Rosornas skog - det var det hon döpt det till i tanken. Den berusande blomdoften hade känts från Ötamon, och den högresta varginnan hade genast fått ett intresse för lukten. Snart hade hon sett hur vegetationen börjat växla, innan den höga trädstammarna ersatts av föråldrade, knotiga träd med snåriga rosenbuskar slingades. Det var inte första gången hon sett dessa blommor, där fanns liknande i hennes hemland - där kallades de rosor, så hon antog att de hade samma namn här. Åtminstone skulle de ha de, tills att någon annan nämnde de vid något annat.

Den naturliga smidigheten gjorde det lätt för henne att undvika rosenbuskarna. Alassëa visste att hade törnar, och undvek den onödiga smärtan. Dessutom fanns där ingen anledning att vara oförsiktig; hon hade äntrat ny, främmande mark och hade ingen aning vad detta landskap kunde dölja för hemligheter. Det var skräckinjagande och fascinerande på samma gång.

För ovanlighetens skull lät hon hennes sinne ströva fritt, och lokalisera alla olika individer i området. En mindre grupp hjortdjur stod placerade norrut, några grisar bara några 100 meter ifrån henne. Det kunde bli utmattande att känna alla sinnen, men när hon var på en okänd plats kändes det tryggast. Näst intill ljudlöst stegade den högbenta, ljusfällade varginnan fram med precision. Tiken följde en upptrampad stig, som förmodligen var en vandringsled för bytesdjuren i detta område; med tanke på de uppslitna rötterna som kantade gången.

Den vackra skogen fylldes av dofterna från rosorna som klättrade överallt.
Indianvarginnan såg sökande mellan träden. Det hon verkligen ville var att finna sin vän som hon tappat bort för så länge sedan. Varför detta var så viktigt visste hon inte, men hoppet om att finna vännen gömd i en rosenbuske verkade inte lämna den vita tiken.
Öronen vred sig om varandra när hon lyssnade på skogen. Skogen verkade vilja vagga henne till trygghet, men det kändes falskt och hon såg till att hålla sig från rosorna. Hon hade trasslat in sig i sådana en gång innan, inte i denna skogen dock, och var noga med att inte komma allt för nära de vassa spetsarna.

Tankarna hade vandrat iväg och hon insåg inte vad hon trampat in i fören grisarna rusade därifrån. De rusade skrikande ifrån henne och den vita varginnan stannade förskräckt. Hjärtat hade börjat slå obehagligt fort och hon stod blickstilla i flera sekunder innan det plötsliga avbrottet kunde sopas åt sidan och tankarna samlas.
Hon släppte ut det inhållna andetaget och satte ner frambenet i marken. Med en lätt duns satte hon sig ner och såg efter grisarna. Hon borde jaga.

Friden som legat i skogen avbröts tvärt, då hon kunde höra grisarnas upprörda sinnen. De rusande emot henne, och instinktivt rörde hon sig bort ur deras väg - bara för att några sekunder senare passeras av dem. När deras grymtande skrin försvunnit bort i dunklet, skannade hon lätt av området i hopp om att finna vad som skrämt dem. Ett nytt vargasinne gick att lokalisera. Genast blev hon nyfiken, och vände om och gick emot hållet grisarna kommit ifrån.

Efter bara någon minut kunde hon skymta en vitpälsad varg längre fram. Alassëa närmade sig denne med långdragna steg, men stannade på behörigt avstånd. Svansen knyckte lätt till i en vänskaplig gest, medans ögonen utstrålade värme - resten av hennes ansikte var lugnt och känslolöst.
"Väl mött." sade hon, och nickade lätt emot denne i en hälsande rörelse.

Någonting rörde sig i ögonvrån och den vita varginnan såg upp mot den nyanlända vargen. Det var en vit, vacker varginna med stenansikte som kom emot henne. Trots stenansiktet såg hon inte hotfull eller ens elak ut. Huyana insåg att det berodde på dem vänliga ögonen.
'Undrar hur det kommer sig' frågade hon sig själv. Aldrig förr hade hon mött en varg som såg vänlig ut utan ett ansiktsuttryck. Men ögonen var trots allt själens fönster så hon antog att det till och med kunde vara vanligt.
Hon böjde på nacken i en bugande gest, fortfarande utan att resa sig.
"Var hälsad!" svarade hon främlingen.
"Vem är denna jag möter?" frågade hon försynt och gav främlingen ett leende.

