Ötamon hade försjunkit i mörker. Men något hade förändrats i atmosfären; hösten hade svept in över Ötamon, och med den ett mörkare mörker, kyligare vindar och en tyngande luft. Den tycktes endast drabba vissa individer, och albinohyndan var en av dem. Honan hade frågat sin vän - sin partner - om han kände av det, men han nekade. Minnen från tikens barndom hade dammats av, och kändes färska igen, på gott och ont. Speciellt minnet av hur hennes far hade sagt att "hösten var dödens årstid" kändes ny.
     Blue hade lämnat den lilla lyan som de gjort. Det var en fin lya, som passade utmärkt där den låg; när de först hittat platsen hade det varit en simpel utgrävning vid några tjocka rötter som stack ut ur marken. Förmodligen hade det varit en plats där några andra djur kommit för att äta mindre rötter. Men den lilla urholkningen hade fått dem att se potential i den. Så de kommande två nätterna hade de spenderat till att gräva lyan. Det hade blivit lite krångligt då det visade sig att det slingrade sig lika stora, tjocka rötter under marken som ovan, men när de kommit förbi det hade det blivit en utomordentligt bra plats. De hade grävt intill den grova stammen, så den låg rätt undangömd för de som passerade - skymd av rötter och lågt växande buskar.
     Men honan hade lämnat. Det var sent in på nattetid, men den uppfriskande luften hade lockat henne ut. Jayce, hennes silverpälsade kompanjon, hade lagt märke till hur hon lämnat, men låtsats som att han fortfarande sov. Blue visste att han fejkade, men låtsades som att hon inte gjorde det. Det var ett perfekt skådespel från båda parterna.
     I ett par minuter hade hon vandrat, planlöst. Den enda riktlinjen hon hade var att gå framåt. Luften ilade i hennes lungor. Den kändes trög att andas, och återigen kom den upprepande tanken upp: dödens årstid. Blue föreställde sig att det var vålnader efter de förlorade som hon andades in. En växande ångest började bulta i bröstet på henne, tvingade henne att stanna. Huvudet hängde slappt ner emot marken när hon drog efter andan. På något vis kändes det skönt med den krampande ångesten i bröstkorgen. Det var en trygghet, och att bara få låta den översvämma henne i tystnad utan några tomma ord från Jayce. 
     Blue kände hur hon började tappa förmågan att styra sina tankar. Istället började det skrika i huvudet på henne. Förgäves försökte hon koncentrera sig på att föra ner den "döda" luften i lungorna. Men skriken blev våldsammare.
     "Han är död! De är död! Han är död! De är död!" Rösterna blev öronbedövande. Hårt knep hon ögonen, försökte att ignorera skriken. Andas. Andas.
     "Han är död! De är död! DU ÄR DÖD!" Och så försvann de. Från ingenstans dog rösterna, och allt hon hörde var det rytmiska, hektiska hjärtslagen. Andan kom tillbaka i hennes som om någon blåst luft i henne. Utmattat satt hon sig ner, fortfarande fokuserad på att andas regelbundet. 
     "Hösten är dödens årstid..." upprepade hon för sig själv, emellan de kippande andetagen.

Det var i tystnad han betraktade henne, stående ett tiotal meter bort på en platå av sten i det mörka, nattliga Ötamon. Hon borde ha märkt honom, åtminstone på doften - trots allt var han fyllt synlig, tio meter bort utan vegetation i vägen för hennes syn.

De stålgrå ögonen var det enda i det annars stela anletet som talade med känslor, avsmalnade och fundersamma. Han begrep sig inte riktigt på situationen, hur hon andades i ultrarapid så andedräkten stod i vita moln runt henne och hur kroppshållningen slokade likt en urtorkad växt.
Det var inte alltför olik hur han suttit intill Cardinel för de där tolv åren sedan. Tanken fick honom att rynka på nosen i avsmak av minnena - och återgick genast till att betrakta den spröda honan.

