Lila ögon blickade ut över havet av stammar, omedveten om vart han egentligen befann sig. Han hade ingen kunskap om landet, eller det språk som verkade talas här. Skogens namn kände han inte till, han visste bara att skogen han och systern - bara tanken på henne fick hela hans väsen att smärta - kommit ifrån inte längre stod i sin fulla prakt. Stammarna var brända, svarta vålnader som sträckte sina lemmar över de som vandrade under, trots det verkade fallna löv, för små för att egentligen vara fullt utvecklade. Vilket hade fått honom att tro att det bara hade varit askan som fått dem att växa, trots att hösten närmat sig.
Men nu vandrade han i en helt annan skog, bestående av barrträd.
Han var något stressad, försökte finna systerns spår. Han hade väntat något länge på att följa efter henne, för att hon inte skulle vara medveten om hans sätt att håla koll på henne, trots att hon inte ville veta av honom, ännu e tanke som smärtade honom så djupt att han var tvungen att stanna upp och dra ett djupt andetag, som om han försökte få självaste renheten i luften att reparera det som fanns inom honom. Att Lorelei var sårad, skadad, av något som var hans fel, det var outhärdligt. Hennes smärta var värre än hans egna. Att hon virrade runt i detta land, där hon inte visste om farorna eller personerna, ensam oroade honom. Nej han måste finna hennes spår igen.

Ett yl nådde de stora öronen, trots att det var så avlägset att de flesta inte skulle höra det så vippade de vita öronen till, så att de svarta tofsarna på dem darrade till. Den lila blicken lades i den riktningen som ljudet kom ifrån. Han tänkte först inte styra stegen emot främlingen, för han var säker på att denne inte var hans syster, hennes stämma skulle han kunna lystra till i sömnen. Så han fortsatte först framåt, ständigt sökande efter hennes doft, eller spår av hennes energi, tills dess att an insikt slog honom. Denna främling kanske hade sett henne? Den kanske kunde hjälpa honom. Han vände snabbt den långa kroppen och styrde stegen emot främlingen.

Han var osäker på hur långt avståndet var, men han gissade på att det skulle ta honom tid att ta sig dit. Var det verkligen värt det? Skulle han kunna slösa den tiden på ett sådant långskott?
Han bestämde sig för att ta risken. Sakta men säkert närmade han sig den andre, vem det nu än var.
[Derp... men var ett tag jag rollade honom]

Trots att han såg, och kände energierna, ifrån marken under honom så kändes det fortfarande som om han svävade tomt i luften, och inte på et bra sätt. Det var som om allt som hållit honom nere på planeten luckrats upp och försvunnit. Som om hans värld försvunnit och solen slocknat. Allt ljus var raderat ur hans värld, och det som fanns kvar verkade lösas upp och sakta försvinna, ju längre tid han var borta ifrån henne. Han insåg, och hade egentligen alltid vetat, att hon Var hans värld, även när hon inte var i närheten. Hon hade alltid varit det.
Han slöt ögonen och lät världen målas upp med de blå ljusen, så som han såg alla energier. Men Inte ens det hade kvar sin skönhet, ljusen flimrade och försvann ibland, och han trodde att det var hans översvallande känslor som begränsade hans krafter.

Snart kände han dock främlingen och han lät den lila blicken blottas och läggas i samma riktning som den andre befann sig. Han suckade och stannade upp, den andre rörde sig då emot honom, vilket var bra då han skulle slippa avvika allt för långt från vägen. 'hej' Självklart. Det där irriterande gutturala språket som klippte av ord på det mest udda sätten. Han hade fått nog av dem, av alla ohjälpsamma främlingar som inte visste bättre än att fräsa och stjäla. Av dem han mött var det en, en enda, som faktiskt mött dem med vänlighet och han var inte en varg.
Sen var det valpen. Hans irritation var obefogad. Valpen hade inte gjort något egentligt fel, förutom att ta hans syster ifrån honom. Han ljus, hans liv.
"Sorry, Not my languge" Hans röst var hård, sorgsen, arg. Han fokuserade och använde sin kraft emot sig själv, dämpade de irriterade känslorna och förstärkte saknaden, så att han aldrig skulle glömma vad hans mål var.
Den rev i honom, slet i hans själ, hade systern rätt? Hade han förlorat sitt hjärta?