Alassëa blev glatt överraskad av främlingens gästvänlighet. Det ryckte lätt i hennes mörka läppar, men bara någon halvsekund innan anletet återgick till sin känslolösa form.
"Mitt namn är Alassëa Marión. Jag är blott en främling för detta land." svarade hon med sin djupa röst. Den utstrålade också vänlighet, samma värme som kunde skymtas i hennes nötbruna ögon.

Alassëa lade märke till de udda markeringarna över främlingens ögon, och fjädrar som var fäst vid dess vänstra öra. Men återigen drogs uppmärksamheten emot ögonen - de var heterokromatiska. Alassëa själv hade hört talas om denna mutation, men aldrig sett den - tämligen intressant.
"Och vad kan ert namn vara?" svarade hon lika vänligt som innan. Försiktigt tog hon några steg närmare främlingen, då hon fick intrycket av att denne inte skulle ha något emot det. Där fanns något av en direkt kontakt som hon gillade - auran var oklar kring främlingen, men vänlig - genast blev hon mer intresserad.

Hon upprepade den bugande gesten när främlingen presenterat sig. Det var ett krångligt namn hon bar. Kanske kom hon inte härifrån? Det lät inte som att hon kom från det land där Huyana växt upp, det var sällan någon där haft dubbelnamn som var så komplicerade.
"Mitt namn är Huyana." svarade hon medan främlingen flyttade sig närmare. Hon uppskattade att främlingen kom närmare, det var bekvämare att prata på närmare avstånd än att sitta och hojta över en hel glänta.
Leendet låg fortfarande kvar på Huyanas svarta läppar när hon tippade huvudet på sned, studerande främlingen. Alassëa Marión var större än henne, en bra bit faktiskt. Det gjorde inte att Huyana kände sig hotad, det fanns någonting vänligt och lugnt med främlingen. Någonting och gärna lärde känna.
Svansen dunkade åter i marken och hon öppnade munnen för att tala.
"Har ni länge varit en främling för detta land?" frågade hon med ett leende och rätade på nacken igen.

Till Huyanas röst satte hon sig ner, men med blicken fortfarande fokuserande på henne. Ett mjukt skratt lämnade henne, innan hon drog ett andetag för att svara.
"Det kan jag inte påstå. Jag anlände för bara någon fullmåne sedan. Över ängen med oändligt med snö." Återigen bubblade ett försiktigt skratt fram. Svansen knyckte vänskapligt bakom henne.

"Ni själv? Är ni från Numoori?" frågade hon, med lättsam och nyfiken röst. Ögonen såg alerta och intresserade ut, trots att anletet inte tycktes rört en muskel.

Hon föll in i Alassëa Marións mjuka skratt och fortsatte le när främlingen tystnat.
Hon undvek smidigt tankarna på sitt fallna hemland när hon skakade på huvudet. Leendet låg kvar på läpparna när hon öppnade munnen för att svara.
"Nej, mitt hjärta kommer från ett annat land, men jag har vandrat här länge." svansen dunkade mjukt mot marken och ögonen log.

Det var märkligt hur egendomligt hennes eget tal blev när hon umgicks med denna varginna. Kanske var det inflytandet, men Huyana fann det mycket intressant när hon lade märke till sitt eget sätt.

Alassëa nickade djupt som svar. Det var inte första gången hon mötte en från utom Numooris gränser - det var fascinerande. Det fick henne att intresseras av allt hon inte sett ännu, allt som fanns bortom denna rosskog, allt hon aldrig ens drömt om. 
"Jag förstår." svarade hon, med en röst som skulle passa med ett leende - men det leendet fanns inte att finna på hennes läppar, utan snarare i hennes ögon.

"Är ni fortfarande bara på genomresa, eller har ni slagit er till ro här?" frågade hon, och svepte vänskapligt på svansen.