Othello tippade huvudet en aning på sne och tog ett halvt steg framåt. Han vred öronen osäkert bakåt och drog tungan som hastigast över den torra nosen. Albinon satte sig ner, mumlande någonting. Det tog ytterligare några sekunder innan han lyckades pussla ihop den grötiga meningen.
"Hösten är dödens årstid."
Hanen hummade lågmält, men förmodligen tydligt inför henne öron, och tog ett mjukt hopp nerför platån. Han landade med en dov duns och vred öronen framåt, närmade sig långsamt.
"Döden, eller början på någonting nytt."
Rösten var rosslande och mörk mot tystnaden.

[SÅ DERP]

En dov duns fick henne att instinktivt dra upp huvudet. Framför henne stod en svartvit, högrest varg. Det första som slog henne var hur det vita i hans ansikte markerade honom så väl.
     "Döden, eller början på någonting nytt." Blue blinkade några gånger. I vanliga fall vore hon fylld med paranoia, rädsla, viljan att ta till flykt. Men något med den rosslande rösten kändes betryggande. Tungt andades hon ut, innan hennes azurblåa ögon mötte hans stålgråa.
     "Allt handlar bara om ur vilken vinkel man ser på saker, inte sant?" Det var mer en fråga än ett påstående. För det var väl så? Att allt handlade om perspektiv. Lätt suckade hon och vek bort blicken från honom. Något med honom kändes stelt, förfruset, men samtidigt lockande.

Den azurblå blicken mötte hans för några få sekunder innan han höjde huvudet en aning och avbröt den. Allt för likt Cardinel. Allt för likt. De hade kunnat vara tvillingar, om än främlingen framför honom, enligt hans förvridna sinne, bara var en skugga av hans forna kärlek. Så lik, det enda som egentligen skilde dem åt var pälsen tjocklek och så givetvis albinoanlaget. Ögonen var de samma. Feminina, mjuka, men pigga. Nyfikna av sig själva.

"Allt handlar bara om ur vilken vinkel man ser saker, inte sant?"
Hennes näpna anlete vändes bort och en lätt suck slank ur henne. Hon sprödare ut än ett krispigt löv, som om hon skulle gå sönder om man petade på henne. Ännu ett svagt hummande, följt av ett torrt skratt.
"Det som är, är menat att vara som det är. Man ska inte förneka verkligheten, hona. Men aldrig heller sluta se framåt." Kal sanning, men utan att uttalas med skärpa. Bara ett lugn.
Den grå blicken återvände mot henne, då han långsamt sänkte bakdelen mot marken och lät ögonen falla tillbaka i intetsäg. Månskenet bröt sig igenom den tunna slöjan av moln mot himlen och fick för ett ögonblick de vita tecknen i hans päls att glöda svagt, innan det återigen täcktes av den klumpade vätan i himlen. Glöden avtog i samma sekund.

Den rossliga rösten tog till ljuda igen, och hon riktade det välmejkade huvudet emot honom igen. Varsamt nickade hon åt honom. Blue visste så väl att det han sade var sanning, hon hade hört det så många gånger förr, men hon hoppades bara att denna gång skulle vara annorlunda, att hon faktiskt skulle förstå det på riktigt.
     "Mitt namn är Blue." presenterade hon sig med något ostadig röst. Ett sprucket leende trädde fram på hennes läppar. En lätt suck sipprade ur henne, innan leende försvann igen.

Othello ruskade svagt på huvudet mot himlen för att släta till pälsen i den bleka ansiktet. Öronen vreds bak i ett par sekunder innan de återigen tippades framåt mot henne. Blicken speglade ett ointresse, även fast så inte var fallet. Snarare, intresserade hon honom.
"Mitt namn är Blue." Ögonbrynen höjdes några millimeter. Ett snett leende framträdde då de sänktes igen och deras blickar för bråkdelen av en sekund kopplades samman. "Det menar du inte?" Han svepte lätt på svansen över marken, skrockade lågt.
"Det passar dig." 
Kort paus. 
"Och för artighetens skull, trots att mitt namn egentligen är  ointressant och av föga vikt - så är det Othello."

