|| Du käre du blyge. Stig fram vår käre blyge Taraniiis! :) ||

Demethra såg stilla upp, natten var nu. Dagen var då. Morgonen är snart.
Mitt i en tid, alltid är det så. Alltid i en ny tid. För varje sekund som går kommer en ny tid, för avrje sekund som går händer en ny händelse. För varje sekund som går binds ett nytt band.
För varje sekund som går...


...föds en ny. Dör en gammal.
Demethra svängde frammåt sitt mörkbruna huvud, ögonen slöts för en sekund, de kristallblå ögongloberna bommades igen och visade bara fläckfritt röda tecken som gick från nosens sidor av nosryggen, som en blixt runtom, förbi ögonen och sen sluts och stoppas strax efter huvudet av resten av den bruna hårremsfärgen.

Tassarna står stadigt på fjolårets gulnade gräs, det är korta strån, avklippta av den stenhårda kylan som nu både varit och farit. Som fått ge plats åt våren som kommit tidigt i år. Mycket tidigare än förra året. Himlen var djupblå, fläckfri från moln precis som hennes röda tecken runtom ögonen var fläckfria från ögonens skiljande färg -det för att de nu var dolda och slutna. Den ända som urskiljde sig från mängden var månen, liten men rund- stark som få gånger. Solens starka strålar reflekterades direkt mot månens kala grå yta och sken upp den vit och klar. Den sken som en liten minisol, man kunde inte ens säga att det var mörkt. De växtligheter på Numoorislätten som var större än gräs slängde långa skuggor över marken med skarpa kanter.
Platsen vaginnan stod på var en högre sluttning som gick från vänster till höger ganska långt. Det med en megalik slätt under sig som sträckte ut sig så långt man bara kunde se. Där marken gick över till himmel ungefär.
Iallefall var det så varginnan ville se det för stunden. En mörk fläck långt borta tog sig långsamt fram, luften var stilla, varken förde doft bort från eller mot Demethra. Hon kände en svag yttring av älg och rynkade pannan. Hon hade aldrig mött en älg på Numoorislätten förut.

[SORRY! Jag hade helt glömt bort att jag hade detta roll att svara på D; Men nu kommer Taranis!]

Det var natt, vilket betydde sömnlös tid för Taranis. Han kunde inte finna nog med ro för att sova om natten. Att säga att han var mörkrädd var väl en överdrift, men ändå stämde det. För han var rädd, inte för mörket i sig men för det som kunde gömma sig i mörkret. Han ville veta vad han hade omkring sig, endast så att han kunde se ifall där fanns någon fara. Det var så mycket lättare för alla de onda att smyga sig fram om natten, då han inte kunde se dem. Det var så mycket enklare att jaga i mörker.

Du är värdelös, hoppas att denna natt blir din sista.
Rösterna viskade i hans huvud med uttråkade röster. Det verkade nästan som att de hade tröttnat på att skrämma honom, men nog lyckades de i alla fall. Endast deras närvaro var nog för att få honom att trippa fram med nerverna på helspänn. Något som han hade gjort i nästan hela sitt liv.
Hananya lurar säkert bland skuggorna där borta, och det spelar ingen roll om du är vaken när du möter honom. Du kommer ändå att dö i hans käftar, så svag som du är.
"Nej," viskade den sebrarandiga hanen tyst för sig själv. Blicken kastades mot skuggorna han hade runt sig, men ingenting fanns att se. Han verkade vara helt ensam.
Vad är det? Är du rädd? Såklart, han är alltid rädd. Patetisk, det är vad du är, Taranis. Patetisk. Du vågar inte dö, än mindre vågar du leva. Patetiskt...
Han tystnade, visste att det endast skulle bli värre om han sade något. Ville inte höra dem, men visste att han omöjligt kunde bli av med dem. Visste att de skulle följa honom vart han än gick, kanske i evighet. Kanske inte ens döden skulle kunna sudda ut de plågande rösterna.
Åh, så han önskade att de kunde försvinna, lämna honom ifred!

