Rocho låg på en grov gren medans han lät sitt frätande saliv fräta bort ekorrens päls. Då detta var gjort drog han ut ögonen med tungan, sedan slukade han bytet helt. Han var uttråkad, så varför inte döda lite tid genom att leka lite med fångsten?
Hanen klättrade ned igen, men utan att hoppa utan han 'gick' ned baklänges.
Hans tassar trippade iväg i en lagom takt till de träd som befann sig lite närmare varandra.
Rocho ställde sig upp med tassarna på två tvilling träd, spände ut klorna så mycket som det gick innan han böjde på ryggen som om han skulle sträcka på sig innan han vässade klorna.
Skogen var livlig, och fåglarna sjöng som om det vore parnings period.

Han rörde sig litet gladare än på flera veckor, de båda syskonen hade fått litet rundare former och fåglarnas glada kvitter fick honom att fyllas av energi, och allt var vackrare ur hans synpunkt. Han kunde känna fåglarnas muntra känslor och han kunde se de vibrerande vackra energierna i allt omkring honom. Solen värmde den ljusa pälsen och hans man spretade på hans huvud, medan svansen tyngdes ner litet lätt av hår tofsen som prydde den, men den extra tyngden var något han var van vid då han levt med den i hela sitt liv. Han behövde inte se sig om för att känna sin systers närvaro. Hennes rena klara energi var en av de vackraste han sett, och var för honom lätt att känna igen. Han tillät sig även att nynna, en låt deras moder lågmält gnolat för dem när de skulle sova. Han stannade plötsligt upp och rynkade nosryggen något lätt, en ny energi hade kommit in i hans synfält och han vred blicken mot sin syster, och likt alla andra gånger han tittade på henne så kändes det som om något grep om hans hjärta och han behövde tänka efter något snabbt innan han kom på vad det var han velat säga. "It's someone nearby" sade han och tvingade sin blick lämna hennes ljusa vackra gestalt.

[Förlåt för otroligt segt svar ^^' Jag hade faktiskt glömt av detta litet, förlåt igen, men nu har jag skrivit då är det bara Pem kvar c:]

[jag ber om ursäkt jag också, har ganska mycket nu och har lite förlagt detta rollet ^^'' men har svarat nu c: bättre sent än aldrig?]

Det var underbart, omgivningens natur och fåglarnas iviga sång. Hon själv gick runt med trippande steg och sjung på en melodi som lät som om den kom från en annan värld. Hon visste inte had hon sjung. Orden var inget hon hört förut men då och då när det kändes rätt lät hon sin kraft släppas lös. Hennes sång fick ett par ekorrar att titta fundersamt på henne men samtidigt gå närmare så sången fick deras hjärnor att koppla det till något bra. På så små varelser fungerade hennes sång nästan hela tiden. Större varelser kanske av nyfikenhet och oförsiktighet fastnar i hennes sång men det var samtidigt inte ofta då hon inte självmant kunde behärska kraften.

Det var ett par blommor som fångat hennes egna intresse. Den långa kroppen stod och betraktade de höga blommorna medan orden fortsatte att lämna hennes strupe i den klara melodin. Hon hade fått mer hull och hennes man hade växt något längre och började nu luta sig lätt åt ena sidan istället för att stå helt rakt upp. Svansen svepte med det långa pälsen över gräset bakom henne men hennes sång och rörelse avbröts då hennes broder närmade sig henne och talade till henne. De gröna ögonen vändes mot brodern och hon funderade lite efter att han talat.
"How is the energy of the other?"