Känslolöst skrattade hon till. Tiken var väl medveten om vad det betydde på nimorian. Ett varmt, men något blygsamt leende spred sig på läpparna. 
     Othello. Blue gillade namnet. Om än hon inte visste dess betydelse - om det ens hade något - så passade det på något vis honom. 
     "Jag tycker inte det var ointressant." Meningen uttalades nästan i tonart av en viskning, men nästan lite något generat i den. Blue vek bak öronen lätt och såg upp på den större hanen. Tystnaden som började sprida sig över dem tyngde henne. Tiken ville inte att tystheten skulle skrämma bort honom. Tankarna började febrilt leta efter samtalsämnen.
     "Bor du här, i Ötamon alltså?" Svansen svepte till bakom henne. Öronen vinklade sig framåt, och hon vred lätt på huvudet. Ett nyfiket uttryck spelades i hennes anlete.

"Ointressant eller ej, är ett namn inte mer än en benämning på ett skal." Han reste sig långsamt upp och stegade lika långsamt iväg några meter, höjde nosen i luften och vädrade. Det skulle komma att bli regn. Inte inatt, men snart. Nosen sänktes och Othello vände sig mot henne då hon talade.

"Bor du här, i Ötamon, alltså?"
Han skakade på huvudet. Nej, nej. 
"Jag är bara en främling för dessa skogar - jag har vandrat från kallare breddgrader. Snön är det som hittills varit källan av mitt levebröd, tills nu."

Återigen så nickade hon lätt. Ja, det var väl sant. Men det var ändå som Othello hon skulle minnas honom - därför var det intressant. Men Blue sade inget av detta, istället var hon bara tyst och betraktade honom när han tog några steg bortåt.
     "Varför valde du att lämna?" Rösten var frågande, men med vänlighet inbäddad i den. Blue försökte komma på en anledning till varför hon var så intresserad av honom - varför hon såg på honom med samma blick som Erathor, eller som hon brukade se på Jayce. Det var förvirrande. Varför hade hon inte sett på Cerulean som hon gjorde på de andra?

Ansiktet antog plötslig en viss skärpa. Jo, varför hade han lämnat de länder han älskat. Det fanns en anledning. Men han fann heller ingen anledning att inte berätta, nu när hon frågade så snällt.. Det hade aldrig gått ur minnet, de frågorna som aldrig besvarades - vad hade hänt henne? Varför hade hans maka och livspartner legat död i snön? 

"Jag lämnade av .." Han sökte efter rätt ord. "Av glömska. Inte av att jag faktiskt glömt - utan för att jag ville, och vill, försöka att glömma." De grå ögonen fästes i hennes azurblå. "Du är mycket lik henne. Du har samma ögon som hon hade."

Blue såg på honom. Många känslor trängdes för att synas i hennes glasartade ögon. Där fanns mycket hon kunde relatera till. Mycket smärta, saknad. Om än hon funnit honom vid liv, så hade han ändå varit död. Tiden av smärta hon känt skulle aldrig försvinna oavsett om han återuppstått. Lätt suckade hon.
     "Det är svårt att titta på en främling, och se någon man saknar så innerligt." Det hände för ofta - det hade hänt för ofta. Med Jayce, med alla hennes syskon, bröder - alla hon förlorat. Men hon visste att oavsett om det gällde en person eller flera, så var smärtan alltid lika outhärdlig. 
     "Jag beklagar." sade hon lågmält efter en kort paus.

Othello slöt ögonen några sekunder och drog ett djupt andetag. Han harklade sig lätt, blickade ut mellan hennes öron, ut i skogen bakom henne. Tomstirrade.
"Hm.. Hon klarar sig, vart hon än är. Hon trodde på någonting efter tiden i denna värld. Hon fruktade inte döden."
Men det var en sak till - någonting värre. Om än han inte velat, hade han gjort det för hennes skull. Det hade inte varit ett bra beslut, även fast att se hennes lycka över den växande magen hade överstigit allt motstånd över att.. skaffa familj.


"Har du valpar?"
Frågan var spontan och rättfram, men nödvändig för honom. Det var svårt att kunna beskriva annars. Även fast faderskärlek aldrig var någonting han känt, inte ens längst in i själen. Små valpar. Söta, visst. Men.. Han var ingen familjefar.