Inte långt efter att han talat särade främlingen åter på käftarna och sa de första vettiga orden på hela dan. Några han iallafall förstod. De var utdragna, som om han funderade medans han talade. Meldew vippade med öronen, för att kolla av omgivningen, och otåligt trampade han lätt med frambenen. Han hade inte tid. Inte till att stå där och vänta och tala i fina ord och vänlighet. Han måste hitta Lorelei, och ju längre tid han slösade på att stå här, ju längre ifrån honom kom hon.
"Have you seen someone looking like me, but more green, around here? Otherwise there is no way foy you to help me" Hans röst var monoton. Död. Blicken lades på främlingen igen.
Så denne hette Cry? Han undrade till vilken anledning hans föräldrar tyckt det var en bra idé att döpa deras valp till gråt. Nej han förstod inte. Han rynkade pannan och släppta ämnet. Det var helt enkelt inte viktigt.
"Just call me Meldew" Ännu hade rösten ingen ton.
Kunde de bara komma fram till om hanen sett hans syster eller inte så han kunde fortsätta?
[OMG VAD SEG JAG ÄR ;n;]

Trots att han varit säker från början, trots att han hela tiden vetat, så smärtade orden honom. Nej han hade inte sett Meldews syster. Han andades ut och knep lätt ihop ögonen medan den känslolösa masken gled undan. Dock samlade han sig snabbt och känslorna raderades ur ansiktet igen.
Han övervägde om det verkligen var smart att ge ut hennes namn, och han kände att det inte var det.
"Her name is not important, as there is only the two of us that has this look" De enda två kvar. De sista av sin sort.
Hans lila lämnade främlingen. Sökte av området, som om hon bara skulle dyka upp ifrån ingenstans. Önsketankar. Hon hade lämnat honom och hans synder skulle straffas.
"Not only is she my sister" började han utan att fundera på ifall det var info som kunde användas emot dem, vad fanns det att frukta när hon ändå inte ville ha honom i närheten? När han inte kunde användas till för att hitta henne.
"She is my light, my life. She is the air I breath and the earth I walk" den lila blicken hade åter funnit främlingen.
"She is everything" Den döda rösten fick en liten gnista av liv, sorg. Smärtan syntes tydligt i ögonen.
"And I made her leave me, I lost my chances" Han andades och vände bort blicken, och därmed huvudet, ifrån hanen. Han borde gå, nu när han visste att denna främling inte hade något som skulle hjälpa honom. När det var bekräftat att han bara slösat sin tid. Ännu ett djupt andetag.

Tystnaden svepte in over dem, likt en tjock dimma. Hans blick flöt fortfarande borta mellan skogen, innan den sakta vändes mot den ljusa igen. Hans blickade ner i marken. Meldew kunde känna hans känslor tydligt. Nedstämdhet och medlidsamhet. Trots vetskapen om detta så lade Meldew inte till något. Sade inget och rörde sig inte. Han ville inte ha någons medlidsamhet.
Åter lyftes den ljusas huvud och han mötte tyst blicken.
'I wish you good luck'
Han nickade bara till svar och studerade främlingen då denne vände sig om för att lämna platsen. Den storvuxne gjorde det samma och började tyst röra sig tillbaka till platsen där han sist haft systerns spår. Han måste hitta henne och se så att hon var okej. Sedan, om hon fortfarande ville, skulle han aldrig mer störa henne igen.
En bolmande smärta uppstod i hans bröst vid tanken och han drog ett djupt andetag. Hitta henne innan du tar besluten, manade han lätt på sig själv för att inte smärtan skulle ta över.

Avslutat