Klorna hade lämnat djupa märken på tvilling träden. Tyrocho hade hittat några gift svampar som han stod och granskade ett tag innan han lät tungan rycka loss dem ömt från marken. De hade en underlig smak, lite stark fast ändå söt och lite slemmig. Hans nos uppfattade främmande dofter och fort hade han trippat upp i ett stort tjockt träd. Rocho är väldigt liten i storlek och därför bestämmer han sig oftast för att söka skydd. Det var inte rädslan som gjorde att han gömde sig, utan det var försiktigheten som talade. 
Den lilla slanka och lätta kroppen hade greppat sig fast i trädet, hans gift gröna ögon granskade omgivningen noggrant tills han fick se en skymt av de främlingar hans nos hade känt. De kom närmare men Rocho satt där helt tyst och blick stilla. Svansen hade slingrat sig fast vid en gren, och hela kroppen's neongröna färg lyste nästan. 
Salivet trängde sig igenom den stängda munnen och droppade ned på marken vilket resulterade i att allt salivet nuddade fräts sönder. Salivet slutar aldrig rinna, aldrig någonsin.

[Lungt c: ]

Hans syster ord var klara, och rösten lätt. "It's calm, but" han rynkade misstroget på nosen "it's hiding, being careful you know" Det var endast med sin syster han pratade i längre meningar. Men ja den andra hade flyttat sig från sin ursprungliga plats och satt nu uppe i något som energierna tydde på var ett träd. Energin som den andra vargen gav ifrån sig var lugn och sansad, och känslorna var försiktiga, nästan något trevande. "It seams young" fortsatte han beskriva vad han fick ut av dess energi, ja det kändes som om det var ung, men han kunde ha fel. Men han bestämde ändå att fortsätta framåt, ville den unga gömma sig istället för att hälsa, ja då fick den göra det. De långa öronen vippade till på huvudet och svansen svepta mjukt från sida till sida för att hålla balansen i rörelserna. Något konstigt hände med energierna i marken under trädet där den unga sätt. Något fick dem att förändras. "Be careful, he is in the three over there" han nickade mot den gömda valpens gömställe, och brydde sig inte om valpen kunde höra honom eller inte. Vad det än var som förändrade markens energi ville han inte ha sin syster i närheten av det, kanske var det något som valpen behärskade?

Hennes ena öra var vinklat mot brodern då han talade medan det andra rörde sig för varje ljud runt omkring och försökte fånga något ljud från den andre även om detta skulle visa sig meningslöst i slutändan. Hon vände huvudet mot brodern då han åter igen talat och tittade lite bekymrat.
"So it's a puppy? In that case, is there anymore around or is it alone?" Frågan var mest riktat mot det potentiella hotet från två eller fler äldre vargar tillhörande familj eller flock. Föräldrar kan vara väldigt överbeskyddande och ett par ilskna vuxna vargar var inte det bästa att störa på. Hon hade tagit ett par steg framåt, tysta steg och försökte höra den andre.

Hon vände åter huvudet mot sin broder då han talade och vände snabbt huvudet mot trädet som han talade om, denna gången med båda öronen spända mot trädet. Svansen gungade lätt bakom henne och hjälpte henne att hålla balansen där hon stod. Efter en kort stund gick hon tillbaka till sin broders sida
"Maybe it's best to leave it be then? Shall we walk away?" Hennes öron lades bakåt något osäker, om den andre inte ville möta dem så kunde de lika väl vandra iväg ifrån den.

Valpen spetsade sina öron då dem talade, han kände inte igen deras språk. Detta par verkade lugna och det var allt som krävdes för att få den lilla valpens uppmärksamhet. Svansen släppte och han föll ned men landade på sina tassar. Han hukade sig ned för att visa att han inte var något hot, han nästan låg ned. Han började röra sig framåt lite sakta men försiktigt. Öronen vinklade sig lite då och då fram och tillbaks för att hålla koll på både omgivningen om dem.
Valpen stannade på säkert avstånd och kollade på dem med sina giftgröna ögon. Han svalde salivet han hade i munnen men var ändå tvungen att öppna den en aning för att kunna andas lugnare.
Rocho var en aning rädd att de skulle avvisa hans försök till att hälsa då han var van vid att familjen hade misshandlat och retat honom & till sist gjort honom utstött. Han var vänlig och lugn, men väldigt rädd för att ingen någonsin skulle tycka om honom.
Han sträckte lite på halsen och nosade mot dem försiktigt. Sedan sa han lite tyst "Ni god mig?" Han kunde inte riktigt tala flytandes än, han hade inte haft någon att tala med förutom bytena.