"Har du valpar?" Musklerna stelnade lite. Vad skulle hon svara? Nej? Ja? Nej var både sanning och lögn, hon hade ju haft valpar, men inte längre. Ja var likadant.
     "Hade." rösten skälvde lite. De blå ögonen som legat stadigt på den svartvita vändes bort. Det gjorde alltid lika förbannat ont i henne. Skulle hon någonsin bli van? Varginnan drog ett djupt andetag genom den trubbiga nosen, för att lugna ner sig. 
     "Dudå?" Rösten var svag, lågmäld; på gränsen av en viskning. Ögonen kämpade sig tillbaka till Othello, försökte se på honom med samma styrka som innan.

Han morrade lågt, rakt ut i luften. Det var inte av förlusten av valparna, utan något annat. Han visste inte vad. Som om det vore deras fel. Det var det inte. Förmodligen. Han visste ju inte, och skulle aldrig veta. Blues blick fästes på honom, darrande och osäkra, som av tårar.

"Där hennes skelett vilar, vilar även dem.. Den. Hon eller han; jag vet faktiskt inte."
Det var med stela ben han tog ett steg i sidled och vred öronen bak mot nacken och svansen spändes bakom honom. Inte agg riktat mot henne. "Det är mycket jag aldrig fått reda på."

Den stilla fientligheten som började växa hos hanen gjorde henne något osäker. Utan att förflytta sig skruvade hon lite nervöst på sig. Även om Othello inte verkade riktiga sin aggressivitet emot henne, så var den något avskräckande. Othello var några decimeter högre än henne, och tydligt mycket kraftigare. Blue hade alltid varit bräcklig och skör, men ändå.
     "Jag hade gett mycket för att få höra deras röster igen..." Om än hon mycket talade till sig själv, så pratade hon högt och inbjudande för att han skulle känna sig inkluderad. Blicken växlade från honom och upp emot skyn. Den låg mörkt blå ovan, med svagt skimrande stjärnor. Åsynen fick minnen och tankar att vandra tillbaka - till tider hon helst ville glömma, och individer hon mer eller mindre saknade.

"Hm."
Han hummade bara kort, nickade svagt och lät öronen falla framåt igen. Fortfarande stel, medan det bubblade och sjöd inom honom. Av vad? Raseri, mot vad som hänt Cardinel. Än hade han inte släppt det, det skulle han aldrig göra, men värken hade dämpats med åren. Sorgen hade blivit till ilska. Aggression.
Han silade som hastigast lite luft in genom näsborrarna.

"Du luktar hane. Har du sällskap i närheten?"
Blicken blev forskande, det var inge han lagt märke till förr.

"Du luktar hane. Har du sällskap i närheten?" Blue såg på honom igen, nästan lite frågande för en sekund innan hon insåg att Jayce fortfarande låg kvar i lyan. 
     "Ja. Min vän ligger i en lya lite längre bort." Orden hade slunkit undan henne i hast. Inte förrän hon avslutat meningen och andats in insåg hon vad hon sagt. "Min vän". Ett fundersamt uttryck fäste sig i hennes anlete, och blicken föll ner på den mossklädda marken under henne. Vän. Det var konstigt hur hennes hjärna fungerade när den gick på instinkt. Samtidigt så kunde hon inte förneka det faktum att de inte kändes som ett par - de talade inte mycket med varandra. Blue kände sig kluven när hon tänkte på det. Han var ju tillbaka från det döda - den hon älskat så djupt hade återuppstått, hon borde älska honom. Men det var inte desamma. Det hade hon snabbt märkt, men hon hade hoppats att det skulle gå över, att den brinnande kärleken för varandra skulle flamma upp igen, återuppstå som han, men inte än. Skulle den någonsin?

