Aena hade vecklat ut hennes vingar så att de inte skulle sticka upp bakom stenen hon gömde sig bakom. Försiktigt vågade hon titta över stenen, titta på hararna som ovetandes betade några meter bort. 
  Hon duckade igen, bara för att långsamt och försiktigt smyga sig närmare. Hon började med att långsamt röra sig bort från gömstället, smög runt stenen för att hamna framför den. Därefter ökade hon farten en aning, men fortsatte smyga nära marken.
  När en av hararna slutade tugga och istället höjde huvudet undrandes stannade hon och tryckte sig ännu lite närmare det snöklädda gruset under henne.
  Hon visste att hon egentligen borde väntat tills det blivit natt. Hennes svarta fäll stod ut för mycket i vintersolen, men hon var så hungrig. Så pass hungrig att hon var orolig över att den konstant kurrande magen skulle skrämma iväg hararna. Aena kunde inte låta bli att fundera ifall det var hennes mage som fått haren att höja huvudet och ifall hon ännu en gång blivit upptäckt. Men när haren återgick till att beta så fick hon den bekräftelse hon ville ha och hon fortsatte smyga sig närmare.
  Några steg till, några steg... tänkte Aena i takt med hennes steg.
  Aena tycktes ha kontroll över läget, över hennes balans och hennes omgivning. Smidigt kom hon närmare sitt byte och hon kände hur munnen vattnades. Bara lite till, bara lite till! 
  Bam!
  Aena halkade över isen och hararna sprang bort lika snabbt som hon halkat. Men lika snabbt var Aena på benen igen och försökte springa ikapp haren.

Som vanligt, lyckades hon inte och efter tag blev hon för trött för att kunna fortsätta springa. Det enda hon kunde göra var att utmattat, sittandes, flämta och se på hur den lilla gestalten kom längre och längre ifrån henne. 
  Aena suckade, ställde sig upp och började lugnt trava efter harens lukt. Denna gång, denna gång skulle hon lyckas.

Othello och Fenris hade skiljs åt några mil från Silverpiles gräns för att underlätta och korta av sistnämndes färd till Eriinari. Othello hade nickat åt den vite, sagt ett tomt "på återseende", och med någonting så enkelt hade de båda vänt åt varsin riktning och försvunnit bortom de steniga markerna, som trots att den verkade platt välvde sig både upp och ner när man faktiskt vandrade långa sträckor över den.
  Othello visste att veckorna var långa innan de skulle ses igen på Eriinari, så när han vandrade var det i en sävlig, lunkade takt som matchade den tunga kroppen. Duggregnet lade fukten som ett täcke över hans päls, samlades så småningom till vattendroppar som i rännilsformationer föll av hans rygg. Det bekom honom inte, inte det minsta - och lika lite som han brydde sig om väderleken, lika lite hade synts utanpå den monotona gestalten -
  Iallafall tills han fick syn på något ytterst märkligt.
  Othello hade stannat upp. Blicken följde misstroende någonting litet och svart som skuttade över den grusiga marken ett stenkast längre fram. Vid första anblick hade han trott det var en yr korp - vid andra, något sorts bytesdjur. Sedan hade han sett det framträdande mönstret av färg i en skriande kulör över den minimala varelsen, och doften vinden förde med sig talade för att det var en -
  En varg.
  Othello fnös kort genom nosen, utan att bryta den skärpta minen. Det kunde inte möjligtvis vara sant. Nog för att han sett små vargar, men den här - för att vara så liten hade en normalstor varg behövt vara precis nyfödd, och det var uppenbarligen inte den här, så som den susade runt på någorlunda stadiga ben. Ingen flockdoft fanns i luften, inte heller någonting som skulle kunna skvallra om att den lille, vad det nu var för något, hade en moder i närheten.
  Men långa kliv, och huvudet sänkt hela vägen ner till marken för att kunna se bättre, närmade han sig den miniala varelsen. Den lilla hade stannat upp och stirrade storögt på honom i samma ögonblick den fått syn på honom. 
  Othello rörde sig i en halvcirkel runt den lilla, undrade för ett ögonblick om den möjligtvis ens var intelligent. Den var - vid gudarna - lika stor som hans egen vänstertass.
  Han fnös återigen, naglade fast den lille med blicken utan att försöka se hotfull eller dominant ut. Han såg på det märkliga kreaturet, som nu vid närmare anblick hade vingar, nästan som en fjäril. I övrigt såg den, hon, ut som en vanlig valp, bara overkligt liten.
  Hanvargen förblev tyst, förundrad.