Plötsligt förflyttade sig energin, så han hörde inte riktigt på vad hans syster sade, utan istället vippade de långa öronen och han vände hela huvudet mot den unga varelsen som var på väg emot dem, den var lugnare nu, men fortfarande osäker. "It's on it's way" sade han bara, för att förvarna systern. Då han äntligen kunde skymta vargen så lade han huvudet på sned, vad gjorde en liten valp har ute ensam? För han kände inga andra energier i närheten, inte en enda. Orden som lämnade den lilles mun påminde om det språk som lejonet talat först, men det var fortfarande inte ett språk som han själv behärskade. "Sorry lad, I don't understand you" han trodde inte heller att den lilla valpen skulle förstå honom. De hade säkert bara haft tur då de två främlingar de träffat kunnat språket.

[Kooortis 8D]

Hon vände sig om och rykte till med öronen mot samma håll som tidigare då hennes broder reagerade på något som troligtvis hörde till den andre. Hennes muskler spände sig något och hennes energi var ganska spänd på vad som skulle komma fram. Hon höjde huvudet lite förvånat när valpen trädde fram tydligt visandes att denne var undergiven och inte ville slåss. Hennes öron rycktes fram och hon slappnade av igen och tog ett par steg fram mot valpen och var väldigt lugn. Lugnare än hon trott att hon skulle vara i en liknande situation. Men det var bara en liten valp.

En liten valp som talade något hon eller hennes bror kunde förstå. Hon hoppades innerligt att hon hört fel så att de faktiskt skulle kunna kommunicera men när hennes bror svarade valpen så var hon hundra på att de inte talade samma språk. Hon funderade lite samt gick lite närmare innan hon satte sig ner en bit framför den lilla valpen. Hon vände huvudet mot sin broder och gjorde en liten snabb gest som reflekterades i hennes energi och försökte säga åt sin bror att han skulle vandra fram till hennes sida innan hon vände sig mot valpen igen med öronen fram och något  gungande svans för att visa att hon inte ville något illa. Hon var en hona som aldrig fått valpar, hon hade dock lite mammakänslor inom sig - växt upp med sin egen mamma så har hon blivit förberedd för att ta hand om valpar - vuxna till den åldern att de kan äta kött - och manad till att skaffa valpar vid rätt ålder med traktens andra hanar trots att hon endast brydde sig om sin broder på det sättet.
"Me Lorelei." Sade hon i ett hopp om att den lilla skulle försöka förstå hennes namn som en hälsning.

Hanen talade men Rocho kunde inte förstå, vart kom dessa främlingar ifrån? Talade inte alla samma språk? Valpens röst var hes och mörk, men hade en snäll stämma. Nosen försökte uppfatta mer dofter av dom och ifall någon annan var nära vilket var lite svårt för honom att känna då han inte var van vid att uppfatta så många dofter på en och samma gång. 
Den lilles mun öppnades en aning och det gröna giftiga salivet rann ut, han drog öronen bakåt igen för att han skämdes. Det var en av anledningarna till varför han vart utstött från sin familj. Tyrocho var missbildad enligt föräldrarna, äcklig och en skam. Men han hade ett problem med sitt saliv funktion, det rann hela tiden, ibland mycket och ibland väldigt lite. 
Honan kom närmare och Tyrocho backade ett steg tills hon satte sig. Tassarna gick sakta fram men stannade halvvägs.
Han uppfattade ett namn, Lorelei. Han antog att det var hennes namn och sedan sade han lågt. "Jag.. Tyrocho" Och så var en gäsp påväg, han var inte trött, inte heller uttråkad, den bara dök upp. Hans käftar öppnade sig nästan helt, hans käft är väldigt stor och öppningsbar än vad en normal vargs käft är. De nyongröna ögonen vandrade från marken till Lorelei.

