Othello såg hur hon vek undan med blicken ner i marken, hur hon funderade över vad han sagt. Han lät henne, då tystnaden med tid passerade. Han hade inte rört sig en tum då hon slutligen började tala. Långsamt och trevande. Det var tydligt att hon inte var säker på sin sak. 
   "Om den du förlorat kom tillbaka... Tror du att du skulle kunna återgå till det som var innan hon dog?"
   Othellos anletsdrag stelnade till en aning och blicken blev hård. Han visste redan svaret, det var någonting han tänkt på mycket. Likt Blue förmodligen gjort. Hanen suckade djupt, bytte ställning och vred bak öronen. 
  "Nej." Resonerade han till slut. "Nej, det skulle jag inte kunna göra." Han såg på hennes slokande gestalt.
   "Det har gått en så lång tid, så många år, att jag inte saknar hennes kärlek längre. Det jag saknar är henne levande. Om jag skulle se henne, plötsligt vid liv, skulle jag aldrig kunna återgå. Jag skulle glädjas åt henne, älska henne, göra allt för henne - men inte som i det partnerskap vi en gång hade."
   Han svepte lätt med svansen över mossan, fram och tillbaka. Inte i en glädjenyck, utan i en gest av tveksamhet.
   "Om hon hade haft viljan att gå vidare, liksom jag, så skulle jag acceptera. Det bygger på acceptans, hela livet. Acceptans, istället för ignorans."

Nervöst betraktade Blue honom. Öronen klippte spänt till hans rosslande stämma. När han tystnat nickade hon försiktigt. Om än kanske inte skulle ha modet eller kraften till att lämna honom inatt, så skulle hon definitivt överväga det. Hennes azurblåa ögon sökte sig upp emot himlavalvet igen. Månen hade förflyttat sig en bit, och skvallrade om att det var långt in på natten.
     "Kommer du stanna här? Eller ska du fortsätta vidare?" De näpna ögonen sökte sig tillbaka till honom, och ett väldigt försiktigt, knappt synbart leende trädde över hennes skära läppar. Blue ville inte att detta skulle vara deras första och sista möte - precis så som hon önskat med Erathor. Blue saknade honom, och det plågade henne att inte veta om han fortfarande fanns i landet. Svansen svepte en gång bakom henne, innan den placerade sig intill henne, nästan svepte sig om henne.

"Jag vet inte."
   Othello var sällan rådvill, men nu visste han inte. På något sätt kände han sig driven att stanna, samtidigt som han ville vidare. Det var en irriterande känsla av ovisshet, då han hummade lätt och slickade sig som hastigast om mungiporna. Han följde hennes blick upp mot månen, hur ett moln som skymt strålarna flyttade sig och tillåt ljuset att strila ner genom lövverken och få hans vita markeringar att glöda svagt i mörkret.
  "Du kommer prata med honom", sade Othello, som ett konstaterande. Långsamt smalnade ögonen av en aning då han tog några steg framåt i en halvcirkel runt henne. Öronen låg tillbakalutade över hjässan i en tankfull min. Svansen svepte avmätt över hasorna, likt en katt som väntade på rätt tillfälle till handling. Han visste inte varför, men någonting hade vaknat inom honom under samtalet. Det var konstigt, känslan av att inte vilja att deras möte skulle vara till ända. Inte än. Det kändes för tidigt. "Inte sant?"

"Jag vet inte." 
     Blue hatade det; att inte veta. Det var något så utmattande med att alltid ha hopp för något, utan att där fanns något underlag. Det var precis det som Erathor sagt, att de kanske skulle mötas igen. Nu hade det passerat en hel årstid och de hade inte setts av. Något besviket suckade hon, och öronen vinklade sig bakåt.
     "Du kommer prata med honom, inte sant?" De blåa ögonen fäste sig på den större, tvåfärgade hanen igen. Dunklet omfamnade hans mörka gestalt på ett behagligt sätt. Ett leende växte fram på hennes läppar, ett sorgset leende. Prövande nickade hon lite kort.
     "J-ja..." rösten darrade till lite okontrollerat. Othello hade närmat sig henne, men hon kände sig inte hotad. Ögonen sökte i skuggorna emellan de brokiga trädstammarna. 
     "Jag..." Tiken drog ett djupt andetag. Trots att hennes anlete var vridet i ett osäkert och ledsamt uttryck så fanns leendet fortfarande kvar på hennes läppar. Det fanns något bedjande i hennes blick när hon såg på honom. 
     "Jag har fått en chans att börja om." Rösten var nästan lika låg som en viskning. "Jag vore dum som inte tog den..." 