Men det skulle de inte göra, så med ännu mer vaksamma blickar mot skuggorna fortsatte han sin skräckfyllda färd framåt genom natten.

Demethra följde -i brist på annat- älgens lilla figur där långt borta med blicken.
Han gick obrådskande lugnt, stannade nu och då för att sänka sin väldiga krona mot marken
och ta upp lite slaskigt gräs eller dofter. Demethra parerade vikten mellan tassarna och vinklade öronen fram och tillbaka.
Älgen slog upp huvudet som om ett mindre djur givit honom en pisksnärt. Mulen höjdes högt upp så att han nästan lättade
från marken med frambenen. Sen ryckte han till, sparkade frusterast bakut och vevade sin lilla svans medans han som en kalv
började springa iväg mot skogsbrynet lite längre bort med ryckiga rörelser.
Demethra gjorde ingen ansats att följa efter klövdjuret. Hon behövde inget just nu. Förutom...

En stickande doft av varghanne kom emot henne och Demethra svängde runt och spetsade öronen mot doften.
Hon kände igen den. För ganska länge sen hade hon mött denna varg men hon kom inte ihåg vem det var.

Ett möte kunde vara det som hon behövde nu. Ja. De blir fint.

Riktigt fint.

Tass efter tass placerades på marken medan huvudet svängde runt då han försökte övervaka varenda liten skugga som fanns runt omkring honom. Varenda mörkt område kunde vara en plats där Hananya vilade i väntan på honom, eller någon annan, något annat. Historier om demoner och andar hade nått honom, var de onda? Självklart de var, de skulle direkt märka att han var en av de värdelösa. De skulle plåga honom.
Precis vad du förtjänar.
Han tjöt till, rädd för de bilder som hans egna fantasi hade kokat ihop. Rösterna skrattade hånfullt i huvudet medan Taranis darranade kropp stillade sig igen då han insåg att det endast hade varit inbillning. Ingen fanns i närheten, ingen hade rusat emot honom, ingen hade försökt döda honom.
Han stannade upp, drog några djupa andetag, fortsatte sedan framåt.
"Det finns ingen här, det finns ingen här..." Orden upprepades gång på gång, som om han försökte övertala sig själv om att han inte behövde vara rädd. Han kunde höra hur rösterna viskade om honom, inte orden de sade men deras hånfulla tonfall gick inte att ta miste på. Det hade alltid varit likadant, de hade tryckt ned honom och fått honom att bli den han nu var. En värdelös, patetisk varelse som knappt kunde sova och än mindre äta. Åh, så han hatade dem!
Det är dig själv du borde hata, det är du som har gett upp. Det är du som inte är stark nog. Du hade varit patetisk även utan oss.
De hade rätt. Än en gång gav Taranis upp, och rösterna skrockade belåtet. Men vad kunde han göra? Efter att han hört samma ord om och om igen under hela sitt liv började man till slut tro på dem. Man kunde inte ignorera röster som befann sig i ens eget huvud hur länge som helst.
Och medan han vandrade, tyckte synd om sig själv, lade han inte märke till doften som smög sig fram till honom. Och rösterna tänkte inte uppmärksamma honom på den, ville se honom skaka av skräck.

|| staaaackaarn. Lider så hemskt med honom ;__: ||

Demethra hörde ett tjut bryta tystnaden och hon stannade upp.
Öronen spetsades och huvudet stod högt, väntade på nått mera
men det kom inget. Hon började gå igen, doften var stark nu.
En mumlande röst nådde henne, hon kunde nästan urskilja orden.
...Ingen här, finns ingen.... tydde hon, resten var bara ett mumlande.
Demethra längde på stegen och kunde urskilja en vargs figurer framför henne.
Ingen här? Den vargen hade inget luktsinne. Demethra stannade och kunde inte
låta bli att rå-le för ett ögonblick.
-Jo jag är här... sa hon som en besvarning till hannens
mumlande. Hon kunde bara inte låta bli att använda en skrämmande silkeslen
och bärande mjuk stämma. Det var aldrig fel att överraska och ha lite kul ibland.