Han stoppade inte systern då hon närmade sig valpen, men han var ändock orolig över det faktum att något med valpen ändrat jordens energi, och så drastiskt. Han höll ögonen på den lilla och lystrade försiktigt på sin systers ord, hon försökte kommunicera med den, och sedan svarade valpen, något annorlunda, men han hade förstått vitsen. "I'm Meldew" sade han kort, undrade om valpen skulle ta till sig hans namn. detta var faktiskt ganska intressant. Att bara stå där och se om valpen kunde förstå dem tillslut. Men han höll fortfarande misstänksamt koll på omgivningen, ifall föräldrarna till valpen kom.

[Otroligt kort O_o]

Hon lade sig ner framför honom och tittade leendes mot honom, dreglet störde henne inte, men hon visste inte dess egenskaper. Men det skulle säkert inte förändra mycket, hon fann den lilla vargen söt. Och hon upprepade hans namn positivt och glatt för att visa att hon förstod hans namn och för att visa att hon inte ville något elakt. Hennes öron var spända framåt och hennes leende gjorde att hon nästan såg varm och mammig ut medan hon lade sig på sidan och slog med svansen mjukt mot marken medan hon tittade på den lilla som gav ifrån sig en stor gäspning. Hon visste inte vad hon skulle säga så hon försökte tala genom sitt kroppsspråk till den lilla valpen.

Efter en liten stund rullade hon upp på mage igen och kröp långsamt fram med ett steg i taket och förberedde sig för att stanna om den lilla valpen blev rädd för hennes närmande samtidigt som hon höll huvudet ganska lågt med öronen fram och fortfarande lika glad och välkomnande för att han skulle våga gå närmare henne själv. hon var inte helt van vid detta men hon försökte föra sitt bästa med en svans som hela tiden gungade fram och tillbaka.

Tyrocho kollade på hanen, han hade förstått att denne hette Meldew. Hanen såg stor och ledaraktig ut. Men ändå snäll och verkade mycket lugn. Dock vågade han inte riktigt gå fram till honom än, man kan säga att han vart.. Feg, men väldigt glad samtidigt. Han var inte van vid att andra var så snälla mot honom, eller ens visade vänlighet. Den lilla valpen gömde ansiktet lite bakom sin tass, men kikade på hanen. 
Rätt som det var lade sig honan på marken med en viftande svans. Var detta sant? Tyrocho gjorde likadant, fast lade sig på rygg medans hans fjäder på svanstippen 'skakade' lekfullt. Normalt brukar fjädern vara till för att locka till sig små byten. Men han gjorde det till något nytt, något lekfullt. Han låg kvar då honan närmade sig, han var fortfarande lite feg av sig men det släppte allt mer. 
Tyrocho rullade en bit mot honan, lite kletig av salivet men hon verkade inte bry sig om det alls. Vilket var bra tyckte han, bara hon inte kom i kontakt med salivet och skräms av att de fräter. "Rorrlei" valpen försökte uttala hennes namn så gott han kunde. Blicken var fäst vid honan som fortfarande såg så glad ut. Detta hade aldrig hänt tidigare, faktiskt aldrig någonsin. Att han blivit behandlad såhär väl av någon, om det var hans mamma som hade varit där Lorelei är hade hon antagligen slängt iväg honom som om han vore sopor. Han visste inte ens om han kunde kalla de familj. Ingen kärlek, inge lek, inget prat. Han fick jaga på egen tass, fick aldrig äta med dom även fast han inte lyckats fånga något. Ibland funderade han om han helt enkelt var ett misstag som kom till världen. 'Men allt har sin mening, allt som händer har en mening.' Hade han sagt till sig själv, fast på hans sätt att tala, för att göra sig själv lite gladare. Som om han var speciell, som om även han kunde förtjäna ett bra liv.
Tyrocho kollade på honan åter igen, ställde sig upp lite hukad, försiktig. Gick närmare tills han nästan var i kontakt med pälsen. Öronen låg bakot, för att fortfarande visa att han var underlägsen. Men sedan vart han rädd, stod stilla och lade sig ned tätt intill marken. 'Varför skulle någon älska ett missfoster som du?' Hade hans mor sagt, och orden  ekade i hans huvud.