"Din.. Vän?"
Othello gav en udda bekräftelse genom att långsamt höja huvudet, hålla det där i någon sekund för att sedan sänka det igen. De stålgrå ögonen vilade på Blue. Han visste inte om hon hade menat det, men något hade låtit konstigt. Lite för rappt. Lite för.. Instinktivt. Konstigt.
Han undrade vad det var för en vän, som skapade den reaktionen. den minimala sinnesrubbningen, men ändock något han genast lagt märke till.


"Vem är denne vän?"

Othello lät tveksam, vilket fick henne genast att bli osäker över sitt egna svar. Det var nästan som att han visste att hon ljög - fast, gjorde hon det?
     "Alltså..." började hon tyst, och såg något försynt upp på honom. Något rädd över vad han skulle tycka, vad han skulle säga. Varför brydde hon sig ens om hans åsikt?
     "Han var min partner." fortsatte hon, något tydligare tonart. "Jag trodde att han dog, i en... tragedi... för flera år sedan." Rösten darrade till lite, specifikt vid ordet "tragedi". Blicken vågade sig äntligen att borra in sig hannens stålgråa ögon. "Vi återförenades nyligen." förklarade hon, med något lättsammare ton. Något manade henne att fortsätta - när hon ändå var på spår och berätta allt. Lätt suckade hon innan hon drog ett nytt andetag för att fortsätta.
     "Jag vet inte vad som hänt. Men det är inte som förut. Och det känns som en skam. Jag älskar honom. Jag har älskat honom i oändliga mängder. Och att lämna honom, vända blad, nu när jag fått tillbaka min förlorade älskade... Det känns fel. Som att jag känner något fel." Blue kunde inte hejda orden som föll ur henne. Tiken drog ett darrande andetag.

"Alltså.." Åh, en sorgehistoria. Kanske kärlekstrassel. Så intressant.. Othello vände sig bak för att gnugga nosen mot det knotiga ärret över högerlåret. Trots att det läkt för många år sedan, slutade det aldrig att sticka och irritera. Han morrade lätt då det inte hjälpte och fäste de grå ögonen på henne igen. Uppmärksam, men dämpad uttryckligen. Som alltid.
   "Han var min partner. Jag trodde att han dog i en... tragedi... för flera år sedan. Vi återförenades nyligen."
Han höjde ena ögonbrynet någon millimeter, knappt märkbart. Hennes fortsatta historia var bara förvirrande, men ändå inte, för Othello hade aldrig varit långsint. Han var praktisk, inte känslokall, men enkel. Svaret fanns rakt framför henne, hon kanske bara var dum nog att inte se det. Han gnuggade återigen på ärret, frenetiskt. Funderade. Log ett snett leende som snabbt dog ut, och såg återigen på henne. Hon såg så späd ut av historien, så försynt och liten. 
  Något med henne, lockade honom. Vad? Var det färgen av hennes ögon, så lik Cardinel, eller någonting annat? Var det hjärnspöken efter att ha vandrat ensam länge..
   "Och vad tycker din vän om detta? .. Vet han ens om det?"

Blue skakade raskt på huvudet, något våldsammare än planerat. Nej, Jayce visste inget. Men hon anade att han visste, att han förstod.
     "Jag tror dock att han känner lika." sade hon tystlåtet. Blicken var fäst i marken framför henne. Nästan lite rädd för att se på honom. Othello var blott en främling för henne men ändå brydde hon sig om hans åsikt. De var ett udda par; Othello verkade relativt kall och inte så emotionell, medans Blue sprudlade av känslor. Försiktigt kikade hon upp på marken, och de azurblåa, glimrande ögonen fäste sig i hans bleka anlete.

[Alltså det blir mycket snyggare struktur i texten när man "sätter ihop" den och gör mellanslag vid vare nytt stycke c: Börjar jag med, hihi.]