En röst korsade nattens tystnad, fick hans eget mumlande att övergå i ett skrämt kvidande ljud som kom ur hans strupe. Han ryckte till, kastade sig åt sidan som om han försökte undvika något som inte ens fanns. Huvudet kastades runt och det var med en skrämd blick som han fick syn på en gestalt som rörde sig mot honom. Hams först reaktion var att vända och springa, och tassarna rörde sig några steg bakåt. Öronen lades platta i nacken men sedan stannade han upp.
Ett välbekant ansikte...
Hade han mött denna varg förut? Rösterna sade det. Nosen drog in nattluften och han kände den andres doft. Bekant, men han kunde inte placera den. Och en nyfikenhet vaknade inom honom, svag men nog stark för att hålla honom kvar. Små ljusglimtar gnistrade runt hans ben då nervositeten gav liv åt hans elektricitetskrafter där han stod.
"Vem där?" Rösten darrade, han var rädd och det hördes. Men när var han egentligen inte rädd?
Spring, spring! Han ville göra det, ville följa sin impuls. Men samtidigt, han kunde inte springa förevigt. Han var nyfiken, han var ung, han ville veta vem den andra var. Det kunde ju lika gärna vara en av dem som varit snäll emot honom, vad visste han? Det kunde ju vara en av dem som han hade gillat. Och det skulle han inte få veta om han inte stannade. Så han måste stanna, åtminstone ett tag till.

[haha, skumt... har fortfarande svårt att rolla Taranis ibland D;]

Demethra kände igen darrningen på rösten väl.
En minnesbild plockades upp med hjälp av hannens
rädda röst och doften. Den vita hannen med svarta ränder?
Oja, när hon kom närmare såg hon färgerna tydligt.
Taranis, den ene av de två inkräktarna där för ganska länge sen.
Som inkräktade på TBB:s revir, det gick ett illdåd genom henne vid tanken.
-Jag. Kommer du inte ihåg mig? lockade hon stilla,
lockade på hans minnen att kila sig fram och påminna honom om vem hon var.
Egentligen ville hon inget ont nu, han var inte på reviret. Då hade hon inget emot honom.
-Demethra, jag jagade undan dig och din vren-vän för en tid sen från TBB:s revir, förklarade hon och tyckte hon var oerhört generös som berättade åt honom och inte tvingade honom komma på det själv. Han verkade så rädd av sig så han skulle antagligen inte ha kommit på det. Då han inte heller lade märke till hennes doft. För en liten stund tyckte hon nästan synd om vargen. Där mitt i all retfullhet.

Han hörde rösten, kunde se den andres färgteckning. Och minnen forsade över honom. Med en skräckslagen min såg han på honan. Det var eldvargen. Det var den onda eldvargen. Och för några ögonblick stod han paralyserad av rädsla, förmådde inte röra sig samtidigt som rösternas skratt ekade i hans öron. Det var ett ögonblick som lika gärna kunnat vara hämtat ur en mardröm.
Och sedan vände han sig om, utan att tveka en enda sekund började benen röra sig sig. Tassarna trummade på marken där han rusade fram, driven av rädsla och panik. Hon fick inte bränna honom igen, inte som sist. Denna gången skulle han undkomma, denna gången skulle han fly. Det gnistrade honom, små blixtrar som lös upp i mörkret och avslöjade hans exakta position även för dem som var mycket långt bort. Men han brydde sig inte, var inte medveten om det. Hade endast en sak i tankarna och det var att komma bort från eldvargen.
Den onda vargen.