Det var en märklig varginna hon stött på. Rösten och ögonen tydde på ett leende, men ansiktet var fortfarande av sten. Huyana log ändock mot henne och slog med svansen.
"Är ni fortfarande bara på genomresa, eller har ni slagit er till ro här?"
Huyana slängde håglöst med svansen och log lite sorgset mot Alassëa Marión.
"Jag letar." sa hon och log åter det sorgsna leendet "Om du träffar en Ata'halne kan du väl hälsa att jag letar efter henne?" Hon tippade huvudet på sned och leendet blev mindre sorgset. Hon ville inte tänka på sorgsna tankar.
"Är ni på genomresa Alassëa Marión, eller har ni redan funnit er till ro?" frågade hon och log ett snett leende.

[Ignorera det, jag kan inte få bort det ^^'']
| 
|
V

Eldarinnan nickade kort till svars; Ata'halne, det namnet skulle hon försöka minnas. När frågan vändes tillbaka till henne så vinklade hon fram de triangelformade, spetsiga öronen.
     "Jag vet ännu inte." Meningen avslutades med ett lättsamt, mjukt skratt. "Allt jag vet är att jag inte kommer kunna återvända hem, på en lång, lång tid - om någonsin." Trots att man kunde förvänta sig en sorgsen min eller tonart, så var det fortfarande lättsam och mjuk, och i anletet fanns inga uttryck att finna. Alassëa tänkte inte gräma sig i det förlorade, om än hon saknade det. Och hon sökte ingens medlidsamhet genom att använda sig av ledsna miner. Hon ansåg att genom att prata om det öppet och med lätthet så skulle andra förstå att hon lämnat det bakom sig - för det hade hon, åtminstone så gott hon kunde för stunden. Dock fanns det stingande frågor som hon ville stilla med svar.

Ett något generat uttryck infann sig i Huyanas ansikte. Hon hade inte menat att dra upp någonting som inte borde dras upp, men Alassëa Marión verkade inte ledsen över sitt förlorade hem.
”Jag ber om ursäkt.” sa hon och svepte lite med svansen. Vad hon bad om ursäkt för visste hon inte riktigt, men om hon hade sagt någonting dumt bad hon om ursäkt för det.
Hon kunde inte heller återvända hem. Det hade inte riktigt slagit henne, men försökte hon återvända skulle hon antagligen bli mördad likt hela hennes klan. En kort glimt av lågorna som ätit upp dem fick en rysning att gå längs den vita varginnan.
Blicken fokuserades på främlingen och hennes uttryckslösa anlete. Ett leende smög sig upp i Huyanas ansikte när hon såg på den vänliga främlingen.
”Ibland är det skönt att inte veta, att inte ha några planer alls utan att bara låta allt ha sin gång.” sa hon i ett försök att återuppta konversationen.

"Jag ber om ursäkt."
      Alassëa nickade bara kort, och såg med en leende blick på tiken. Där fanns inget att be om ursäkt för, men det behövdes inte sägas. När Huyana istället fortsatte tala, så höll ögonen sig intresserat på henne. Ett lätt, mjukt skrockande lämnade eldarinnan.
     "Det är sannerligen av mitt största intresse." började hon varsamt. "Det är mig en främmande känsla, att inte ha någon speciell plats i livet. Men jag ska inte påstå att jag inte gillar den." Återigen skrockade hon lätt, och ögonen smalnade lite som om resten av anletet skulle lett - även om det inte gjorde det.

Huyana föll in i skrockandet hon också och fortsatte le när eldarinnan fortsatte tala.
"Ja ibland är det svårt att vänja sig vid nya känslor, även om dem är bra." sa hon och nickade lätt med huvudet som för att poängtera det hon sade.
Hon flyttade kort sin tvådelade blick till de röda rosorna. Dem ingav ett märkligt lugn när dem spred sin söta doft. Hon drog ett djup andetag och såg tillbaka på varginnan. Det var en så trevlig varginna att hon inte ville avsluta detta möte.
Öronen vinklades och Huyana såg lätt generad ut när hon hon såg på Alassëa Marión.
"Får jag fråga vad ni är för något?" hon tyckte inte om frågan i sig, men varginnans spetsiga ögon och slanka anlete fick henne att undra "Ras menar jag."

Ett mjukt, varmt skratt lämnade henne i takt med Huyanas fråga. Tiken var inte den första som lade märke till hennes utseendet. Trots att Eldarinnan fått intrycket om att Numoori var ett sådant varierat land, verkade hon stå ut ur mängden. Det var roande.
     "Är det så uppenbart?" frågade hon med en road röst, om än anletet var stilla som alltid. "Jag är en Eldar. Som jag förstår är det något helt främmande för Numoori." förklarade hon och nickade lite lätt med slutna ögon. "Det överraskar mig inte, då jag aldrig hört om någon Eldar som inte härstammat från mitt hemland - Isilóth." fortsatte hon förklara, och lade de nötbruna ögonen på Huyana igen.