Othello flinade lätt, road, av någon outgrundlig anledning. Hon var udda i sitt beteende, det var mycket som tycktes trängas i den späda kroppen. Mycket av det kunde han inte förstå, i och med att deras synsätt på saker och ting sällan verkade gå samma vägar. Det var honom en gåta - varför lämnade hon inte? Varför hänga kvar vid ett hopp om någonting som tidens tand redan vittrat.
   "Varför inte lämna?" Othello mötte hennes blick. Hon kikade försynt upp mot honom. Det hade hon förresten gjort nästan hela samtalet, det var sällan deras ögonkontakt faktiskt varit stadig. Åtminstone inte från Blues håll - hon verkade blyg. Han själv hade inte problem med främlingar, och hade aldrig haft, det var väl bara ännu en del av hans mentala styrka. Mentala lugn.
   "Jag ser det meningslöst att försöka tvinga fram ting som inte existerar. Kanske är du av annan uppfattning."

[ HAHA, tyckte också det. ♥ ]

En mjuk suck lämnade henne; det var mer ett tungt andetag än något annat. Varför inte lämna? Det lät enkelt, och i teorin så var det lika simpelt. Men hade någonsin något var enkelt för Blue? 
     "Det känns otacksamt." väste hon tyst. Ja, det var precis vad det kändes som. Världen hade gett henne ett mirakel, uppfyllt hennes dröm - men när hon fått det så ville hon inte ha det. Och hon hade sårat någon djupt i processen. Helt i onödan. 
     "Och jag har sårat någon djupt. Det skulle kännas som i onödan om jag inte stannade." Blue andades ut tungt igen. Det kändes befriande att vara med Othello, på något vis lyckades han få henne att säga precis det hon ville, och han verkade inte döma henne. 
     "Det är konstigt när man får tillbaka något från det döda. För även om jag tyckt att jag stått still på samma plats alla dessa år, så bevisar det motsatsen." sade hon lågmält, nästan som lite för sig själv. Återigen upprepade hon den varsamma sneglingen upp på Othello.

"Det känns otacksamt."
Otacksamt? Othello vred öronen framåt och såg på henne, väntade på en förklaring. Tålmodigt, men undrande. Otacksamt, var benämningen. Han hade redan format en knapphändig förklaring i huvudet vad det kunde tänkas handla om, men sade ingenting.
   "Och jag har sårat någon djupt. Det skulle kännas som i onödan om jag inte stannade. Det är konstigt när man får tillbaka någon från de döda. För även om jag tyckt att jag stått stilla på samma plats i alla dessa år, så bevisar det motsatsen."
    Det blev tyst, och Othello bröt deras ögonkontakt genom att vrida huvudet åt höger och blunda. Fundera och analysera över hennes påståenden. Någon minut passerade i tystnad.
   "Otacksamt?" Sade han dämpat tillslut. "Det vore väl mer otacksamt att inte använda sinnet man tilldelats av gudarna. Att tvinga sig att känna saker det inte är menat att känna, när det erbjuds så mycket mer utanför ramarna."
   Den svartvite hanen öppnade ögonen, som plötsligt ägde en viss intensivitet, och såg på henne. Öronen tippades framåt mot henne i väntan på ett svar, som han anade skulle ta några minuter att utforma. Satte sig ner, återigen, och väntade.

Sekunderna av tystnad tycktes tära på henne. Det kändes som om hon inväntade en fallande dom. Nervöst såg hon sig omkring. Försökte hitta något bekant i den främmande miljön. När den dova stämman äntligen bröt tystnaden så andades hon ut. Öronen vinklade sig framåt för att höra han så tydligt som möjligt. 
     Blue nickade. Det var sanning det han sade. Om något var det ännu mer otacksamt att neka sina känslor, sitt liv. Trots att hon hade haft ett liv med Jayce, så kändes det numera som ett helt liv sedan. För en gångs skull lät hon den öronbedövande tystnaden omfamna henne. Varginnan tog ett djupt andetag genom näsborrarna, som fick hela hennes bröstkorg att vidga sig en aning. Den intensiva stålgråa blicken hade fått henne att ge vika igen, och istället stirrade hon tomt ner på marken.
     "Om den du förlorat kom tillbaka..." började hon tyst. Ögonen letade sig blygsamt tillbaka till Othellos ljusa anlete. "Tror du att du skulle kunna återgå till det som var innan hon dog?" Blue avslutade meningen, och kände sig en aning lättad. Försiktigt pustade hon tyst ut.