[Kort, men har som inget mer att skriva. Han springer i väg i panik xD Deme får gärna hindra honom på något vis om hon vill ;D]

Demethra såg honom stelna till och komma ihåg. Hon visade inget tecken på hot där hon stod, var bara lugn och betraktade honom. Här på Numoorislätten hade hon inget att vakta, bara han inte traskade på Kaiwood så var ju allt okej.
Det var så att varginnan till och med hade lust att möta den här hanen nu, se hur han egentligen funkade. Vem han var och varför han var såhär. Men han verkade inte tycka så, onej- han kutade iväg. Deme rynkade på ögonbrynen, han skulle tillbaka. En eldgnista tädes i hennes mun, den växte till ett litet omfamnande klot som sakta formades till en figur. Hon särade på käftarna och hennes kära eldgroda hoppade ner i gräset. Deme nickade bara stilla mot Taranis och satte sig sedan ner för att se på när grodan använde sina kraftiga bakben och tog sig fram med långa glamurösa hopp. Snart var han ifatt Taranis och med ett jättehopp var han över och framför honom. Där stannade han och väntade på att Taranis skulle stanna, sen pekade han bara lugnt mot det håll därifrån Taranis sprungit, mot Demethra.

[Hoppas det är okej ifall jag PP:ar grodan lite ;D]

Något ljust kom ifatt honom bakifrån. Taranis kände hur panik växte, försökte öka på stegen. Men han sprang redan så fort han kunde. Och när den brinnande grodan sedan tog ett språng över honom, stannade framför honom, så gled Taranis över gräset på tassarna då han försökte få stopp för att inte spring rakt på den brinnande varelsen. Samtidigt, som från ingenstans, sköts en blixt emot grodan, och ögonblicket senare hade Taranis vikt av och börjat springa åt ett annat håll. Men inte blev han av med eldvarelsen för det. Ifall blixten hade träffat eller inte hade han ingen aning om, han visste knappt att den hade kastats mot grodan. Han hade ingen kontroll över sin kraft, hade aldrig tränat på den. Men uppenbarligen verkade den inte ha gjort någon större skada ifall den hade träffat för snart hoppade eldvarelsen åter över honom, stannade och pekade mot Demethra. Men Taranis var för rädd för att uppfatta tecknet. Alldeles för skräckslagen för att kunna ta in någon information. Så återigen vek han av.
Och så höll de på, den randiga vargen och den brinnande grodan, säkert fem, sex gånger. Det var skräcken som drev ungvargen, panik och rädsla som han aldrig undslapp. Men slutligen insåg han att han inte kunde komma undan. Och när han sista gången stannade framför grodan var ögonen tårfyllda och han föll ihop på marken. Lade sig ned, tassarna över nosen och ögonen och med en kvidande röst talade han.
"Döda mig då och få det ur världen."
Det var som om all livslust hade runnit av honom, som om denna knappt ansträngade jakt hade blivit hans undergång. I huvudet skrattade rösterna nöjt.
Så, äntligen har du accpeterat ditt öde. Så bra...
Han låg stilla, darrandes. Vågade inte se sig omkring. Väntade bara på smärtan som skulle kunna då eldvargen slutligen bestämde sig för att ta hans liv. Kanske var det lika bra såhär, kanske var det inte meningen att han skulle leva. Men han var rädd, rädd för döden och vad han skulle möta på andra sidan. Han ville inte detta, men han kunde inte komma undan. Hade han något val?

|| jo de va okej ;P ||

Demethra rynkade ögonen när hon såg på deras framfart av och an över gräset. Till sist orkade inte hanen mer. Grodan tog ett litet hopp framåt närmare Taranis och gav ifrån sig ett väsande ljud som lockade till sig uppmärksamhet. Sen pekade han med hela armen till Demethra som började gå närmare, hon stannade några meter bakom Taranis.
-Res dig upp, sa hon lugnt. Grodan lämnade Taranis och tog sig fram till Demethra mellan vars framben han tog plats. Hans låga var matt nu, inte särskilt stark. Han skulle snart få lösas upp.