[OTHELLO FATTAR NOLL
Jag har förresten skrivit monumentala mängder text på en annan plats än Numoori idag, så ursäktar att det är lite.. urmjölkat xD SORRY FÖR LITE PP, BANNA MIG INTE]

Aena kände hur knäna skakade, hur knäna gled ihop för att hon skulle kunna hålla uppe hennes kropp som började kännas tyngre vid varje andetag. 
  Hon hade inte märkt hanen, hon hade varit så inne i jakten att hon helt glömt bort hennes omgivning. Hon visste inte vad hon skulle säga nu. Skulle hon säga förlåt? Eller skulle hon vänta tills främlingen sa något åt henne? Han hade inte hälsat, var det oartigt att tilltala honom innan han tilltalade henne? Och om hon skulle säga något, skulle hennes röst klara av att uttala ord? Aena svalde; hennes hals var torr.
  "V-vad vill du?" Lyckades hon få fram. Precis efter orden lämnat hennes mun upptäckte hon hur klantigt sagt det var och hon kände hur paniken fick ny kraft inom henne.
  "Ah-eh-åh..." Stammade hon. "Jag menar- Hej, eh, vem är du?"


[Othello da :c]

Åh, så den lilla var intelligent. Eller kunde iallafall tala som vem som helst, om än orden var osäkra, stammande. Honvalpen - för den kunde definitivt inte vara vuxen - var rädd, men Othello gjorde ingen ansats att backa undan eller kanske lägga sig ner för att hamna på samma nivå. 
  Rädslan var ingen överraskning, storleksskillnaden var monumental.
  "Othello", svarade han efter en stund, fortsatte se på den där märkliga lilla vargen. Han hummade lågt för sig själv, tippade huvudet på sne. Nej, han gillade inte att inte vara säker. Han ville vara säker.
  Med ett sävligt kliv framåt fixerade han den svarta valpen med blicken. Sedan pressade han omilt in nosen under den lilla så mycket att han nästan lyfte upp henne, drog in den andres doft utan att bry sig det minsta om personligt utrymme. Othello fnös, nästan som i förvåning. 
  Det var verkligen en varg.
  Bara förbannat, omöjligt, fruktansvärt, värdelöst liten.

[creep]

Aena andades ut när denne, Othello, inte verkade arg eller aggressiv. Men med hans imponerande, men skrämmande, mankhöjd var det svårt att slappna av. Om det inte var hans höjd som skrämde henne var det hans svårtolkade uttryck. 
  "Trevligt att träffas, Oth- Aaah!" Hennes tveksamma mening avbröts av ett förvånat, eller snarare chockat, ljud när Othello kom skrämmande nära. Hon skrek till ännu en gång när hon kände hur tassarna lyfte från marken en aning. 
  Aena sprattlade oroligt med hennes ben och kollade in i Othellos skrämmande ögon.
  "Oth-Othello! Släpp ned mig!" Sa hon skrämt och vigglade en aning. 
  Hennes rädsla ersattes snart med panik när ett par klara tankar lyckades ta sig in i hennes skalle. Hon rörde honom, han rörde henne. Aena kunde skada honom, skulle skada honom... Han var för nära. Hennes älvsand kunde lätt glida ned från hennes vingar till hans ansikte och då skulle allt, allt, vara över. Hon skulle göra illa, hon skulle skada-
  "Ned, ned, ned, ned..." Pep hon ynkligt.

"Så rädd", anmärkte Othello. Rösten var lågmäld och tankfull, ett konstaterande som egentligen inte ens var menat för den lilla valpens öron. En förlängning av tankar som slapp ur hans grepp.
  Othello hade lyft valpen bara bredden av en tass ovan mark, ändå gnydde och gnällde hon, klamrade sig fast runt hans nos så hårt att den stack i huden där henne klor tog emot känsligt skinn.
  "Så .. liten", mumlade han vidare, såg på henne med tom blick. Rösten förblev dämpad, sävlig. "Så svag .. Hur överlever du, här ute? Hur finner du din föda? Hur undviker du att frysa om nätterna? Hur undviker du att bli tagen av rovfågeln själv?"
  Othello kände hur valpen darrade. Han fnös mjukt, och sänkte då äntligen ner den underligt minimala vargen till marken. Hanvargen släppte henne inte med blicken, lät ansiktet förbli i hennes nivå.
  "Är du en överlevare, valp?"

