---

Den ljust creamfärgade tiken gick med långa kliv över den stora numoorislätten. Ett stort ärr prydde hennes vänstra ansiktshalva, ett minne från den hemska eldsvådan som härjade i lövskogen och fick dem alla att springa för sina liv. men hon hade börjat vänja sig vid att den fanns där och hon är bara glad att de alla i flocken kom levande därifrån.

Flocken hade nu ett nytt revir i Nordanskogen och där hade alla startat sina nya liv igen och hon trivs i Nordan, även om det kändes tungt att lämna Lövskogen där hon föddes och vuxit upp, men förändringar är alltid bra och hon kunde ju alltid återvända till lövskogen när som helst, glad att inte hela den vackra lövskogen brann ner. Hon klipper lite med öronen och går vidare.

Hon ser sig omkring och slickar sig om nosen med sin skära tunga, lyssnade på alla ljud som kommer från slätten, vinden är stark och rev i hennes päls medan hon gick. Hon såg några hjortar som stod och betade vid några träd. Men Aziza var inte hungrig för tillfället, hon sökte själv skydd för den vinande vinden, hon sneglade upp på himlen och såg att mörka moln närmade sig långt borta i horisonten

hon ger ifrån sig en djup suck, hon inte så förtjust i att det regnade, skulle hon vidare sen så var det svårt att se något när det regnade och det blåste. 
Hon går vidare och sveper lätt till med sin svans och ser sig omkring med sina ögon, båda är bärnstensbruna och den långa bruna luggen faller ner mjukt över dem.

En svag vargdoft träffade plötsligt hennes känsliga nos och hon stannade till och vädrar i luften, hon klipper lite med öronen och får en fundersam min, skulle hon följa doften eller skulle hon söka efter skydd?. Hon bestämmer sig för efter någon minut att följa vargdoften.

Han var tillbaka på den stora slätten, av anledningar han själv inte förstod. Kanske verkade det mer logiskt att söka sig till ett område där många vargar passerade, för att det skulle dölja hans spår bättre. Eller så kanske det berodde på tryggheten han fann i faktumet att han visste vad detta var för en plats. Han kände igen den, kände till den, då han vandrat över den tidigare.
I vilket fall som helst så skulle anledningen till att hans ben fört honom till denna plats förbli ett mysterium. Här var han nu, och vinden var skrämmande stark. Den rev i hans vitgråa päls, fick honom att huttra smått. Vid horisonten kröp mörka moln allt närmare, samtidigt som vindarna viskade om ett kommande skyfall.
Regn. Han ogillade det. Han blev alltid genomblöt. Och när man blev det blev man även kall. Han gillade inte att frysa, det var illa nog i de kraftiga höstvindarna som svepte över slätten.

De blåa ögonen såg sig om då Taranis sökte efter något som kunde likas vid ett skydd. Såklart var det dåligt med den saken, det var en slätt. Med andra ord endast platt mark med gräs. En svag suck lämnade honom.
I huvudet gjorde sig rösterna påminda. Hans första impuls var att huka sig under dem, men han hindrade sig själv. Sedan mötet med den snälla honan i djungeln verkade de inte ha lika stor makt över honom. Det var som om något hade vaknat till liv inom Taranis, och han kände sig underligt nog starkare än någonsin tidigare.
Men fortfarande veks öronen bakåt och svansen drogs in mellan benen. De var dock inte lika starka, de som så länge plågat honom. Det var inte lika högljudda och inte lika övertalande. Det var som om de inte längre var lika intresserade av honom. Det var skönt, befriande.

Blicken fastnade på en liten trädklunga, bestående av tre stammar som bar sammanflätade lövkronor. Det var bättre än inget. Även om de kanske inte skulle skydda mot vinden så kunde de säkert erbjuda lite skydd mot regnet som verkade vara inkommande. Dessutom kunde han behöva vila. Taranis hade vandrat ovanligt långt för att vara han.

Det enda Taranis hade ögon för vara den skyddande trädklungan framför honom. Han rusade inte mot den, utan vandrade i en lugn takt, men han var fokuserad på sitt mål. Så pass fokuserad att han inte märkte att en annan varg närmade sig honom förrän denne klev in i hans synfält.
Taranis tvärstannade med en blick som bestod av skräckblandad förvåning. Den andre närmade sig honom, och med en osäker känsla krypandes inom kroppen så stod han kvar på stället, visste inte vad han skulle ta sig till. Så kom ord flygande emot honom, en hälsning från den främmande honan som med ett glatt uttryck betraktade honom från ett respektfullt avstånd.
Oj oj, Rani... Hur kommer detta sluta?
Han tryckte undan de ovälkomna orden från de som bodde i hans huvud och fokuserade istället på honan framför honom. Tankarna susade genom hans huvud medan han försökte komma på något att svara henne.
"H... hej," blev det tveksamma svaret som lämnade hans strupe.