"Jag vore dum som inte tog den."
   Othello tog ytterligare några steg, fortsatte sin cirkel runt henne. Svarade inte med mer än ett lätt hummande, vilket allt för ofta var hans kontrande, då han inte hade mer att tillägga - eller behövde tid att fundera ut sitt nästa drag.
   "Ja. Det vore du." Rösten var honungslen, trots att dess ursprungliga ton oavbrutet var torr och rosslande. Othello hade kommit upp till hennes högra sida och smög omärkligt ett halvt steg närmare henne. Visste inte vad han höll på med - men ändå fann han sig plötsligt en halvmeter närmre. För ett par sekunder möttes deras blickar, azur mot grå, medan han fortsatte i sitt oändliga cirkelmönster, runt, runt. Han stannade plötsligt till. Sträckte fram nosen intill hennes huvud, böjde sig ner mot det vänstra örat. Viskade.
   "Vad ska du göra sen?"

Blue såg något förvirrat på honom. Othello cirkulerade kring henne som om hon vore ett byte. För första gången i hans sällskap blev hon lite obekväm. Instinktivt gjorde hon sig något mindre, sjunk ihop lite med frambenen pressade längs hennes kropp. 
     "Vad ska du göra sen?" Trots att hon kände sig trängd, kunde hon inte låta bli att i tystnad njuta till hans väsande röst. Ögonen undvek kontakt med hans. Blue kunde känna hans kroppsvärme om än de inte vidrörde varandra. Onekligen blev hon nervös, och blicken flackade.
     "J-jag vet inte." klämde hon fram. Förgäves försökte hon tänka. Framtiden? Vad hände efter? Vad skulle hon göra? Vad var hennes plan? Blue kunde inte fokusera på något. Bara Othellos andetag och hans strålande kroppsvärme.

"J-jag vet inte."
   Othello skrockade lågt åt den vibrerande rösten. Det roade honom åt den förmodliga anledningen. Ljudet dog ut och han drog undan huvudet en aning, fortsatte cirkulera. Runt, runt, medan hennes doft slöt in hans sinnen i ett luddigt moln. Det var länge, länge sedan han haft sällskap av en tik, och det triggade hans sinne utan att egentligen kunna kontrollera det. Det var sinnessjukt.
   Å andra sidan, det hade han väl anledning att vara. Othello drog lite på mungiporna åt tanken, betraktade hennes ihopsjunka gestalt. Hon hade krupit ihop en aning, som en valp i väntan på aga. Det slog honom att Blue nästan verkade rädd för honom. Så,, Intressant.
   "Du vet inte?" Mumlade han lågmält och svepte nöjt med svansen över bakbenen. Långsamt, avmätt. "Du vet inte.." Han stannade intill hennes högra sida och lät nosen snudda vid hennes päls. Lika silkesmjuk som den såg ut. De små testarna av vågig, nästan genomskinlig päls dansade i nattens svala brisar och gav liv åt den annars stela honan. Hon var skönhet, men det verkade inte vara någonting hon visste om. Det var roande.
   "Du vet inte..." Upprepade han långsamt, bokstaverade meningen för sig själv. Hummade lätt, återigen. "Men vad är det du vet?" 

Blue stirrade tomt ner på den mossklädda marken. Othello upprepade hennes svar, som om hon sagt något fel. Något satte en slags press på henne. Det gjorde att hon kände sig trängd. Trots att hon kunde höra hur han fortfarande stegade kring henne vågade hon inte se upp. Öronen låg platta emot hennes ljusa hjässa. Kanske skulle hon kunna resa sig upp och gå, men som vanligt stelnade hennes kropp till och lämnade henne oförmögen att lämna.
     "Men vad är det du vet?" Othello hade stannat, på samma sida som innan. Förstelnat satt hon kvar, och kände hur han snuddade vid henne. Återigen lämnade det henne med ett tjockt moln i hennes sinne; försummade hennes förmåga att tänka klart. Desperat letade hon efter tankar, meningar.
     "J-jag vet inte." Utstötte hon slutligen. Det var som att hon hållit andan, och slutligen lyckades dra ett andetag igen. I tankarna bannade hon sig själv för att hon sagt så. Något var skrämmande med den tvåfärgade varghanen, men samtidigt inte på det sättet så att hon var genuint rädd. Allt var så förvirrande.