Han bara stod där, granskade lugnt den lilla valpen, kände dess energier, kände känslorna, uppspelt och nedstämd på samma gång. Förvirrande var det. Hans syster började krypa mot valpen och han rynkade förbryllat på pannan åt de nya känslorna som virvlade tillsammans med hennes energier. Det verkade som om hon ville trösta valpen, och ta hand om den? Eller? Han kunde inte riktigt utläsa den nya känslan, då han aldrig stött på den förut. En glädje spreds i valpen av systerns handlingar men ändå stod Meldew bara där, han hade inte något att bidra med. Men ett leende lades ändå på hans läppar. Lugnt satte han sig ner och betraktade scenen framför honom, av någon anledning skapade den en egendomlig värme i hans bröst. Lorelei med en valp, men det var ett litet fel i bilden, iallafall i hans hjärna, det var inte Deras valp, och det skulle aldrig bli deras valp. Ödet hade varit elakt nog och gjorde dem båda till syskon, bundna till varann i kött och blod. Därför var det tabu, förbjudet, han fick inte älska den underbart vackra varelsen framför honom, men det gjorde han, in i hela hans själ och väsen älskade han henne. Mer än sitt eget liv, mer än jorden han vars jord han vandrade. Mer än själva existensen. Hon var även vackrare än alla de sakerna, vackrare än stjärnhimlens oändliga skönhet. 

Han väcktes ur sina funderingar då valpens energi och känslor drastiskt. Han fokuserade blicken på den och rynkade pannan. Varför kände den sig plötsligt rädd, nästan en känsla av värdelöshet log dold under rädslan. "Don't be afraid" Hans röst var mjuk, inte lika len som hans systers var när hon sjung, men len ändå.

[Är inte säker på vilken lila det är jag använder, så det är därför den byts hela tiden xD]

Hon tittade på valpen, hon log varmt och väldigt mammigt. Det hade lite med det faktum att hon var nära sin löptid - hennes hormoner fick henne att gärna vilja ha en valp att ta hand om och hennes mammas eviga tjöt och lärdom om att vara en mamma och bringa deras gener vidare fick henne att tänka att det var något hon gärna ville och när hon väl blev skendräktig så blev hon väldigt mammig gentemot hennes annars vänliga personlighet. En ensam valp, nog skulle hon aldrig kunna lämna den ensam. Varesig vad hennes broder tyckte om det. Om han kände som hon kände för honom skulle han säkerligen förstå.

Hon tittade på den lille framför henne. Och hennes öron ryckte lätt tillbörlig hon hörde sin broders röst och gav honom en snabb blick innan hon tittade på den lilla krabaten som gick närmare henne. Hennes hjärta hoppade nästan till av glädje då den lille verkade lita på henne och nog skulle hennes broder märka att hennes energi förändrades till en väldigt glad, kanske till och med märker han den mammiga sidan som tillhörde hennes vänliga sidan och han borde känna henne vid detta laget.

Innan hon ens märkt det själv så hade hennes mun börjat röra sig lätt och talade ord hon själv inte visste. Det lät lugnande och det var starkt, den talade direkt från hennes själ vilket menades att den var som starkast. Och hon själv gick närmare till den lille - sjungandes med lågt. Efter endast en liten stund så tystnade hon och efter att ha blundat i slutet så tittade hon på den lille med de gröna ögonen och sträckte sig lätt fram mot honom och gav honom ett lätt slick precis bakom örat.
"Tyrocho," Hon visste inte vad hon skulle säga så hon sade hans namn i den lugnaste stämma hon kunde förmå för att fortsätta att visa att hon inte menade något illa.

