Dagen hade passerat och det började närma sig kvällning. Himlen sken starkt i rosa och orangea nyanser och världen nedanför badade i ett varmt ljus. Endast i bergens skuggor lurade de kalla, blå nyanserna.
    Avslappnad i både kropp och själ såg Eir på den nedåtgående solen. Stenen hon funnit att ligga på var inte den största, men den var belägen på en klippa några få meter upp. Den lugna blicken sökte sig från bergens toppar ner till mammutarna som rörde sig längre bort. De var enorma djur. Enorma, men oftast väldigt fridfulla. Personligen kände hon inget behov av att gå nära dem längre. Hon hade varit nära att bli ihjältrampad av dem då hon var yngre, det räckte gott och väl för en livstid. Med en suck placerade den ljusa tiken huvudet mellan framtassarna och blicken sökte sig återigen till den färgsprakande himmelen. Det var fantastiskt vilket skådespel gudarna bjöd på varje dag egentligen.

En ny dag hade dragit sig mot en ny natt, och kvällningen hade sänkt sig över Eriinari. Himlen var målad i spektakulära färger, brann i rodnande rött, rosenrosa och smälte ut i en blek lila bortom horisonten. Det var någonting särskilt anmärkningsvärt som till och med Othello kunde uppskatta, även om han sällan var någon som lade mycket märkte till omgivningar som inte var täcka av snö och isskulpturer.
  Flera veckor hade passerat sen han lämnat Fenris bakom sig, och samlat på sig ett någorlunda hum om vad som hade skett med flocken i Silverpile. En medelstor, brun varg med mönster i vitt som befunnit sig i området mycket länge, hade förklarat att flocken "Pravada Vox" nästan varit där en dag och borta nästa. De hade inte utrotats, så mycket visste han, men förmodligen försvagats tills de bekanta gått skilda vägar. Några dagar senare hade han stött på ytterligare någon som trodde detsamma, sade att flocken varit en mycket vänlig en, liksom en mycket gammal varg som sade sig ha talat med någon som kommit från just den flocken efter dess försvinnande.
  Othello kunde förstås inte veta riktigt vad som var sant och inte, men vad som stod klart var att flocken inte fanns kvar. Nästan en vecka efter att han tagit sig in i Silverpile hade han hittat rester av ett gammalt revir. Det han trodde hade varit revirsgränsen gick inte att definiera längre, bortspolad regnet under gången tid, men längre in fanns tomma lyor och många bleka skelett av bytesdjur spridda. Det fanns ingen anledning att tro att någon av de han träffat ljugit, och oavsett vad, fanns flocken inte kvar. Han hade samlat på sig tillräckligt för att kunna möta Fenris vid Eriinari.
  Det var ett tag sedan nu, och Othello visste att kristallhanen borde finnas någonstans i närheten. Ännu kändes ingen vittring, kanske var han tidig. Månen var inte full, inte riktigt ännu.
  Han övervägde att avbryta dagens färd och söka upp någon plats att vila, när han lät blicken vandra uppåt den klippiga höjden åt höger och insåg att han inte var ensam. En vit varg med teckning i blått (i alla fall så långt han kunde se) vilade på en klippavsats bara ett par språng upp. 
  Othello stannade upp och betraktade den andre. Om han sett den där vita på håll, och vinden legat fel, hade han med lätthet kunna missta henne för Fenris. Hon ägde samma täta fäll och det blå hade han kunna se som kristallerna över hans skuldror. Hennes ursprung var tydligt, någon som liksom han härstammade från långt kallare marker - åtminstone från vad han kunde se, där stenen inte täckte hennes kropp. Det var svårt att avgöra. Fenris hade dock inte samma huggtänder som överlappade underkäken likt de hos en sabeltandad tiger.
  Han hummade för sig själv, chansade. Om inte, kanske hon i alla fall av en händelse visste vart han befann sig.
  "Känner ni någon med namnet Fenris?"