Återigen skrockade han, vred mungiporna en aning uppåt i en road min. Åh, lilla, ömkliga varelse. Blue..
   "Det är mycket man inte vet, min kära.." Rösten hade återgått till sin normala ton. Honungen hans röst varit höljd inom hade försvunnit, men icke desto mindre förnam han den där känslan som kom med hennes feminina doft. Det var sinnessjukt, men känslan fanns. Det var drivet. Begäret. Efter henne.
   Känslan. Den störde honom, samtidigt som det lockade, så oerhört mycket. Hon var alldeles inom räckhåll, bara halvannan meter bort. Ett snabbt, tyst språng och hon skulle vara hans, utan förhinder. Hon skulle vara tyst om han bad henne, det fanns inga tvivel. De kunde följas åt i evig tid. Åh, lilla, ömkliga varelse..
   Othello stannade återigen, slöt upp intill hennes sida. Deras omaka pälsar blandades med varandra en en brokig kulör av svartvitt och genomskinligt. Deras värme sammanslöts till en enda källa, en värme som flödade in genom hans skinn och drev honom att fortsätta.
   "Hmm.." Han suckade i ett mjukt läte, sänkte nosen och lät den följa linjen av hennes nacke. Ett mjukt skratt lämnade honom, så sjukt. Ändå gjorde han det.

"... min kära.." 
     Orden etsade sig fast sig i henne. Det var märkligt hur hela situationen hade vänt. Vad var det som gått snett i från början? Vad gjorde han? Vad ville han? Trots alla frågor som virvlade likt en orkan innanför hennes pannben så lyckades hon inte säga något, eller röra sig. Förlamad.
     När hans kropp plötsligt slöt upp bredvid henne, stelnade hon till ytterligare. Nu började instinkterna av att fly verkligen sätta igång; hjärtat började vilt slå in hennes taniga bröstkorg, och skräcken grep tag i henne. Men hon var fortfarande lamslagen.
     "J-jag kanske ska gå..." lyckades hon andas fram. Andetagen var oregelbundna. "Jayce undrar säkert vart jag är." Jayce, åh, vad hon önskade att Jayce bara följt med henne. Hårt knep hon ögonen. Ännu hade hon inte lyckats röra sig en centimeter.

"J-jag kanske ska gå... Jayce undrar säkert vart jag är."
   Othello log och backade undan ett halvt steg från henne. Så lätt tänkte han inte låta henne slippa undan. Om inte...
   "Ja, det borde du göra. Han börjar säkert undra vid det här laget." Han talade med övertygelse i rösten, som om det var det enda rätta att göra. De grå ögonen borrade sig in i hennes, utan att vara allt för skarpa. Han ville inte skrämma henne, men samtidigt inte låta tillfället rinna ut i sanden. Det var för perfekt för att han skulle kunna släppa henne.
   "Men..", började han och röra sig återigen närmare henne. "Jag vet inte om.. Jag kan låta dig gå, riktigt än." Medveten om att hon började bli rädd på riktigt stannade han till och vidgade sedan avståndet de emellan igen. Nej, han ville inte skrämma henne. Absolut inte. Men han lät sällan någonting stå ivägen för hans mål - och just nu, var det hon.
   "Jag vill inte tvinga dig att stanna här, min kära. Men.. Ingenting hindrar mig från att göra det. Iallafall.. Ett tag."

Förlamningen verkade släppa lite, och hon förmådde sig att se på honom igen. De azurblåa ögonen tittade ursäktande på honom, som om hon gjort något fel. Något oförstående blinkade hon. Den känslofyllda hjärnan tycktes inte kunna bestämma vad hon tyckte om honom; han var så svårplacerad. Det var något lockande med honom - han var trasig som hon. Othello skulle kunna beskydda henne, ta hand om henne... Förvirrad av sina egna tankar vek hon bort blicken. Öronen låg fortfarande pressade emot hennes hjässa.
     "D-du..." började hon med skälvande röst. Hjärtat slog ivrigt bakom revbenen som fängslade det. "Du kommer stanna med mig, va?" lyckades hon pressa ut emellan de sammanpressade käkarna. En del av henne var rädd för att det var vad han skulle göra, med den andra inte ville att han skulle lämna henne. Aldrig hade hon känt sig så splittrad i sinnet. De azurblåa, klara ögonen mötte hans stålgråa igen. Vad var det med honom?

"Ja." Andades han med slutna ögon. "Ja, det kommer jag."
   Othello öppnade ögonen och fann sig se in i ett hav av azurblå skönhet. De feminina ögonen kantades av ljusa ögonfransar som vred sig uppåt i kanterna likt ett vingpar, och fastän de fortfarande var veka och osäkra tvekade han inte en sekund då han långsamt smög närmare henne tills deras kroppsvärme än en gång flätades samman.
  "Ja, det kommer jag."


Then they made puppies - AVSLUTAT