(Meldew, detta var oerhört sött :') Började nästan att gåta då jag läse hur han kände för sin syster <33 )

Ekandet avbröts av hanes lugna ord, den lilla krabaten kikade diskret upp på Meldew. Även fast han var i betydligt större rang än han själv så kunde Tyrocho inte undvika att röra små glada rörelser på svansen samtiigt som han log. En bomb av känslor vari hans lilla kropp, han visste inte säkert vad han kände mest, men han var glad, oerhört glad.
Hjärtat bultade fort av nervositet, det kändes lite underligt att vara såhär nära någon annan.
Då honan började att sjunga visste han inte riktigt va detta var för slags magi, han hade aldrig hört någon annan sjunga, speciellt inte som en ängel. Kroppen vart lugnare, lite mer avslappnad. De gröna ögonen kollade lite då och då på Meldew och Lorelei, han låg fortfarande kvar, men med ett starkare lugn i kroppen.
Valpen ryckte till en aning då hon gav honom en lätt puss (?) bakom ena örat. Hans första tanke var att hon smakade på honom, det var en ren reflex att tänka så, att allt vela döda honom för sin egna överlevnad. Men han kände igen detta, det var såhär hans mor brukade göra på hans syskon och ibland på hans far. Men han var inte en del av den familjen, de delade samma kött och blod men i deras ögon var han endast deras största misstag. Han visste inte om de levde eller hade gått under, vilket han hoppades på det sista. Men samtidigt var det ändå lite fel att önska livet ur någon, så han försökte allt för att förtränga dom bort ur hans minne trots alla Flashbacks han får om dom.
Men han var inte precis den som kunde tänka på flera saker samtidigt, så just nu for tankarna och hans uppmärksamhet kring dessa främlingar.
En lätt vindpust for igenom hans päls medans han försiktigt lade sig tätt intill honan för att visa en del känslor, trygghet, tacksamhet men mest lycka. Giftet som var lite kletat i hans päls fräts konstig nog inte på henne päls, han hade omedvetet lärt sig att förhindra dess effekt, men i framtiden skulle han också lära sig att kunna starta dess effekt igen. Han kollade upp mot henne med ett leende där tungan hängde ut.

(SORRY för segt svar! Min mail hade inte sagt till att detta roll hade besvarats)

Systerns röst fyllde utrymmet, sjönk genom hans yttre. Han kanske kunde kontrollera känslor och energier, med det Lorelei kunde göra med sin sång, det var magiskt. Han kunde känna valpens känslor bli lugnare på en gång, tillsammans med dess energier. Sången fortsatte och han suckade mjukt. Hennes röst var så vacker att änglarna skulle bli gröna av avund. Valpen log snart vid systerns sida. "Lorelei, we can't stay here" han sneglade mot valpen, samtidigt som han kände sig tvungen att hjälpa den, på något sätt, så ville han inte riktigt ta med sig den. Han var inte så värst mycket för valpar. Han visste inte hur man handskades med dem, men inte heller ville han göra systern besviken och hon verkade beslutsam om att få hjälpa den unga. 
[Åh herrgud jag är såå ledsen för det OTROLIGT sena svaret <'3 och så blev det kort, men känner att Meldew inte riktigt är "med" han är typ utanför och det finns inte mycket för honom att göra ^^']

Hon skulle ljuga om hon sa att hon inte brydde sig om kletet som fanns överallt på valpen, men fann det mindre otrevligt när det åtminstone inte verkade vara farligt och hennes leende återvände till sitt stora leende. Hon var väldigt glad för att hon hade lyckas vinna den lilles förtroende och för att för hennes kropp som nästan tycktes vara överfull med hormoner så kändes det så väldigt bra. Det kändes rätt att ha en liten valp bredvid sig även om inte var dennes mamma egentligen. Hade hon varit mamma till en valp istället hade nog hennes hormoner fått spratt och gått vilda, ohanterbara för henne själv och säkerligen mer ohanterbara för hennes bror.
Hon tittade mot brodern då han talade, hennes ögon visade hur ogillande hon var av hans ide även om hon kunde förstå att de inte kunde stanna. Men hon ville inte lämna den lille ensam. Hennes tankegång blev direkt delad och hon visste inte vad hon skulle göra - oroligheten speglades i hennes energi och hon talade till sin broder.
"Yes, but we can't just leave him! Even if we don't understand each other, we'll just have to learn, or teach him! Surely we can teach him, we were once taught it and someday we're gonna teach our pups, so it should be simple." Hennes ansikte speglade hennes oroliga tankar. Hon skulle inte kunna lämna den lille. För henne spelade det ingen roll att det inte var deras valp, den verkade behöva hjälp och hon tänkte hjälpa de som behövde hjälp. Skulle hon annars kunna se sig som en vänlig själ som skulle kunna få leva ett fredligt liv med sin bror.