Hon fnittrade mjukt och skakade på huvudet.
"Egentligen inte." sa hon och flinade mot varginnan.
Huyana lyssnade noga på namnen och häpnade lite över vilken skönhet det fanns i dem. Hon tippade huvudet en aning på sned och blinkade.
"Vilka vackra namn." sa hon "Ligger Isilóth långt härifrån?" Hennes egen tvådelade blick mötte Eldarinnans nötbruna. Kunskap var någonting hon alltid varit intresserad av och förhoppningsvis alltid skulle vara intresserad av. Att få reda på saker utanför Numoori var lika viktigt för henne som att få reda på saker inifrån Numoori.

”Guren glassui” tackade hon. Ett klingade, kort skratt flydde henne. Den lugna blicken låg vilande i det bleka ansiktet. ”Isilóth ligger i Aranor” började hon förklara. ”Ett land som ligger längre bort än vissa vargar hinner vandra i sin livstid” intygande nickade hon. Det var en av anledningen till att hon valt att stanna här i detta främmande land. Eldarinnan hade varit säker på att hon skulle vara den enda av sitt slag, men tydligen var inte så fallet. Namnet som den hornkrönte nämnt hade bränt sig fast i hennes minne. Kanske skulle de aldrig ses, men hon skulle inte sluta se efter honom.
     ”Så, ert hemland, vad bär det för namn?” frågade hon med en intresserad ton.

Orden var så vackra! Hon önskade att eldarinnan skulle kunna lära henne språket, inte för att hon skulle tala det utan för att det var så vackert. Det gjorde henne däremot ledsen att höra hur långt bort hemlandet för eldarinnan låg. Uppenbarligen skulle hon själv inte kunna vandra så långt innan hon dog.
Försjunken i tankar ryckte hon till när Alassëa Marion ställde henne en fråga.
"Åhh, mitt hemland." hon tystnade en stund och funderade "Jag har aldrig kallat det vid något namn, jag har alltid nämnt det som hemland. Vi talade om naturen för att tala om hemlandet när jag bodde där... Men det hade aldrig ett namn." hon skrattade lågt "Det måste låta lite märkvärdigt."

Eldaren nickade gång på gång för att visa sitt intresse och engagemang i vad Huyana hade att säga. Det fanns en genuin nyfikenhet om den bleka varghonans land. Den typiska önskan om kunskap och visdom som vilade i hennes ådror. Ett begär att alltid veta mer, att få lära sig mer. Det var ett behov som stillats i överflöd de senaste månaderna sedan hon anlänt i Numoori.
     ”Nej, det låter inte märkligt alls” Rösten var lugn och förstående. Det lät fullkomligt resonabelt. Det var deras land. Användningen för ett namn vara bara nödvändigt i utbölingars munnar.  ”Är det olikt Numoori?”  

Ett varmt leende spred sig i den vita varginnans ansikte när eldarinnan sa att hon inte tyckte det verkade märkligt alls med ett land utan namn. Hennes nästa fråga fick däremot den målade att fundera.
"Jag har inte sett mycket utav Numoori, men mitt hemland är likt det jag hittills sett. Vi har inte lita stort mångfald av växter eller så stor variation av växtligheten... men här är det likt Hemlandet." sa hon tankfullt och lät blicken svepa över skogen när hon pratade. När hon tystnade fastnade blicken på en utav rosorna i flera sekunder innan hon med ett ryck såg tillbaka på Alassëa Marión och log generat.
"Är ditt hemland, Isiloth, likt Numoori till utseendet?" frågade hon med nyfiket glittrande ögon.

Eldaren nickade förstående. Utbudet av olika plantor och växter var verkligen imponerande. Isilóth besatt inte heller den vida utspridning av växtliv.
     ”Isilóth äger inte heller samma förråd av växter som Numoori. Men till en del aspekter är det väldigt likt”, intygade hon med den klangfulla rösten. ”Har ni besökt Ötamon?” Huvudet vinklades ytterst lite åt sidan.