[Ursäktar för .. styltigheten]

Den mörka hannen som närmade sig hade för ett kort ögonblick fångat hennes uppmärksamhet. Hon såg på honom tillräckligt länge för att notera att han kom närmare innan hon vände blicken åter mot himlen. Han hade inte lagt märke till henne ännu, och det fanns ingenting som sade att han skulle göra det heller. Men oavsett om han skulle se henne eller inte så var han inget hot. Inte för henne åtminstone.
    "Känner ni någon med namnet Fenris?"
Den mörka rösten fick henne att lugnt ta blicken från himlavalvet och se på främlingen istället.
    "Fenris?" hon funderade ett kort ögonblick. "Kan inte påstå att jag gör det."
Hennes udda ögonpar granskade honom. En kraftig hanne med kalla ögon. Hade det inte varit för att de var så pass kyliga hade hon nästan kunnat kategorisera honom som stilig.
    "Hurså? Har du tappat bort honom?"
Rösten var genuint undrande även om hennes ansikte inte avslöjade speciellt mycket.
    "Eller..." ett vagt leende spred sig på hennes mörka läppar. "...har han tappat bort dig?"

Ett lågmält, men tydligt roat, hummande lämnade Othello när han lyssnade till varginnan. 
  "Nej", svarade han utan ett behov att förklara sig, lät blicken svepte tillbaka ut över de ångande slätterna åt vänster. I fjärran vandrade mammuttar - en del av honom hade alltid undrat huruvida det skulle vara möjligt att fälla en sådan på egen hand, enda sedan den gången han först fått syn på de enorma djuren för länge sedan. Förmodligen inte, trots sin storlek och krafter. Bestarna var tåliga. Men han var säker på att det feta köttet skulle vara väl värt mödan.. kanske skulle det vara möjligt med kristall och is kombinerat?
  "Ni skulle nästan kunnas misstas för honom, om jag sett er på håll, stranger." Han såg tillbaka mot honan, tog in hennes dämpade uttryck i ett moget, men långt ifrån åldrat, ansikte. Jämnårig? Svårt att säga. "Jag skulle våga svära på att ni, liksom jag, härstammar från kyligare marker."

Hon hummade kort vid hans svar och följde sedan den kyliga blicken. Mammutarna hon sett tidigare kom återigen i blickfånget. Eir såg på dem ett ögonblick innan hon återigen vände blicken mot främlingen. Studerade hans allvarliga linjer i ansiktet. Hans doft vittnade på en vuxen individ, men han såg äldre ut än vad doften avslöjade.
Den mörka rösten fick hennes öron att vagt rycka till och hon höjde på ögonbrynen.
    "Där ser man."
Så hon var tydligen lik den här Fenris? Intressant.
    "Ja." svarade hon på hans antagande. "Född och uppvuxen i Wintera, på andra sidan bergen."
Hon nickad med huvudet mot området. Om han själv var uppvuxen i Numooris norra regioner visste han kanske vart det låg.

Wintera. Jo, han hade hört om området, men det var länge sedan, under de unga tonåren när han liksom alla unga ville veta mer. Lära mer. Othello hade aldrig besökt platsen själv, men kanske skulle han, en dag. Elementet var hans.
  Men nu, skulle han hitta Fenris.
  "Se er för om ni reser söderut", sade han i ett plötsligt ämnesbyte, släppte honvargen med blicken och började röra sig vidare igen. "Vattenpelarna var särskilt oberäkneliga."
  Utan vidare avskedsfras lämnade han den flyktiga bekantskapen bakom sig. 
  En kort timme senare skulle hon kunna höra en ylning i fjärran, besvarad av ett tvillingläte långt bortom de kyliga vidderna.

[Han är tråkig. Jag vet. Tänkte att han inte är den som stannar för vidare småprat.. hehe. Avslutat om du inte vill tillägga något <3]