|| har inge mer att skriva just nu ;D ||

Han väntade. Det kändes som att en evighet passerade. Men han var säker på det, snart skulle den andre kasta sig över honom och bita ihjäl honom. Det kändes på ett sätt befriande att han skulle få slippa detta liv, men ändå var han skräckslagen. Han ville inte, samtidigt som han inte kunde låta bli att länga en aning. Men så skulle det alltid vara för Taranis, han skulle alltid vara rädd oavsett vad det än var som väntade honom. Det var hans börda här i livet.
Men inget hugg kom. Ingen smärta, ingenting. Istället bröts tystnaden runt om honom av en röst, skarp i den skräckslagna vargens öron. Skarp och befallande. Den påminde honom om tiden han hade tillbringat i sin hemflock, om hur modern hade talat till honom och hur hans tränare hade talat till honom. Hur de hade beordrat honom att göra alla möjliga saker så att han skulle växa upp till en stark krigare. Han hade inte velat, men de hade vägrat acceptera det. Så han hade rymt, han hade sprungit sin väg. Det var då rösterna hade kommit till honom, nästan som för att straffa honom. Och nu var han här, livrädd för livet.
Men när han hörde rösten som påminde så mycket om hans förflutna så var det en ren reflex att lyda. Ifall man inte lydde blev man bestrattad.
Så det var på darriga ben som han reste sig upp och vände sig mot eldvargen. Gnistorna slog och tassarna och med en osäker blick höjde han på huvudet och såg emot henne. De blåa ögonen var dimmiga, skräckfyllda. Vad ville hon?

[Man ska inte skriva mer än det man känner för, ifall man gör det blir det ofta att man upprepar samma saker i flera inlägg och det blir bara tjatigt i längden ;D]

|| exaaakt ja! ;D ||

Demethra såg stilla på med bekymrade ögon när han steg upp och vände sig mot henne. Nu när hon hade chansen skulle hon ta reda på varför han var så rädd. Det hade intresserat henne smått från den gången de möttes senast.
-Varför sprang du?, frågade hon, lugnt som innan.
Hon gjorde ingen ansats att ta sig närmare utan satte sig istället framför honom.
Betraktade honom med ljusablå ögon, granskade hans rörelse och reaktioner.

Taranis huvud ruskades, benen darrade och små blixtar slog alltjämt om honom. Det var svårt att fokusera, hans tankar skenade och det var med en vett skrämd blick som han såg mellan marken och Demethra, mellan Demethra och marken, och så vidare. Vad skulle han ta sig till? Det påminde honom så mycket om det förflutna att han inte förmådde röra sig.
Så bröt rösten än en gång tystnaden, en fråga som han förväntades svara på. Vad var rätt svar? Ville han ens berätta? Han vågade inte annat än att göra det.
"Det... Elden... Du..." Andningen blev tyngre, rösten blev desperatare. I huvudet skrattade de åt honom, rösterna som en gång i tiden inte hade existerat. Kanske det inte var meningen att han skulle vara här. "För att... Elden... Den bränner..." Det hördes på honom att han desperat letade efter ord som kunde duga i hennes öron. Han måste hitta dem, han måste svara, innan han blev bestraffad. Han måste svara rätt, men han kunde inte då han inte visste vad som var rätt svar. Vad var det egentligen som var fel med honom, när han inte ens kunde svara?
"För att ni äger elden och den bränner mig."
Ett svagt kvidande läte kom ur hans strupe efter meningen. Det hade krävts en stor kraftansamling för Taranis för att lyckas uttala den enkla meningen. Och han kände sig helt slut. Han var trött. Han hade inte sett på henne då han talat, men kastade nu en snabb blick på henne bara för att ögonblicket senare åter se ner i marken.
Var det nu han skulle bestraffas?

Demethra såg fortfarande stilla med misstänksamt rynkade ögonbryn.
För en sekund undrade hon om det var ett spel, om han spelade med henne allt.
Om det var en taktik på något sätt, som han kört med redan när Dimitrij och han Taranis kommit in på TBB:s revir, men varför skulle han vilja henne något. Första gången de möttes var när han inkräktade.
- Varför skulle jag bränna dig? frågade hon föraktfullt.
Hon hade varit aggresiv när han inkräktat, men det fattade ju varje unge varför, för att han inkräktat helt enkelt. Vilken flockmedlem som helst skulle ha haft i uppgift att få bort såna som Dimitrij och Taranis då. Men nu hade hon ju inget emot honom, de befann sig långt ifrån reviret just nu.
-...Sen äger jag inte elden, elden äger sig själv. Jag har bara turen att få vara en del av den, i Infernons spår

Taranis tittade på henne med en förvirrad blick och man kunde ana tankarna som susade omkring i hans huvud. Rösterna däremot var det endast han som kunde höra, men de hjälpte inte heller till att få någon klarhet i det hela.
Varför skulle hon bränna honom? Det hade hon frågat. Han förstod inte, hon gjorde det ju förra gången. Förvirrad och rädd som han hade varit hade han knappt lyckats höra vad hon sade, han hade inte haft nog med självkontroll för att ta sig samma och faktiskt lyssna. Så han hade aldrig insett anledningen till varför hon hade gjort som hon gjorde, att det endast varit för att skydda reviret och flocken. Och sanningen var den att hon faktiskt hade gjort honom en tjänst utan att någon av dem visste om det.
"Du... Du gjorde det... Förut," sade han med samma darrande röst. Blixtarna fortsatte att slå och gnistra runt hans tassar.
Det andra hon sade, det om att elden ägde sig själv, hade han inte ens tid att fundera över även om han uppfattade orden. Skräcken var så djupt etablerad att han inte kunde fokusera på annat än hur han skulle ta sig ur den här knipan samtidigt som han försökte lista ut vad den andre egentligen ville honom.

Demethra log stilla och skakade på huvudet.
-Men det var ju för att du inkräktade på TBB:s revir, flocken jag är en av
sa hon som mo det var ett av de självklaraste, hon kom ihåg hur hon gång på gång uppmanat dem att sticka och lämna deras revir. Nu funderade hon om han över huvudtaget uppfattat det.
Hon suckade stilla, hur kunde såna som han leva ännu på ett ställe som det här.
Tänk att ingen tagit livet av honom ännu, det var ganska otroligt.
För Demethra gjorde det inget att han vandrade runt här, bara han inte valsade sig in på reviret igen.

Taranis hörde vad hon sade och det var med en förvånad min som han höjde huvudet och lät de ljust blåa ögonen se på henne. Så det var det som varit anledningen? Ja, nu när han tänkte på det kunde han minnas orden som hon hade ropat åt honom och den andra vargen, att de skulle försvinna, att de skulle ge sig av. Det verkade rimligt...
Men bara för det avtog inte rädslan som han kände för den brunröda honan, fortfarande darrade hans ben och ännu slog små gnistor runt hans tassar.
Han var fortfarande lika rädd, det skulle nog inget kunna ändra på.
"Så... vad vill du mig nu då?" Han backade ett steg medan han talade, hoppades att hon inte skulle lägga någon större vikt på det hela. Det krävdes mod från hans sida för att våga kasta ur sig dem orden. Rösterna skrattade åt honom, idiotförklarade honom, precis som vanligt. Han vek sig under dem, vek sig mentalt. Han hörde inte hemma i denna värld, han visste det. Han borde dö, han var övertygad. men han kunde inte låta bli att undra vad hon nu ville honom, eftersom att han denna gång inte var på reviret hon talade om. Eller kanske han var det? Tanken skrämde honom.

Demethra såg stilla på hanen,
leendes. Han var skakade ännu,
hon fattade inte vad som kunde
skrämma upp en varg på det sättet
att han förevigt verkade skräckslagen.
Vargar är stolta djur, de skulle
gömma sin rädsla inför andra. För
att växa sig stora i de andras
ögon. Något sådant hade
denne nog aldrig hört om.
-Inget egentligen, har du aldrig hört
talas om att föra ord mellan varandra.
Allt är inte om blod och makt.
Mycket, men inte allt

Han lyssnade, och rös vid orden. Hur kunde alla deras liv kretsa runt att skapa lidande för andra endast för att själva få makt? Visst, Taranis önskade sig också makt, men det var över sitt eget liv och inte över andra. Han önskade sig makten att kunna sätta rösterna åt sidan, makt att kunna leva sitt liv som han ville. Han önskade sig inte makt för att kunna plåga andra och orsaka dem smärta. Han ville inte vara ond, han vägrade bli ond.
Men det är precis det du kommer att bli. Du kommer att knäckas som en kvist när din bror får tag i dig och om du inte lyckas omvända denna mesiga sida och finna ditt inre hat kommer du att dö. Vad är du mest rädd för, ditt patetiska avskum? Att vara den onda vargen du var menad att vara, eller att dö?
Taranis skakade på huvudet mer och mer medan de talade, ögonen slöts och han föll slutligen ned i en liggande ställning, med tasarna över öronen och ett anstränd uttryck i det unga ansiktet.
"Tyst!" vrålade han samtidigt som han svängde av och an med huvudet. Han ville inte höra på dem, han ville att de skulle försvinna.
De skrattade åt honom med hesa röster.

Demethra ryggade tillbaka och drog
genast upp överläppen i en ljudlig morrning,
hanens ilskna reaktion fick henne att stålsätta sig
för en avslöjning bakom den mesiga sidan.
Men därefter Taranis vrål kom inget mer,
ogillande tystnade varginnan och slog till
med svansen bakom sig.
-Taranis!? spottade hon ur sig.

|| men fyyyyyy ||

Hans namn ekade långt bort då honan med eldkraften sade det, ryckte tillbaka honom till verkligheten. Visserligen hade han inte var långt borta, men rösterna hade blivit allt mer påträngande, till det slutligen hade verkat som att de var det enda han kunde höra. Och när huvudet lyftes och han såg på den brunröda vid namn Demethra kom ett kvidande läte ur hans strupe.
"T... tack."
Han visste inte vad han annars skulle säga, det var det perfekta orden. För nu hörde han dem endast avlägset, de ekade inte längre precis bredvid honom, tog inte längre över hans huvud. Och det var tack vare att hon hade sagt hans namn så att han hade kunnat ta sig undan dem.
Vi är fortfarnade kvar, du kommer aldrig bli av med oss.
De skrattade igen, men han brydde sig inte. Det var skönt att de inte längre var lika högljudda, han hade aldrig varit med om det tidigare. Och han ville aldrig vara med om det igen. Men han hade en känsla som gnagde inom honom och sade honom att det knappast skulle vara sista gången det hände.

[Haha, åååh vad mina inlägg blir fail xD]

Demethra såg på Taranis.
Han svarade henne, 'Tack'.
För vadå? Hon höjde på ögonbrynen
lite smått men suckade sen som för att säga
'nej jag kommer aldrig att förstå dig'.
-Vad plågas du av unge man?
frågan var trött, inte lika energisk som innan.
Hennes blick sökte hans, men till vilken nytta?
Hon skulle inte riktigt lista ut en skattgåta här och nu.
Något med hanen fick henne att känna sig illa till mods.

Frågan fick honom att stelna till. Vad plågades han av? Var det verkligen rätt ord, plågas? Han såg det inte på det viset, han förtjänade att höra rösternas elaka ord, det var hans eget fel att de talade till honom, hans och ingen annans. Det var priset han fick betala för att han hade sprungit sin väg, för att han hade lämnat sin plikt bakom sig, för att han inte ville vara den som ödet sade honom att han skulle vara. Det var hans eget val.
Men visst, nu när hon sade det så vågade han tänka som hon, att kanske han verkligen plågades av dessa röster.
De väste tyst, skrattade hånande i hans huvud.
"Mina förfäder," sade han och såg upp mot henne från sin liggande ställning. Det var det de sade sig vara, hans förfäder som inte kunde vara annat än besvikna på den han hade blivit. En svag och ynklig varelse utan någon mening i livet. "De är röster, röster i mitt huvud."
Han rös till, hörde hur de morrade. Kunde riktigt känna hur de ville honom något illa, hur de ville skada honom för att sedan kunna skratta åt honom. Han visste inte hur mycket han skulle våga säga.

Demethra såg på honom,
förfäder som röster i hans huvud?
-Varför följer de dig?
mot tikens vilja fann hon detta intressant.
Vad hade den här skräckslagna hanen
gjort som fått hans förfäder att finna
boende i hans tankar, ett flin skymtades.