Cerulean nosade på resterna efter en död fågel. Det hade varit en vecka sedan han ätit, alldeles för lång tid. Fågeln hade han tvingat ner i magen trots att den protesterade, och det var bara en tidsfråga innan han fick veta om hans kropp skulle tolerera den eller inte. Allt fler tecken på att kroppen börjat ta skada av näringsbristen hade visat sig, och han visste att det inte fungerade länge. Löftet till sig själv skulle hållas, oavsett. Så en timma efteråt hade jakten varit avklarad och frukosten serverad.

Det var med en lätt fnysning den tvefärgade hanen höjde huvudet och klev över fågeldunet som låg utspritt vid hans tassar. Något lättare i sinnet fortsatte han framåt, och koncentrerade sig på den vackra skogen framför sig i ett försök att glömma det oändliga illamåendet. 
Och han skulle inte bli besviken, för en doft av varg letade sig in i hans doftorgan. Genast stannades stegen upp och nosen höjdes. Vädrade. Det var en hona, igen. Det var en väldig massa honor som fanns i Numoori. 

Med en lätt svepning av svansen fortsatte Cerulean återigen framåt.

[BAH, så illa]

Hon hade somnat alldeles intill en klunga med vackra blommor. Dem hade bara lyst svagt den natten för månen var halv och den hade dessutom varit dold av tunga moln. Som en liten boll hade hon legat vid roten av ett träd och tittat på de svagt lysande blommorna. Hon hade inte ens märkt näs sömnen tog överhand och synen förvandlats till dröm.
Det hade regnat under natten och hennes vita päls var fuktig när dem tvåfärgade ögonen öppnades. Det dröjde ett tag innan någonting annat hände. Så lyfte hon det nätta huvudet, gäspade och såg sig omkring i den nyvakna skogen. Ett litet leende drog i mungiporna när en svag bris smekte hennes vita fäll. Fjädrarna som hängde ner bakom örat dansade långsamt i den försiktiga vinden. I några sekunder låg hon med höjt huvud och slutna ögon innan hon reste sig upp och skakade vattnet ur sin päls.
Hon var inte riktigt hungrig än och såg sig om efter någonting intressant. Ingenting fångade dock hennes intresse och hon suckade och började röra sig framåt utan att bry sig om var hon gick. Ville hon hitta sin vän borde hon väll egentligen lämna den drömska skogen, men hon önskade faktiskt inte lämna skogen, även om hon insåg sig vara tvungen till det en vacker dag.

En vit hona passerade under hans plats, uppe på en gräsvall naturen skapat av sig själv. Den gyllene blicken följde henne. Det var en vit hona, men ögonfärgen kunde han inte avgöra. Alla dessa vita honor.. Kunde inte gudarna hitta på någon annan färg än så? Var vit ens en färg? Cerulean ruskade lätt på huvudet och såg ner mot henne igen. Hon var slank och lågställd i kroppen, och någonting skymtade intill hennes ena öra - det såg ut som fjädrar. Så intressant. 
"Hon borde känt min doft vid det här laget", anmärkte Cerulean, men hon gjorde ingen min att titta upp. Förmodligen hade hon inte väntat sig någon där, över huvud taget. Istället ändrade han ställning genom att väga över på andra benet och harklade sig lätt för att fånga hennes uppmärksamhet.

Hon hade inte reagerat över den nya doften av varg, helt enkelt filtrerat den som gammal vargsdoft och fortsatt med vad hon höll på med. Den lätta harklingen hade dock inte gått att filtrera som vindens viskande och hon höjde huvudet för att se sig omkring. Det var inte genast som hennes tvåfärgade ögon fann källan för harklingen. Hon började till och med tro att det återigen var någon som befann sig i osynlighetens dimmor innan hon såg upp.
Det vackra huvudet höjdes och hon såg till sist en guldig hane, uppflugen i ett träd(?). Ett leende log på hennes läppar när hon intresserat såg på den bevingade guldvargen.
"God morgon." sa hon och fortsatte le "Jag visste inte att det var någon annan här än jag."
Nyfiket närmade hon sig hans träd men stannade en bit därifrån för att slippa se rakt upp på hanen.
Hon insåg nu hur ouppmärksam hon varit. Doften borde hon inte avfärdat och sållat bort, men ändå hade hon gjort det. Det fick henne att förbanna sig själv. Hon kunde inte låta skogen vagga in henne i falsk trygghet, hur välvillig skogen än var var inte alltid vargarna som vandrade i den det.
Men driven av nyfikenhet kunde hon inte låta bli att förundras över att varghanen hade lyckats stanna kvar i trädet. Aldrig förr hade hon sett en klättrande varg. Och även om han hade flugit dit upp var det en bedrift att stanna kvar där.

[Han stod uppe på en vall xD Men allright, vi kan köra på ett träd xD]

Cerulean log svagt åt henne då hon verkade få syn på honom. Hennes smala huvud vändes genast upp mot honom efter att först ha flackat omkring i åtskilliga sekunder. Han tog ett nyfiket steg i hennes riktning och blickade ner mot henne, noterade genast att hon hade tvåfärgade ögon. Det var ingenting han förr sett på en varg, så intresset väcktes genast inom honom, för en gångs skull kände han sig faktiskt rätt okej till mods. Han visste inte varför. Kanske var det rosornas doft som piggade upp honom, som fördrev tankarna som alltid virvlade runt i huvudet.
Han flinade svagt åt vad hon sade. 
"Jag märkte det." Han lade sig ner på grenen, och sänkte huvudet ner över kanten för att ta sig en närmare titt på henne. Trots att hon var vit, så var hon inte ett dugg lik Blue. Hon var längre i kroppen med kortare ben, hade smalare ansikte och rundare ögon. "Vem är du?"

(Hehe, fattade inte ^^'')

Hon flinade tillbaka mot honom.
Han verkade ju nästan ha humor. När han lade sig ner på grenen vred hon lite på huvudet så att det inte längre var i rät vinkel med kroppen. Så avundsjuk hon var på honom för att han kunde ligga där uppe utan vad som såg ut att vara ett ända bekymmer i världen. Nå, kanske inte. Hon såg att han inte verkade så värst hullig av sig och undrade varför han inte åt mer. Nog måste han väl ha märkt att man faktiskt kunde skymta hans revben?
Åter log hon mot den gyllene främlingen.
"Mitt namn är Huyana." sa hon, fortsatte le "Och vad kan ditt namn tänkas vara, herr trädklättrare?" Det var mer för att se om han hade någon humor som hon använde ett så märkligt ord, eller snarare tilltalsnamn.
Hon önskade att han skulle komma ner till marknivå, det var så svårt att avgöra någonting om hur han såg ut när han retsamt låg ovanför henne.

Huyana, alltså. Det lät drömskt, annorlunda. Han kunde inte sätta ord på vad det var md henne, men hon verkade.. Annorlunda. Så intressant. Cerulean besvarade hennes retsamma leende, hans dock något svalar. Hans svans svepte fram och tillbaka genom luften där den hängde ner nedanför grenen, inte alltför olikt en katt. Hans kattblod kunde ibland lysa igenom mer än han faktiskt anade, även om det var sällsynt.
"Och vad kan ditt namn tänkas vara, herr trädklättrare?"
Ceruleans svala leende blev till ett flin. Herr trädklättrare.. Ja, ja. Snarare herr.. Trädflygare, eller någonting liknande. Klättra var han inte duktig på, de vassa klorna hade han inte efter kargblodet, utan de var lika trubbiga, pinnlika som en vanlig vargs. Nåja.. Flugit upp hade han inte gjort. Faktum var att hans vingar var oanvändbara för tillfället - men med hjälp av några kraftiga slag så starkt de slappa musklerna förmådde hade han lyckats kravla sig upp på den tjocka grenen.
"Cerulean, om jag får be." Hanen skrockade lågt, reste sig upp och tog ett mindre språng ned. Vingarna dämpade fallet på de tre metrarna och han landade mjukt, ruskade på huvudet och rörde sig samtidigt framåt mot den ljusa honan. Sedan höjde han blicken upp mot henne, och mötte den tvåfärgade blicken.

Hon såg nyfiket på hans svans som hängde ner från grenen. Tvåfärgad.
Hon kände sig båda glad och stolt över att ha fått hans leende att ändra karaktär. Undra om hon kunde lyckas med det igen?
Hon skulle just till att svara honom när han reste sig och hoppade ner från grenen. Förtjust beundrade hon vingarna och dess märkliga tecken. Hon betedde sig nästan som en valp insåg hon och såg nästan generat upp i hans ansikte.
Han var högre än henne. Inte mycket, men ändå högre. Dessutom var hans ben längre än hennes. Troligen skulle hon se än mindre ut bredvid honom än någon med kortare ben.
"Cerulean ska det bli." sa hon och log mot honom. Svansen svepte till bakom henne. Blicken undvek att öppet studera honom, men hon var nyfiken. Inte bara på hur han såg ut. Eller jo, mest.
"Vad gör ni här?" frågade hon, rätt bryskt för att vara Huyana.

På något sätt påverkade tikens öppna sätt honom. Hans svans började långsamt svepte över bakbenen, men gjorde ingen ansats att röra sig närmare än han redan var. Den gyllene blicken var forskande då han betraktade henne, och log snett åt hennes första uttalande. Sedan vred sig öronen en aning bakåt, i en ursäktande och aningen osäker min.
"Åh.." Han slickade sig om nosen. "Jag vet inte om det.." Han ruskade på huvudet och tog några steg bortåt. Det var extremt svårt att tala om hans förflutna, och plötsligt kändes inte mötet lika intressant längre. Jo, intressant, men den där fria känslan som lättat på knölen i bröstet hade försvunnit över ett ögonblick. För den delen begrep han inte ens varför hon var intresserad av varför han befann sig i Itrozo. Vad hyste hon för intresse, över någon som hon inte borde bli intresserad av? En varg som alla andra, bara lite.. Trasigare.
".. Är intressant", avslutade han med en mjuk suck. Blicken sökte sig iväg ut i skogen, följde en glänsande grön insekt med blicken när den satte sig på en trädstam. Där förblev den i några sekunder, innan den for upp i luften och pilade iväg mellan träden. Cerulean såg den försvinna bort, för att sedan långsamt snegla bort mot den främmande honan igen. Han kom med ens att likna hennes ena, bruna öga vid Lawenyas mjuka rådjursögon. Lawenya, ja.. Deras möte hade varit kort, men han hade ändå en märklig känsla ingrodd i själen efter det. Inte saknad, ingen känsla alls han var van vid. Bara någonting märkligt, och han kunde inte förstå vad det var. Det närmsta han kunde identifiera det som vart undran. En viss nyfikenhet.
"Vad gör du själv här? Vandrar du, som jag?"

Hon blev väldigt intresserad av hans sätt att undvika att svara på hennes fråga. Fast hon insåg att det nog skulle vara väldigt otrevligt om hon pressade honom på svaret, även om hon var enormt nyfiken.
Med ett undrande uttryck i ansiktet damp hon ner på rumpan och studerade honom ogenerat när han följde någonting med blicken. Hon han få en snabb glimt av hela hans guldiga, väldigt taniga såg hon nu, kropp innan blicken sökte sig till hans ögon. Huvudet tippades på sned och hon log när han verkade se henne i ögonen.
"Man kan ju inte ha levat hela livet utan att ha sett hela Numoori" sa hon för att besvara sin tillbakaslungade fråga. Så sneglade hon på honom och sa, med låtsas butterhet:
"Du kunde ha sagt att du vandrade." 
Hon flinade och svansen svepte i den mjuka gräsen bakom henne.
Varför hon var så nyfiken på honom visste hon inte. Det var inte så mycket vingarna, även om dem var otroligt intressanta. Det var nog mer hans sätt, även om det var utseendet som först hade lockat henne. Att säga att man först blir lockad av någons sätt är bara att ljuga för sig själv och andra. Man ser inte personligheten det första man gör, man ser ett utseende. Att man sedan fattar tycke för vargen i fråga har oftast till största del med sättet att göra.
Åter kastade hon ett öga på hans matta guldfäll.
"Jag gillar dina färger." sa hon på ett bestämt ogenerat vis och log mot honom, svansen viftandes bakom henne.

Han log svagt, en aning skyggt, åt hennes föga allvarliga uttalanden. Deras blickar möttes för en kort sekund, men han vek genast undan den, låtsades se ut i skogen istället. Han noterade i ögonvrån att tikens svans oavbrutet svepte fram och tillbaka i en aldrig sinande rytm. Hon verkade glad. Han kunde inte begripa varför. Det var svårt att föreställa sig glädje, det var så länge sedan han faktiskt varit glad, och han saknade det. Den senaste tiden hade det funnits en stor klump i bröstet, en tjock moln som höll solskenet borta. Han hade försökt att skingra det likt han skingrade tankarna, men det hade inte fungerat. Det behövdes någonting. Han hade ännu inte lyckats räkna ut vad.
Hennes plötsliga komplimang fick Cerulean att vrida bak öronen, en aning generad. Han skrattade nervöst till, men svepte vänskapligt på svansen. Blicken sökte sig långsamt upp i hennes smala ansikte. "Man tackar, fröken." Han log snett och slog sedan undan blicken. Han höjde vingarna från kroppen, utan att veckla ut dem, och tryckte dem sedan på plats igen. Hon verkade fascinerad av hans vingar, nog hade han inte undgått att hon betraktat dem. Han kastade en snabb blick på hennes tunna kropp och föreställde sig plötsligt henne i vingar. Genast drogs han tillbaka i tiden, den dagen då hans illusionskrafter hade tillåtit honom att klä Blue i vingar. Hon hade varit vacker i det. Det var synd att de inte varit riktiga. Han hade så gärna velat dela himlen med henne. Han saknade henne så obeskrivligt mycket.
"Det var värst vad de var intressant med vingar då", log han efter att ha sammanfattat tanken i huvudet. Han mindes plötsligt den där lilla regnbågsfläckade honan ute på Azhekaslätten. Hon hade också varit fascinerad.

Hon fnittrade. Det var det bästa sättet att beskriva det uppsluppna, något generade ljudet som lämnade henne. Svansen svepte något snabbare i några sekunder. Hon verkade inte skämmas. Inte över sina blickar eller över att ha blivit påkommen.
"Man kan inte undgå att vara intresserad." sa hon med en skämtsam lätt ton. Hon flinade och nickade.
Vingar var intressanta och hon kunde inte undgå att avundas de som blivit begåvade med sådana vackra tingest.
"Det är trots allt inte tillräckligt vanligt för att sluta vara intressant." sa hon i ett evigt leende.
Utan att lyfta rumpan särskilt mycket hoppade hon lite närmare honom. Hon såg på in i hans bruna ögon och försökte tyda dem. Hon var inte duktig på det, örter och deras läkekonst hade varit någonting hon fick lära sig mycket mer om än att läsa av andra vargar. Fast hon tyckte sig nästan se någonting.
Svansen saktade in något men fortsatte outtröttligt. Ögonen blev mjukare. Tidigare hade dem haft något busigt och nästan retsamt, men det verkade ha försvunnit och ersatts med någonting mjukare.
Fast det var svårt att formulera frågan hon ville ställa. Hur kunde hon säga det utan att låta hemsk? Utan att verka kall? Dem kände trots allt inte varandra.
Plötsligt log hon och det busiga var tillbaka i blicken.
"Vad är det som är så intressant i skogen?" frågade hon nyfiket och kastade en blick i sidled, dit Ceruleans blick hade flackat flertalet gånger.

"Man kan inte undgå att vara intresserad. Det är trots allt inte tillräckligt vanligt för att sluta vara intressant."
Cerulean ryckte lätt på skuldrorna, och de gyllene vingarna följde mjukt med i rörelsen med ett lätt frasande med fjädrarna. Hon hade väl rätt, även om han inte längre kunde hitta nöjen i flygningen vingarna gav honom. Det fanns inte längre, den där frihetskänslan han delgav sig av i en smärre beskrivning till albinon. Tiken som han saknade så starkt. 
Cerulean fortsatte undvika hennes blick genom att enträget stirra ut i skogen. Blicken blev en aning sorgsen då han försökte tvinga bort tankarna som hela tiden återvände till henne. Det gick inte att få dem att försvinna, för det hade varit så mycket mer än en simpel ungdomskärlek. Det var någonting annat. Någonting så mycket djupare än en vanlig relation - det var ett djupare samspel än så, ett behov lika starkt som behovet att ha en själ. Han slöt ögonen och drog ett djupt andetag.
Genast slog ha upp dem igen när Huyana började tala. Han såg plötsligt på henne, betraktade de tvåfärgade ögonen med sina gyllene. Det skar till inom honom av blygheten som plötsligt kom från ingenstans, men han tvingade sig att hålla blicken stadig i några sekunder innan den föll ner i marken. Rösten var dämpad då han svarade. 
"Ingenting, faktiskt. Förstår du?" Han stirrade ner mot sina vita framtassar, satte sig ner och lät öronen behålla sin position bakåtlutade över hjässan. Ingenting, ja, det var just vad det var. Att rensa hjärnan och låtsas att man inte finns till.

"Ingenting, faktiskt. Förstår du?"
Det var ett märkligt svar. Hon såg i riktningen som han hade sett i, innan han sänkt blicken förstås.
Med lätt rynkad panna reste hon sig upp, vandrade runt 180 grader och slog sig ner vid hans sida, lite närmare än hon suttit innan. Fortfarande med rynkad panna såg hon in i skogen, och förstod honom inte alls.
"Nej nu får du förklara." krävde hon och såg upp i hans ansikte "Jag förstår inte hur du inte kan se någonting. Det finns ju massor att se på!" hon tystnade ett ögonblick och följde ett blad som föll till marken.
"Tänk så mycket intressantare det hade varit om du sagt att du tittade på det där krypet." hon pekade med nosen i riktning mot en trädstam där man nätt och jämt kunde urskilja en röd fläck som tydde på ett kryp "Eller om du sagt att du såg på bladens färd till marken." Hon log strålande mot honom och vred sitt huvud mot honom.
"Istället får du förklara för mig hur du inte kan se någonting när det uppenbarligen finns massor att titta på!" sa hon i en lättsam ton som ändå talade om att hon ville att han skulle börja prata.

Cerulean suckade lätt, men följde henne skeptiskt med blicken då hon makade sig närmare. Han höjde osynligt ena ögonbrynet, men rörde sig inte då hon såg på honom, utan slog bara undan blicken. Han hörde henne tala, men svarade inte på en lång stund. Hennes närhet kändes som elektricitet, som om han skulle få en kraftit stöt i sidan ifall hon kom för nära. Han pressade plötsligt hastigt ner luften i lungorna, hävde sig upp på benen, tog ett mindre skutt framåt och slog med vingarna för att återigen ta sig upp på grenen han befunnit sig på innan. Han fick tag i kanten, kravlade sig upp upp. ruskade lätt på kroppen varpå han sjönk ihop i liggande ställning på den skrovliga barken. Efter några sekunder förmådde han sig att se på henne igen. 
"Du har inte varit med om mycket ont i ditt liv. Inte sant?" Han tippade huvudet en aning på sne, korsade frambenen över varandra och placerade huvudet ovanpå dem. "Det jag pratar om kan inte förklaras för andra än de som har känt det jag känt. De som dött lika många gånger som.." Han drog ett djupt andetag och slöt ögonen för några korta ögonblick. "Jag gjort. Förstår du nu?"

Hon ville att han skulle svara, krävde att han skulle svara. Deras samtal hade gjort henne glad, hon hade känt.. någonting. Men han hade lämnat henne kvar på marken. Leendet hade slocknat och hon såg på honom med ett tomt ansikte, ingenting som talade om någonting för någon.
Hon slogs av hur lik en katt han var när han korsade frambenen på den där sättet och lade huvudet på det. Blicken var fäst på hans slutna ögonlock. När han väl öppnade ögonen igen hade hennes ansikte klätts i ett bistert uttryck.
"Jag har varit med om mer ondska än någon borde." hon ville lägga till: vid min ålder, men fan att det skulle få det att låta som om hon klagade. Hon valde helt enkelt att inte tänka på det.
"Jag har antagligen dött minst lika många gånger som du har, men till skillnad från dig verkar jag fortfarande kunna se skönheten i allt." sa hon med bister stämma och såg på honom. Det fanns något sorgset i hennes ögon. En glimt av alla liven som hade släckts när hon lämnat sitt hem. Ett plötsligt hugg inom henne fick den vita varginnan att sakna vännen något oändligt. Med spända käkar såg hon upp på den gyllene varghanen som hon för bara en kort stund sedan hade haft ett trevligt samtal.
"Det gör att jag kan uppskatta livets små saker." viskade hon, för hon hade just insett att rösten blivit tjock av tårar hon vägrade gråta och sänkte den tvefärgade blicken till marken.

"Det är mycket du inte vet om mig, Huyana". Han log svagt mot henne, men var inte beredd att berätta. det gjorde för ont, för att han skulle kunna berätta allt för en smärre främling. Nog för att hon inte var som de flesta han mött, men det var ändå skrämmande att låta något komma så nära inpå smärtan som fortfarande pulserade i hans bröst. Han mötte hennes blick, såg in i hennes tvåfärgade ögon. Ett kart blått, ett nötbrunt. Som två personligheter i en. Som en symbol för det plötsliga känslobytet hon gjort. Från svallande glad, till stel och vass. Han ville se henne le. Det var en konstig känsla, som han snabbt skakade av sig. Han hade velat se Blue le. Familjen le. Det hade inte slutat bra. Alla han ville se glada hade svävat bort med vinden. Det var bäst att inte bry sig. Att låta det vara.
"Träffas vi en annan gång, kanske du får veta." Cerulean vred öronen långsamt ner mot henne. Betraktade hennes taniga gestalt där hon satt och blickade upp mot honom. "Nu.. Vet jag tyvärr inte om jag har styrkan att genomgå det en gång till. Det jag har sagt har återupprepat sig. Jag har lärt mig att man inte ska bita det som kan bita tillbaka." Han svepte lätt på svansen, rastlös, medan han såg på Huyana.

"Ibland kan det vara värt risken att bita." mumlade hon, kanske för tyst för att han skulle höra. Hon höjde blicken och log ett litet, litet leende "Man får lära sig att leva med sorgen och alla dess obehag. Först då tror jag att man kan leva igen."
Det var sant det hon sa, eller det trodde hon i alla fall. Hon trodde att vem det än var som fanns ovanför dem gav dem utmaningar och krossade dem för att se vilka som kunde resa sig belönade dem sedan. Det var därför som man fick utmaningar.
Han hade belönat Huyana med ett sätt att se förbi sin sorg, den som hade krossat henne fullständigt när Ata'halne försvunnit. Det var hennes förmåga, och hon önskade att Cerulean kunde förstå att det gick. Han verkade ha svårt att förstå hur vacker världen fortfarande var.
Hon hade tänkt på hans ord och ett svagt leende drog i hennes läppar när hon såg på skogen med dess vackra rosor.
"Världen dör ju inte för det." sa hon, tillräckligt högt för att han skulle höra det.
Blicken fästes på marken framför hennes tassar och hon såg på medan en blomma formades. Inte en riktig blomma eller ens gräs, gräset rullade undan och blottade en vacker liten blomma av pressad jord.
"Den fortsätter att vara lika vacker som innan." sa hon och fortsatte se på blomman som hon konstruerat.

"Du har rätt, det har dem alla", mumlade han. Cerulean visste inte om hon skulle höra, men han brydde sig inte. Förhoppningsvis förstod hon ändå. Han visste inte vad som hänt i hennes liv, just nu var det samhörigheten, att inte vara ensam i mörkret, som räknades honom. Det var mycket han saknade i livet, och allt var ting han inte kunde få. Det var henne. Det var henne, och ingen annan, men han visste att det aldrig skulle gå. Honvar med Jayce nu. Hon var lycklig. Åtminstone trodde och hoppades han det. Hon skulle vara glad. Det spelade sedan ingen roll hur han själv mådde. Hon var det som räknades. Hon var det som var viktigt. Han älskade henne så mycket.
Cerulean hade höjt blicken, men sänkte den ner mot Huyana igen. Någonting hade uppenbarat sig vid hennes framtassar, som hon såg på utan att titta bort. Hans blik smalnade av en aning. Det var en blomma. Ytterligare en stund förflöt då det sedan klickade till i huvudet och han begrep att det förmodligen var hon som gjort den. 
"Var det där du?" frågan var nyfiken, och han sträckte på halsen ner mot marken för att kunna se den bättre.

När det varit tyst lite för länge ryckte hon nästan till när han pratade. Hon såg upp på honom och log, utan all den där förfärliga sorgen.
"Ja." sa hon, väldigt stolt över den lilla blomman. Hon hade lyckats få dit riktiga detaljer så som ådrorna i kronbladen och att dem inte var helt jämna. Det syntes att hon ofta gjorde dem små blommorna. Från början hade dem varit rätt otydliga former, men efter mycket övning kunde hon nu få dem mycket detaljerade.
Åter sänktes blicken och gräset rullade åter undan, nu en bit framför den tidigare blomman. En något större blomma tog form. Det såg ut som om någon tryckte ihop den och formade bladen med största precision. När formen var klar såg det ut som om någon ritade med en pinne i den lilla blomman: tunna ådror drogs upp i den packade jorden.
Svansen svepte långsamt över marken bakom henne. Det lugnade henne att få öva på sina krafter, det fick henne att tänka på annat och vara på ett lyckligare ställe tills blomman var klar.
Hon höjde blicken och sökte Ceruleans blick med ett litet leende. Dem hade haft det så trevligt innan allt det sorgliga kom upp.

Så det var alltså hon? Med ny skärpa i blicken sträckte han sig ytterligare en aning nedåt, innan han helt enkelt hoppade ner. Sen tassade han tyst fram till henne och studerade blomman, innan blicken gled över till en ny, större. Han hann precis se att en osynlig kraft drog en linje, liknande en av de ådror blommorna brukade ha, i mitten av ett blad. Han sänkte oerhört sakta nosen ner mot den. Nosen rynkades och slätades ut ett par gånger då han nosade på den innan han rätade på nacken igen.
"Så intressant", log han. "Jag.. Kan göra såhär."
Cerulean hade slagit sig ner framför henne, och slog plötsligt it vänstra vingen vid sidan av sig. En synlig, smal och meterhög tornado uppenbarade sig och svepte iväg åt det hålllet han skickade den. Med enkla gester med spetsen av vingen kallade han den närmare, fick den att räta upp sig och bli högre, samla upp en hög smuts från marken och långsamt forma luften tills den höll dammet i formen av en fjäder. Med en mjuk pust släppte han på kraften, och smutsen föll till marken.

Hon blev stolt när han sa att det var intressant. Tyvärr så blev han ännu mer intressant när han frammanade en tornado. Hon hade aldrig sett en innan men hade hört talas om dem. Bara det att den här inte verkade normal. Med växande ögon såg hon hur vindvirveln formade en.. fjäder. Ett leende bredde ut sig i hennes ansikte och hon vände huvudet mot honom.
"Det var.. vackert." sa hon och log stillsamt. Blicken var fortfarande fast på stället där virveln hade stannat och försvunnit. Det var nästa så att hon önskade att den stannat kvar så att hon kunnat se den längre. Trots att det hade varit smuts som bildat fjädern hade den inte varit mindre vacker. Somliga skulle kanske inte hålla med henne, ansåg att smuts inte kunde vara vackert och att det egentligen var luften som varit vacker. Men man kunde inte se luft, så det hade varit smutsen som var vacker.
Blicken sökte sig åter tillbaka till den guldiga hanen, men hon sa ingenting, log bara svagt med tankarna på vackra saker.

"Det var .. vackert."
Cerulean log svagt åt Huyana och mötte hennes blick, utan att svara annat än med sitt vänliga leende. Han kunde inte undgå att lägga märke till hur vackra ögon hon hade. Ett blått, ett brunt. De olikfärgade linjerna som korsade hennes ansikte och de två fjädrarna som var fästa bakom vänstra örat, någonting han faktiskt inte lagt märkte till förrän nu. Nyfiket sträckte han sig fram och puffade till de båda, mjuka fjädrarna, men var mycket noga med att inte röra vid henne. Vinden fick de att röra sig vagt vid den silkesmjuka pälsen under örat. 
"Vad är de här till för?"
Blicken var undrande då han såg på Huyana. Det var första gången han faktiskt sett någon annan varg än en fakarg eller bevingad varg bära fjädrar. Han kunde inte lista ut vad hon hade dem till.

[Nu blev det kort xD]

Hans plötsliga närmande fick henne att sitta väldigt stilla. Varför kunde hon inte förklara, men det kändes inte rätt att tvinga på honom en närhet hon märkte att han inte sökte. Så noga som han var med att inte röra hennes päls förstod hon att han undvek den, man hade inte sådan tur annars.
Frågan fick henne att fundera ett tag. Hon kastade lite med huvudet för att få en glimt av de vitbruna fjädrarna som sällan befann sig inom hennes synhåll.
"För tur och lycka." svarade hon till sist och fäste blicken i hans gyllene ögon "Mor flätade dit dem när jag var liten, men jag hade nästan glömt bort varför." Sanningen att säga skämdes hon nästan för att ha glömt bort varför hon bar fjädrarna. Samma sak med pärlorna som satt trädda på en tjock test av hår, fästad på samma ställe som fjädrarna.
"Dem slits aldrig och går aldrig sönder för att turen och lyckan endast håller i sig så länge fjädrarna är hela." fortsatte hon förklara och såg ner på sina egentillverkade blommor.
"Och för att jag alltid ska komma ihåg vem jag är." hon log och såg upp på Cerulean.

En drömsk tanke, det var det. Minsann. Cerulean slog långsamt ner den gyllene blicken i marken, och betraktade liksom henne blommorna hon skapat för en stund sen. De höll fortfarande den välarbetade formen i en perfekt avbild över de riktiga, vackra blomstren. Ett lätt leende spelade i högra mungipan, innan han tog till orda.
"En fin tanke", log hanen tillslut och mötte sedan hennes tvåfärgade blick. "Tur och lycka.." Rösten blev till ett mummel då han fortsatte, för att sedan tystna. Tur och lycka, så underbara ting. Saker som ville frammana en lycklig framtid, en säker tid. allt annat än han lyckats med i sitt liv, och ändå hade han inte levt särskilt länge. Det skulle bli ett långt liv att leva, fullt vetande vad som saknades honom. Det var en hemsk tanke han fortfarande vägrade försonas med. Det var att kämpa emot det som var så tydligt, och lika lite som han ville acceptera var det nödvändigt.
"Och för att jag ska komma ihåg vem jag är."
Cerulean höjde återigen blicken. Såg på henne, betraktade hennes smala ansikte som matchade den finlemmade kroppen. Hennes ögon vilade stadigt på honom. Han vred öronen bakåt i en något osäker min. Inte osäker, frågande. Undrande. Ja, vem var hon. Vem var han?
"Vem är du, Huyana?"