Då hanen började tala spetsade han sina öron en aning. Han visste inte vad han sa, men det lät inte hotfullt. Varginnan talade sedan med ett svar. Det var underligt att höra dom prata utan att veta vad dom säger. Men detta par var inte onda så han visste att han inte behövde oroa sig för att bli dödad. Tyrocho sneglade lite då & då på hanen, mest beundransvärt men också nyfiket. Det började bli lite mörkt, tiden hade gått så fort. Men det var långt kvar tills natten skulle släcka solen. 
Svansen låg kring honom och han började tvätta fjädern lite lätt, inte för mycket, då tappar den sin glans och blir sträv.

[Koort xc O sorry för segt svar! ]

Han såg på systern, det gjorde ont att han behövde såra henne genom att neka hanne det. De kunde inte ta med valpen. "I know, but we lernt it as our first language, it's harder when you already know one, and would you risk his life if the Monsters followed us?" Han kände sig elak, hemsk, när han påminde henne om de hon ville glömma. Påminde henne om dem som gjort att de kommit hit. Utslitna och nära döden. Även om chansen inte var så stor att de skulle gå så långt med sitt mål, vad det nu än var, så kunde han inte hålla sig nog försiktig. "It wouldn't be right" Han lade den lila blicken i hennes gröna, ursäktande. "Not for him or you, and besides, he has been alright until now" Han såg mot den de talade om, kände hans glada känslor virvla samman med energierna. Det var förvirrande med en sådan kraft som hans. När han varit yngre hade han inte kunnat skilja på sina eller andras känslor, och ibland hade han samma problem nu. Han släppte taget om den unges känslor, försökte stänga dem ute så att han kunde koncentrera sig på systerns. Känna av alla förändringar i dem, försökte lista ut de känslor som sade åt henne att valpen behövde hjälp. Försiktig lade han en känsla på henne, uppenbart att den var falsk, bara för att visa henne. Det var osäkerheten, förvirringen han själv kände i valpens närvaro, hennes egna förvirrande känslor. Försökte få henne förstå att han inte skulle klara den känslostormen just nu. Han lät känslorna försvinna bort från henne. "He'll be fine" Hans röst var mjuk och de lila ögonen sökte åter hennes gröna.

[förlåt D: missade att det var min tur!]

Hon kunde känna en lätt ilska växa inom sig, riktad mot brodern. Hennes sinne var präglat av att vara jagad och förvirringen i det nya landet. Hennes kropp var även full med hormoner. Hon var nära intill att löpa, och idéen av valpar präglade sig längre och längre in i hennes tankar. Hon reste sig upp, tillräckligt långsamt för att inte störa valpen då trots att hennes tankar var förvirrande av ilska så var hennes något mammiga beteende kvar innan hon vände sig om mot sin broder. Hon visade inte tänderna men det behövde hon inte heller.
"Would you say the same thing if it was me?" De gröna ögonen sökte hans lila styrkta med ilska. De började långsamt pulserande i fart med hennes hjärtslag att lysa i en lätt grönare färg, det tydligaste tecknet på att hennes ilska växte. "Would you leave me if I was hurt becuase with the reason, You've been doing well before. Well I wouldn't! Just becuase someone can be all-right by them self doesn't mean they should be all by them selfs, especially if they're a puppy!" Hennes röst var inte lika vacker, i hennes röst fanns ett tydligt spår av gråt och det förvrängde hennes röst något, den blev lite djupare. Fulare, okvinnlig och ej värdig en kvinna. "Of course I know that the monsters could be after us, but if we stop helping and caring for those whom we meet because we're afraid that something may happen to them, then we might turn into those one of them coldhearted monsters. And we won't have any friend who could help us! You need to care or you'll lose your heart brother!" Hon tog en pause och den pulserande lysande gröna färgen försvann från hennes ögon då de fylldes med tårar. "And I would rather be killed by them than to turn into a monster!"

