ha den vackra attributen i sin personlighet. Det fick honom att fundera... Var det i Shivas gener detta fanns? Det kändes otroligt, men tanke på vad han visste om fadern och de förfäder som han kom ifrån.
Men å andra sidan, de levde i ett land där gudar och magi var en del av vardagen. Ingenting borde vara omöjligt.
"Jag antar att det enda vi kan göra är att vänta och se. Mitt i allt korsas våra vägar med Shivas i framtiden."
Han tystnade med en fundersam min i ansiktet.
"Jag talade med Keisuke tidigare, och jag måste säga att han var intressant, din bror." Ett kort leende gled över hans läppar. "Eller, om man ska vara korrekt, vår bror. För det är ju det vi är, trots allt - syskon. Ni två har ett starkare blodsband, men jag kan ändå inte förneka att ni två råkar vara den närmaste familj som jag har kvar."
Det var Akiras egna val som hade lett till det, det förnekade han inte. Och nu kände han något som gjorde att han ville hålla fast både Mirai och Keisuke väldigt hårt. 
"Vi har de vi ser som familj, fadersgestalter och mentorer, men jag håller hårt om mina blodsband. I slutet av dagen är det dem man ska kunna vända sig till och lita på."
Blicken sökte Mirais ögon.
"Du har rätt. Vi måste visa att vi är mer än skepnader i mängden. Vi måste visa att vi är värdiga, att vi är mer än vad våran far någonsin kommer att vara. Och för att lyckas tror jag att vi måste hålla varandra om ryggen, precis som Kalis barn gör."

Mira kastade en blick framför sig där hon på lätta steg tog sig fram mellan träd, buskar och växtlighet. Hon kunde höra bäcken längre bort och såg tillbaka mot Akira. Han påminde henne om Mitsou väldigt mycket, eller vad hon trodde att han hade utvecklats till i alla fall. 
- Det kommer den säkerligen göra. 
Svarade hon utan att tveka. Hon visste att det inte var sista gången hon träffade Shiva. Hennes far hade alltid något slags band till henne och på så sätt skulle deras framtid säkerligen gå samman fler än en gång igen. Även om han inte längre var en del av flocken. Det kändes konstigt att vara en del av flocken, nu när Shiva inte längre styrde den. Det hade varit så hela hennes uppväxt och nu ändrades allt. Hon log smått mot brodern och nickade. 
- Ja du har rätt. Du är vår bror och blod är alltid tjockare än vatten. 
Hennes röst var djup, men ärlig. Hon talade på ett sätt som fick andra att lita på henne. Kanske för att hon alltid upplevdes som genuin och ärlig, trotts den skarpa blicken som brann med ljuset från Aurinko's egna eldar. Chi hade så länge varit besviken för att hon inte besatt eldkraften som han så länge trott att hon gjorde, att hon inte hade upptäckt den ännu. Det hade glatt henne ännu mer när hon upptäckte sin iskraft och hur långt den tog henne från morbrodern. Hon avskydde honom nu, mer än någonsin tidigare. 
- Jag tror du har rätt om det också. Vi behöver varandra för att lyckas stå ut från mängden. Tillsammans blir vi starkare. 

Akira nickade emot henne, med ett svagt leende på läpparna.
"Tillsammans."
Han had insett att det var dags att värna om den familj han hade kvar. Och det var ju de två - Mirai och Keisuke.
De nådde fram till bäcken. Huvudet ruskades lätt innan Akira anslöt sig till Mirai och drack lite av det uppfriskande vattnet. Lika bra när han ändå var här. Sedan drog blicken över de uråldriga trädstammarna för att slutligen åter hamna på systern.
"Så, vad säger du om en träningsrunda redan nu?"
Han flinade lite retsamt mot henne.

[Börja avsluta? (: ]

Mirai drack i godan ro, men svansen bakom henne började lojt vagga fram och tillbaka bakom henne när hon hörde broderns retsamma stämma igen. 

- Åå gör dig beredd på att förnedras. 
Svarade hon retsamt tillbaka och hon var redo. Det här skulle bli roligt. Att få använda sig av allt det hon lärt sig av Cy, för att nu lära sig mer av Akira. 

[Avslutat]