Aena ryggade lite när Othello kallade henne rädd. Det var sant, men bara för att hon redan visste det betydde det inte att det gjorde mindre ont. Hon ville inte vara rädd, eller svag för den delen, men hon förstod sig inte på hur hon skulle vara stark heller. 
  "Så.. liten." Aena fnös; alla dessa förolämpningar. Hon började känna sig lite lätt irriterad. Ja, hon var liten. Det var knappast något hon inte visste själv och det var knappast något hon var stolt över heller. Hon ville vara stor, stor och stark som en björn. Men hon hade varken fysiken eller mentaliteten för att kunna passera som en stor, farlig björn, till hennes besvikelse. En dag dock, en dag.
  "Så svag.. Hur överlever du, här ute? Hur finner du din föda? Hur undviker du att frysa om nätterna? Hur undviker du att bli tagen av rovfågeln själv?" Aena svalde och lät hanen släppa ned henne. När tassarna äntligen nuddade den trygga marken backade hon snabbt undan, bort från Othellos läskiga käkar som förmodligen kunde svälja henne i en enda tugga. 
  "Är du en överlevare, valp?" Aena tittade tyst på Othello en stund, med sina stora uttrycksfulla ögon, innan hon nickade snabbt och ett blygt leende vågade sig fram. 
  "Mm!" Intygade hon stolt och sträckte lite på halsen; en falsk stolthet. 
  "Jag jagar själv och all mat jag äter har jag dödat själv!" Ljög hon. Faktum var att hon oftast hade behövt äta från andras byten, från kadaver som inte var allt för gamla. En gång hade hon till och med vågat sig nära en pumas. Hon hade varit rädd, men hade varit fräck nog att sno åt sig ett helt ben. 
  "Jag fryser inte om nätterna; jag är stark." Fortsatte hon, ljög hon. "Och rovfågeln får passa sig för mig." Allt var lögn, och det visste hon själv och hon skämdes för det, för att hon ljög, för att hon behövde ljuga. Othello hade kallat henne svag och hon ville motbevisa det, hon ville få tillbaka det självförtroende hon tappat efter hans förolämpningar, eller snarare det självförtroende hon aldrig haft, någonsin.
  Aena la huvudet på sned, nyfiken.
  "Du är ensam. Alla vuxna vargar jag mött är ensamma. Varför är vuxna vargar så ensamma?"

"Det är bra", nickade Othello kort, även om han anade starkt att, vad valpen nu än ägde för namn, han brydde sig inte heller, säkerligen överdrev ganska rejält. Ljög, till och med. "Då får du nog se nästa vinter, också."
  Valpar klarar sig sällan ensamma, förutom de starka, överlevarna. Den typen av valp som skulle kunna växa sig mäktig, om än inte i styre, men på det viset att han eller hon skulle kunna regera naturen själv.
  Han lät precis som Gwer.
  Othello avfärdade tanken med en grymtning och en märkligt sur smak i munnen. Barndomsminnen var ingenting han någonsin reflekterade över, liksom alls svunnen tid han lämnat bakom sig. Födelsefamiljen ägde ingen plats i det kyliga hjärta han ägde, annat än en vittrande tacksamhet att Me Lanie sett till att han, som Othello på ett vis berättat för Aena, "fått se nästa vinter" till den dagen han lämnat glaciären bakom sig.
  "Du är ensam. Alla vuxna vargar jag mött är ensamma. Varför är vuxna vargar så ensamma?"
  Othello höjde huvudet med en mjuk suck, och med en tankfull svepning på svansen rörde han sig förbi valpen. Han stannade upp, vände blicken tillbaka mot det lilla byltet vid marknivå. 
  Han var tyst en stund. 
  "För att vi vet", svarade han. "För att vi, jag liksom han och mina allierade och tusentals därtill, skulle hellre vandra ensamma in i evigheten än tvinga oss kvar där vi aldrig hörde hemma."

[Othello vandrar vidare utan vidare förklaring. Avslutat?]

Aena kollade häpet på vargen som vandrade förbi henne, lämnade henne. Han var så... svår att förstå. Nästan lika svårtolkad som läskig. Aena rös till när han gick förbi henne. Alldeles för nära, tänkte hon. Alldeles för stor.
  Hon fick inte fram några ord utan kunde bara se hur gestalten av Othello blev mindre och mindre. Det var först när hans kropp försvunnit helt och hållet som hon viskade ett "hej då" och vände sig om. Hon var hungrig; nu skulle hon jaga.

[Avslutat]