Det var med förvånansvärd lätthet som de stora tassarna placerades i den tunna snön. Inte mer än en decimeter hade fallit på stäppen och på de mest vindpinade ställen stack gulnade grässtrån upp. Den väldiga vita hanen gick lugnt med blicken fäst vid bergen, frost hade lagt sig i den tjocka pälsen och här och var som kluster på de många kristallerna på hans panna, nacke och skuldror. Han var inte en otåligt hane men en spänning låg inom honom för snart var det första stora delmålet avklarat. Han log svagt.
Han hoppades att grupperna hade följt hans råd och haft egna små träffar så att mötet skulle komma att gå snabbt. Att den mesta dialog skulle vara avklarad så det räckte med rapport o nya uppdrag. Att han själv inte fått vara med i diskussionerna oroade honom inte, han litade på sina kamrater och hade de kommit överens om något så skulle han följa dem likt de följt honom.
Månen ovan honom var varken halv eller full, för att vara exakt så syntes 70% av den men det var inget Fenris hade i huvudet. Istället gick han och funderade på nästa steg, han undrade hur det gick för Mononoke i havet och vad den unga honan han plockat med sig i Ötamon fått reda på vid det här laget. En svag vind drog igenom hans päls och fick det att vissla om kristallerna på hans rygg. Det här var en bra natt, men för första gången i - kanske - hela sitt liv kände han sig ensam. Möjligen var det omgivningen med det döende gräset, halvhjärtade snöfallet och disiga luften, men glaciären hade aldrig fått honom att känna såhär. Nu när han hade ett syfte borde hans känslor vara investerade i det och sinnet kallt, istället kände han ett behov av närhet. Hade han blivit en så social varg redan? En djup utandning lämnade honom och fick ett moln av imma att blanda sig med den redan tjocka luften. Han log och skakade lätt på huvudet.

De hade kallat varandra vid solnedgången, två ylningar ekande över slätten och mot bergen i långt i fjärran där solen sjönk bakom horisonten. Himlen hade brunnit av färger, men elden hade långsamt dött ut allt eftersom minuterna tickade fram, tills det att himlakupolen hade bleknat till lila, sen mörkt blå, och sedan någonting som nästan var svart. Nu syntes återigen månskäran långt ovan, reflekterades i hans måntatueringar så de glödde likt de alltid gjorde när ljuset nådde hela vägen ner. Ett nytt täcke av snö bredde ut sig åt alla riktningar, smälte till slask där marken var varmare, försvann helt där vattenpelarna då och då skjöt upp ur marken.
  Othello sökte Fenris i den mörka natten, följde doftspåret som drev med isande vindar från norr. Hans steg var lika lugna som alltid, sävliga, som om han hade all tid i världen. Ett kroppsspråk som talade om att där fanns saker av vikt, men att allt hade sin tid, och att tiden skulle få vika sig under hans egen vilja. All tid i världen. Som han mindes vad kristallbesvärjaren hade sagt, under deras andra möte under den andra fullmånen, 
  "Time doesn't exist."
  Det var en lögn, för om så tid inte existerade, skulle inte minnen blekna, och inte vargar dö. Inte heller skulle valpar växa och benknotor framträda där förr funnits kött. Älgen skulle inte fälla sina horn, om inte tid fanns, och om inte tid fanns skulle inte sommaren bli vinter och vinter till vår, och utan tid kunde inte höstlöven flagna från dess kvistar. Ändå fanns det någonting i de tre orden som gjorde att Othello förstod den djupare meningen av det - för även om Fenris rätta sinne var enkelt att ifrågasätta, var hans meddelande alltid klart. Allt har sin tid. No rush.
  Othello fann så småningom den han letade efter, och när han närmade sig så möttes han av ett vagt leende, en huvudskakning, innan Fenris tycktes bli medveten om att han närmade sig. Månvargsblodet drog ett långsamt andetag, rätade på nacken och skakade bildligt talat av sig någonting, det avvisande, och steg istället fram i den version han hittills nästan uteslutande visat den andre. Det stolta, magnifika, det intetsägande och kalla, det formella men samtidigt inte alls. Avvaktande. Väntade, tog in.
  "Fenris."

[!!!!!!]