Rösterna började förändrats till en aning oroväckande ton, sedan till något aggressivt. Rocho kollade fundersamt och oroligt på Lorelei, varför fick hon tårar i ögonen? Inget hade väll hänt, eller? Valpen visste inte om han skulle fly eller stanna kvar. Det var aggression i luften, men konstigt nog inte riktat mot honom. Inte heller vågade han säga något då han inte förstod vad det handlade om. Men på hennes kroppsspråk kunde han ana att hon på något sätt skyddade honom, men från vad? Hanen? Han var somsagt förvirrad. Ögonen kikade fram mot Meldew, men han såg bara bekymrad ut. Tyrocho låg kvar, en aningen mer ihopkrupen men på samma plats. Hans instinkter sa att han skulle fly, men hans hjärta sa en annan sak. Detta par var inte onda, de grälade bara. Hoppades han.

(Inaktivt, avslutat? Såg att det var ett datum i April som alla roll avslutades osv. Och eftersom detta roll varit inaktiv i 2 månader så blir jag lite confused ^-^'' Så, hur blir det? c:)

||Jag är såå SÅ ledsen för detta sega svaret, har aldrig varit så seg att svara i ett roll <'3||
Han hörde hennes ord, såg hennes ilska, minsta sned steg nu och han ar inom hennes kraft räckvidd, hennes mål. Hennes gröna blick stirrande pulserande in i hans och han vek inte undan en millimeter med sin egen, väntade tålmodigt medans anklagelserna haglade över honom, frågor, ilska och undertryckta känslor. Han kunde känna dem, nästan se dem, virvla inom hennes kropp. Energierna koncentrerade på ilskan, som om de drogs ifrån resterande delar av hennes kropp bara för att samlas på en koncentrerad punkt. Han visste vad kraften innebar, och den tärde på henne, varje gång tärde den på henne, och det gjorde ont i honom att veta att det var hans fel, hans fel att hennes kraft drog på hennes energier, hans fel att hon var upprörd. Men de var inte mogna för en valp. Vad än Lorelei sade så skulle hon inte klara det ensam och Meldew visste att han inte var redo för ett sådant ansvar, inte på något sätt. Det lysande och pulserande systerns ögon dog ut och ersattes av tårar, även dem orsakade av honom. Det brann, brann inom honom av smärtan han åkama henne. "Call me a monster, I never tought you looked at me that way. But here I am, your brother, the monster" Orden han uttalade smärtade honom, vartenda ett. Som om alla hade vassa kanter som ständigt högg i honom. "But Have you thougt of that he can have a Family, a mother, and father, whom are looking for him? Maybe he ran away? or just Maybe you're right" Hans lila ögon lades på valpen, må hans syster hata honom men hon kunde inte vara säker på att valpen verkligen behövde hjälp. Han kanske bara var på upptäcktsfärd, kanske var föräldrarna i en annan del av skogen, eller något angränsande område. "But thing is, you're not sure, and you cannot be. Because you don't understand him, nor do I. Is it worth the risk? Is it worth that you maybe, instead of helping, are destroying his chance to get home?" han pausade och lät energierna söka av området igen, visst ingen vuxen individ var innanför radien, men han kunde aldrig säga säkert. Lugnt vilade blicken på systern. "If you like to call it loing my heart it's your decision" han tog en väldigt kort paus "But, my heart is already lost" Det sista knappt viskades fram, knappt hörbart för ens han själv. Han visste inte hur hon skulle reagera på hans ord, men om hon bad honom om det så skulle han gå. Hur ont avsaknaden av hennes gestalt än skulle göra så skulle han gå, om det var hennes vilja. Om hon bad honom stanna skulle han göra det också, men en sak var säker, han kunde inte ta emot valpen.

||och så blev det väldigt derpigt och blaugh men ett svar är det iaf, efter all väntan||

*Lorelei's tur, petpet* c: