Hon log mot honom.
"Jag är född Kuwanlelenta," det okända språket formades perfekt på hennes tunga "jag har gjort mig själv till Huyana och är dotter till jorden. Berövad ett hem som gått förlorad och vilsen i ett hav." rösten var väldigt melodisk och det märkliga språket hon växt upp med verkade nästan forma alla andra ord så att alla fick samma vackra rundning.
Hon log lite i mungiporna. Det var vem hon var, än så länge. Man kunde inte säga vem man var fören man låg för döden och livet hade passerat. Man fortsatte utveckla vem man var ända tills man inte längre fanns kvar. Vem visste, när hon själv låg för döden skulle hon kanske säga att hon var Huyana, dotter till jorden och berövad ett hem som hon funnit igen. Livet var ombytligt och aldrig som man trodde.
De olikfärgade ögonen fann hans gyllene och hon log igen.
"Och vem är du, Cerulean?" frågade hon, fortfarande med det där främmande uttrycket i rösten som gjorde orden runda och lika vackra som sång.

Kuwan.. Vadå? Cerulean vred oförstående på huvudet. Det var inget ord han kände igen, varken på Nordspråket han var så van vid eller på det Nimorianska som han däremot inte var så skicklig inom. Han släppte hennes blick för några sekunder innan den fann hennes igen. Cerulean nickade bara svagt, fortfarande utan att ha blivit mycket klokare. han pressade fram ett sorgset leende, som dock dog ut snabbare än han ville. 
Hennes fråga fick hans öron att vridas bak mot nacken, nästan lite ut mot sidorna. Ja. Vem var han. Ögonen slogs ner i marken och förblev där, medan han reste sig och backade undan något steg. Sedan vände han om och vandrade långsamt iväg ett par meter. Ja, vem var han. Huyana verkade veta precis vem hon var, vem hon är och vem hon borde vara. Hon verkade ha klara riktlinjer i livet, någonting att leva upp till, någonting att följa. En fast punkt...
"Jag.." Han drog ett djupt andetag, fyllde lungorna med luft. Stärkte sig. "Jag är ingen alls. Jag vet att det låter konstigt. Alla är någon, men jag är det faktiskt inte. Jag har ingen titel, ingen rang att sköta. Inget öde att följa och inget mål att nå. Du.. Du kommer förstå om jag berättar. Det finns så mycket mer. Så mycket mer, att du skulle bli chockad om du fick höra hela historien. Så.. Så mycket mer." Han suckade.

Hon log svagt. Hans leende hade varit sorgset och hon önskade att det slutade vara det. Han behövde inte vara sorgsen hela tiden. Det fanns saker att distrahera det.
När han reste sig upp följde hon bara honom med blicken, orolig över att han skulle gå sin väg. Hon ställde sig upp när han vände henne ryggen. Men istället för att följa efter honom stod hon bara och såg på den sorgsna gestalten.
Hans röst var så.. tung. Den var tung av sorg och tung av bördor.
Hon lät honom tala klart innan hon tyst gick fram till hans sida. Nu skulle hon nog inte kunna distrahera honom med jordblommor.
"Så berätta då." sa hon lugnt "Jag vill hellre förstå än simma i okunskap."
Hon ville så gärna berätta för honom att alla var någonting, även om han själv inte kunde se eller förstå det. Kanske var han inte mycket. Kanske var han bara en trasig själ som vandrade i sökandet på någon som kunde laga honom. Antagligen var han mer än så, men hon hade inte rätt att säga det till honom.

Huyanas mjuka tassar var ljudlösa över gräset, och det var inte förrän hon kommit upp intill honom som han noterade hennes närvaro. Han ryckte till en aning, överraskad över henne plötsliga närmande, och vände blicken mot hennes taniga gestalt. Ljuset mellan trädkronorna fick hennes ljusa päls att blänka, och det glänste om de två fjädrarna hon hade bakom ena örat. Hon var en vacker hona, men Cerulean märkte det knappt. Han var alldeles för upptagen med att försöka få ordning på sitt inre, vlket ofta tedde sig som en omöjlighet. 
Han suckade lågt och släppte hennes blick. Slöt ögonen och tvingade sig själv att räta på sig en aning. Sträckte på nacken och vred fram öronen. Var stark. Det var så det var. Var stark.
"Jag blev ensam. I många, många år. Jag var ensam och svag, rädd. Men jag tog mod till mig, tvingade mig själv att våga. Men jag fick ett slag på nosen, ett så starkt slag att det krossade det jag en gång försökte vara. Jag tappade mig själv, det enda lilla jag trodde att jag var fanns inte mer. Jag försökte repa mig, försökte vara stark. Men bakslaget kom åter och jag är trasigare än någonsin. Min själv hänger i spillror, söndertrasad... Det är sår jag inte kan läka, sår som inte kan lagas. Det.. Jag har försökt, så mycket. Kämpat så hårt. Men det går inte. Jag.. Jag kan inte..." Rösten sviktade och han tystnade. Tårarna glittrade mellan de slutna ögonlocken och hotade att svämma över. Han knep ihop ögonen än mer i en plågad min. Var stark. Var stark.

Hon såg på hans ansikte när orden rann ur honom. När han tystnat såg hon på hans plågade ansikte och kände ett medlidande för honom. Hjärtesorg. Visst var det svårt att hämta sig från.
Fast hon hade haft rätt. Han var en trasig själ som förmodligen, utan att han visste det, letade efter ett plåster stort nog för att laga honom.
Hon ville röra honom, ville lägga nosen mot hans gyllene päls och andas lite hopp i honom. Men hon lät bli. Om han varit så noga med att inte röra henne skulle hon låta bli att tvinga det på honom.
Hennes blick gled från Cerulean och landade på skogen.
"Världen är inte rättvis." sa hon och blicken återvände till den gyllene "Men det betyder inte att du inte är någon. För mig låter det som att du är Cerulean, son till jorden och fånge i din egen trasiga själ." hon log svagt mot honom.
Av någon anledning trodde hon att det fanns ett sätt att laga honom, att hon kunde. Klart att han gick att laga, men att hon kunde laga honom? Det var absurt. Ändå önskade hon det hopplöst mycket.
Det fanns en viss rädsla i henne, att hon skulle ha sagt för mycket och att han skulle gå sin väg för att hon varit för påträngande. Fast hon kunde inte sluta. Viljan att laga honom var starkare än rädslan för att han skulle gå sin väg, hon skulle säkert kunna hitta honom igen.

Nej, världen var verkligen inte rättvis. Det hade de väl aldrig varit, heller. Cerulean ruskade lätt på huvudet, slog upp ögonlocken och höjde blicken upp mot trädkronorna. Solen sken ner genom det täta lövverket i trådar av gyllene guld, spelade i luften vartefter vinden fick träden att röra på sig. Det var vackert, kunde han inte förneka. Itrozo var en vackert plats. Ändå, kände han ett starkt behov av att behöva röra sig vidare. Det var en märklig, inombords stress, att han var allt för nära henne. Inte Huyana, men allt för nära Blue. Han ville inte befinna sig i hennes närhet, för han visste att det bara skulle leda till ännu mer hjärtesorg. Det var så oändligt svårt, men Cerulean visste att det enda som fanns att göra var att släppa henne. Att glömma.
Cerulean vände långsamt blicken mot henne när Huyana började tala igen. Han betraktade henne under tystnad, lät den gyllene blicken granska henne enär hon talade. Öronen vändes långsamt framåt då han registrerade det hon sade. Sedan, väldigt långsamt, sträckte han sig fram mot henne. Nosen snuddade lätt vid hennes päls, som hastigast, innan han rätade på sig och backade undan ett steg. Han kom genast att likna hennes doft med.. Bergen. Bergskylan. Det var någonting han blev mer och mer bekant med, att jämföra vargars olika dofter med någonting redan existerande. Blue hade varit moln. Huyana var bergskylan.
Ett svagt leende skymtade i högra mungipan.

Den här gången hade hon inte blivit stel eller ens stilla när han närmade sig henne. Hon log mot just ingenting när han som hastigast rörde vid hennes päls. Äntligen hade den rört vid varandra. Det var som om hon blivit mätt utan att veta att hon var hungrig, fått humöret stillat utan att ha varit medveten om att det blåst upp. Plötsligt kändes det lättare att låta Cerulean få nu. Hans doft dröjde sig kvar i hennes nos och luktade gyllene och sorg. Tänk att man kunde ha så mycket sorg i en så mager kropp som hans att till och med doften hade spår av sorg i sig.
Hennes tvåfärgade blick mötte hans när han backade ett steg. Hon log svagt, nöjd men ändå ledsen över att säga det som hon tänkte säga.
"Du vill röra på dig." konstaterade hon och log lite bredare, lite varmare "Jag ska inte hålla dig kvar mer om du vill det. Det var väldigt trevligt att träffa dig och jag hoppas att vi ses snart igen."
Hon hade själv inget behov av att röra sig just för tillfället och tänkte nog dröja sig kvar på deras mötesplats ett tag. Tänka. Det var vad hon ville göra.

Cerulean såg på henne, undrande, men nickade sedan. Ja, han borde gå. Han borde verkligen gå.. Men ville han det? Tankarna slogs mot varandra i huvudet, ett visst intresse hade väckts. Som intresset för Lawenya. Något speciellt över en viss individ som tilltalade honom, någonting den gyllene hanen inte kunde bestämma sig för vad det var. Han andades ut i en lätt pust, sänkte huvudet i en lätt bugning, och vände sedan om för att börja vandra ifrån platsen. Ett tiotal meter bort stannade han till, sneglade bakåt, men fortsatte sedan framåt igen.

"Så konstigt." Tanken svävade som hastigast genom huvudet, innan den dog ut tillsammans med de märkliga känslorna som pulserat i bröstet. Han hade glömt dem i samma ögonblick han lämnat platsen bakom sig, drunknade i den gamla sorgen som fortsatte äta honom inifrån.

[Ska vi avsluta här, eller vill du skriva ett till inlägg?]

Hon besvarade tyst bugningen och följde honom med blicken när han stannade till. Hopp fladdrade till i bröstet och dog sedan när han fortsatte.
När den gyllene hanen inte längre syntes flyttade hon blicken, såg på träden runt omkring sig och log svagt. Ett underligt möte.
Hon reste sig upp och gick fram till trädet som Cerulean suttit i, satte sig vid foten av trädet och fick en ofokuserad blick. Hon skulle tänka. Bara en stund, sedan skulle hon fortsätta vandra.

Kanske skulle dem ses igen? Hon hoppades det.

[AVSLUTAT]