Hon ser på honom men håller sig fortfarande på ett behörigt avstånd och hon hörde hans tveksamma hälsning tillbaka och hon lägger huvudet lite på sned. Hade hon skrämt upp honom eller var han osäker med möten inför nya vargar?  Hon log milt mot honom igen - Jag menade inte att skrämma dig främling säger hon med en vänlig röst. Hon böjer på huvudet i en respektfull gest mot honom - Mitt namn är Aziza, Men jag kallas för Iza av mina vänner. Hon klipper smått på öronen innan hon flyttar sig så hon kommer in under den skyddande trädklungan från regnet. - Får jag fråga vart ert namn är? Hon sätter sig sedan ner under trädklungan och sveper svansen runt hennes ben och hon vrider lite på huvudet för att möta hans blåa blick igen och hennes ärr syntes tydligt men det är inget hon brydde sig om, inte nu längre. Hon nickar med huvudet i en inbjudande gest att han kunde komma in under trädklungan för skydd undan regnet. Men hon tänkte om det hade hänt honom något för han verkade väldig osäker.

Han tvekade. Det var så lätt att göra fel, och sedan kunde det sluta väldigt illa. Det ville han inte. Han ville inte slåss, bli sårad och skadad, eller ännu värre - dö. Och det var sådant som kunde hända ifall man mötte andra vargar. Visst, nog hade han hunnit inse att det fanns vissa snälla varelser också som faktiskt verkade vilja honom väl. Men fortfarande var han tveksam. Efter allt som hade hänt honom... Det var sådant som tog en lång tid att komma över, helt enkelt.
Han stod där och tvekade i några sekunder, innan han slutligen tog några varsamma steg framåt, mot trädklungan som kunde skydda honom från regnet. Det dova mullrandet på himlen hade kommit närmare, mycket närmare, och det verkade endast vara sekunder kvar tills dropparna skulle börja falla från skyn.
Utan att släppa den andra vargen med blicken klev han inte under träden. Det var inte ett stor område de hade att röra sig på, men ändå såg han till att ha behörigt avstånd till henne då han stannade. Några ögonblick stod han stilla, innan han sedan långsamt satte sig ned.
"Taranis," svarade han med en svag röst. Hon hade presenterat sig och sedan frågat efter hans namn, då förväntades han svara. "Eller Rani, som vissa säger." Som bordern sade.

Hon följer honom med sin gyllenbruna blick och hon ler vänligt mot honom. "Taranis" tänker hon för sig själv, det passade honom. - trevligt att träffa dig Rani säger hon med en varm röst. Han verkade väldigt nervös och undrade om något hade hänt honom men hon frågade inte då hon inte ville verka för nyfiken och snoka i hans förflutna.

- vart för dig hit till slätten rani? hon sätter sig ner på marken och ser på honom där han är under träden. hennes blick riktas mot himlen och de mörka molnen. De skulle börja regna när som helst. hon är dock orolig och nervös att hennes synska krafter skulle visa sig och skrämma iväg honom.

Hon talade mycket. I alla fall som Taranis uppfattade det. Han var inte riktigt van vid att andra talade så mycket med honom, inte så vänligt heller. Kanske för att han inte talade så mycket tillbaka. Det var svårt att säga varför han uppfattade det så, men det var sanningen, inget mer med den saken.
Han såg på henne med en osäker blick i de ljusblåa ögonen då hon talade med honom. Och efter en stund drog han ett djupt andetag, som för att förbereda sig för att tala. Och det behövde han göra, för han var inte alls van vid det här.
"Jag... jag bara vandrar," svarade han kort, innan han insåg hur det lät. Tyst bannade han sig själv och tvingade fram några fler ord. "Jag menar, jag har ingen direkt anledning, utan bara råkade hamna här."
Han tystnade igen, insåg att det där lät ännu dummare än det tidigare. Men han kunde inte ta tillbaka orden och istället för att försöka fixa det en tredje gång log han som hastigaste innan han ställde en motfråga. "Du då?"
I huvudet kunde han höra hur rösterna skrockade åt honom.

Hon undrande vad han är rädd för? att hon skulle anfalla och döda honom? men hon frågade inte trots sin nyfikenhet, vad det än var så hade hon inte rätt att fråga om det. Såvida inte hennes krafter kom. Det var väldigt jobbigt att få dem och tog mycket energi och hon kunde inte styra över dem.

hans röst nådde henne igen och hon insåg att hon hade låtit tankarna flyga iväg men hon hade ändå lyckats uppfatta det sista han sa att han hade bara hamnat här utan anledning. hon log mot honom och tog ett steg närmare honom. - jag förstår, jag har väll ingen anledning jag heller varför jag är här, jag hamnade här medan jag vandrar runt, men är tillbaka till Nordan nu.

Hon stannar upp och möter hans blick, innerst inne så gissade hon att han var mycket modigare och säkrare än vad han ville erkänna, med rädslor kan blockera en fullstädning. Men på något sätt ville hon hjälpa honom.

Han lyssnade med en skräckslagen förtjusning i blicken. Han hade visserligen vandrat många steg i sitt liv, men sett så lite av världen, alldeles för upptagen med att fly för att kunna njuta av det som fanns runt omkring honom. Och nu talade hon om ett område som han tidigare inte hört talas om, och trots att han var rädd så kunde han inte låta bli att känna sig nyfiken.
"N... Nordan?"
Kanske det var ett område som han hade besökt, men som han inte mindes. Som han inte hade uppmärksammat, utan endast rusat igenom. Det var svårt att säga ifall han varit där, men nu när han hörde områdets namn kände han att han ville veta mer om platsen.
Rösterna hade jagat honom nästan hela hans liv, enda sedan han lämnade flocken. Och de hade förtryckt honom och lett honom att tro så mycket falska ord. Och han hade börjat inse det nu, att världen inte var så hemsk och att det faktiskt fanns hopp för honom. Och det gjorde honom till viss del sorgsen.
Det var så mycket han hade missat i livet.

Hon såg den skräckblandade förtjusningen i hans ögon och hon ser en smula förvånad på honom. Hade han aldrig hört talas eller besökt Nordanskogen? Hon mötte hans blick och log varmt mot honom - Du kanske känner till den som Nordanskogen?
Hon prövar att ta ett steg närmare honom, fortfarande hade hon ögonkontakt med honom och hennes blick är lugn och mild och utstrålar värme. - Det är Numooris nordligaste skog, och den gräsnar till Snöslätten och bergen. Den består av till största delen av barrträd, mest gran och furu men även andra barrträd dyker upp här och där. Trädens kronor är så täta att det är mörkt och kyligt världen under dem och marken är täckt med mossa och på vintern är marken täckt med frost och snöhögar som fallit igenom trädkronorna. Hon tar en kort paus innan hon fortsätter, - Cierzo, flocken som jag tillhör har sitt revir i den nordligaste delen av skogen.

Hon log mot honom, och sträcker på huvudet och ger honom en mjukt puff på halsen. - Du borde besöka skogen någon dag, du skulle säkert gilla den, och det finns många andra områden på vägen dit att besöka också.
Hon ser på honom och klipper med öronen, hon kanske hade sagt för mycket nu - Om du vill, kan vi besöka platserna och Nordan tillsammans.

[Ledsen för segt svar, men har haft en off period. Vill du fortsätta på detta roll? Förstår om du inte vill (: Skriver ett svar i alla fall så får du bestämma sen.]

Det var en plats han aldrig hade besökt hon talade om. Snö kände han igen, men inte mycket mer. Alla platser hon talade om lät främmande. Visst, kanske han hade varit där, men då alldeles för uppskärrad och rädd för att lära sig varken namn eller utseende på områdena. Nu när han tänkte efter på saken så var det mesta bara områden fyllda med mörka skuggor som han hade passerat. Han mindes inte vidare mycket, förutom att allt hade varit en lång flykt undan det förflutna.
Det hade ändå kommit ikapp. Trots det stod han här idag, fortfarande andandes med livet i behåll. Otroligt.

Han lyssnade till hennes ord, funderade över vad hon sade. Det lät ju faktiskt väldigt... Ja, det vore roligt att se platsen. Det måste vara hennes hem, och han hörde att skogen stod henne kär. Därmed ville han se den. Varför han brydde sig om den saken var dock en annan fråga, men han gavs nu möjligheten att se något annat och han var villig att ta den.
"Kan du... visa mig?"
Den blåa ögonen sökte efter hennes blick och även om han fortfarande kände hur osäkerheten kröp i kroppen tog han risken. Trots allt hade han ingenting att förlora.

(jag fortsätter gärna på detta roll :) det får ta den tid det tar, jag är också off ibland då man har IRL också :))

Den gyllenbruna blicken riktar sig mot hans ljusa och hon tar några steg mot honom och puffar mjukt på hans hals och ler varmt. - Jag visar dig gärna Taranis. Hon nafsar honom vänligt bakom hans vänstra öra och vänder sig om och börjar gå mot Nordan.

Tankarna for igenom hennes huvud och hon riktar sin blick upp mot himlen och hon tänker på allt som har hänt. Skulle hon berätta för honom om sina krafter? Det skulle nog vara obehagligt om hon fick en syn och det är inte alla som gillar den synska kraften.