Rösten fick honom att se upp, hade han varit så försjunken i sina egna tankar att han blivit o-vaksam? Tydligen, och vinden hade inte legat till hans fördel. Men där stod han så lägligt, som att en av andens tre önskningar gått i uppfyllelse. När han la blicken på den stora mörka hanen log han, omedvetet. Det var den effekt den nu bokstavligt glödande hanen fick på honom. Han bockade sig lätt.
"Othello"
Sa han i en utandning. Svansen slog två lugna slag bakom honom och han tog några steg för att gå vännen till mötes. Det låg något elektriskt i luften när han sträckte fram den långa vita nosen till att halvt nosa halv buffa på hanen. Frosten från morrhåren ramlade av i rörelsen. Han satte sig ner med ett brett leende på de vita läpparna.
"Ah"
Sa han och slickade sig om nosen, rensade den från den sista isen.
"Hur har det gått?"
Det var tydligt att Othello var något mer för Fenris än bara en informationskälla. Även nu när de pratade allvar var det något med Fenris sätt, han var avslappnad och.. glad. Fenris var glad, och högst belåten i den svartes sällskap.

Othello tillät sig röras, men gjorde ingenting i gensvar. Han stelnade till under Fenris beröring, nästan omärkbart, vilket också var tydligt då kristallvargen inte verkade reagera. Hade det varit någon annan som tagit för sig av hans personliga utrymme, om än han inte var särskilt mån om det, på det självklara viset, hade vargen i fråga med all sannolikhet fått genomlida en läkeprocess. För Fenris? Han tillät det, samtidigt som han plötsligt mindes det där korta, flyktiga ögonblicken ute på Ken-Yak, strax efter fullmånens möte, när Nathaniel och Figaro gett sig av åt respektive väderstreck. Svagheten, eller snarare känslan av den. Intrycket av att vara underlägsen på ett vis som han skydde värre än elden, men å andra sidan..
  Var det inte det Nätverket gick ut på?
  Tillit?
  Därför förblev blicken militäriskt vilande rakt ut i luften, tills Fenris positionerade sig framför honom igen och deras blickar möttes. Blått och metalliskt.   Vid frågan hummande han lätt, så som han gjorde allt för ofta - ett jakande, mullrande ljud.
  "Det finns ingen flock i Silverpile", sade han, rakt på sak. "Där fanns ingenting mer än arma reliker av vad som tydligt varit ett revirområde. Det var allt. Ingen jag talade med i söder sade någonting som skulle få mig tro annorlunda. Sannolikt gick dess medlemmar skilda vägar av någon anledning, det fanns inga tecken på skärmytsling. Jag lyckades finna en ung Karg som sade någonting liknande, om en flock kallad Pravada Vox", fortsatte han. Uttalet låg ovant på tungan. "Finns ingen anledning att tro annat."
  Othello såg på Fenris under hela utläggningen, men inte förrän nu rynkade han på ögonbrynen i en liten, liten rörelse. Han hade inte sett det här beteendet hos den andre förut. Om än det var samma varg, samma alfaintryck, så fanns det någonting annat. Något lättsamt, ett ärligare leende och andetag som tycktes lätta i bröstkorgen. Varför?
  "Nu", sade han slutligen, och gjorde någonting han aldrig gjort i Fenris närhet innan - sjönk ner på bakdelen och satte sig bekvämt i det tunna snötäcket. "Berätta om vad information du själv fann, och om vad som sades under mötet."

[Othello = Fucking oblivious.. Iallafall, i och med att vi inte har rollat klart det senaste mötet så är det nog bäst om just den delen lämnas lite utanför faktiskt konversation i ditt svar, om du hänger med xD]

Vännen reagerade knappt på hans närmande så det var med en samlad blick som sa att han fattade vinken som han gick igenom mötet. Det var inte mycket att berätta egentligen, mer än att de vuxit markant i storlek. Han ville inte prata för mycket om de nya rekryterna utan nämnde dem bara med några korta ord och så fick Othello lära känna dem själv sen.
"Nuvarande uppdraget är att leta information om dessa flockar, inte bara var de befinner sig utan också lite smaskiga hemligheter"
Sade han och flinade.
Hans ögon gnistrade då han såg på månvargen. Han satt tyst en stund och andades genom nosen, lät hanens doft fylla hans lungor och lämna honom som sjok av dimma. Blicken sökte sig till månen och han mindes hur viktig himlen varit i deras senaste möte. Eller iallafall hur mycket uppmärksamhet den fått. Han log och skrockade lätt. Sedan såg han ner på sin kamrat igen och hade han haft svarta pupiller skulle man sett hur de växte, nu märktes bara en lätt färgvariation i irisen.
"Och ryktet om död?"
Frågade han efter den behagliga tystnaden, det var nyheter som var viktiga  att ha koll på i deras framtida operation.