Hon stannar till och ser bak på Taranis och log lite försiktigt mot honom. - uhmm Rani, jag måste berätta en sak, om mina krafter,. Hon tar en kort paus innan hon fortsätter - jag har energi som min andra kraft, jag kan hela och sånt, men det är inte den jag tänkte berätta om utan min starkaste kraft. och det är att jag får syner.

Hon ser på honom och väntar på hans reaktion och hon slokar lite med öronen.

"Jag visar dig gärna."
Så hade hon sagt. Att hon gärna visade honom. Så de skulle alltså bege sig på en vandring, var det så det var tänkt? Tanken var skrämmande, otäck och obehaglig. Samtidigt kunde Taranis inte låta bli att känna sig uppspelt inombords.
Han skulle på en vandring, med Aziza... Känslorna var aningen främmande, men de fanns ändå där inom honom och ett svagt leende bröt fram på hans läppar. Så otroligt bra det kändes.
De skulle på vandring, tillsammans!

Men allvaret föll åter över honom då hon fortsatte tala. Han såg fundersamt emot honan, medan hon talade om sina krafter. Så hon kunde hela andra, det var en bra förmåga. Och sen talade hon om syner.
Huvudet lades aningen på sned. Rösterna viskade inom det, viskade att nu kom sanningen fram, hon var en förrädare. Han lade ingen fokus vid dem, inte denna gång.
"Vad menar du?"

Hon möter hans blå blick och tar ett steg mot honom och nafsar honom mjukt vid nacken, ungefär som hon ville lugna honom. Hur skulle hon förklara på bästa sätt utan att han blev rädd och drog sig undan?

Hon drar några djupa andetag och öppnar munnen och börjar tala igen - Det betyder att jag kan få syner om vad som har hänt eller kommer att hända, och dem kommer och går som de vill och de kan också vara otydliga, men det tar en massa energi från mig att få synerna.

Hon sträcker fram nosen och buffar honom lätt på hakan och ler försiktigt men varm. - Du kommer märka om jag skulle få någon syn. Mina ögon börjar glöda och jag börjar skaka och stöna av smärta för det gör ont i huvudet.

Helst hade hon velat ha sin helande energi som sin starkaste kraft men kan inte råda över vad naturen bestämmer. Hon riktar blicken upp mot himlen igen och drog lite på munnen.

Då hon rörde sig mot honom för att nafsa honom i nacken var hans första instinkt att ducka. Men han stål satte sig, höll sin kropp i schack, och det var inte mer än en varm och kärleksfull beröring. Smått förvånat såg Taranis på honan som log emot honom och fortsatte berätta om sina förmågor. 
Han lyssnade till hennes ord, osäker på vad han riktigt skulle tro om det hela. Det verkade som att hon kunde se framtiden... Tanken var obehaglig.
Rösterna viskade inom honom, och irriterad skakade Taranis på huvudet. Han önskade så att bli av med dem, men var även glad över att deras inflytande hade minskat. Han såg världen ur en helt annan synvinkel nu. 
Allting var annorlunda. Och med denna sierska skulle han nu på vandringen genom Numoori.
"Okej," blev det korta svaret. Men han visste inte vad mer han skulle säga. Han funderade febrilt, något mer borde han säga. Vad hade hon sagt? Att det gjorde ont...
Han såg på henne med undran i de blå ögonen. "Kan du inte stänga av det, om det nu är så hemskt?"

Hon såg skamset på honom, hon blev rädd att hon hade gjort något fel och log ett försiktigt leende mot honom - förlåt, jag menade inte att vara så... närgången. Hon klipper lite oroligt med öronen men fortsatte att gå bredvid honom.
Tankarna mal inom henne och rastlösheten pockade hela tiden på inom henne, men hon kände ändå att den minskade varje gång hon vandrare vidare och hon känner själv att det är dags att lämna sitt gamla hem och följa sin egna väg och känslor. Hon skulle sakna Cierzo och sin mor och sin barndomsvän som hon inte hade sett på evigheter, men hon skulle besöka dem och skulle de behöva någon hjälp i framtiden skulle hon gladeligen hjälpa dem.

Hon rycker till när hon hör taranis prata igen och hon sneglar på honom och förvåning speglar sig i hennes ögon först men sedan rynkas hennes pannan och hon skakar på huvudet - Jag har frågat min mor om det går att stänga av dem eller blockera dem på något sätt men hon säger att det inte går, tro mig jag har försökt och det gör jag inte om igen. Hon klipper lite med öronen och suckar igen tungt - nackdelen är att när vi får synerna så blir vi uttömda på energi och måste vila upp oss för att få tillbaka energin..